Copyright Š Eva Kiani 2020 Utgiven av Hoi FÜrlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Illustrationer av: Mattias Astenvald Tryckt hos ScandBook, Falun 2020 ISBN: 978-91-7697-229-8
Det här är en uppdiktad historia. Eventuella likheter med verkliga händelser eller personer är rena tillfälligheter, bortsett från att kända band och artister, publika evenemang samt historiska företeelser förekommer som en grund för igenkänning.
Kapitel 1
”Quinn! Jag hoppas för din skull att ferdangerna har hittat dig! Det kommer du också göra när jag får tag på dig.” Quara sprang omkring och lyfte i allt från krukor till sängmadrasser i sin jakt efter Quinn. Hennes löst flätade hår rycktes fram och tillbaka. Rörelserna påminde om en vildsint tango; hennes steg var bestämda och hennes ansiktsuttryck intensivt. Mitt uppe i dansen damp hon med en suck ner på en säck. Hon kunde inte springa ifrån den onda aning som växte inom henne, att Quinn återigen hade valt att inte lyssna på henne och begett sig till det gamla stenbrottet. Stenbrottet hade bedömts som olämpligt och farligt av Stortinget och var förbjudet område, vilket i sig var anledningen till varför Quinn drog sig dit. För Quinn var förbud en inbjudan att testa sina gränser och förmågor. Quara bet sig lätt i läppen och övervägde sina alternativ. Hon visste att Stortinget väntade på att ta fast någon i det gamla stenbrottet för att statuera exempel på vad som händer när deras förbud inte åt följs. Vidun Långman hade häromdagen deklarerat att den frid som rått i Vorna den senaste tiden till stor del var belöningen av hans hårda arbete med att stävja småkriminalitet och upprätthållandet av traditioner. Om Vidun fick kännedom om att en vornit befann sig i stenbrottet så skulle han inte missa chansen att få visa sin makt. Quara strök med händerna över klänningstyget och strök bort en envis rynka som snart reste sig igen. Oviljan att ge Vidun något att glädjas över fick överskugga oron över hennes lillebror. Han hade varit i det förbjudna området förr och kommit tillbaka oskadd. Det 7
fanns ingen anledning att tro att det skulle bli annorlunda den här gången. Det är inte ens säkert att han är där, tänkte Quara och ställde sig upp. Hon fick helt enkelt gå till torget och handla själv trots att Quinn hade lovat henne att följa med. Quinn satt bakom en sten och stirrade. Dammet och gruset låg stilla omkring honom. Hakan vilade mot hans knän och händerna höll krampaktigt om hans systers kikare. Quinn hade hört talas om ferdanger, men han hade aldrig sett någon tidigare. Hans mormor hade berättat om ferdangerna som kommit från landet bortom havet för länge sedan och det höga pris som Vorna hade fått betala, inte bara med sina egna liv utan även i relationerna med de andra byarna som kommit till undsättning. Quinn hade aldrig hört varför ferdangerna hade kommit, kanske hade Nenn aldrig berättat det. Däremot hade Quinn tagit in alla detaljer omkring hur hon beskrev ferdangernas krafter. Hur de med en arm kunde välta träden i skogen och orsaka jordskalv med sina fötter. Trots att de som stod en bit framför Quinn knappt påminde om hans mormors beskrivning var han säker på att de var ferdanger. Quinn mindes hur han och hans vänner hade utmanat varandra att fånga en ferdang. De hade försökt en hel sommar utan att ha sett något spår efter dem, vilket fått dem att deklarera att ferdangerna inte längre fanns, om de någonsin ens hade funnits. Vi hade fel, tänkte Quinn när han såg hur ferdangerna gick runt det gamla stenhuset och slog sönder väggarna. Huset förvandlades till en ruin och stenhög framför hans ögon. Ferdangernas massiva krop par verkade inte brydda över vad de än stötte på. Huset som de just raserat hade Quinn upplevt som ett ointagligt fort. Det var dit han och hans vänner skulle ta tillfl kt i fall att deras jakt på ferdanger gick fel. Vi hade så fel, tänkte Quinn. Trots att ferdangerna inte var stora som träd skulle de inte ha haft en chans mot en ferdang, än mindre mot de sju som Quinn såg. Det förbjudna området där Quinn satt hade tidigare varit ett aktivt område där vorniter funnit sitt leverne genom stenbrytning. När ferdangerna kom förra gången hade stenbrottet blivit lägerplatsen inför attacken mot Vorna och sedan dess hade ingen tillåtits vara här. 8
Nenns berättelser hade låtit som spännande sagor med hjältar och magi. Verkligheten kändes inte spännande på samma underhållande vis. Fascinationen Quinn känt inför ferdanger hade ersatts av rädsla i samma stund som han såg dem och han förstod varför Stortinget hade förbjudit alla vorniter att vara i områden som var kända för ferdanger. En vornit kan omöjligen få stanna kvar i detta liv efter ett möte med en ferdang, det finns inte en chans, tänkte Quinn och stoppade ner kikaren i byxfickan. Det fanns bara två vägar ut ur stenbrottet. Den ena ledde tillbaka till Vorna och den andra ledde, såvitt Quinn och hans vänner visste, bara till mer berg. Vid sidan av Quinn rann vattnet i en strid ström ner till mitten av stenbrottet där det stannade upp ett tag innan det fann sin väg vidare öster ut. På andra sidan av Quinn fanns en och annan större sten men ingen var tillräckligt stor för att kunna dölja honom. Quinn plockade fram kikaren igen. Ferdangerna verkade uttråkade. Quinn lät blicken glida och såg hur en av dem plockade upp något ur vattnet, ett halsband med ett stort hänge. Ferdangen hängde på sig halsbandet och såg sig omkring. Vaksamt studerade ferdangen omgivningen åt Quinns håll. Förskräckt stoppade Quinn ner kikaren i byxfickan igen. Kylan som nyss gjort det svårt för honom att tänka var ersatt av en glödande stress när han insåg att glaset i kikaren kanske reflekterat solljuset. Stressen växlade till rädsla när han såg att ferdangen med halsbandet pekade mot stenen som han gömde sig bakom. Två ferdanger rörde sig rakt mot honom. Marken vibrerade under deras bestämda fötter. Om jag stannar här kommer de absolut få fatt i mig. Jag måste ta mig härifrån, tänkte Quinn och tog ett djupt andetag innan han sprang så fort han kunde mot vattnet. Ett vrål bakom honom fick honom att stressa på stegen. Han kunde inte motstå instinkten att vända sig om. De var tillräckligt nära för att Quinn skulle skrämmas av ferdanger- nas beslutsamma blickar. Quinn vände sig om igen och dök med huvudet före ner i vattnet. Strömmen tog tag i honom och bar ho nom undan ferdangernas sökande händer. Kraften i vattnet förde obönhörligen Quinn ner mot vattensamlingen där ferdangen med halsbandet väntade. Quinn försökte få tag i något för att stoppa färden men strömmen var för stark. Det finns ingen räddning för mig 9
här, tänkte Quinn när han såg ferdangen närma sig vattenbrynet, och dök ner i sjön i ett desperat försök att hitta åtminstone något att försvara sig med. Han simmade längre och längre ner mot bottnen, så långt bort som möjligt från hotet vid ytan. Det kalla vattnet kändes som is mot hans hud. Han kunde inte se något. Bara mörker. Lungorna värkte, han behövde luft. Motvilligt paddlade han upp till ytan. Så fort Quinn bröt vattenytan kände han ferdangens grova händer rispa mot hans hud innan de greppade tag i hans byxor och drog honom till sig och upp ur vattnet. Ferdangen var betydligt längre än Quinn och kunde utan problem hålla honom ifrån sig. Quinn vrålade, viftade och krängde med kroppen och tvingade ferdangen att ställa ner honom vid strandkanten. Så snart Quinn kände marken under sina fötter satsade han all kraft på att få in en spark. Smärtan ilade genom foten när han träffade ferdangens ben. Ferdangen avslöjade sina misskötta tänder med ett leende innan han gav Quinn en knuff. Quinn stapplade till och kände hur hans fötter gled undan i det upptrampade vattenbrynet. För att inte ramla omkull sträckte Quinn instinktivt ut sina händer och greppade tag i vad han kunde samtidigt som ferdangen sträckte sig efter honom. Quinns fingrar fångade in halsbandet som hängde om ferdangens hals. Fallet stannade tillfälligt upp innan han kände en knyck när halsbandet brast. Ferdangen greppade i luften efter Quinn som föll tillbaka ner i vattnet med halsbandet i handen. Quinn hann precis dra ett djupt andetag innan han kände vattnet omsluta honom igen. Hans hjärta rusade. Vattnet brusade i han öron. Quinn öppnade ögonen och trodde först att det han såg var en synvilla framkallad av ren önskan. Halsbandet i hans hand glittrade och ett liknande sken spred sig från bottnen, halsbandet drogs ner mot bottnen och han lät sig själv följa med. I sin framfart yrde Quinn upp dyn på bottnen och avslöjade ljuskällan, ett stenblock med en urkarvad symbol. Quinn kände hur halsbandet klickade fast i stenblocket, vred sig ett varv och sedan hur stenblocket skakade till och drogs åt sidan. Halsbandet lossnade och Quinn drogs tillsammans med vattnet ner under stenblocket som stängdes över hans huvud så snart han passerat. Han flöt med vattnet i underjordiska tunnlar som bjöd på 10
gott om syre. Halsbandets glittrande avtog. Trots att Quinn omslöts av mörker och osäkerhet om var han befann sig så kände han bara lättnad. Han hade inte tvingats vidare från sitt liv. Han hade givits en ny chans att ta sig hem. När ljuset i slutet på tunneln dök upp visste Quinn inte om det var på riktigt, men en kort luftfärd senare låg Quinn med ansiktet badande i solljus och bekanta röster omkring honom. Glädjen över att höra röster han kände igen överskuggade att de var arga på honom. Quinn ställde sig upp och såg att han stod mitt i dammen i Vorna. Quinn fick syn på halsbandet på botten av dammen och skrattade till. Skrattet fastnade i halsen när han vände sig om igen och såg vakter som stod och väntade på honom. Bakom vakterna såg Quinn tyghandlaren Simin som ledsamt höll upp blöta tyger. Vakterna pekade på Quinn. ”Du där, kom upp ur vattnet och följ med oss.” ”Ni kommer aldrig att tro vad jag har sett!” Samtidigt såg Quinn hur hans syster dök upp vid vakterna, hen nes blick fick Quinn att tystna. Quinn gick fram till vakterna som hjälpte honom ut ur dammen. ”Jag går hem och hämtar torra kläder åt dig och möter upp dig vid Stortinget”, sa Quara. Hennes röst var tyngd av besvikelse över att brodern ännu en gång skulle föras till Stortinget och att han inte verkade det minsta brydd. ”Quara! Quara! Stanna. Kläderna torkar, du måste följa med mig. Du bara måste höra vad jag såg vid stenhandlarens hus!” ”Stenhandlarens hus?! Quinn! Varför? Du vet att du inte får vara där! Varför gör du så mot mig? Mot Quee? Nu kommer de att stänga in dig, Quinn.” ”Inte en chans att de inte släpper mig efter att de får höra vad jag såg där. De kommer tacka mig!” Vakten drog upp Quinn ur dammen och förde honom över torget till Stortinget där häktet väntade. Häktesvakten tittade trött på honom innan han återvände till pappret framför sig. ”Så Quinn, du tyckte att det vore roligt att förgylla min dag med att ta dig en simtur i dammen och förstöra våra handelsmäns varor?” 11
”Va? Nej, det var inte min plan. Det var en olycka.” ”Så det säger du?” frågade vakten torrt. ”Och så har vi uppgiften om att du varit i det förbjuda området vid stenhandlarens hus. Vad har du att säga om det?” ”Det var så jag kom till dammen. Jag dök ner till botten vid stenhandlarens hus efter att några ferdanger jagat mig och så damp jag ner i dammen här. Du skulle …” ”Så du stötte på några ferdanger?” frågade vakten med ett roat leende, tröttheten tillfälligt bortglömd. ”Ja, jag tog det här ifrån en av dem”, svarade Quinn och höll fram halsbandet och njöt av att se vaktens misstro försvinna. ”Du säger att du tog det här från en ferdang?” frågade vakten och såg närmare mot hänget i halsbandet. ”Ja, den hängde runt halsen på en av dem och …” Quinn ryn kade pannan när han såg att vaktens uttryck skiftat från nyfikenhet till vaksamhet. ”Vänta här.” Vakten gav Quinn en sträng blick innan han försvann ut ur rummet. Vakten kom snart tillbaka och förde Quinn in framför Stortinget som satt samlade i plenum i domsalen. Rummets prakt präglade stämningen och Quinn kom på sig själv med att sträcka på ryggen när han gick. Väggarna var täckta av böcker och tyg stycken som visade upp de ädla familjernas färger. Quinn såg hur halsbandet cirkulerade bland rådsmedlemmarna. ”Så, Quinn Storm, du har stött på ferdanger i det förbjudna områ det och du kunde ta dig därifrån med hjälp av det här halsbandet som du säger började glittra när du tog tag i det?” Akiro Rödrock pausade och såg fundersamt på halsbandet som räcktes fram till honom. ”Vet du vad detta är för halsband? Har du sett något liknade förut? Kanske din mormor har visat dig det?” ”Nej, min mormor har inte visat mig det. Hur skulle hon kunna ha gjort det? Jag vet inte om det började glittra för att jag höll i det eller om det berodde på något annat.” 12
”Det här halsbandet, eller rättare sagt hänget, tillhör stokarna. Hänget har faktiskt ett sådant värde att de inte frivilligt skulle ge upp det. Om du säger att du har hittat det runt halsen på en ferdang så innebär det att vi måste ta kontakt med de andra som har liknande hängen. Det är inte ingen lättsam process och inget vi beslutar om lättvindigt. Så jag ber dig att verkligen tänka efter igen. Stämmer allt du har sagt?” ”Ja, allt är sant. Men det hängde inte runt halsen från början. Jag tror att ferdangen hittade det i vattnet.” Akiro nickade mot vakten som tagit dit honom. ”Vad är det som händer? Tror ni ferdangerna kommer hit?” ”Det är precis vad vi ska ta reda på, unge herr Storm”, svarade Akiro innan han vände sig om för att överlägga med sina kollegor samtidigt som Quinn fördes ut ur rummet. Han sökte Quaras blick och försökte avgöra om hon var lika imponerad av hans berät telse som han själv var men Quaras blick var upptagen med att följa Akiro som såg genuint oroad ut.
13
Kapitel 2
Möt et h ade snabbt urartat och avslutats efter att Quinn förts ut ur rummet. Vidun Långman hade gastat om att fängsla Quinn och stänga gränserna och mötts av oroväckande få motargument från andra än Akiro. Efter att tonen lugnats kom de fram till att Quinn skulle hållas i fängelset tills de utrett om ferdangrena verkligen var tillbaka eller inte. Inte ens Vidun Långman hade haft något motargument när Akiro framhöll hur illa det skulle se ut om de fängslade den röst som varnat om ett närliggande hot. Akiro hyste ingen tvekan om att ferdangerna var tillbaka. Han hade förstått att det var sant så snart han såg hänget på halsbandet. Den amuletten borde inte ha funnits i Vorna och den borde definitivt inte ha funnits runt halsen på en ferdang. Nu när en amulett hade dykt upp skulle han, för att säkerställa att de andra amuletterna var i säkerhet, vara tvungen att lyfta på locket till en relation som hans släkt ignorerat till tystnad. Han var tvungen för att säkerställa Vornas framtid. Akiro kände hur oron i hans mage växte till ett sug av illamående. Det fanns åtminstone tröst att finna i att Quinn hade fått med sig halsbandet och att det inte längre hängde runt halsen på en ferdang. Akiro mindes hur hans far berättat om en tid då Vorna varit en stad som frodats i sin vänskap med det mäktiga och magiska Viltourna. Hur vänskapen skapat en missunnsamhet och sprickor i deras värld som slutligen ledde till Viltournas fall och att användandet av magi förbjöds. Amuletterna var kraftfulla magiska talismaner men de var även nycklarna till det lås som höll den mörka och samvetslösa magin borta från deras värld. Det var 14
för att förhindra lockelsen av den mörka magin som amuletterna hade spridits ut över deras ö. Sedan stokarna förärats med en amulett var det ingen utanför Port Salis som hade sett till den. Tills nu. Akiro trummade fundersamt med fingrarna mot fönsterbrädet. Att ferdangerna dykt upp betydde att någon hade kallat på dem, att någon hade ingått ett blodsavtal med Heddan bortom havet för att få nyttja dennes armé. I Vorna var skaran med sådan kunskap om magi liten. Akiro kände dem alla. Eller han trodde att han kände dem. Kunde det vara så att någon av hans vänner hade vänt sig mot dem? Mot Vorna? Den senaste att ingå ett blodsavtal med Heddan hade försvunnit utan ett spår, utplånad av svikna ferdanger enligt vissa, undangömd av allierade enligt andra. Det hade utspelat sig innan Akiros liv börjat men konsekvenserna av ferdangernas besök levde fortfarande kvar som ett verkligt hot. Akiro tittade ut genom fönstret, fortfarande försjunken i tankar, och såg hur vorniter samlats i grupper för att tala om vad som hänt vid Stortinget. Akiro kunde inte låta bli att le. Det fanns nog knappast något annat folk som var envisare och stoltare än vorniterna. Hade en vornit någon gång gjort något som uppfattades som fel av en annan vornit så var det sällan som dessa två någonsin talade igen. Det be tydde inte nödvändigtvis att de var elaka mot varandra, snarare tvär tom. För även om ett fel hade begåtts så var vorniterna inte omöjliga, de ville alltid hjälpa till oavsett vem det var som hamnat i trångmål. Det handlade om att hemlighålla sin välgörande handling så till den grad att den felande bara kunde ana vem den hade att vara tacksam mot. Det var naturligtvis även ett sätt att strö salt i såren att visa sig vara en bättre vornit än den felande samtidigt som ingen säkert fick veta att felet förlåtits. Det resulterade i ett ständigt tissel-tassel omkring goda handlingar eftersom det knappt fanns två familjer som aldrig begått något fel mot en annan. Men nu, i stundens virrvarr, verkade alla dessa fel få stå åt sidan. Alla talade ivrigt med varandra för att få veta det senaste om ryktet om ferdanger i närheten. Akiro lät blicken vandra från grupp till grupp och fastnade vid en ensam vornit vars siluett inte gick att ta miste på. Trokken Nosvis hade inte själv valt ett liv utanför Vorna. Han hade fått följa sin fars beslut. När 15
de var yngre hade Akiro tänkt att Trokken lidit av utanförskapet. Men nu när Trokken stod och såg på vorniterna blev det tydligt för Akiro att Trokken inte alls kände utanförskap, utan snarare förakt, för byns gemenskap. Trokkens far var en av dem som möjligtvis hade tillräcklig kunskap om ferdangerna för att kalla dem till Vorna, men familjen Nosvis hade annat högst uppe på sin önskelista än att förstöra Vorna. De hade nöjt sig med att förstöra för honom. Akiro ryckte åt sig kappan han slängt på golvet när han kommit tillbaka från mötet. Grupperna av ivrigt samtalande vorniter stannade upp i sitt prat då de såg Akiro hastigt lämna sitt hus och följa efter Trokken på stigen ut ur Vorna. Att se honom skynda, och efter en Nosvis av alla, skvallrade om att någonting var på väg att hända. ”Ett ögonblick av din tid, om jag får be”, flåsade Akiro när han kom i kapp Trokken på fältet utanför Vorna. ”Vi har bokstavligen fl ttat från Vorna för att slippa dig. Så nej, ingen tid för dig”, svarade Trokken och fortsatte att gå. Men efter ett par steg verkade han komma på andra tankar och vände sig om med ett leende spelandes över läpparna. ”För ett par år sedan sökte jag efter en kvinna som kallas Nenn. Jag har förstått att hon gått vidare till eftervärlden. Det är ändå väldigt passande att det var hennes barnbarn som fann amuletten. Vi kan tänka oss att tala med honom, men ingen annan. Kommer någon annan så lovar jag att vi aldrig kommer att tala med någon om det du undrar.” Trokken skrattade till och fortsatte gå. Kvar på stigen stod Akiro och en stor grupp av invånarna i Vorna som såg stumt mot varandra. Rödrockarna var en högt ansedd familj. De hade suttit i Stortinget så länge Vorna hade funnits och var allmänt kända som pålitliga och hederliga. Till skillnad från de andra i tinget fanns ingen känd skandal som tyngde deras namn. Det var allmänt känt att Nosvisarna inte uppskattade vorniter och att det var därför de inte bodde i Vorna men nu verkade det som om anledningen inte var alla vorniter utan enbart var Rödrockarna. Kanske fanns det någon skandal som dolde sig bakom Nosvisarnas fl tt från Vorna. Det gnistrade i ögonen på åhörarna som inväntade Akiros svar men när det uteblev sökte de sig 16
in till Vorna för att sprida vad de sett vidare till alla som ville lyssna. Akiro lät gruppen sprida ut sig i Vorna innan han vände stegen mot Storms hus. Han förstod att någon säkert skulle följa efter honom, men vilket val hade han? Akiro kände familjen Storm. Han hade känt dem väl under många år men nu var det många år sedan han besökt dem. Han hade trots tvekan hållit sitt löfte till Nenn om att, efter att hon gick vidare, inte söka upp familjen och hennes dotter Quee. Akiros enda kontakt med familjen hade därför blivit Quinns återkommande besök framför Stortinget. Quinns obrydda inställning till regler gjorde det omöjligt att skicka honom ensam på uppdraget. Vorna var uppdelat så att varje släkt hade sin egen gata. Närmast torget låg Rödrockarnas gata. Nästa parallellgata var Gulrot. Det fanns inte så många Gulrotar kvar, så vid slutet av gatan hade Svart eldarna börjat fl tta in efter ett mycket omdiskuterat beslut i Stortinget. Vorna låg väl skyddat, omgivet av berg på alla sidor utom en, där fält bredde ut sig både framför och bortom floden och gav besökare en välkomnande famn. Precis mot och delvis inuti berget tronade Stortinget framför det stora marknadstorget. Bredvid låg det stora biblioteket. På andra sidan torget kom först färggatorna och sedan andra familjegator. Affärsgatorna var de enda som tilläts ligga på tvärgatorna. Alla parallellgator till torget var bostadshus. Färgfamiljerna var de äldsta familjerna i byn, men efter flera generationer och infl ttningar hade det bildats nya familjer som fick namn efter vad som ansågs mest utmärkande med dem. Quinns familj fick namnet Storm, eftersom de kom till Vorna efter den största stormen i mannaminne. Det var tradition att när en ny familj bildades tog kvinnan mannens efternamn och när barnen kom fick de namn som började på samma bokstav som mammans förnamn. Då Nenn gifte sig med Qual Storm valde hon efter ett bråk med sin egen familj att avstå från att namnge sina döttrar enligt traditionen. De fick istället namn på Q: Quee och Quisa. När Quisa mötte Forf från Trädbyn valde de att döpa barnen med hennes efternamn eftersom de skulle bo i Vorna och därför skulle kunna bo kvar på deras gata. 17
Akiro passerade Ingenlilltågatan och såg upp mot Stormgatan. En plats han känt sig som hemma på under många år. Han skakade bort minnena och styrde stegen mot det första huset och knackade på den låga trädörren. De flesta vorniter bodde i låga hus byggda av lera och sten med tak ofta täckta av gräs. Varje familj ville vara mer unik och speciell än sina grannar och därför fick byggmästarna ofta återkomma till samma hus flera gånger under åren för att göra förändringar. Ibland byggdes hela träd in i husen. Dörrarna var alltid gjorda av braxträ. Det var allmänt känt bland vorniterna att dörrar av braxträ inte kunde passeras av ferdanger och mirklar eller annat otyg. Akiro dröjde sig kvar vid de välkomnande jasminbuskarna vid grinden och beundrade de prydligt ordnade blomrabatterna som väl komnade i parad fram till dörren. En trivsam doft av nybakat spred sig från huset. Akiro stod och letade efter den sedvanliga dörrk lappen en stund innan han insåg att det istället fanns en knapp. Efter viss tvekan tryckte Akiro på knappen och hörde ett surrande ljud. Kort därefter hörde han snabba fötter som närmade sig dörren och snart såg han en bekant figur med näpen näsa och ett litet förkläde på magen som hon strök självmedvetet när hon såg vem som stod i dörröppningen. ”Kors då, finbesök så här på kvällen! Ja, men herr Rödrock ska väl komma in och inte stå där och vänta på mörkret! Jag har krumka kor i ugnen så om du hjälper dig själv så ska jag hjälpa kakorna ur ugnen!” Hon studsade snabbt iväg till köket och gav Akiro en kort stund att ta i den bekanta miljön i huset. ”Får jag passa på att bjuda på en krumkaka? Eller vad tror herrn om lite björnbärste?” ”Allt låter ljuvligt men jag söker … Quinns syster. Är hon hemma?” Kvinnan såg fundersamt mot Akiro och dröjde med svaret. ”Jag behöver henne i ett ärende”, förtydligade Akiro. ”Vad har hänt som har fått herr Rödrock att söka efter Quara här?” Akiro kunde inte dölja sin förvåning om att någon missat vad som var en så central händelse för byn. 18
”Du förstår, herr Rödrock, mitt liv kretsar inte omkring Storting ets agendor eller gatorna kring Stortorget. Så du får allt vara så snäll och berätta vad som har hänt.” Vanligtvis bemöttes han, som Rödrock, med en överdriven ar tighet och lismande. Hennes bemötande var befriande fritt från falskhet. ”Quinn dök tidigare idag upp med berättelser om iakttagelser av ferdanger vid stenhandlarens stuga.” Quee drog efter andan och ögonen tårades. Akiro var osäker på om det var av ilska eller oro. ”Quinn mår fint. Han fick med sig en amulett som jag vet tillhör stokarna. Att amuletten inte är hos dem föranleder att jag behöver komma i kontakt med en familj som inte gärna vill prata med mig. De har faktiskt redan vägrat. De vill inte prata med någon annan än Quinn. Men som du säkert vet har Quinn en tendens att inte alltid tänka innan han agerar.” Quee slog ner blicken och strök med händerna över sitt förkläde. ”Jag har förstått att hans syster kan ha en lugnande inverkan på honom, så jag tänkte be henne följa med honom. Är hon här?” ”Om Quara känner till vad han har gjort vill hon säkert inte oroa mig. De har en del saker kvar i föräldrarnas hus. Hon är säkert där. Det är huset mitt emot.” ”Jag önskar att jag kunde stanna längre men jag måste verkligen tala med Quara”, svarade Akiro och sneglade mot krumkakorna. ”Då ska inte jag stå i din väg. Vi går över nu på en gång.” Innan Akiro hunnit protestera hade Quee dragit en sjal omkring sig och gått förbi honom ut. Quees mor, Nenn, hade varit en stark naturlig magiker som testat både sina egna och Stortingets gränser för hur magiska frågor skulle hanteras. Även om användandet av magin förbjudits och inte talades om kunde ingen förneka att den fanns och utövades i det undangömda. Nenn hade rört sig lika självsäkert i Stortingets korridorer som i naturen. Hon hade haft ett avväpnande bemötande och var respekterad i deras världs alla samhällen. Efter att Quisa gick vidare hade Nenn varit väldigt mån om att hålla Quee fokuserad på att ta hand om systerns tre barn. Akiro visste att Quee 19
inte alltid hade uppskattat sin mors beslut att begränsa hennes liv till hemmet. Kanske var det därför hon reagerat så kraftigt vid antydan att hon inte visste vad som hänt. Akiro noterade roat att det fanns det en knapp även vid den här dörren. ”Den fungerar inte likadant här”, kommenterade Quee som såg Akiros blick på knappen. ”Vad är det för något?” ”Hos mig meddelar den mig att någon är vid dörren. Här är den tänkt att dörren ska öppnas automatiskt”, svarade Quee och skakade på huvudet. Quee ignorerade knappen och knackade istället på dörren. Dörren öppnades långsamt och Quara såg uppgivet från Akiro till Quee. ”Jag ville inte att du skulle oroa dig …” ”Quara … Det är inte din uppgift att inte oroa mig. Tvärtom. När något händer som oroar dig eller Quinn så kom till mig. Vi kan lösa vad som helst tillsammans.” Quee strök en hårslinga från Quaras ansikte och satte den bakom flickans öra. Hon var så lik sin mor i sitt sätt att vara att Quee ibland kunde glömma att flickan var hennes systerdotter och inte hennes syster. ”Herr Rödrock önskar prata med dig. Ska vi gå tillbaka hem till mig?” fortsatte Quee och tog några steg från huset innan hon talat klart. Quara nickade, hon visste att Quee ogärna gick in i sin systers hem. De hade aldrig pratat om varför. Quara hade på egen hand beslutat att det berodde på sorg och saknad. De gick in i Quees väl städade hem och slog sig ner på kuddarna på köksgolvet. Quee satte ett fat med nybakade krumkakor framför dem. ”Amuletten som Quinn hittade tidigare idag tillhör stokarna. Den är väldigt viktig för dem och de skulle inte ha lämnat ifrån sig den frivilligt. Den är en del av en samling mycket kraftfulla amuletter. Jag behöver därför kontrollera om de andra amuletterna är i säkerhet. En av amuletterna finns hos familjen Nosvis, de bor 20
utanför Vorna. Känner du till dem? ” frågade Akiro och såg mot Quara. ”Nosvis? Om amuletterna är så viktiga, varför har familjen Nosvis en?” frågade Quee förvånat. ”En klok fråga, men den är irrelevant just nu. Familjen har dekla rerat att de inte tänker prata med mig men att de kan tänka sig prata med Quinn”, svarade Akiro och såg snabbt mot Quee innan han vände sig mot Quara igen. ”Varför Quinn? ” frågade Quara och såg oroligt från Akiro till Quee. ”För att han är Nenns barnbarn”, svarade Akiro kort. ”Jag är Nenns barnbarn, Quee är Nenns dotter. Kan inte vi gå istället?” frågade Quara. ”Men det var Quinn som trotsade förbudet att gå till stenhand larens stuga. Om jag får gissa så tror jag att det är Quinns förakt för Stortingets regler och därmed mot mig och min familj som gör att de vill tala med honom.” ”Vad vill du att vi ska tala med dem om?” frågade Quara skeptiskt. ”Om de går med på att låna ut sin amulett till Stortinget till dess att frågan om de andra amuletterna har retts ut”, svarade Akiro och sträckte på ryggen. Det var obehagligt för honom att tala om amuletterna framför Quee. Att prata om amuletterna var att tala om magi och det hade han lovat Nenn att Quee inte skulle behöva beblandas med. ”Vad används amuletterna till? ” frågade Quara och fick en uppmuntrande nick från Quee för sin fråga. ”Igen, en mycket bra fråga, men ingen jag kan svara på nu”, svarade Akiro och sökte Quaras blick i ett försök att lugna henne. ”Hur ska vi kunna prata med dem om amuletterna om vi inte vet något om dem?” frågade Quara förvirrat. ”Ni kommer inte att prata om amuletterna”, konstaterade Akiro. ”Men …” ”De kommer att vilja prata om annat och ni ska lyssna. De vet varför ni har kommit, de vet vad jag vill ha och de kommer att ge er det eller inte om de känner för det”, förtydligade Akiro. 21
”Så vilken roll spelar det om vi går?” frågade Quara och förvånades över hur snopen hon kände sig av Akiros svar. ”Det ger dem en känsla av makt över mig och Stortinget”, svarade Akiro och tog en krumkaka från fatet för att hålla fingrarna syssel- satta. Quara följde hans rörelser vaksamt innan hon talade. ”Jag tror dig inte.” Akiro lyfte förvånat på ena ögonbrynet. ”Även om jag inte minns särskilt mycket så vet jag att mormor Nenn var betydelsefull och att hon hjälpte många med sina talanger. Om Nosvisarna har frågat efter Nenns barnbarn så kanske de tror att vi kan hjälpa dem som hon kunde. Annars hade de kunnat be om vilken regelbrytare som helst som hänger nere i byn. De frågade inte efter Quee eftersom de vet att hon inte kan. Men mamma kunde det och de hoppas kanske att vi kan det.” Quara sneglade försiktigt mot Quee för att se hur hon reagerat när hon nämnt hennes mamma och syster och antytt att de hade haft talanger Quee saknade. Quee såg förläget ner i golvet. Hennes mor hade haft fantastiska talanger som hon använt för att hjälpa andra. Hon hade inte ärvt dem. Men det hade Quisa och genom talangerna hade hon fått ett speciellt band med deras mor, ett band som Quee många gånger avundats och gjort att hon känt sig utanför. När Quisa gick vidare hade Quee många gånger känt sig som en besvikelse för sin mor eftersom hon inte kunde fylla tomrummet som Quisa lämnat efter sig. Nenn hade aldrig sagt något om det, men för Quee var det uppenbart att så var fallet. Känslan av att inte räcka till, att inte duga, smärtade fortfarande. Quee kände hur tårarna började brinna bakom ögonlocken och önskade att de skulle börja tala om något annat. ”Ni får inte lova Nosvisarna något. Om de önskar något av er så måste ni stämma av med mig innan ni ger några löften”, svarade Akiro. ”Om du verkligen tror att de efterfrågat Quinn för att han är obstinat så kommer vi inte få amuletten om vi inte …”, argumente rade Quara. 22
”Kan ni hjälpa andra så som Nenn hjälpte andra?” avbröt Akiro och försökte se avslappnad ut. Det var en outtalad regel att medlemmar i Stortinget inte efterfrågade sådana saker eftersom det officiellt inte fanns några talanger att ha. ”Nej”, svarade Quara och insåg att hon precis besvarat sitt eget motargument. Varken hon eller Quinn hade ärvt Nenns talang. De kunde därför inte ge några löften om magiska tjänster även om Nosvisarna efterfrågade dem. ”Men …”, fortsatte Quara. ”Quara, jag tror att det räcker med frågor nu. Herr Rödrock kan inte veta hur Nosvisarna tänker. Du är klok, du kommer att hitta lösningar oavsett vad du ställs inför. Men jag har en fråga till dig, herr Rödrock.” Akiro tittade upp, lättad av att Quee avbrutit sin systerdotter. ”Kommer de att vara säkra där?” ”Jag har ingen anledning att tro något annat”, svarade Akiro upp riktigt. Quee tog in svaret och granskade Rödrocken innan hon gav honom sitt tysta godkännande.
23