Pojken och molnen
©2019 Sven Nilsson Omslag: Alina Korotovskaia (Instagram: aartruardy) Omslagets typsnitt: Beyond Wonderland (Chris Hansen) Inlagans typsnitt: AvenirNext-Regular (8pt) Förlag: BoD – Books on Demand GmbH, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7699-524-2
Stort tack till alla som hjälpt till på vägen, men framför allt:
Lilla syster Familjen Alhbin Familjen Persson
Prolog Det sitter en gammal man på en stol av sten i ett stort runt rum längst upp i ett högt, högt torn. Hans kläder är enkla men gjorda av ett fint vitt tyg som skimrar när han rör sig. Det verkar inte finnas någon annan i rummet och mannen sitter tyst och tittar ut i tomma intet framför sig. Det mesta av väggarna i det stora rummet består av fönster, så att mannen kan se ut över staden och landskapet långt där nedanför. Men det var längesedan mannen gjorde det nu. Han vet exakt hur det ser ut. Han vet exakt var vartenda hus, vartenda träd, vartenda grässtrå, ja till och med var varenda människa är. Mannen suckar och sluter ögonen. Han försöker komma ihåg när det inte var så här. Han försöker minnas när han senast stod ute på balkongen som löper runt tornet och tittade ut över landskapet. När han senast upptäckte något nytt. Men han kommer inte på när det kan ha varit. Det har alltid varit så här. Han ensam på sin tron i sitt rum i sitt höga torn och världen där ute exakt likadan idag som den var igår. Mannen suckar igen och lutar sig tillbaka i sin tron. Nu hörs springande steg från någonstans. De kommer snabbt närmare, men mannen rör sig inte. ”Ers höghet!” säger en röst vid mannens ena öra. ”Generalen kommer med sina män.” Mannen rör sig inte och personen som viskat drar sig försiktigt tillbaka samtidigt som flera tunga steg hörs komma närmare. ”Ers höghet!” säger en bullrig röst samtidigt som de klampande stegen
1
stannar framför mannen. ”Ah, general Kuhr.” säger mannen utan att öppna ögonen. ”Det förvånar mig att ni är här, jag vill minnas att jag bad er söka efter min försvunna dotterdotter.” ”Prinsessan är funnen sedan länge.” snäser rösten. Mannen öppnar förvånat ögonen och tittar på den storvuxne mannen framför sig. ”Har ni funnit henne?” frågar han. ”Men var är hon?” ”Hon är i säkerhet i min borg i Hamherr.” svarar generalen högfärdigt. Han tar av sig sina handskar och ger dem till en av soldaterna han har med sig. Mannen på stolen verkar inte bry sig om att hela rummet är fullt av beväpnade män. ”I Hamherr?” frågar han istället. ”Varför skulle hon vara säkrare där än här hemma i Cumulus?” ”Jag ville bespara henne från oroligheterna som följde i spåret av revolutionen.” svarar generalen med ett hånleende. ”Har det varit revolution?” säger mannen på tronen och hans panna rynkas som om han försökte tänka. ”Det är revolution just nu.” svarar generalen tyst och hans leende blir ännu bredare. Mannen på tronen lyfter huvudet och tittar rakt på sin storvuxne general. ”Så det är här det börjar, gamle vän.” säger han med en suck. ”Vägen ligger slutligen klar framför dig.” ”Min väg har varit klar sen den dag jag kom hit, din gamle tok. Men det är först nu som jag kan följa den.” Generalen vänder sig mot fönstret och tittar ut över landskapet. ”Din värld är gammal och stel, kejsare.” säger generalen och sveper med handen mot fönstret. ”Ingenting består, vi kan bara gå vidare eller försvinna in i glömskan.” Mannen på tronen säger inget utan nickar bara tankfullt. 2
”Förändringens tid är nu.” fortsätter generalen och vänder sig mot tronen igen. ”Men ingenting kan förändras så länge du är kejsare.” Kejsaren säger fortfarande ingenting, men nu ler han lite för sig själv och tittar upp mot himlen långt ovanför generalens huvud. ”Så får det bli.” säger han tillslut. ”Låt framtiden komma.” Generalen flinar, men tar inte blicken från kejsaren där han sitter sin tron. Då kommer en vind som från ingenstans och rummet blir plötsligt isande kallt. Ett jättelikt block av is formar sig runt kejsaren på tronen, men han verkar inte påverkas. Han sitter kvar som om han också vore is och snart är både tron och kejsare helt infrusna i isen, frusna i ett ögonblick. Generalen tittar misstänksamt på isen ett ögonblick innan han vänder sig mot sina soldater. ”Kejsaren är svårt sjuk och eftersom prinsessan fortfarande är saknad måste jag träda in och ta över tronen för tillfället.” säger han med myndig stämma. ”Sprid nyheten till världens alla hörn och lämna mig nu.” Soldaterna tittar på varandra som om de inte riktigt tror sina ögon, men de vänder ändå om och marscherar iväg från rummet så att generalen står ensam kvar. När han är ensam går generalen åter fram till fönstret och tittar ut över landskapet. ”Så får det bli.” säger han hånfullt och härmar kejsarens röst. ”Här börjar framtiden. Äntligen.” Han slår ut med armarna och skrattar ett djupt bullrande skratt som ekar runt om rummet och ut över landskapet. Högt ovanför generalens skrattande gestalt flyger något silvrigt genom luften. Ett flygplan på väg någonstans färdas långt däruppe och om vi tittar riktigt noga kan vi se ett litet ansikte tryckt mot ett av fönstren i andra klass. Peter är fruktansvärt arg. Han sitter med näsan tryckt mot flygplanets fönster och kokar av ilska. Det är nästan så att det ryker ur öronen på honom. 3
Normalt älskar Peter att flyga. Så länge han kan minnas har familjen åkt på semester utomlands varje år och Peter har suttit med näsan mot rutan och tittat ner mot molnen långt där nere. Men sedan lillasyster blev gammal nog att ha ett eget säte har resorna inte blivit desamma. Sara vet mycket väl att Peter tycker om att sitta vid fönstret, så därför skyndar hon sig alltid att sätta sig där först. Trots att hon egentligen är livrädd för att fönstret skall gå sönder och hon skall trilla ut. Hon brukar dra ner rullgardinen så att man inte kan se någonting alls och Peter blir alltid jättearg. Vilket naturligtvis är precis vad Sara vill. Normalt sett sitter de sedan och bråkar tills mamma eller pappa tröttnar och byter plats med dem. Den här gången gick det inte riktigt så. Den här gången började Sara retas flera veckor i förväg. Hon hade stängt persiennerna hemma så fort hon kunnat. Dessutom hade hon ingående berättat för Peter hur hon minsann tänkte be de som satt både bakom och framför på planet att också dra ner sina rullgardiner eftersom hon är så rädd. Så blev det och Peter blev argare än vanligt. Han hade egentligen inte tänkt slå Sara, trots att det säkert finns en lag som säger att man får slå sin lillasyster, men på något sätt hade hans knytnäve landat rakt på Saras näsa. Hon började blöda näsblod och skrek givetvis som en stucken gris. Både mamma och pappa hade blivit helt vansinniga och medan mamma gick till toaletten för att ta hand om Sara skällde pappa ut Peter. Det hjälpte inte att Sara hade hållit på att reta honom i flera veckor, Peter var gammal nog att veta bättre. Ingen dator på en månad och han kunde bara glömma att han fick se något på TV ett bra tag framöver. Sedan stormade pappa iväg och lämnade Peter ensam. Så sitter han då där och stirrar ut genom fönstret utan att egentligen se någonting. I huvudet hittar han på en miljon sätt att hämnas på Sara för att hon var en sådan retsticka och han önskade, åh vad han önskade, att han kunde försvinna och slippa vara på semester med de där idioterna! Utanför fönstret flyger molnen förbi. Det ser nästan ut som ett landskap med berg och dalar. Där skulle det kunna vara en stad och där en flod. Men Peter 4
ser ingenting av det. Han ser bara en oändlig vecka på en ö, utan något kul alls och med Sara springandes efter honom hela tiden. Hon kommer givetvis att retas som aldrig förr, för att se om hon kan få Peter att tappa tålamodet igen. Peter sluter ögonen och tänker mörka tankar om odrägliga småsystrar. Då hörs ett litet ljud. Nästan som när man lägger isbitar i ett glas med läsk. Ett litet, litet knakande som sprider sig från där Peters näsa är tryckt mot flygplansfönstret och ut mot kanterna. Förvånat rycker Peter bort huvudet från fönstret och visst finns där en liten spricka tvärs över rutan. Medan han tittar på den blir den större och större och plötsligt, med ett brak, går rutan sönder och faller ut i luften utanför flygplanet. För Peter känns det som om han sitter i en storm. Luften i planet rusar ut genom hålet framför honom och sliter och rycker i hans kläder och hår. Och hur han än försöker hålla sig fast och ropa på hjälp kan han inget göra. Sakta men säkert dras han mot fönstret och ut igenom det. Ett ögonblick sitter han fast i fönstret med benen utanför och famlar förtvivlat efter något att hålla sig i, men sedan försvinner hela han ut och bort. Om någon hade tittat ut på planets högra sida och lite bakåt hade de sett honom falla, singla nästan som ett löv ner mot molnen långt där nedanför.
5
Utanför fönstret Peter hade alltid gillat moln. Han kunde ligga i timmar på rygg och titta på molnen som drog förbi högt däruppe. Ett moln kunde vara precis vad som helst. Ibland var det en drake som flög över himlen, ibland en ful gubbe och plötsligt var det ett hus eller en båt. Man visste aldrig vad som skulle komma, men man kunde vara säker på att det skulle dyka upp något nytt alldeles snart. Med tiden blev Peter ganska bra på att känna igen olika moln. ”Det där kommer bli en bil.” kunde han tänka och i nästa ögonblick såg molnet precis ut som en bil. En annan som gillade moln var Peters farfar. När Peter var liten låg de ofta tillsammans och tittade på molnen och farfar brukade berätta de mest fantastiska historier om figurerna som dök upp i molnen. Farfar var otroligt bra på att berätta historier och vad Peter än såg i molnen, så kunde farfar väva in det i sina berättelser. Peters favorit bland farfars berättelser var den när farfar gick vilse bland bergen när han var liten och råkade vandra ut på molnen. Peters pappa hade för länge sedan förklarat att moln bara var vattenånga och att man definitivt inte kunde gå på dem, men farfar hade bara fnyst och sagt att det var precis vad Dom ville att man skulle tro. I farfars berättelse fanns det en hel värld ovanpå molnen. En värld som såg ut ungefär som vår värld, men där alla var vänliga och där det aldrig var krig. När farfar var liten hade det varit krig i hela världen, så Peter antog att det var därför farfars berättelser alltid handlade om snälla människor som inte krigade eller slogs. Farfar hade i alla fall vandrat omkring i molnvärlden i flera dagar innan en gammal man med långt vitt skägg hade visat honom vägen hem igen. Varje gång farfar berättade om sina äventyr på molnen berättade farmor att han faktiskt hade gått vilse 6
bland molnen när han var liten, men att man hade hittat honom nästa morgon. ”Förmodligen somnade han och drömde alltihop.” sa farmor alltid. ”Det mest äventyrliga han har gjort var att gifta sig och det krävde en hel del övertalning.” Farfar svarade aldrig. Han bara log och blinkade åt Peter, som om det bara var dom två som visste sanningen bakom en stor hemlighet. När Peter var liten trodde han alltid att farfar hade rätt och att alla de andra bara var dumma som inte förstod, men när han blev äldre hade han insett att moln faktiskt bara var vattenånga och att man inte kunde gå på dem. Farfars historia var bara en i mängden av sagor som han och Peter hade hittat på tillsammans, men Peter tänkte ofta på den när han tittade på molnen och drömde sig bort. Allt detta tänkte Peter på när han låg på rygg med ögonen slutna. Han var inte säker på vad som egentligen hade hänt, det hade gått så fort. Ena stunden satt han på flygplanet och tittade ut genom fönstret och i nästa hade han varit ute i luften och fallit mot molnen långt där nedanför. Det stämde inte riktigt heller. Det kändes som om Peter var stilla och allt runtomkring honom flög uppåt och förbi honom. Molnen kom liksom svävande upp mot honom för att fånga honom. ”En sak skall du komma ihåg, Peter,” hade farfar alltid sagt, ”molnen kan aldrig skada dig.” Det var precis dom orden som ekade i Peters huvud när molnen kom rusande mot honom och han hoppades innerligt att farfar hade rätt. Egentligen borde han ha passerat rakt igenom molnen och fortsatt ner mot marken. Egentligen borde molnen bara passerat som en kall, våt dimma. Sedan borde han kommit ut på andra sidan och sett jorden komma rusande istället. Egentligen borde han ha slagit ihjäl sig. Men det kändes inte så. Peter kände efter en gång till. Det kändes inte alls så, faktiskt. Peter hade aldrig funderat så mycket på hur det skulle kännas att vara död, men han hade nog trott att det inte skulle göra ont. Rent logiskt så kan det bara göra ont om hjärnan och nervsystemet fungerar som det skall 7
och vad Peter visste var hela vitsen med att vara död att saker och ting i kroppen slutade fungera helt och hållet. Det var liksom så man visste att någon var död, kroppen hade slutat fungera. Men Peter hade definitivt ont i hela kroppen. Det kändes som om han låg på ganska kall och hård mark, ungefär som en sandstrand i mars. Av detta drog Peter två slutsatser. För det första var han inte död och för det andra hade han landat någonstans. Och han kunde inte låta bli att tänka att han hade landat på molnen, precis som i farfars historia. ”Moln är inte hårda.” tänkte Peter. ”De borde faktiskt inte ens vara mjuka.” Men om han landat på molnen så kändes de ganska hårda, oavsett om de bara var vattenånga som kondenserats av kylan på den höga höjden. Han hade en otäck känsla av att molnen bara skojade lite med honom. Att de när som helst skulle sluta vara hårda och att han skulle fortsätta falla mot marken. Och marken är som bekant definitivt väldigt hård, så den hade han ingen lust att träffa just nu. Alltså låg han helt stilla, stirrade upp i luften och försökte låta bli att tänka på vattenånga och gravitation. Det är inte särskilt roligt att ligga helt stilla och stirra framför sig utan att tänka på något och så småningom började Peters panik lägga sig. Hade molnen inte bestämt sig för att uppföra sig som moln ännu kanske de skulle fortsätta vara hårda ett tag till. De kanske till och med hade glömt bort honom helt och hållet. Försiktigt rörde han lite på ett finger. Ingenting hände. Peter väntade lite till, för man kunde aldrig veta vad världen tänkte hitta på härnäst. Till slut upptäckte han att han var tvungen att andas och drog ett djupt andetag. Han hade inte ens märkt att han höll andan! Första experimentet hade gått bra, så Peter försökte se så oskyldig ut som han bara kunde och stirrade upp i himlen och tänkte på luftballonger. När han var säker på att världen tittade åt ett annat håll försökte han röra på fingrarna på båda händerna samtidigt. Ingenting hände den här gången heller och marken under fingrarna kändes definitivt ganska solid. 8
”Tänker du ligga så där länge till?” hördes plötsligt en röst säga. Peter ryckte till så att nästan hela han lyfte från marken och genast fick han panik för att han hade rört sig alls. Han försökte ligga helt stilla och inte andas och inte blinka och helst inte tänka heller. ”Du ser ganska fånig ut, faktiskt.” sa rösten igen. ”Bara så du vet.” Den här gången dök ett ansikte upp ovanför Peter. Det var lite runt med en ganska stor, platt näsa med en massa fräknar på. Öronen stack ut lite och håret var spretigt och blont och såg solblekt ut. Det såg ut som en pojke i Peters ålder, kanske lite yngre. Han såg väldigt allvarlig ut, men de blå ögonen såg ut som om de gapskrattade. ”Och om det är så att du tänkte fortsätta ligga och vifta på fingrarna, så kan jag gå och äta lite, för jag är ganska hungrig.” fortsatte pojken. Peter var alldeles torr i munnen och hade inte kunnat säga något även om han hade vågat. Pojken tittade på honom en liten stund till och sedan ryckte han på axlarna och sa: ”Jag sitter där borta om du skulle ändra dig.” Sedan försvann han. Peter försökte se sig omkring utan att röra på huvudet, men det var ganska svårt. Det enda han såg i ögonvrån var vitt. Allting omkring honom verkade vara vitt. Blå himmel ovanför och runtomkring var allting bara vitt. Men pojken som pratat med honom verkade ju vara riktig och inte ett moln. Och han kunde helt uppenbarligen vandra omkring lite som han ville. Det kanske var ganska säkert ändå. Peter satte sig upp på armbågarna och såg sig om. Runt omkring honom var allting vitt och luddigt. Precis som moln brukar se ut. En bit bort satt pojken på en bit moln och mumsade på något. Han tittade intresserat på Peter, som om Peter var någon sorts cirkusdjur som skulle göra ett fint trick. Peter satte sig irriterat. Marken var fortfarande hård. Den såg fortfarande ut som moln, men den var i alla fall hård. Peter kunde inte förstå vad det var som pågick, men det verkade fungera i alla fall. 9
Försiktigt ställde han sig upp och tog några steg för att känna sig för. Marken var fortfarande hård och det kändes inte som om han skulle sjunka igenom den. Pojken viftade uppmuntrande med ögonbrynen, men sa ingenting. Han var klädd i någon form av stor skjorta som verkade vara gjord av ett lakan. Skjortan var hopknuten i midjan med ett rep, som verkade fungera som skärp för de grova byxorna också. Både skjorta och byxor var lite gråbruna till färgen. Förutom där de var gröna av gräsfläckar. Peter undrade lite över var gräsfläckarna kom ifrån. Allt han såg var moln. Det såg faktiskt ut som ett landskap, med kullar och dalar. Alldeles bredvid honom fanns flera små kullar liknande den som pojken satt på. ”Du ser fortfarande väldigt skeptisk ut.” sa pojken och tog en ny tugga av något som Peter mest tyckte såg ut som en bit moln. ”Jag är väldigt skeptisk.” svarade Peter och såg sig misstänkt omkring. ”Jag heter Jacob.” sa pojken. ”Vill du ha lite att äta?” fortsatte han och höll fram biten av moln. Peter tittade noga på det Jacob hade i handen, men det såg fortfarande ut som moln. ”Vad är det du äter?” frågade han. Jacob tittade förvånat på honom. ”Bröd, ser du väl.” sa han ”Det ser mer ut som moln tycker jag.” sa Peter och såg sig omkring i det vita landskapet igen. ”Det är moln.” svarade Jacob. ”Och det är bröd. Man skulle kunna säga att det är moln som är bröd, faktiskt.” Peter tittade tvivlande på honom. ”Moln som är bröd?” sa han. ”Och jag antar att du sitter på en bit moln som är en sten?” ”Stämmer bra.” sa Jacob och tog en tugga av sitt brödmoln till. ”Och jag antar att det här också är ett stenmoln?” frågade Peter och sparkade till den närmsta lilla molnkullen. Den kändes inte som en sten. Den 10