9789176991091

Page 1



Till min husman


Mariana Mattsson

Att kunna känna doft av frostrosor en hortikulturell berättelse om att skÜrda frukten av radikala livsval


© 2019 Mariana Mattsson Omslagsfoto: © Reginald Scholz, Mariana Mattsson Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789176991091


Innehåll Persongalleri Förflyttning 1. Norrskensrosor 2. Frostiga rosenpelargoner 3. Kära rosenskära och diviga dahlia 4. Energin växer på träd 5. Rosenmåndag 6. Frysboxrosor, Media II och Erica 7. Gräsrötter fixar en matloge Hemkomst 8. Att kunna känna doft av frostrosor 9. Törnekronor 10. En natt i Getsemane 11. Snöflingor yr över Via Dolorosa 12. Halleluja, vilken uppståndelse! Tillväxt 13. Frittze Kartoffli 14. Avvecklingsdelegation till Akkatjärn 15. Uppståndelse utanför Villa Horticultura 16. Minas Flower Power 17. Bee happy! 18. Byråkratikräftan slår till 19. Soffpotatis sätter sin sista potatis 20. Lukas biter inte i gräset 21. Minsann ingen skitsak Utmärkelse 22. En taggig gäst 23. Utrotningskommando och blomsterrasister 24. Vi planterar en Rosenkrans 25. Dramatik i rosengård 26. Orm skapar oro i paradiset 27. Han begriper ju inte ett barr 28. Livet är en dans på rosor 29. Rosfeber utbryter i Akkatjärn 30. Kulinariska rosendelikatesser 31. Magasinet Husman 32. Svarta krolliljans afton 33. Deadheading

7 9 11 17 24 36 44 56 61 67 69 72 76 80 88 91 93 99 109 118 121 123 129 134 140 147 149 153 160 170 175 179 182 188 194 199 205 209


Skörd 34. Mina kommer på grön kvist 35. Inte lägga lök på laxen 36. En omvänd intervju 37. Vinterbrud med apelsinhud 38. Mobile Garden 39. Ära vare knölen! 40. Från Päru 41. Vi är precis som dom där gallerna Fruktbarhet 42. Herr Übergärtner syrar 43. Pang på rödbetan! 44. En Lilja drar åt skogen 45. Every child is perfect 46. Darra som ett asplöv 47. Medelhav har vi själva 48. Vi bygger en Biergarten i Akkatjärn 49. Brittsommar Urskiljning 50. Frö är makt! 51. In paradisum - till paradiset 52. En birgittinsk blomsterkrona 53. Att sätta trädgårdsmästaren till julbock 54. En plantskola för helgon 55. Jeanne d'Arc från Lappland Sammanhållning 56. Till Betlehem? Nej, till Akkatjärn! 57. Marsipanaros 58. Nikolaimarknad med krubbexpert 59. En Angelica 60. The Holly and the Ivy 61. Julgransskogen 62. Det är en ros utsprungen 63. Var inte rädda! Epilog 64. Beska klappar till en besserwisser Slutord och tacksägande

219 221 223 236 239 246 248 256 263 271 273 276 287 293 298 301 307 316 321 323 329 334 338 348 353 359 361 363 367 373 380 390 395 400 403 405 411


Persongalleri I klostret syster Anna-Maria moder Andrea syster Clara syster Ingrid syster Margareta syster Gertrud syster Ansgaria Veronika moder Franciska broder Albertus På Bränna Mina (Wilhelmine) Folke Frederike Sara-Kajsa Patrick Erica Andreas Johanna Hilmer Henning Herta, Hilda och Hedvig Michael Folk på byn Trudi Willi Sepp och Felix Wonni Ronja

odlande nunna, 45 år, f.d. lärare priorinna, Patricks biologiska syster, 47 år klostrets ingenjör och tekniksnille klostrets sömmerska och sakristan klostrets kock, dessutom same och slöjdare humoristisk novis ordningsam novis ny postulant, trädgårdsmästare, tysk-polska moderklostrets abbedissa klostrets präst, från Köln 29-årig dotter till Folke, trädgårdsingenjör, doktorand, 29 år Minas pappa, elektroingenjör, självhushållare och husman, 52 år Minas döda mamma trädgårdsdesigner med stjärnstatus, same, 40+ och nybliven sambo nyinflyttad skotte, potatiskunnig ingenjör, moder Andreas biologiske bror, 35 år ettårig tös med spring i benen Minas bror, 35, ingenjör med fokus på solel Andreas fru, lärare i byns skola tioårig son, lillgammal bonsaimästare sjuårig vildbasare döttrar, 3 respektive 1 år Minas bror, 38, biolog, på väg att flytta till byn med fru Kristina och två barn florist, driver hotellet, från tyska Franken Trudis storväxte man, kock tonårssöner och videoklippare i APP, Akkatjärn Profetia & Propaganda Trudis syster, pilgrimshärbärgets värdinna, gift med skolläraren Pär-Anders tonårsdotter till Wonni 7


Yasmin

kompis till Ronja, från Syrien

Peter Tomas

landskapsarkitekt och Sara-Kajsas kollega, gift med Tomas, inflyttad stockholmare kock, numera pubägare, Peters man

Lovisa Sven

kusin till Mina, Pärbacksföreståndarinna Lovisas fästman, brandman

Lukas Kati Teodor och Sofia

tremänning till Mina, ex-fotbollsproffs, nybliven hemmansägare Lukas fru, hästbiten jurist med neonhår deras 4-åriga tvillingar

Viola Lilja Maximilian

arkitekt, 60+, driver Heligfjäll Art&Design fotograf, gift med jägmästaren Adam Liljas och Adams muskelsjuke son, 5 år

Bygg-Anders Mariam

byns mästerbyggare byns mästersömmerska

Dessutom dyker det här och där upp följande karaktärer: - en biskop tillika kardinal med dopnamnen Bruno Bosco - två schäfrar lystrande till namnen Tasso och Telli - två klosterkatter som kallas för syster Felicitass och syster Kattarina - en tysk och en peruansk potatisguru - en hel massa helgon - tre fordon som fått smeknamnen Hjularbo (bil), Media (spark) och Hjulia (elmoped) - en gammal studiekompis till Mina, känd under smeknamnet Jossan, på ansträngande visit ihop med sin man Krister och två söner - en motvillig tvåmeterspolis - en urbaniseringsminister - ett utrotningskommando - ett Medusamonster … men framför allt en Prussiluska vid namn Annika Tegnér-Hällstrand

8


Fรถrflyttning Gijrradรกlvvie - vรฅrvinter

9


10


1. Norrskensrosor

H

on öppnade ytterdörren och klev ut på verandan. Den bistra kylan hade tydligen stått och väntat på henne. Farbror Frost överföll henne direkt. Nöp rosor på kinderna och fick ögonen att tåras och svida. Men Sara-Kajsa njöt. Hon stod stilla och lät känslan prägla sig fast i skinnet och minnet, innan hon stack händerna i renskinnshandskarna och drog upp huvan på den mossgröna luhkkan, den samiska varianten av poncho. Sedan gick hon med snabba knarrande steg ner genom trädgården. Himlen var fortfarande nattsvart men månen lyste på snön som skimrade. Hon hade haft en sagolik tur med väderomslaget. Länge hade vintern dröjt och tvekat. I år längre än någonsin tidigare. Till och med under julen hade det varit mera svealändskt surblött höstregn än kristallfräsch lappmarksvinter. Men exakt lagom till den samiska nationaldagen, och perfekt tajmat till tv-inspelningen, hade Snödrottningen brakat in och förvandlat allt till magi. De ilsket röda stammarna på korallkornellerna stack uppkäftigt upp ur kritvit snö. Som utropstecken, dekorerade med isglitter. De upphöjda odlingsbäddarna blev draperade med flingfiltar. De bärnstensstammade näverhäggarna glödde, och på bollpilen framträdde benstommen tydligt när den blivit avstrippad sitt bladverk. Det var nästan löjligt vykortsvackert. Ja, vädergudarna gick så pass till överdrift att det brittiska filmteamet från BBC till och med fick filma vinterträdgården i flammande norrskensbelysning. Programledaren, en trädgårdsidol av närmast fotbollsstjärnemonstruösa mått, hade varit lyrisk och bestämt att de skulle återkomma i sommar, i midnattssolens tid. Charmtrollet var visst dessutom släkt med Patrick (och förstås hans syster, priorinnan i klostret, moder Andrea) om än på långt håll. 11


Fotografen hade rent av påstått att det var bättre än sex. Och stirrat lystet på henne. Hon log vid minnet. De båda schäfrarna lät sig inte bekomma av kylan, utan kastade sig utan tvekan ut i djupsnön efter snöklumparna som plogbilen lämnat efter sig och som hon sparkade upp från vägen, för att därefter bogsera dem tillbaka ut på vägen igen och stolta bära dem i käften och ta täten framåt. Hon visslade på hundarna och beslöt sig för att förlänga hundrundan ytterligare en bit, bara för att riktigt inskärpa kölden i kroppen. Lagra den. Nu när hon måste bege sig till sydsura nejder igen. Men snart skulle resandet vara över. Jätteprojektet med att skapa en lappländsk och samiskt inspirerad trädgårdspark som en ny del av Gärten der Welt i Berlin hade pågått i fyra år, men var nu inne i slutfasen och snart klart. Därefter skulle hon aldrig mer ta på sig ett sådant mastodontuppdrag utomlands igen. Hon längtade sig galen efter att enbart få ägna sin lust, kreativitet och tid åt att förverkliga alla spännande idéer för den här platsen, som likt frön bara väntade på att förutsättningarna skulle bli de rätta så att de vågade börja gro. Hon hade tvekat att ta på sig uppdraget. Rädd att fokus skulle förskjutas från det val av liv som hon hade tagit för en fem år sedan, med flytt från storstad till fjällby. Från vilsen nomad till fast rotad sambo och matte. Från att känna sig dränerad på livssav till att äga en porlande kreativ inre bäck, som hon absolut inte ville riskera att den sinade. För trots att hon arbetat med Gärten der Welt-projektet så hade hon ändå hunnit mycket på hemmaplan, det var lätt att glömma bort det som faktiskt skett under åren. Samtidigt som hon ritat sin "Sápmi Garten" hade hon också färdigställt sitt utkast till den Hortus Dolorosus, korsvägsträdgård, som hon skapat för klostret i byn. Det hade varit en rejäl utmaning. Först att som icketroende förstå något så traditionellt katolskt som en korsväg, och 12


sedan att som trädgårdsdesigner tolka och översätta den till ett hortikulturellt konstverk. Att illustrera varje station längs denna lidandets väg på ett subtilt men ändå effektfullt sätt. Som att låta olika arter av veronika; kransveronika, kantveronika, porslinsveronika; få symbolisera den Veronika som av medlidande torkade sin Mästares ansikte, och fick hans bild på näsduken på köpet. Det hade varit en intressant process och hon hade lärt sig mycket. Inte minst var samarbetet med nunnorna i klostret en ny och givande bekantskap. I jämförelse med en del folk som hon haft dystra erfarenheter av att arbeta ihop med, så var systrarna rena rama änglarna. Hon gjorde en grimas vid tanken. Det stramade i ansiktet av rörelsen. Anläggandet hade också varit en spännande upplevelse. För medan en annan av hennes kunder i byn, Viola, hade varit sin karaktär trogen och hyrt in folk som kom åkande ända från Burträsk för att i ett huj anlägga den trädgård som Sara-Kajsa ritat åt henne, så följde systrarna lika självklart sin klostermässiga läggning och envisades med att göra det mesta själva. Vilket förstås gjorde att det tog sin lilla tid. När hon påpekat detta hade syster Anna-Maria bara skrattat och sagt att de som nunnor värderade tid i ett evighetens perspektiv, och alltså såg tusen år som en dag. Först hade hon blivit stressad av systrarnas dagordning med ständiga avbrott för bön, mat, arbete och sedan nästa bön. Sedan fann hon till sin förvåning ro i rytmen. En eller två timmars arbete i trädgården, sedan vila genom något helt annat. Bra för kroppen var det också, hon tenderade annars alltid att hålla på för länge och blev sedan helt slut. Ora et labora, sade syster Anna-Maria, bed och arbeta. Och Folke Finnberg hade förstås kommit dragande med sina husgudar Scott och Helen Nearing, som också de hade inrättat sin dag förståndigt med en perfekt balans mellan fysiskt krävande och intellektuellt arbete. 13


Framåt hade det gått ändå, även om det tog tid. Första säsongen hade systrarna alltså utfört markberedning och byggt upp den breda skiffermuren som avgränsade trädgården mot de båda vägarna. Nunnorna hade kört traktor och baxat stenar som de varit värsta proffs. Andra året snickrade systrarna snödrevsstaketet som löpte ovanpå muren, och som med sina smala ribbor både fungerade som ett lätt men effektivt vind- och insynsskydd, och skapade den höjd som var svår att åstadkomma med en mur. Om man nu inte ville bygga intrycket av en ny Berlinmur förstås och fläska på med en flera meter hög mur. Men det var ju inte vitsen här. Träd och häckar blev också planterade det året, medan gångar och perennplanteringar först kom på plats det tredje året, liksom några statyer och en Lourdesinspirerad grotta, inklusive en Maria. Dock inte den bling-blingande varianten som brukade säljas på vallfartsorter. Av bara farten hade också Novenaträdgården blivit till, ett stycke därifrån. Förra säsongen hade systrarna kunnat börja använda trädgården för andliga vandringar och meditationer. Någon tysk biskop, nej kardinal var han till och med, hade invigt den med pompa och ståt, svingat rökelsekaret och stänkt vigvatten på såväl publik som växter. Redan då hade många grupper kommit på besök och ännu flera var inbokade för i år. Sara-Kajsa hade snabbt insett vilken enorm spridningskraft de hade tillgång till tack vare att klostret var en del av den katolska kyrkans världsomspännande nätverk. Utan att de gjort stora ansträngningar att marknadsföra sig, spreds ryktet om denna Hortus Dolorosus i midnattssolens och norrskenets land. Mörkret började ge vika för morgonrodnaden. Hon vek av från bilvägen och tog den uppskottade gångvägen genom trädgården, den som gick fram till Växthuskåtan. Som ett 14


jättelikt arktiskt isblock reste den sig i mitten av den äng, som i år skulle förvandlas till rosenkransträdgård och en köksträdgård i form av en samisk trumma. Från att den första visionen blixtrat till i hennes huvud till att byggnaden fysiskt var på plats, hade det tagit några år av räknande, ritande och planerande. Utan teamet av alla kompetenser som byn förfogade över hade det aldrig blivit av. Hon själv som trädgårdsdesigner och kollegan Peter som landskapsarkitekt. Viola som arkitekt, samt ett helt koppel av olika slags ingenjörer med Folke i spetsen. Och sedan Bygg-Anders och hans mannar som verkställare. Samt förstås en rejäl summa pengar som komplement till kunnande, kraft och tid. Hon själv hade därigenom fått en vettig användning för allt hon tjänat på projektet i Berlin. Men utan Lukas inhopp, av liknande filosofisk inställning till vad som utgjorde en klok pengaplacering, hade det helt säkert tagit längre tid att förverkliga planerna. Nu stod den alltså där, Växthuskåtan. Magnifikt reste den sig som en pendang till Pärbacken ett stycke längre bort. Hon hade kunnat dra nytta av kåtan på flera sätt, bland annat genom att bygga in en likadan i Berlinträdgården. Därmed vann hon på kuppen även en del i marknadsföring av Akkatjärnsvarianten. Isolerplastskivorna var täckta av frostrosor. Nu på vintern var de det enda som blommade. Men de fick kåtan att skimra som en diamant. Hon kunde inte låta bli att gå in och titta på konstverken därinne igen. Dörren gnisslade. Hon motade bort hundarna som ville följa med, och kommenderade dem plats utanför. De hade just haft vernissage för utställningen ”Frostrosor & Isblommor”. Det hade varit Trudis idé från början. Som florist provade hon hela tiden nya uttryck för sin blomsterkonst. I somras hade hon fått för sig att frysa in rosor, och 15


testat sig fram hela sommaren med att kapsla in olika blomster i is. Hon hade till och med laborerat med olika infrysningsmetoder, och med såväl kokt, avsvalnat vatten som fjällbäcksvatten. Också blommorna betedde sig olika under infrysningen. En del växter blev bara fula. Tappade färg, blev bruna och trista. Särskilt svårt var det med vita blommor. Andra liksom framhävdes av att bli infrysta. Det var som att betrakta dem genom förstoringsglas, eller gammaldags handblåsta fönsterrutor. Trudi hade till och med lyckats montera en humla som hon hittat död på grusgången på en av blommorna. Som ett fossil i bärnsten. Hon var så fascinerad av utställningen att hon måste sätta sig ned en stund och titta på allt igen. Hon satte sig på en av träbänkarna som var försedd med renskinn så att hon inte blev kall om ändan. Tack vare den diskreta LED-belysningen som riktades nerifrån och upp längs isolerskivorna, var det tillräckligt ljust för att hon skulle kunna se allt. Hon såg hyacintblommor och videkissar som blivit infrysta i istärningsfack, och sedan uppträdda och monterade till girlanger som hängde som en mobil i taket. Den rörde lite på sig. Det fanns flera olika varianter av islyktor. En där tulpaner simmade runt som vore de i en damm. I en annan slingrade sig barrig lummer, och en tredje var fylld med krusig purpurkål. Det var smärtsamt vackert. Men en syn värd att spara på näthinnan. Särskilt för den som nu var tvungen att resa till Berlin.

16



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.