9789176972465

CHARTER

DECKARE

ANNA-MARIA EKBLAD

SYSTRARNA PÃ…

KRETA

Copyright © Anna-Maria Ekblad 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Mia Fallby, www.m-Dsign.com Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-246-5 Systrarna på Kreta har tidigare utgivits under titeln Olyckssystrar.

Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2020

Persongalleri

Reseledarteamet Anna Lindblom, vår huvudperson som vi följer runt om i världen på hennes äventyr. Kreta är hennes första säsong som reseledare. Anna är född och uppväxt i Sundsvall och har just fyllt tjugoett år.

Göran Johansson, äldsta reseledaren på resmålet, är sextiosex år fyllda. Hans fru Johanna gör honom sällskap.

Göran kommer från Uppsala och har bott där i hela sitt liv.

Johanna Johansson, Görans fru sedan två år, arbetar som journalist på distans. Hon är fyrtiotvå år och är född i Linköping.

Daniel Berger är destinationschef. Han har arbetat tre säsonger tidigare och nu första gången som chef. Daniel kommer från Sundsvall och är tjugofem år.

Stina Werner är reseledare första säsongen precis som Anna. Stina kommer från Malmö och är också tjugoett år gammal.

Frederik Hansen är resmålets danska kollega och jobbar sin tredje säsong. Han kommer från Odense i Danmark och har just fyllt tjugotvå år.

Gäster på Hotell Diana Hans Jansson med familj bor i rum ett till fem på nedre våningen och rum sex på andra våningen. Hans reser med 5

sin fru Eva, sina föräldrar och barn med familjer. Mattias är Hans yngsta son och han bor fortfarande hemma.

Patricia Karlsson, ung kvinna på tjugoett år som åker tillsammans med sin man på smekmånad till Kreta.

Patricia är född och uppväxt i Sundsvall. Hon bor i rum sju tillsammans med sin man.

Oscar Karlsson, Patricias man, är fyrtiotvå år gammal.

Oscar kommer ursprungligen från Århus i Danmark men bor med sin fru i Sundsvall. Oscar är gymnasielärare i historia och religion.

Johan Anker, norrman från Trondheim som flyttade till Sundsvall lagom till gymnasiet. Han är nu tjugofem år, arbetar på Östrand och bor i rum åtta.

Familjen Andersson som består av Inger, Mats och de två barnen Sofia och Sebastian, bor i rum nio och tio.

Hotellägaren Dimitri Dourakakis, stolt ägare av Hotell Diana samt byns borgmästare.

Hotelläkaren Doktor Stamatis Stavroulakis åker runt på hotell i Agia Pelagia och besöker sjuka resenärer.

Gästerna på Hotell Capsis Emma Nyström, barnmorska, gift med Anders. De är på sin första charterresa och kallar det försenad smekmånad.

Hon är femtio år och kommer från Södertälje.

Anders Nyström, ingenjör, gift med Emma. Anders är femtiosex år och kommer också från Södertälje.

6

Poliserna Yiannis Logofethis: polis med drygt tio års arbetserfarenhet.

Han har familj och barn och ansvarar för utredningen.

Yiannis är trettiofem år och bor i Heraklion.

Stefanos Giannoudakis: den yngre polisen som arbetat i två år och är singel. Han är tjugosju år. Kommer från Kala­ mata men har blivit placerad i Heraklion för sin första polis­ tjänst.

Familjen Papadakis och Konstantinidis Eleni Papadaki, auktoriserad guide på Kreta som hjälper rese­ledarteamet på deras utflykter runt om på ön. Eleni är tret­tio år och bor i Heraklion.

Georgina Papadaki, Elenis lillasyster, gift Konstantinidi.

Georgina är tjugofem år gammal.

Panos Papadakis, Elenis lillebror, är fåraherde. Han är tjugosju år och vistas i bergen på jobb.

Thanos Konstantinidis, Georginas man, är trettio år och kommer från Rethymnon. Han är politiker i Aten.

Stella Konstantinidi, Thanos hustru, är tjugotvå år och kommer från Chania.

7

Prolog Onsdag 31 maj

Kvinnan st od knäböjd framför altaret och tittade på statyn framför sig. Hon var klädd i en fotsid, vit klänning och hade långt, mörkt, utslaget hår som räckte ner till midjan.

Hon påminde Patricia om kvinnorna vid invigningen av OS i Aten för några år sedan.

Statyn föreställde Gaia, hade yppiga former med stor mage, breda lår och fylliga bröst. De terrakottabruna hän­ derna var sträckta mot skyn. Altaret var enkelt utsmyckat.

En vit virkad duk, ovanpå stod statyn och ett vitt brinnande ljus. En likadan, mindre staty hade hon placerat på bordet i sitt hotellrum för ett dygn sedan.

Gaia var en av de mäktigaste gudinnorna i den grek­iska mytologin. Hon var jordens, moderlighetens och frukt­ barhetens gudinna. Grekerna sa att det var hon som gav liv åt mänskligheten och i gamla tider fanns hon i alla grekers hem.

Idag, under den ceremoni som skulle utspelas, för­ vandlades hon till Nemesis, hämndens gudinna, som stod på de svagas sida. Hennes tillbedjare var Olyckssystrar, ett hemligt sällskap som funnits i tusentals år.

Tillbedjaren vid altaret pratade lågmält: ”Tack för vår framgång hittills. Tre av sju, på tre dagar … tre nationaliteter. Allting går enligt planen.”

9

Det var något med rösten. Patricia kände igen den.

Dörren öppnades bakom henne, och Patricia steg åt sidan.

En sval vind svepte in i rummet när en grupp skepnader i mörka kläder skred in.

Kvinnan vid altaret reste sig upp och vände sig om.

Hennes vita mask dolde ögonen. Patricia var förväntansfull.

Snart började ceremonin, som var inledningen på hennes nya liv.

10

Kapitel 1 Söndag 28 maj

Det var söndag eftermiddag, sista veckan i maj. På Kreta hade sommaren startat och visade sig nu från sin bästa sida. Ön var grön, frodig och med en blomsterprakt utan dess like. Plan efter plan landade och lyfte, lämnade och hämtade passagerare på Heraklions flygplats.

Anna, nybliven reseledare, stod ute vid bussarna och tog emot de nya gästerna. Hon måste nypa sig i armen – så fin i sin blåa uniform! Färgerna matchade perfekt med kavaj, kjol, vit blus och nyputsade blåa pumps. Det blonda håret hade hon satt upp i en hästsvans.

Reseledarna stod uppradade och väntade på veckans gäster. Hennes fjärde arbetsvecka höll just på att ta slut. Anna såg de första gästerna komma ut från Stockholmsflyget och gå emot henne. Hon var spänd och undrade hur gästerna skulle vara denna vecka. ”Hej, hjärtligt välkomna! Vilket resmål och hotell har ni bokat?” ”Hotell Diana, Agia Pelagia.” ”Bra val av hotell. Ni ska gå till buss fem.”

Bakom paret bildades en kö av gäster och Anna vände sig till nästa familj. ”Hej och hjärtligt välkomna! Vilket resmål och hotell har ni bokat?”

11

En efter en arbetade hon av sin kö och bussen blev snart full.

Hon satte sig längst fram i guidesätet. Bussen startade och rullade ut från parkeringen. ”Återigen, hjärtligt välkomna till Kreta, mitt namn är Anna Lindblom och jag jobbar för er resebyrå Resexperten.

Resan till Agia Pelagia beräknas ta cirka fyrtiofem minuter beroende på trafiken. Jag kommer använda denna tid till att ge er lite mer information om byn och Kreta i allmänhet.”

Bussen for ut på Kretas nationalväg, mot Heraklion, Kretas huvudstad, som skymtade långt där borta och som bar spår från alla sina tidsepoker. Bakom staden reste sig Ida mäktigt mot skyn. Bergmassivets högsta topp var på över tvåtusen meter och hade ett snötäcke under vinterhalvåret.

Det gick fortfarande att se några vita fläckar. Anna tyckte att det var svårt att ge lagom med information till gästerna och ville helst berätta om allting de såg på resan. ”Agia Pelagia är en liten pärla, ligger tjugo kilometer väster om huvudstaden Heraklion. Byn är ursprungligen en fiskeby. Idag är det en väletablerad turistort. Om det är någon av er som gillar att snorkla eller dyka, kan ni runt halvön som Hotell Capris ligger på se ruiner från den gamla byn som nu vilar på havets botten. Det finns rester kvar av flera hus och av gatunätet. Det är en fantastisk känsla att ligga och snorkla vid vattenytan och se delar av den sjunkna staden under sig. Det är något som jag verkligen kan rekommendera.”

Mobilen ringde i väskan. Anna tittade på displayen, suckade och stängde av den i ett svep. Mamma fi k vänta.

Anna hade flera gånger sagt att hon jobbade och inte kunde svara dagtid.

12

Snorkling fi k henne att känna sig levande och modig. Hon hoppades kunna ta ett dykarcertifikat under sommaren. Vad skulle hennes mamma säga om hon kände till hennes planer? Hon skulle antagligen dö. I hennes värld var allt farligt. ”Kreta är en ö full av historia, mytologi och en av dess mest kända platser är Knossos, ruinstaden och ett palats, som är mer än tretusen år gammalt. Detta palats ligger utanför staden Heraklion och är ett perfekt utflyktsmål för er som är historiskt intresserade. En av de viktigaste gudarna i grekisk mytologi är Gaia, modergudinnan. Det arrangeras en fest till Gaias ära vart sjunde år. Ni har tur för den infaller i år och kommer att firas under denna vecka. Festen liknar våra blotfester i Skandinavien, då det var fest i sju dagar, med mat, dryck och offer. Det offrades både djur och människor till gudens ära. Festen heter idag Kalo Kalokeri, som betyder ’glad sommar’ på grekiska. Byn kommer att smyckas med blommor, restaurangerna har speciella festmenyer och underhållning i form av dans och sång. Kretas största utgrävningsplats, Knossos, har gratis entré under hela veckan. På torsdag är det även öppet på natten.”

Bussen klättrade upp längs de slingriga bergsvägarna.

Längs kanten stod olivträden i rader. Träden med sina knotiga stammar och små silvergröna blad. Anna hoppades kunna vara med på olivskörden till hösten. ”Kreta har över trettio miljoner olivträd. Oliverna exporteras runt om i hela världen och olivoljan är känd för att hålla en mycket hög kvalitet. Olivträden gavs till världen av Zeus dotter Atena. Guden ville vara generös mot sin födelseö och därför fi k de ett skott av ett olivträd som 13

sedan blev stamfader till alla träd på ön. Detta stamträd ska finnas i närheten av Knossos.” *** Patricia satt nästan längst bak i bussen med sin man. Det var Oscar som hade valt platserna, van att bestämma och hon var van att följa. Han satt nu bredvid henne, rak i ryggen. Sedan några år tillbaka rakade Oscar huvudet för att dölja att hårväxten blivit mindre. Han hade pondus trots att han var några centimeter kortare än hon. Hållningen och den vältränade kroppen gjorde sitt till för intrycket.

Utanför fönstret bredde landskapet ut sig och olivträden rad på rad. Solen gassade mot fönsterrutan och det blev varmt, så hon drog för den gråa gardinen. Solglasögonen kom fram och hon satte på sig dem. Det var skönt att gömma sig för världen bakom glasögonen. Hon tänkte på låten: ”Bakom mina solglasögon kan jag vara mig själv …” Ingen kan se in i mina ögon, ingen kan se min själ. De andra kunde bara se hennes yttre, hennes välkammade nötbruna hår uppsatt i en knut, den blommiga sommarklänningen i svart och vitt som gick till strax nedanför knäna och de svarta högklackade skorna med silverspännen. Den svarta handväskan som hon älskade och som var hennes ögonsten.

I väskan fanns hela hennes liv, passet, smycken, pengar, som gjorde att hon när som helst kunde försvinna.

Hon var klädd som en dam, enligt Oscars önskan. Vad annorlunda det hade varit för två år sedan, när hon inte ens hade råd med fina kläder.

Patricia visste inte hur denna resa skulle bli. Oscar var rastlös och otrevlig. Han brukade vara en lugn person och 14

sitt temperament visade han bara när de var ensamma. Det var hans lugn som från början hade tilltalat henne.

För tre veckor sedan hade hon hittat ett dokument som handlade om Johanna. Texten var så fylld av hat, både mot kvinnor i allmänhet och framför allt mot hans exfru. Fantasier om straff, smärta, misshandel och död.

Dokumentet gjorde henne rädd. Hon fi k kalla kårar längs ryggen bara hon tänkte på det och huttrade ofrivilligt till.

Hur kan en människa ha en sådan sjuk fantasi?

Om Oscar hatade henne så, varför sparade han alla hennes saker? Oscar hade inte själv berättat att han varit gift tidigare men det fanns flera spår av Johanna i lägenheten.

Patricia hade hittat skor, kläder, smycken och en kartong med bilder på dem tillsammans. Vid ett tillfälle hade hon tagit fram en klänning för att prova den. Oscar hade skrikande slitit bort klänningen ifrån henne, slagit henne hårt i ansiktet. Det enda hon fi k veta var att hon inte fi k röra det som inte tillhörde henne. Alla saker hade sedan samlats i en garderob som hon inte fi k öppna under några omständigheter. Hon upplevde att han behandlade henne som en andra rangens människa. En person som han hade i brist på något bättre och som var istället för Johanna.

När Oscar hade bokat resan till Kreta, där Johanna uppenbarligen befann sig, blev Patricia livrädd. Hon visste själv av egen erfarenhet att det gjorde ont att göra Oscar besviken. Han var en djävul när han satte den sidan till.

Han kunde slå utan att lämna märken. Senast igår hade han slagit henne hårt i magen flera gånger för att han inte hade varit nöjd med middagen.

Hon kände hur han tog hennes hand och tryckte till den.

15

”Titta inte bakåt nu, men …”

Patricia vände sig reflexmässigt bakåt. Hon kände hur han ännu hårdare klämde till hennes hand. En smärta spred sig från handen ut i kroppen. ”Nej, inte titta sa jag! Hur svårt är det att lyssna på vad jag säger? En av killarna bakom oss har varit en av mina elever. Johan Anker, den blonda killen. Han var ett maskrosbarn, men bra på historia. Det måste ha varit fem år sedan. Det är före din tid.” ”Ja, det är före min tid.” ”Jag ska gå och prata med honom när bussen stannar.”

Patricia nickade och tittade sedan ut genom fönstret igen. Han verkade vara på bra humör just nu. Hon kände hur hon vågade slappna av.

Patricia hörde killarna bakom prata och lyssnade ofrivilligt. Det var ljudet av motorn från bussen, svagt brummande i bakgrunden och så killarnas snack. ”Förlåt. Det var inte meningen att sova mot dig. Jag heter Johan.” ”Mattias. Det är ok. Du ser trött ut?” ”Ja, det blev ingen sömn i natt. Åkte direkt till flyg­ platsen.” ”Oj, då måste det varit en kul kväll.” ”Ja, det kan man lugnt säga. Tror jag träffade min drömtjej och så reser man ifrån henne direkt. Livet är orättvist.” ”Hur länge ska du vara borta?” ”En vecka, och du?” ”Samma. Jag är här med min familj. Vem reser du med?” ”Ingen, faktiskt.”

16

”Du är tuff, du. Det skulle jag inte klara.” ”Ja, det är inte mitt eget val, min arbetskompis hoppade av i sista minuten, den jäveln.” ”Hade det hänt något?” ”Ingen aning, jag blev så sur att jag inte snackade med honom innan jag drog.”

Hur kan någon hoppa av en resa och lämna sin vän i sticket i sista minuten? Oscar skulle inte tillåta henne att resa någonstans själv. Hon hade ibland svårt att få tillstånd att gå utanför lägenheten.

Patricia tittade på passagerarna i bussen. Det var verkligen en salig blandning: klädstil, ålder, grupper. Hon undrade vad de hade för liv. Vad fanns bakom alla leenden? Patricia hade alltid fått höra att hon var negativ; från sin familj, från skolan och från Oscar. Hon såg katastrofer i allt som kom i hennes väg. Det var egentligen inte så konstigt. Hon var ett av de maskrosbarn som Oscar pratade om. Hon överlevde sin uppväxt genom att stänga av sina känslor. Pappan som försvann tidigt ur hennes liv och inte hade tagit något som helst ansvar för henne. Mamman som valde alkoholen som tröst och som inte tog hand om sin dotter. Patricia hade blivit mobbad i skolan för att hon var annorlunda och inte passade in.

När det hade varit riktigt jävligt hade hon hämnats på en av sina mobbare i skolan. Hon skulle aldrig glömma hans förvånade ansiktsuttryck när hon slog honom rätt över näsan och blodet rann. Efteråt hade hon fått skuldkänslor men efter den dagen hade han behandlat henne som luft och inte stört henne mer. *** 17

Bussen fortsatte klättra längs bergväggen bort från staden Heraklion, med berg på vänstersidan och havsutsikt och staden på högra sidan. Utsikten var på en och samma gång vacker och skrämmande för det var hisnande högt uppe på bergskanten. I en smal kurva stod en rad lådor av stål. Anna njöt av utsikten och det kändes som om hon aldrig skulle få nog av den. ”De små vita lådorna som ni nu ser på er högra sida i kurvan är minneslådor. I dem finns foton på människor som kört av vägen och dött. Där finns även små gåvor och ljus.”

Det måste vara fruktansvärt att köra av vägen, ner längs stupet och ut i vattnet. Hon tyckte fortfarande att det var jobbigt att åka buss på dessa små, smala vägar. Anna hade livlig fantasi och lätt för att oroa sig. Tänk om det skulle vara jag som åkte av vägen. Det är inte säkert att köra på dessa vägar. Busschauffören har inte kontroll! Nej, stopp, sa hon till sig själv. Nu kom tankarna igen, de som hon inte ville ha. Hennes mamma hade varit rädd för allt och hennes rädsla hade smittat av sig. Du får inte gå till skolan själv, du kan bli överkörd. Du får inte gå i skogen själv, du kan bli överfallen. Herregud, så viktig var hon väl inte att hela världen väntade på att överfalla just henne! Nej, hon skulle inte bli ett foto i en låda, den saken var säker. Anna var så glad att hon hade tagit chansen, och framför allt modet att resa iväg. Detta var det bästa hon hade gjort i hela sitt liv. Hon hade vågat lämna sina föräldrar och tryggheten bakom sig. Nu hade hon chansen att bli någon annan, inte den lilla gråa musen som hon var hemma. *** 18

Emma Nyström var varm i kroppen av glädje och förväntan. Det var deras första utlandssemester någonsin på trettio år. Det skulle bli den bröllopsresa de aldrig hade haft.

Hennes man Anders strök henne på kinden. Hon älskade honom när han gjorde så. Anders visste hur han skulle få henne på gott humör. ”Märkte du doften när vi gick ut från flygplanet? Det luktade någon krydda, vet inte vilken. Hur värmen full­ komligen slog emot oss. Vilken skillnad det är i temperatur mot hemma.”

Hon kände att hon pratade för mycket. Anders gillade tyst­nad. Hon tog upp en penna och det nyinköpta an­ teckningsblocket. Det var bättre att skriva istället. ”Ny skrivbok?” ”Här ska alla mina tankar och intryck om Kreta in.”

Emma skrev vidare men efter en stund stannade pennan. ”Vi behöver köpa solglasögon.”

Anders tittade förvånat på Emma. ”Vad menar du?” ”Har du inte tänkt på att ljuset är annorlunda? Det är säkert därför många har solglasögon. Vi behöver köpa solkräm också. Jag har hört att den bästa är den som finns i landet som man besöker.” ”Packade du inte ner solkräm?” ”Jo, men vi ska köpa en här på Kreta.” ”Det är väl onödigt. Vi kan börja med att använda den solkrämen som vi har.” ”Men …” ”Snälla Emma, sluta nu. Du är så orolig ibland.” ”Jag vill bara att vi ska få det så bra som möjligt på denna resa, inte tvingas vara hemma på hotellrummet på grund av att vi har bränt oss.”

19

”Det är bra att du planerar för det som kan hända. Jag tycker att det är viktigt att du inte oroar dig så mycket utan istället slappnar av. Vi är på semester.” ”Jag ska försöka.” ”Det kommer inte att bli några problem, Emma.”

Emma tittade ut genom fönstret. Vilket landskap! Bus­ sen körde uppför ett backkrön. Utsikten över staden och havet försvann bakom berget. Framför dem låg flera berg och små vackra vikar längs kusten. Emma hörde reseledaren säga att en av dessa vikar var byn Agia Pelagia, platsen där de skulle tillbringa en vecka. Hon måste ta vara på tiden.

Inte en minut fi k gå till spillo. Emma fi k ont i magen bara hon tänkte på hemresan. Sista året hade varit tufft.

Hennes pappa hade dött, barnen hade flyttat hemifrån och hon hade ifrågasatt sitt liv. Var det inte mer än så här? Hon skulle lyssna på sin man, han hade rätt. Den här semestern var till för avkoppling.

Bussen körde ytterligare en stund på huvudvägen, svän­g-­ de sedan av och klättrade ner längs berget på en mindre väg. Kunde verkligen bussen köra på denna lilla väg? Det var bara en fil, det gick inte att få ett möte. Bussen var så stor att den ibland fi k gå ut en halv meter utanför kanten för att ta nästa skarpa sväng och fortsätta ner mot viken och byn. Flera gånger hörde Emma att resenärerna bakom henne drog efter andan, när bussen fortsatte sin klättring nerför berget. Hon satt själv med andan i halsgropen och ett hjärta som slog hårt. ”Vilket stup! Fy, jag måste blunda!”

Anders tog hennes hand och höll den. Det kändes genast bättre. Han var en stöttepelare. Emma andades ut först när bussen stannade i byn Agia Pelagia. Den kommer att bli 20

mitt hem för en vecka, tänkte hon. Jag ska kalla det mitt hem för då blir det verkligt. Förbjudna tankar trängde upp.

Tänk om hon skulle träffa Georgios. Han kom ju från Kreta, från Heraklion och hade flyttat tillbaka dit från Sverige.

Jag har inte träffat honom på trettio år, varför skulle jag träffa honom nu? Jag har ju Anders, tänkte Emma. Hon hörde reseledaren säga att bussen inte kunde köra längre. Det var för trånga gator. Det innebar att de största resväskorna packades om till mindre bilar och kördes till hotellen.

Anders och Emma gick efter gruppen. Vandringen ner mot hotellen skedde genom byns huvudgata. Reseledaren berättade att gatan var anlagd på byns gamla flodbotten.

Om det regnade mycket kunde gatan ibland bli vattenfylld på nytt och föra med sig allt överflödigt vatten ner till stranden. Då kändes det som att den gamla floden hade vaknat till på nytt. En gång hade det kommit så mycket vatten att det faktiskt blev en flod igen, men bara för en dag. Ingen kunde gå ut den dagen och bilarna som stod parkerade längs vägen följde med strömmen och stannade först när de kom fram till badviken. Där låg sedan bilarna och guppade tills byborna lyckades hämta dem.

På gatan låg flera hotell och små souvenirbutiker, smyckesaffärer och en stor supermarket. Emma längtade tills hon kunde gå runt och lära känna byn. Husen låg ut­ spridda och mellan dem fanns små odlingar med grönsaker och blommor, som liknade prästkragarna, som växte längs vägen. En doft av blommor, hav och salt kom emot dem.

Emma stannade och tog ett djupt andetag. Det doftade underbart och hon kände att hon var i ett äventyr.

Där gatan slutade tog stranden vid och restaurangerna låg på rad kring den långgrunda stranden. Havet var lugnt och 21

små turkosblå vågor kom kluckande in mot vattenbrynet.

En bit ut i viken åkte en motorbåt med en vattenskidåkare på släp. Det bildades långa svallvågor. Emma snabbade på stegen och drog Anders i handen. Nu ville hon i vattnet så snart som möjligt.

En manlig reseledare hade anslutit till sällskapet och de delades in i två grupper. ”Glöm inte vårt informationsmöte ikväll klockan arton, där ni får tips och idéer om vad ni kan hitta på och göra här i Agia Pelagia och runt omkring på Kreta. Mötet är på Café Andonis som ligger här på strandpromenaden. Min danska kollega Frederik kommer att följa er som ska bo på Hotell Capsis. Jag kommer att gå med er som ska bo på Hotell Diana och Hotell Anatoli. Jag hoppas att ni får en fin semester!” *** ”Det stod ingenstans att vi skulle gå till hotellet”, sa Oscar med en djup suck. ”Reseledaren sa att det inte var så långt”, svarade Patricia. ”Allt är relativt. Det är min åsikt som kund som betyder något.” ”Titta, din elev går åt samma håll som vi. Skulle du inte prata med honom? Du kanske ska ta tillfället i akt.” ”Ja, se på fan.”

Oscar gick iväg till Johan och de började genast prata.

Patricia andades långsamt ut. Hennes psykolog hade lärt henne att djupandas när hon märkte att paniken var på väg.

De stannade vid Hotell Anatoli som låg i slutet av strandkanten. Reseledaren samlade gäster och Patricia 22

stäl­l­­de sig i skuggan. Solen värmde verkligen. Det skulle bli så skönt att bara ligga i en solstol och njuta av värmen.

Hon blundade.

Patricia hoppade till när Oscar kom tillbaka och la handen på hennes överarm. ”Detta är min hustru Patricia och det här är Johan, en av mina bästa elever.” ”Oj, haha, tack för komplimangen. Det var väl för att jag hade en sådan bra historialärare.” Johan blinkade mot Patricia. Hon tittade på Oscar, som stramade upp sig och log brett. Han hummade.

Hon kunde inte annat än hålla med Johan. Hon hade ju också varit hans elev, så hon visste att han var en mycket inspirerande lärare.

De blev avbrutna av Anna. ”Kom, nu är det inte långt kvar till ert hotell. Vi ska bara gå uppför den här backen så ligger Hotell Diana på andra sidan.”

Gruppen gick efter henne. Patricia tittade på sin klocka.

Hela proceduren hade tagit tio minuter. Det var lång tid.

Hon tittade på Oscar. Han såg glad ut där han pratade vidare med Johan. Själv ville hon bara komma fram till sitt rum. Hon var så trött efter den långa resan, först Sundsvall till Stockholm i bil hela natten och sedan flyg i flera timmar.

Hon önskade att hon kunde få sova en stund. Anna stannade efter backen och där framför dem på klippan låg ett vitt hus alldeles ensamt. ”Här nere är ert Hotell Diana.”

Patricia suckade lättat och betraktade omgivningen.

Hotell Diana låg ovanför byn på en klippa efter strandens slut, med magisk utsikt över havet. Hon hade inte sett 23

hotellet från strandpromenaden. Det hade legat undangömt på andra sidan.

Själva hotellet bestod av tio lägenheter på två våningar.

Hälften av lägenheterna hade balkong och andra hälften hade terrass. Framför hotellet fanns några vita och röda rosenbuskar som avgränsade uteplatserna. På det allmänna området runt hotellet var en grön fin gräsmatta. Längs kanten av klippan fanns ett staket som säkerhetsåtgärd som skyddade mot det branta stupet. På andra våningen fanns ytterligare fem lägenheter och de hade en liten bro till ingången från kullen ovanför. Själva huset var vitmålat, med blå dörrar och fönsterkarmar. Patricia såg en presenning på hotellets vänstra sida och en byggnadsställning. Höll hotellet på att renoveras? Patricia visste att Oscar ville ha lugn och ro på sin semester. Han skulle bli galen om de arbetade tidigt på morgnarna.

En man kom gående mot gruppen. Anna berättade att hans klädsel var de traditionella kretensiska kläderna, med långa svarta stövlar, svarta vida pösiga byxor och en vit skjorta. Klädde man sig så fortfarande? Det såg ut som en man från en film om andra världskriget. Han hade yvigt skägg, mörkbrunt hår och pepparkaksbruna ögon. ”Välkommen till Hotell Diana, mitt hotell, som är det bästa i byn! Här uppe kommer ni att bo som … gudar”, sa mannen. ”Det här är Dimitri, byns borgmästare. Han kommer hjälpa er att checka in”, sa Anna. ”Beklagar att det är lite stökigt på utsidan av hotellet. Vi har gjort renoveringar av hotellet nu under vintern. Det är vanligt underhåll som nästan är klart.” ”Det hoppas jag verkligen. Vi har bokat ett hotell som 24

ska ge lugn och ro på vår semester.” Oscar visade sitt miss­ nöje direkt. ”Jag förstår. Några av arbetarna har varit lite långsamma …

Albaner …” Dimitri suckade högljutt. ”Jag kan garantera att det inte kommer att bli ett problem. Nu ska ni inte behöva stå här och vänta. Jag förstår att ni vill göra er hem­ mastadda. Låt oss börja med incheckningen.”

Bilen med väskorna hade kommit. Bagaget packades av och ställdes upp framför hotellet. ”Kort information till er, kära gäster. Vi städar rummen två gånger i veckan. På nedre plan finns en anslagstavla med information. Jag har skrivit telefonnumret till mig, så om det är några problem kan ni bara ringa. Vi bor här i närheten och kan hjälpa er med alla frågor och problem som kan uppstå, stora som små. Nu kommer jag att ge er nycklar och ropa upp er, så att ni kan gå till era rum. Vem är Hans Jansson? Han och hans familj kommer att bo på halva hotellet denna vecka. Ni har rummen ett till sex.”

En man kom fram och hämtade nycklarna. ”Ha en fin semester och vi finns här om ni behöver något”, sa Dimitri. ”Tack, vi hör av oss så fall.”

Familjen gick iväg bakom Hans. ”Familjen Karlsson?” ”Ja, det är jag och min hustru.” ”Vilken vacker fru du har, det är bara att gratulera. Om jag ändå hade varit ung och fortfarande haft möjlighet till vackra kvinnor. Min fru var också vacker, men det var länge sedan. Nu är vi gamla.”

Dimitri log med hela ansiktet. Patricia blev stel i hela kroppen. Hon bad tyst för sig själv: Sluta! Säg inte mer, 25

snälla sluta. Hon vågade inte titta på mannen då det lätt kunde missförstås. ”Ja, det är väl dessvärre så med åldern … Garanterar du att vi inte får några problem med ombyggnationen? För då vill vi byta hotell”, sa Oscar. ”Herr Karlsson, jag lovar att din fru ska få en semester i lugn och ro.” ”Bara min fru?” ”Ni båda.”

Dimitri klev åt sidan och lät dem passera mot sitt rum.

Oscar tog Patricias hand och drog henne omilt mot trappan. Han släppte först taget när de kom till rummet. Med en lång blick försvann han iväg och två minuter senare var han tillbaka med väskorna. Patricia stod som förstenad och hade inte rört sig en millimeter. *** Anna lyssnade på Dimitri när han fortsatte att checka in gästerna. ”Familjen Andersson?” ”Det är vi.” ”Ni har två rum, nummer nio och tio, för er och era barn. Hur gamla är de?” ”Sofia är femton år och Sebastian är arton.” ”Då är det snart dags för dem att flyga ur boet. Ja, det är sorgligt när ens barn lämnar en men det är en del av livet.” ”Vi hoppas att de ska bo hemma några år till.” ”Sist men inte minst, Johan Anker. Reser du själv?” sa Dimitri till Johan. ”Ja, det gör jag.”

26