9789177016779

m e r av S a r a h J . M a a s pü m o d e r n i s ta • glastronen-serien: Glastronen Midnattskronan Eldens arvtagare

Sar ah J. M a as ETT

AV

OCH

Översättning av Carina Jansson

K A PITEL

1 S k o g e n hade blivit en labyrint av snö och is.

Jag hade övervakat busksnåren i över en timme, och min utsiktsplats uppe på trädgrenen hade blivit oduglig. Kastvinden blåste upp virvlar som visserligen sopade bort mina spår, men därmed också spåren efter tänkbara byten.

Hungern hade drivit mig längre hemifrån än jag vanligtvis brukade gå, men det var alltid svårast på vintern. Djuren drog sig undan, sökte sig djupare in i skogen än jag kunde följa dem, så jag fick nöja mig med att fälla de eftersläntrare jag kunde hitta och hoppas att de skulle räcka till våren.

Det hade de inte gjort den här gången.

Jag drog mina frusna fingrar över ögonen, borstade bort flingorna som klibbade vid fransarna. Här fanns ingen avskalad bark som visade att hjortar passerat – de hade inte dragit vidare än. De skulle dröja sig kvar tills barken tog slut för att sedan vandra vidare förbi vargarnas territorium, kanske in i väsendenas land Prythian – dit bara människor med en stark dödslängtan vågade gå.

En kall kåre for nerför ryggraden vid blotta tanken och jag sköt den ifrån mig, fokuserade på min omgivning och uppgiften framför mig. Det var allt jag kunde göra, allt jag kunnat göra i flera år – fokusera på att överleva veckan, dagen, den närmaste timmen. Och med det här snöovädret fick jag vara glad om jag såg någonting alls, särskilt från min position uppe i trädet där sikten bara var några meter. Jag kvävde ett stön när min stela kropp protesterade mot rörelsen och lossade 9

strängen från bågen innan jag gled ner från trädet.

Skarsnön krasade under mina spruckna stövlar och jag bet ihop käkarna. Dålig sikt, onödigt oväsen – jag var på god väg mot ännu en fruktlös jakt.

Det var bara några timmars dagsljus kvar. Om jag inte gav mig av snart skulle jag bli tvungen att leta mig hem i mörkret, och stadsjägarnas varningar ekade fortfarande i mina öron – stora vargar rörde sig i området, i flock. För att inte nämna viskningarna om märkliga figurer som strök omkring, långa och kusliga och livsfarliga.

Vad som helst utom väsen, hade jägarna bönfallit våra sedan länge glömda gudar. Och jag hade i hemlighet bett tillsammans med dem. Under de åtta år vi bott i byn, två dagsresor från Prythians odödliga gräns, hade vi varit förskonade från attacker – men gårdfarihandlarna förde ibland med sig historier om avlägsna gränsbyar som reducerats till flisor, ben och aska. Dessa skildringar, som förr varit så sällsynta att de byäldste avfärdat dem som grundlösa rykten, hade de senaste månaderna blivit ett vanligt samtalsämne varenda marknadsdag.

Jag hade tagit en stor risk genom att gå så här långt in i skogen, men vi hade ätit upp vår sista brödlimpa i går och återstoden av vårt torkade kött i förrgår. Ändå skulle jag hellre ha legat hungrig en natt till än bli kvällsmat för en varg. Eller en alv.

Inte för att det fanns mycket av mig att frossa på. Vid det här laget hade jag blivit så mager att jag lätt kunde räkna de flesta av mina revben. Jag rörde mig så tyst och lätt jag kunde mellan träden och lade en hand mot min tomma, värkande mage. Jag kunde redan föreställa mig mina systrars ansiktsuttryck om jag än en gång återvände tomhänt till stugan.

Efter några minuters omsorgsfullt sökande sjönk jag ner på huk bakom några snötäckta buskar. Genom grenarna hade jag hyfsad sikt över en liten glänta och den smala bäcken som strömmade genom den. Några hål i isen antydde att den fort10

farande användes flitigt som vattenhål. Förhoppningsvis skulle något komma förbi. Förhoppningsvis.

Jag suckade genom näsan, borrade ner spetsen på bågen i marken och lutade pannan mot en sträv stam. Vi skulle inte klara oss en vecka till utan mat. Och alltför många familjer hade redan börjat tigga för att jag skulle våga hoppas på allmosor från rikare stadsbor. Jag hade sett med egna ögon exakt hur långt deras välgörenhet sträckte sig.

Jag hittade en bekvämare position, dämpade min andhämtning och lyssnade till skogens ljud i vinden. Snön fortsatte falla, dansade och böljade som skummande vågor, så vit och ren mot den gråbruna världen. Och trots min hunger, trots mina frusna lemmar, tystade jag den hänsynslösa, brutala sidan av mig själv för att ta in den snöhöljda skogen.

Det hade en gång i tiden fallit sig naturligt för mig att njuta av kontrasten mellan spirande gräs och mörk, bördig jord, eller en ametistbrosch mot draperat, smaragdfärgat silke. En gång i tiden hade mina drömmar och andetag och tankar haft färg och ljus och form. Ibland hade jag till och med fantiserat om en dag när mina systrar var gifta och det bara var jag och min far, med mat på bordet, pengar nog att köpa lite färg och tillräckligt mycket tid för att överföra de där färgerna och formerna till papper eller en målarduk eller stugans väggar.

Men det skulle knappast hända inom den närmaste framtiden, kanske aldrig. Så jag fick nöja mig med stunder som den här, beundra glansen av blekt vinterljus mot snö. Jag mindes inte när jag senast brytt mig om att lägga märke till något vackert eller intressant.

Stulna timmar i en fallfärdig lada med Isaac Hale räknades inte – de stunderna var hungriga och tomma och ibland plågsamma, men aldrig vackra.

Den ylande vinden mojnade med en mjuk suck. Snön föll långsammare nu, i stora, tjocka flingor som samlades i gren­ klykorna. Förtrollande – snöns dödliga, milda skönhet. Snart 11

skulle jag behöva återvända till de leriga, frusna gatorna i byn, till den trånga hettan i vår stuga. En liten lösryckt skärva av mig ryggade undan för den tanken.

Det rasslade i buskarna på andra sidan gläntan.

Jag spände bågen på ren instinkt, kikade mellan grenarna och kippade efter andan.

Mindre än trettio steg bort stod en liten hind, ännu inte alltför vintermager men tillräckligt desperat för att slita barken från ett träd.

En sådan hjort skulle kunna mätta min familj i en vecka eller mer.

Det vattnade sig i munnen. Jag tog sikte, tyst som vinden som väste mellan grenarna.

Hon fortsatte slita loss barkremsor och tuggade långsamt, fullständigt omedveten om att döden väntade bara några meter bort.

Jag kunde torka hälften av köttet, och vi kunde tillaga resten direkt – grytor, pajer… Skinnet kunde vi sälja, eller kanske göra kläder till någon av oss. Jag behövde nya stövlar, men Elain behövde en ny kappa och Nesta trånade alltid efter saker andra hade.

Fingrarna darrade. Så mycket mat – en sådan frälsning. Jag drog ett djupt andetag, rättade till siktet.

Men ett par gyllene ögon glänste i busksnåret snett intill mitt.

Det blev tyst i skogen. Vinden mojnade. Till och med snöfallet hejdade sig.

Vi dödliga dyrkade inte längre några gudar, men om jag hade känt till deras glömda namn skulle jag ha bett till dem.

Till allihop.

Han var enorm – stor som en ponny – och även om jag hade hört varningarna blev jag torr som fnöske i munnen.

Och värre än hans storlek var hans onaturliga tysthet – hjorten varken hörde eller såg honom när han smög närmare genom buskagen. Inget djur i den storleken borde kunna röra sig så ljudlöst. Men om han inte var något vanligt djur, om han var av 12

prythianskt ursprung, om han var något slags väsen – en alv, en hamnskiftare… då borde jag inte oroa mig för att bli uppäten.

Då borde jag springa för livet.

Men ändå… vore det kanske en välgärning för världen, för min by, för mig själv, att döda honom innan han hade upptäckt mig? Att sätta en pil i hans öga vore inte svårt.

Men trots sin storlek såg han ut som en varg, rörde sig som en varg. Ett djur, intalade jag mig. Bara ett djur. Jag tillät mig inte ens att överväga alternativet – inte nu när jag behövde tänka klart, andas lugnt.

Jag hade en jaktkniv och tre pilar. Två av pilarna var vanliga – enkla och effektiva, förmodligen inte värre än ett bistick för en varg av den storleken. Men den tredje, den längsta och tyngsta, hade jag köpt av en gårdfarihandlare en sommar när vi haft tillräckligt med slantar för vissa utsvävningar. Det var en pil med skaft av bergsask och spets av järn.

Genom vaggvisorna som sjungits för oss visste vi alla sedan barnsben att väsen hatade järn. Men det var askträ som fick deras odödliga, läkande magi att svikta tillräckligt länge för att en människa skulle hinna sätta in dödsstöten. Enligt legenderna, i alla fall. Det enda beviset vi hade på askens effektivitet var dess sällsynthet. Jag hade sett teckningar av träden, men inte skådat ett enda med mina egna ögon – högalverna hade bränt ner dem för längesedan. Nu fanns bara några enstaka kvar, små och klena och gömda av adeln bakom höga murar.

När jag köpt pilen hade jag ägnat veckor åt att grubbla över om det hade varit slöseri med pengar eller om den var oäkta, och i tre år hade den legat oanvänd i kogret.

Nu drog jag den, rörde mig så lite och effektivt som möjligt – vad som helst för att undvika att den där monstervargen sneglade åt mitt håll. Pilen var lång och tung nog att göra skada – kanske att döda, om jag siktade rätt.

Min bröstkorg var så spänd att det värkte. Och i den stunden insåg jag att hela mitt liv nu hängde på en enda fråga: Var vargen ensam?

13

Jag grep hårdare om bågen, drog strängen ännu längre bak.

Jag var en hyfsad skytt, men jag hade aldrig ställts inför en varg förut. Tidigare hade jag trott att det gjorde mig lyckosam, till och med välsignad, men nu… Jag visste inte var jag skulle sikta eller hur snabbt en varg rörde sig. Och jag hade inte råd att missa. Jag hade bara en pil i askträ.

Och om det verkligen var ett alvhjärta som bultade under den där pälsen, lika bra det. Lika bra det, efter allt deras sort hade gjort mot oss. Jag tänkte inte riskera att just den här smög in i vår by senare för att slakta och skada och plåga. Han kunde gott dö här och nu. Jag skulle gärna göra slut på honom.

Vargen smög närmare och en kvist bröts av under hans ena tass – som var större än min hand. Hinden stelnade till. Hon flackade med blicken, spetsade öronen mot den blygrå himlen.

Eftersom vargen rörde sig mot vinden uppfattade hon inte hans vittring.

Han sänkte huvudet och den massiva kroppen – som smälte perfekt samman med snön och skuggorna – sjönk ner på hasorna. Hinden stirrade fortfarande åt fel håll.

Jag tittade från hinden till vargen och tillbaka igen. Han var åtminstone ensam – jag hade det lilla till min fördel. Men om han skrämde bort hinden skulle jag vara ensam kvar med en utsvulten jättevarg – möjligen en alv – som sökte efter något annat att äta. Och om han dödade henne, förstörde den värde­ fulla huden och köttet…

Om jag gjorde en missbedömning var det inte bara mitt eget liv som skulle gå förlorat. Men mitt liv hade nästan bara handlat om risker och avvägningar under de åtta år jag jagat i skogen, och jag hade oftast fattat rätt beslut. Oftast.

Vargen flög ut ur buskagen som en svartvit blixt med glänsande, gula huggtänder. Han var till och med ännu mer enorm ute på öppen mark, ett underverk av muskler och fart och råstyrka. Hinden hade inte en chans.

Jag avlossade askpilen innan han hann förstöra henne för mycket.

14

Pilen fann sitt mål i hans sida, och jag kunde ha svurit på att själva marken skälvde till. Han gläfste av smärta, släppte hindens strupe så att blodet sprutade ut över snön alldeles rubinrött.

Sedan vände han sig mot mig, med stora gula öron och rest ragg. Hans låga morrning ekade i min tomma mage när jag reste mig upp i den yrande snön och spände bågen på nytt.

Men vargen bara såg på mig, med blodiga käftar och min askpil som en vulgär utväxt i sidan. Snön hade börjat falla igen.

Han såg på mig, med en sorts medvetenhet och förvåning som fick mig att avlossa den andra pilen. För säkerhets skull – om den där intelligensen skulle vara av det odödliga, ondskefulla slaget.

Han försökte inte ens väja undan för pilen som borrade sig rakt in i ett av hans stora, gula ögon.

Han rasade ihop på marken.

Färger och mörker virvlade runt i mitt synfält, blandade sig med snön.

Det ryckte i hans ben och ett lågt, kvidande jämmer skar genom vinden. Omöjligt – han borde vara död, inte döende.

Pilen hade borrat sig in nästan ända ner till styrfjädrarna.

Men varg eller väsen, det spelade ingen roll. Inte med den där askpilen i sidan. Han skulle vara död snart nog. Ändå skakade mina händer när jag borstade av mig snön och smög lite närmare, men inte för nära. Blodet strömmade ur såren jag gett honom, färgade snön röd.

Han rafsade i marken, andades långsammare. Hade han väldigt ont, eller var gnällningarna bara ett försök att mota bort döden? Jag var inte säker på om jag ville veta.

Snön virvlade omkring oss. Jag stirrade på honom tills den där pälsen av kol och vulkaniskt glas och elfenben slutade höjas och sänkas. Varg – definitivt bara en varg, trots storleken.

Spänningen i bröstet släppte och jag suckade av lättnad, såg min andedräkt bilda ett moln framför mig. Askpilen hade 15

åtminstone visat sig vara dödlig, oavsett vem eller vad den hade fällt.

Efter en snabb granskning av hinden insåg jag att jag bara kunde få med mig ett av djuren – och till och med det skulle bli en kamp. Men det vore synd och skam att lämna kvar vargen.

Trots att det kostade mig dyrbara minuter – minuter då vilket rovdjur som helst kunde få vittring på färskt blod – flådde jag honom och torkade av pilarna så gott jag kunde.

Om inte annat, värmde det åtminstone mina händer. Jag lindade hans skinn, med den blodiga sidan inåt, runt hindens hals och hivade upp henne på axlarna. Det var många kilometer hem till stugan och jag behövde inget blodspår efter mig som lockade vartenda djur med huggtänder och klor att ta upp jakten.

Jag stönade under tyngden, grep tag i hjortens ben och kastade en sista blick på vargens ångande kadaver. Det kvarvarande gyllene ögat stirrade upp mot den nu snötunga skyn, och en sekund önskade jag att jag hade kunnat känna samvetskval över att ha dödat honom.

Men det här var skogen, och det var vinter.

16

K A PITEL

2 S o l e n hade gått ner och mina knän skakade när jag väl kom ut ur skogen. Händerna var stela av greppet om hindens ben och jag hade tappat känseln i fingrarna för flera kilometer sedan. Inte ens värmen från kadavret kunde mota bort den bitande kylan.

Världen badade i mörkblå nyanser med strimmor av smörgult ljus som läckte ut genom de igenbommade fönstren i vår fallfärdiga stuga. Det var som att vandra genom en levande målning – ett flyende ögonblick av stillhet innan det blå kvickt övergick i solitt mörker.

När jag traskade uppför stigen, driven enbart av en omtöcknande hunger, svävade mina systrars röster ut för att möta mig.

Jag behövde inte urskilja orden för att veta att de förmodligen skvallrade om någon ung man eller om sidenbanden de sett inne i byn när de borde ha huggit ved, men jag log lite i alla fall.

Jag sparkade stövlarna mot dörrkarmen för att bli av med snön. Isskärvor lossnade från stugans grå stenfasad och blottade de bleknade skyddssymbolerna som ristats in vid tröskeln.

Min far hade en gång övertalat en förbipasserande kvacksalvare att byta symbolerna, som påstods skrämma bort väsen, mot en av hans träskulpturer. Det var så sällan min far kunde göra någonting för oss att jag inte hade hjärta att tala om för honom att de inristade symbolerna var värdelösa, bara en bluff. Dödliga hade inga magiska krafter, hade inte alvernas och högalvernas överlägsna styrka och snabbhet. Mannen, som hävdade att han hade alvblod i sig, hade bara ristat in några spiraler och 17

runor runt dörren och fönstren, mumlat några betydelselösa ord och dragit vidare.

Det frusna järnhandtaget bet till i huden som en huggorm när jag ryckte upp dörren. Värmen och ljuset bländade mig när jag gick in. »Feyre!« Elains mjuka flämtning svepte förbi mina öron och jag blinkade mot skenet från elden. Min näst äldsta syster stod framför mig. Trots att hon var insvept i en trådsliten filt var hennes gyllenbruna hår – vi hade samma nyans alla tre – uppsatt i perfekta lockar. Åtta års fattigdom hade inte tagit ifrån henne behovet av att göra sig fin. »Var fick du tag i den där?« Undertonen av hunger gav hennes röst en skärpa som blivit alltför vanlig de senaste veckorna.

Inte ett ord om blodet på mina kläder. Jag hade sedan länge slutat hoppas att någon av dem ens skulle reagera om jag inte kom hem från skogen en kväll. Åtminstone inte förrän hungern satte in igen. Men å andra sidan hade min mor inte avkrävt dem något löfte när de stod vid hennes dödsbädd.

Jag drog ett lugnande andetag och lät hinden glida ner från axlarna. Hon slog i träbordet med en duns som fick en keramikmugg att skallra i andra änden. »Var tror du att jag fick tag i den?« Min röst hade blivit hes och orden brände i strupen.

Min far och min äldsta syster Nesta satt tysta och värmde händerna vid spisen och hon låtsades inte ens om honom, som vanligt. Jag drog loss vargskinnet från hindens kropp, och när jag hade tagit av mig stövlarna och ställt dem vid dörren vände jag mig mot Elain.

Hennes bruna ögon – min fars ögon – förblev fästa vid hinden. »Kommer det att ta dig lång tid att flå den?« Mig. Inte henne, inte någon av de andra. Inte en enda gång hade jag sett deras händer klibbiga av blod och päls. Jag hade fått lära mig ta hand om mitt villebråd på annat håll.

Elain tryckte händerna mot sin mage, som förmodligen var lika tom och värkande som min egen. Det var inte det att 18

Elain var elak. Hon var inte som Nesta, som hade fötts med ett hånleende på läpparna. Elain bara… fattade inte alltid.

Det var inte av illvilja hon inte erbjöd sig att hjälpa till – det slog henne bara inte att hon kunde vara förmögen att smutsa ner händerna. Jag hade aldrig riktigt kunnat avgöra om hon faktiskt inte förstod att vi var fattiga, eller om hon bara vägrade acceptera det. Det hade ändå inte hindrat mig från att köpa frön till blomsterrabatten hon pysslade om under de varmare månaderna, när jag hade råd.

Och det hade inte hindrat henne från att köpa tre små färgburkar till mig – rött, gult och blått – samma sommar som jag haft pengar nog till askpilen. Det var den enda gåva hon någonsin hade gett mig och vår stuga bar fortfarande spår av den, även om färgen nu hade flagnat – små rankor och blommor längs fönstren, trösklarna och andra kanter, små eldslågor på stenarna vid öppna spisen. Varenda ledig minut jag haft den där frikostiga sommaren hade jag ägnat åt att sätta färg på huset, ibland genom att måla små dekorationer inuti lådor, bakom de fransiga gardinerna, under stolarna och bordet.

Vi hade inte haft en sådan sommar sedan dess. »Feyre.« Min fars mullrande stämma kom från elden. Hans mörka skägg var välvårdat, ansiktet rentvättat – precis som mina systrars. »Vilken tur du har haft i dag, som kommer hem med ett sådant skrovmål.« En fnysning från Nesta, som satt bredvid honom. Föga förvånande. Hon avfärdade oftast minsta lilla beröm någon fick, vare sig det var jag, Elain eller någon av byborna. Och om det var vår far som sa någonting brukade hon dessutom förlöjliga honom.

Jag rätade på mig, nästan för trött för att stå på benen, och stödde mig mot bordet medan jag blängde på Nesta. Av oss alla var det Nesta som hade tagit förlusten av vår förmögenhet hårdast. Hon hade i tysthet börjat förakta vår far i samma stund som vi flydde från vårt gods, och fortsatt med det till och med efter den där fasansfulla dagen när en fordringsägare kommit 19

för att visa exakt hur missnöjd han var med förlusten av sin investering.

Men Nesta hävde i alla fall inte ur sig en massa meningslöst pladder om hur vi skulle återfå vår rikedom, som vår far gjorde.

Nej, hon spenderade bara de pengar jag inte gömde undan för henne och brydde sig sällan om att ens kännas vid vår fars haltande närvaro. Vissa dagar kunde jag inte avgöra vem av oss som var olyckligast och bittrast. »Vi kan äta hälften av köttet den här veckan«, sa jag och flyttade blicken till hinden. Kroppen tog upp nästan hela det rangliga bord som tjänstgjorde som både matplats och arbetsbänk. »Resten kan vi torka«, fortsatte jag och visste att hur väl jag än formulerade mig, skulle jag ändå få göra större delen av arbetet. »Och jag ska gå till marknaden i morgon och se hur mycket jag kan få för hudarna«, avslutade jag, mer till mig själv än till dem. Det var ändå ingen som ens brydde sig om att visa att de hade hört mig.

Min far satt med det fördärvade benet utsträckt framför sig, så nära elden han kunde komma. Kyla, regn och temperaturväxlingar förvärrade alltid de otäcka, ringlande såren runt hans knä. Den enkla träkäppen stod lutad mot stolen – en käpp han gjort till sig själv… och som Nesta ibland såg till att ställa utom räckhåll för honom.

Han skulle kunna hitta ett arbete om han inte skämdes så mycket, sa Nesta alltid när jag svor åt henne för att hon gjorde så. Hon hatade honom för skadan också, för att han inte hade försvarat sig när den där fordringsägaren och hans hejdukar hade stormat in i stugan och slagit honom på knäet om och om igen, tills det krossades. Nesta och Elain hade flytt in i sovrummet och barrikaderat dörren. Jag hade stannat, vädjat och gråtit mellan min fars skrik, mellan ljuden av ben som knäcktes. Jag hade gjort på mig – och sedan kastat upp på stenarna framför öppna spisen. Först då hade männen gett sig av. Vi såg dem aldrig igen.

Vi hade använt en stor del av de pengar vi hade kvar till 20

att betala läkaren. Det hade dröjt ett halvår innan min far ens kunde gå, ett år innan han kunde gå mer än en kilometer.

Slantarna han drog in när någon tyckte tillräckligt synd om honom för att köpa hans träskulpturer räckte inte för att hålla oss mätta. För fem år sedan, när pengarna var helt slut och pappa fortfarande inte kunde – ville – röra sig särskilt mycket, hade han inte protesterat när jag sa att jag skulle ut och jaga.

Han hade inte ens försökt resa sig ur fåtöljen vid elden, hade inte tittat upp från sitt träsnideri. Han lät mig bara traska rakt in i den där dödliga, kusliga skogen som till och med erfarna jägare aktade sig för. Nu hade han blivit lite mer uppmärksam på sin omvärld – tackade mig ibland, haltade ibland hela vägen in till staden för att sälja sina skulpturer – men inte mycket. »Jag skulle så gärna vilja ha en ny kappa«, suckade Elain till slut, samtidigt som Nesta reste sig upp och konstaterade: »Jag behöver nya stövlar.« Jag sa ingenting, visste bättre än att blanda mig i deras diskussioner, men jag sneglade på Nestas fortfarande blanka stövlar vid dörren. Bredvid dem stod mina, som var för små och på väg att falla isär i sömmarna. De hölls bara ihop av de fransiga snörena. »Men jag fryser i min slitna gamla kappa«, vädjade Elain. »Jag kommer att frysa ihjäl.« Hon vände sina stora ögon mot mig. »Snälla Feyre.« Hon drog ut på de två stavelserna i mitt namn – fay-ruh – på det vidrigaste, gnälligaste sätt jag någonsin hört, och Nesta smackade ljudligt med tungan innan hon sa åt henne att hålla tyst.

Jag stängde deras röster ute när de började gräla om vem som skulle få pengarna för hudarna. Pappa hade kommit fram till bordet, stod lutad mot det och inspekterade hjorten. Sedan fångades hans uppmärksamhet av det enorma vargskinnet.

Hans fingrar, fortfarande släta och eleganta, vände på skinnet och drog ett streck genom blodet på undersidan. Jag stelnade till.

Hans mörka ögon såg in i mina. »Feyre«, mumlade han och 21

läpparna blev spända. »Var fick du tag i den här?« »På samma ställe som hjorten«, svarade jag lika lågt, med kylig röst.

Hans blick vandrade över bågen och kogret på min rygg, till den träskaftade jaktkniven vid min höft. Han blev fuktig i ögonen. »Feyre… en sådan risk…« Jag slängde med huvudet mot skinnet och kunde inte hålla skärpan ur rösten. »Jag hade inget annat val.« Vad jag egentligen ville säga var: Oftast försöker du inte ens ta dig ut ur huset. Om det inte hade varit för mig, skulle vi svälta.

Om det inte hade varit för mig, skulle vi ha dött. »Feyre«, upprepade han och slöt ögonen.

Mina systrar hade tystnat, och jag kastade en blick på dem just när Nesta rynkade på näsan och petade på min kappa. »Du stinker som en smutsig gris. Kan du inte åtminstone försöka låtsas att du inte är en obildad bondtölp?« Jag visade inte hur sårad jag blev. Jag hade varit för liten för att ha lärt mig mer än grunderna i vett och etikett, läsning och skrivning när min familj fallit i onåd, och det lät hon mig aldrig glömma.

Nesta backade och drog ett finger över flätorna i sitt gyllenbruna hår. »Ta av dig de där vidriga kläderna.« Jag tog det lugnt, svalde orden jag ville skrika åt henne. Hon var tre år äldre än jag men såg ändå yngre ut, med gyllene kinder som alltid hade en frisk, rosa ton. »Kan du sätta på vatten och lägga mer ved på elden?« frågade jag till slut. Men redan när jag sa det såg jag att det bara var fyra vedträn kvar i korgen. »Jag trodde att du skulle hugga ved i dag.« Nesta pillade på sina långa, prydliga naglar. »Jag hatar att hugga ved. Jag får alltid stickor.« Hon tittade upp under sina mörka ögonfransar. Av oss tre systrar var det Nesta som var mest lik vår mor – särskilt när hon ville ha någonting. »Och du är så mycket bättre på det, Feyre«, tillade hon trumpet. »Det tar dig bara hälften så lång tid som det tar mig. Dina händer är som gjorda för det – de är redan så valkiga.« 22

Jag bet ihop käkarna. »Snälla«, sa jag, lugnade min andhämtning, visste att ett bråk var det sista jag behövde eller ville ha. »Snälla, gå upp i morgon bitti och hugg den där veden.« Jag knäppte upp översta knappen i tunikan. »Annars får vi äta kall frukost.« Hennes ögonbryn rynkades. »Det tänker jag inte alls göra!« Men jag var redan på väg mot det lilla rummet där mina systrar och jag sov. Elain mumlade en mjuk vädjan till Nesta och fick en ilsken väsning till svar. Jag kastade en blick över axeln på min far och pekade på hjorten. »Ta fram knivarna«, sa jag och brydde mig inte om att försöka låta trevlig. »Jag kommer snart.« Utan att vänta på svar slog jag igen dörren bakom mig.

Rummet var stort nog för en ranglig byrå och den enorma sängen vi delade. Sängen var det enda som återstod av vår forna förmögenhet, och min far hade beställt den som bröllopsgåva till min mor. Det var sängen vi hade fötts i, sängen mor hade dött i. Trots att jag målat nästan allt annat i huset de senaste åren hade jag aldrig vidrört den med en pensel.

När jag slängde ytterkläderna på den sviktande byrån kastade jag en blick på violerna och rosorna jag målat runt knopparna på Elains låda, de sprakande lågorna jag målat runt Nestas och natthimlen – med gula stjärnor i stället för vita – runt mina.

Jag hade gjort det för att lysa upp det annars så mörka rummet.

De hade aldrig kommenterat det. Jag visste inte varför jag hade trott att de skulle göra det.

Jag stönade tungt och kunde knappt låta bli att slänga mig i sängen.

w Vi åt grillat hjortkött den kvällen. Även om jag visste att det var dumt protesterade jag inte när alla tog en andra portion, men efter det satte jag stopp. Jag skulle ägna morgondagen åt att ta hand om resten av köttet, och sedan lägga några timmar 23

på att bereda hudarna innan jag tog dem till marknaden. Jag visste några handlare som kunde vara intresserade av att köpa, även om det inte var troligt att någon av dem skulle ge mig det pris jag förtjänade. Men pengar var pengar, och jag hade varken tid eller råd att resa till närmaste större stad för att få ett bättre erbjudande.

Jag sög på gaffeln, njöt av flottresterna som täckte metallen.

Tungan halkade över de skeva uddarna – gaffeln tillhörde en illa medfaren besticksamling som min far räddat från tjänste­ bostäderna medan fordringsägarna plundrat vårt hem. Ingenting passade ihop, men det var bättre än att använda fingrarna.

Matsilvret från min mors hemgift hade vi sålt för länge sedan.

Min mor. Befallande och reserverad mot sina barn, glättig och bländande mot högadeln som ofta besökte vår tidigare godsegendom, kärleksfull mot min far – den enda människa hon verkligen älskade och respekterade. Men hon hade också älskat fester, så mycket att hon inte hade någon tid över för mig bortsett från att fundera över om mina spirande konstnärs­ talanger kanske kunde hjälpa mig att hitta en make i framtiden.

Om hon hade levt länge nog att se vår förmögenhet försvinna skulle det ha knäckt henne – till och med mer än min far.

Kanske var det en barmhärtighet att hon hade dött.

Om inte annat innebar det mer mat till resten av oss.

Det fanns ingenting kvar av henne i stugan utöver den stora sängen. Och löftet jag hade avgett.

Varje gång jag blickade mot en horisont eller undrade om jag bara borde gå och gå och aldrig titta tillbaka, hörde jag det där löftet jag gett henne för elva år sedan när hon låg och tynade bort på sin dödsbädd. Håll ihop, och ta hand om dem.

Jag lovade, var för ung för att fråga varför hon inte sa det till mina storasystrar i stället, eller till min far. Men jag lovade och sedan dog hon, och i vår eländiga mänskliga värld – som bara skyddades av den ed högalverna svurit femhundra år tidigare – en värld där vi hade glömt våra gudars namn… där var ett löfte, en lag, en valuta, en skuldsedel.

24

Det fanns tillfällen då jag hatade henne för att hon fått mig att gå med på det. Kanske hade hon varit så omtöcknad av feber att hon inte ens förstått vad hon begärde. Eller så hade dödens närhet fått henne att se med klara ögon på sina barn och sin make.

Jag lade ner gaffeln och såg lågorna i den torftiga elden dansa över de kvarvarande vedträna medan jag sträckte ut mina värkande ben under bordet.

Jag vände mig mot mina systrar. Nesta beklagade sig som vanligt över byborna – de var ouppfostrade, de saknade stil, de hade ingen aning om hur usla tyger deras kläder var sydda av, men låtsades att det var silke eller chiffong. Sedan vi blivit utblottade hade deras vänner pliktskyldigast ignorerat dem, så mina systrar spatserade omkring som om de unga bönderna i staden utgjorde någon sorts andra klassens umgängeskrets.

Jag smuttade på mitt varma vatten – vi hade inte ens råd med te nu för tiden – medan Nesta fortsatte berätta sin historia för Elain. »Så jag sa till honom, ›Om du tror att du kan fråga mig så nonchalant, måste jag dessvärre avböja!‹ Och vet du vad Tomas sa då?« Elain skakade på huvudet, med stora ögon och armarna på bordet. »Tomas Mandray?« inflikade jag. »Skoghuggarens andre son?« Nestas blågrå ögon blev smala. »Ja«, sa hon och vände sig sedan mot Elain igen. »Vad vill han?« Jag sneglade på min far. Ingen reaktion – inte minsta tecken på oro eller att han ens lyssnade. Han satt försjunken i något dimmigt gammalt minne och log milt mot sin älskade Elain, den enda av oss som orkade ha riktiga samtal med honom. »Han vill gifta sig med henne«, sa Elain drömmande.

Jag blinkade av förvåning.

Nesta lade huvudet på sned. Jag hade sett rovdjur göra på det 25

sättet. Ibland undrade jag om hennes obevekliga hårdhet kunde ha hjälpt oss att leva bättre – att frodas, till och med – om hon inte varit så upptagen av vår förlorade status. »Har du något problem med det, Feyre?« Hon slängde ur sig mitt namn som en förolämpning och jag bet ihop så hårt att det värkte i käkarna.

Min far vred på sig och blinkade, och trots att jag visste att det var lönlöst att reagera på hennes gliringar sa jag: »Du kan inte hugga ved åt oss, men du vill gifta dig med sonen till en skogshuggare?« Nesta rätade på ryggen. »Jag trodde att allt du ville var att få ut oss ur huset – att gifta bort mig och Elain så att du får tid över att måla dina magnifika mästerverk.« Hon tittade föraktfullt på den långa fingerborgsblomman jag målat längs kanten av bordet. Nyanserna var för mörka och för blå och de vita fräknarna på insidan av de trumpetformade blommorna saknades, men jag hade fått nöja mig även om det gjorde ont att sakna vit färg, att behöva skapa något så bristfälligt och varaktigt.

Jag kvävde impulsen att dölja blomman med armarna. Kanske borde jag skrapa bort den från bordet i morgon. »Tro mig«, sa jag till henne, »den dag du hittar en värdig friare ska jag gå raka vägen till hans hus och lämna över dig. Men du ska inte gifta dig med Tomas.« Nesta fladdrade upprört med näsborrarna. »Det finns ingen­ ting du kan göra. Clare Beddor berättade i eftermiddags att Tomas tänker fria till mig vilken dag som helst nu. Och sedan behöver jag aldrig äta rester igen.« Hon drog lite på munnen. »Jag behöver åtminstone inte nedlåta mig till att rulla runt i höet med Isaac Hale som ett djur.« Min far gav ifrån sig en förlägen hostning och kastade en blick mot sin bädd vid elden. Han hade aldrig sagt ett ont ord om eller till Nesta, vare sig av rädsla eller av skam, och han tänkte tydligen inte börja nu även om det här var första gången han hörde om Isaac.

26

Jag lade handflatorna på bordet och spände blicken i henne.

Elain flyttade sin hand längre bort, som om blodet och smutsen under mina naglar på något sätt skulle hoppa över till hennes porslinshud. »Tomas familj har det knappt bättre än vår«, sa jag och försökte låta bli att morra. »Du blir bara ännu en mun att mätta. Även om han inte inser det, måste hans föräldrar göra det.« Men Tomas visste – vi hade sprungit på varandra i skogen en gång. Jag hade inte missat den desperata hungern i hans blick när han sett mig med ett par kaniner. Jag hade aldrig dödat en annan människa, men den dagen hade jaktkniven känts väldigt tung vid höften. Jag hade hållit mig borta från honom sedan dess. »Vi har inte råd med någon hemgift«, fortsatte jag, och även om mitt tonfall var bestämt sänkte jag rösten. »För någon av er.« Om Nesta ville ge sig av – gärna för mig. Bra. Då skulle jag vara ett steg närmare den där underbara, fridfulla framtiden, att skaffa ett eget hus och få tillräckligt med mat och tid att måla. Men vi hade ingenting, absolut ingenting, som kunde locka friare att ta över ansvaret för mina systrar. »Vi är kära i varandra«, förklarade Nesta och Elain nickade instämmande.

Jag skrattade nästan högt – när hade de övergått från att tråna efter aristokrater till att kasta lystna blickar på småbrukare? »Kärlek mättar inte en hungrig mage«, kontrade jag och vek inte undan med blicken.

Nesta flög upp från bänken som om jag slagit till henne. »Du är bara svartsjuk. Jag har hört att Isaac ska gifta sig med någon flicka från Greenfield mot en rejäl hemgift.« Det hade jag också; Isaac hade skrutit om det förra gången vi träffats. »Svartsjuk?« sa jag långsamt och grävde djupt för att begrava min ilska. »Vi har ingenting att erbjuda dem – ingen hemgift, inte ens någon boskap. Även om Tomas kanske vill gifta sig med dig… så är du en börda.« »Vad vet du om det?« andades Nesta. »Du är bara ett halvt 27