9789176972045

Copyright © Mats Erasmie 2019 Utgiven av Hoi Förlag, Stockholm 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7697-204-5 Tryckt hos ScandBook, Falun 2019

Mats Erasmie

SILVERFLODEN

Kapitel 1 Gustaf Berzelii i Luleå 1897

Alla stramar upp sig det där lilla extra. Tystnaden i matsalen är närmast total. Endast ett svagt skrapande när en av pigorna ställer en stol till rätta. I hallen utanför hörs faderns ljudliga steg. De kommer allt närmare, bestämda, myndiga steg. Gustaf kontrollerar ytterligare en gång att alla knappar i gylf och väst är knäppta, trots att han egentligen vet att hans klädsel är oklanderlig. Att regelbundet kontrollera sin klädsel har blivit en rutin. Det sitter i ryggmärgen och oftast sker det helt utan tanke. Minsta fel skulle fadern upptäcka direkt och kommentera sannolikt med ett uttalat ogillande. Kanske till och med utdela en bestraffning om slarvet anses extra allvarligt.

Hela familjen står uppställda bakom sina stolar i den praktfulla matsalen. Den mörka mahognyn på väggarna i kombination med de dunkla familjeporträtten av allvarliga präster och bistra militärer, förstärker stämningen i rummet. Allvar och dysterhet präglar familjens hem. De tända ljuskronorna skulle säkert någon annanstans skapat hemtrevnad och trygghet men inte här, inte i familjen Berzeliis matsal. Alla har självklart sina bestämda platser som gör det lätt för eventuella middagsgäster att förstå var och ens betydelse. De övre stolarna är naturligtvis reserverade för fadern och hans gäster. Därefter kommer resten av 5

familjemedlemmarna och längst ner sitter familjens informator som bara är inneboende. Han hjälper de yngre barnen med extrastudier och läxläsning och står därför längst ner på rangskalan men får ändå sitta med vid middagsbordet. Det vanliga tjänstefolket har sin egen hierarki och äter i köket.

När fadern kommer in i rummet är han åtföljd av dagens gäster, överste Bergman och Luleås borgmästare Axel Fagerlin.

Fortfarande sägs ingenting. Gästerna nickar vänligt, artigt och igenkännande till den övriga familjen runt bordet. Fadern där­ emot ser mera barsk ut än vanligt och tar plats i högsätet på det långa bordets kortsida. Han rättar till västen över magen med en handstrykning, korrigerar pincenén som hamnat lite snett på näsan och granskar kritiskt den övriga familjen. Ser lite missbelåten och besviken ut när det inte går att hitta något att ha synpunkter på.

Gästerna sätter sig på var sin sida om fadern och fortsätter en diskussion som verkar ha påbörjats långt tidigare, redan innan förflyttningen till matsalen. Först när fadern och gästerna satt sig är det tillåtet för övriga familjen att göra detsamma. Alla väntar sittande med blicken riktad mot husets härskare som efter en stund, långsamt och utstuderat, lyfter servetten från tallriken, viker om den på mitten och slätar ut den i knät. Det är signalen som den övriga familjen väntat på och måltiden kan äntligen börja. Allt är normalt och det är en fullständigt vanlig söndagsmiddag hemma hos familjen Berzelii.

Som ur tomma intet dyker två pigor upp och påbörjar serveringen av soppan som inleder middagen. Till detta bjuds det enbart kylt vatten ur kristallkaraff r. Sedan några år tillbaka har det bestämts att inga starka drycker, vilket också inkluderar vin, ska serveras i hushållet. Familjen ska vara ett gott föredöme för tjänstefolket och gruvbolagets arbetare. AB Gellivare Malmfält, där pappan Gottschalk är direktör, har haft 6

allt för många problem och olyckor där berusade arbetare varit inblandade. Spritförtäringen bland enklare folk bara ökar och ökar. Det går inte längre att blunda för de tragiska konsekvenserna av detta, menar fadern. Hela samhällets grundvalar står på spel, för att inte tala om ekonomin. Gottschalk Berzeliis engagemang i nykterhetsfrågan är stort, på gränsen till fanatiskt och han är en av de drivande i IOGT som växer så det knakar i Norrland. Nya loger skapas överallt och hela tiden. * Några år tidigare hade han även beordrat Gustaf att gå med i ungdomstemplet 315 Liljan. En ungdomsloge som främjar nyktert och sedesamt leverne bland Luleås barn och ungdomar.

Något val hade naturligtvis inte Gustaf. Som alltid var det bara att lyda och helst göra det med synlig tacksamhet. En gång i veckan går han därför med dold motvillighet på möte och försöker efter bästa förmåga spela upp en charad av entusiasm.

På dessa möten är det oftast prästen eller folkskolläraren som föreläser inom ett uppbyggligt ämne. Temat är dock alltid mer eller mindre detsamma. Dricker du sprit så bär det bokstavligen iväg till helvetet förr eller senare. Sannolikt rätt fort och med andra människor lidande längs vägen. Spel, dans och otuktigt leverne fördöms också i de starkaste ordalagen.

På ungdomslogens möten förväntas alla ungdomar varje vecka ställa sig upp och berätta något avskräckande eller sedelärande exempel som de upplevt eller hört talas om. Här är Gustaf en okrönt mästare. Han sätter alltid en ära i att hela tiden kunna leverera de mest tårdrypande eller synnerligen hårresande historierna. Snart upptäcker han också att om det finns med en syndig eller försupen same i berättelsen erhålls det alltid ett extra tydligt gillande från både prästen och folk 7

skolläraren. När fantasin tryter avseende lappar, eftersom hans faktiska kunskap och kontakt med samer är synnerligen begränsad, får någon tragisk gruvarbetare duga som avskräckande exempel och sådana finns det gott om.

Gustaf har med åren utvecklat en sällsynt god förmåga att läsa av andra människors förväntningar och att anpassa sig efter dem. I relationen till sin far har denna färdighet mer eller mindre blivit en förutsättning för att slippa stryk allt för ofta. Speciellt de många dagar när pappan är på dåligt humör.

Förra fredagen hade dock varit ett ovanligt undantag. Vid den middagen hade fadern varit väldigt uppåt, på gränsen till gladlynt. Till och med kostat på sig ett svagt leende strax innan huvudrätten. Orsaken till denna uppsluppenhet var naturligtvis framgång i nykterhetsarbetet. Efter många års kamp hade de samlade logerna i gott samarbete med borgmästare Fagerlin fått igenom ett kommunalt förbud mot ”Köpesupen”. Från och med nu var det förbjudet att göra som man gjort i århundraden efter en affärsuppgörelse, det vill säga bjuda på en sup, gärna två om tillfälle bjöds och affären var tillräckligt stor. Det här var första steget, menade fadern, för att uppnå ett totalförbud mot alkohol. Självklart uttryckte även Gustaf sin stora glädje över denna fantastiska utveckling. Himmelriket är här var han nära att tillägga men avstod eftersom ironin nog hade blivit för genomskinlig. Anpassning och följsamhet var en naturlig del av hans vardag och skulle säkert så förbli. I alla fall så länge som han vistades i det Berzeliiska familjehemmet. * ”Ruotevare malmfält kostar oss alldeles för mycket”, säger överste Bergman och kliar sig bekymrat i skägget när förrätten börjat serveras. ”Får vi inte ett genombrott i projekteringen 8

snart, Gottschalk, vet i fasen om jag har mer pengar att satsa.

Den lilla utvinning som sker nu täcker inte på långa vägar våra investeringar. Din ingenjör har ju lovat järn och gröna skogar nu i över två år men vi ser inget resultat, inget alls. Det är bara kostnad efter kostnad. Mina inkomster från skogen har ju kunnat finansiera det så här långt men nu sjunker ju både virkes- och malmpriserna. Du måste förstå att jag måste vara lite försiktig med att flytta pengar mellan näringarna. Än så länge har det bara varit att slänga goda riksdaler efter dåliga.

Det kan inte fortsätta så här. Måste bli ett slut snart eller att vi verkligen får ett genombrott med brytningen. Får vi bara fram tillräckligt med järn så kommer det att ordna sig men som det ser ut nu så vet jag inte riktigt vad vi ska göra.” Översten låter småaktigt gnällig när han säger detta noterar Gustaf.

Gottschalk ser till och med bistrare ut än vanligt. Det är inte den här sortens samtal som han vill ha med sina vänner och affärsbekanta på en söndag. Framförallt inte framför familjen och med pigor i rummet. Tjänstefolk älskar att sprida skvaller, speciellt om det berör bättre folk. Han är helt säker på att allt som sägs i familjen blir ett samtalsämne först i husets köksregion och sedan definitivt på marknaden dagen efter.

Läget är bekymmersamt men det ursäktar inte översten att prata så här fritt. Ruotevarefältet ser fortfarande lovande ut. Väldigt lovande. Alla prover som gjorts visar att fältet har potential att bli lika stort som i Kiruna, kanske till och med större. Att få igång en ny järnmalmsgruva är ett enormt projekt.

Förutom själva schaktet är det också allt kring transporter, vägar, bostäder, hyrande och utbildning av arbetare och mycket, mycket mera. Och allt detta dessutom i ett område som saknar det mesta utom fjäll, älvar, lappar och glesa skogar. Tidskrävande och dyrt är vad det är. Det gäller bara att ha tålamod och naturligtvis mycket pengar. Han är övertygad om att det 9

ska betala sig med råge även om det nu verkar ta lite längre tid än planerat. Men det är översten som står för huvuddelen av investeringen tillsammans med överskottet som kommer från Malmfältet. Något som Gottschalk är väl medveten om. ”Broder, vi kanske inte ska behandla så allvarliga saker nu på guds vilodag”, inflikar borgmästaren. ”Du vet att om staden kan göra något, inom rimliga gränser givetvis, så får vi självklart ställa upp. Malmhamnen, järnvägen och sågverket har vi dig att tacka för. Utan dig Bergman hade vi nog fortfarande bara varit en isolerad håla med suputer, vilsna lappar, ogudaktiga pälshandlare och religiösa fanatiker. Men låt oss tala om roligare ting. Har ni förresten hört vad som pratas om bland arbetarna nu för tiden? Något de kallar Brasilienfeber. Riktiga tokerier. Längre söderöver i Sundsvall och Stockholm har det tydligen pågått i flera år och vad jag har förstått så handlar det om att dom som inte har råd att ta sig till Nordamerika får betalt av brasilianska regeringen för att komma dit istället.

Luktar nästan lite socialism om det, tycker jag. Kan ni tänka er strävsamma norrländska arbetare i ett varmt och fuktigt land som Brasilien? Ja ibland kan man undra vart världen är på väg egentligen.” Och med det ändrar samtalet inriktning, något som Gottschalk är synnerligen tacksam för.

Efter middagen flyttar Gottschalk och hans två gäster ut till terrassen där de slipper att ta hänsyn till lyssnande öron.

Sommarkvällen är behagligt ljummen och de sista solstrålarna glimrar fram genom trädverket på den stora kastanjen. Några enstaka myggor surrar runt i den vindstilla luften. Trädgården har lagt sig till ro för kvällen.

Om översten fått bestämma hade det nu serverats kaff och punsch som avslutning på den goda måltiden även om det är en söndag men istället får den starkare drycken ersättas med en välsmakande cigarr. Den precisa proceduren med att snoppa 10

och långsamt tända cigarren med en cedersticka ger honom tid att samla tankarna. Han vill inte men måste återvända till de obehagliga och intrikata sakerna de diskuterat tidigare men inte avslutat. ”Jag menar allvar med vad jag sa under middagen, Gottschalk. Du har ju siffrorna. Ruotevare är ett stort bekymmer som inte verkar försvinna. Något måste göras och det illa kvickt. Vi har alla tre del i bolaget även om er del är avsevärt mindre än min. Vad vi måste bestämma är hur länge till vi kan fortsätta och när det är dags att sätta stopp, för ett stopp måste nog komma förr eller senare. Redan nu, tycker jag, att konkurs är ett alternativ som vi faktiskt måste överväga.”

Eff kten av överstens ord, konkurs, hade inte kunnat bli större om han uttryckt en svavelosande svordom i kyrkan tidigare på dagen. Herrarnas miner blir om möjligt ännu allvarligare.

Gottschalk skruvar på sig och hela hans kroppsspråk signalerar våndan över att överhuvudtaget behöva ha den här diskussionen. ”Konkurs vore fruktansvärt. Absolut fruktansvärt. Broder, du kan väl inte på allvar mena att det är så illa att du har det som ett tänkbart alternativ. Konsekvenserna skulle bli enorma.”

Gottschalk försöker föreställa sig hur det skulle påverka hans ställning i staden. Konkurs är något som skojare, suputer och misslyckade människor på sin höjd kan ägna sig åt. Han är ju en aktad person. En person med ställning och en väktare av moral, nykterhet och redlighet. En sann stöttepelare i den växande och dynamiska staden Luleå. ”Det bär mig emot att säga det, men tror du att staten kunde vara intresserade av att ta över”, fortsätter Gottschalk. ”Ruotevare malmfält i full drift är ju tänkt att skapa många arbetstillfällen och ha en positiv utveckling för hela bygden. Det måste finns ett samhällsintresse att vi lyckas. Fagerlin, kan inte kom 11

munen göra något? Som borgmästare måste du väl kunna påverka detta.”

Borgmästaren skakar bekymrat på huvudet och ska precis säga något när översten bryter in. ”Ni vet att jag var i Stockholm förra veckan. Vad jag inte hunnit berätta ännu är att jag då också hade ett kort möte med självaste Hans H:son Wachtmeister. Ni vet ju att vi känner varandra sedan det militära. Hur som helst, jag prövade idén om ett förstatligande men finansministern var väldigt tveksam.

Trots att jag högtravande malde på om nationens intresse och svenska folkets urgamla rätt sedan Gustaf Wasa att äga landets naturtillgångar. Tanken att staten skulle gå in i ett riskprojekt där inte vi lyckats stod inte högst på hans önskelista kan man lugnt säga. Vi kan sannolikt utesluta att få med regeringen.” ”Men det måste väl för bövelen finnas andra alternativ.”

Gottschalk låter lite mera desperat än vad han hade önskat, svordomar ingår vanligen inte i hans vokabulär, inte ens milda sådana. Han gör ett nytt försök att få med borgmästaren i samtalet. ”Kan vi låna av kommunen eller kan Luleå stad kanske gå in som delägare och skjuta till mera pengar? På sikt kan det säkert bli en god affär som skulle gynna både bygden och skattebetalarna.” Återigen skakar Fagerlin på huvudet och ser extra bekymrad och sorgsen ut. ”Vi får inte engagera oss i sådana projekt. Kommunallagen sätter stopp. Det borde du veta broder. Kanske kan det möjligen finnas ett kryphål någonstans om vi letar tillräckligt länge men det skulle kunna bli ett väldigt liv om vi förlorade stadens pengar på Ruotevare och gjorde detta genom att bryta mot lagen. Dessutom har jag ju min egen framtid att tänka på. Skulle det misslyckas kan jag säga adjö till mina planer på att bli riksdagsman. Nej, vi måste hitta andra, mindre riskabla alternativ.”

12

”Det finns inte så många”, inflikar översten. ”Jag har redan undersökt möjligheterna hos bankerna. Louis Frænckel i Stockholm och hans samarbete med Sundsvalls Handelsbank hade kanske varit en väg att gå men tyvärr säger dom nej. Järnvägsbyggena runtom i riket slukar mängder av kapital. Vi måste nog tyvärr förbereda oss på att konkurs troligen är det enda alternativet om inte ett mirakel sker den närmaste tiden. Det bästa vi kan göra är väl att bli ännu flitigare kyrkobesökare. Gå dit och be med kraft och övertygelse så att dom högre makterna hör det”, lägger han till för att försöka lätta upp stämningen något.

Vare sig borgmästare Fagerlin eller Gottschalk Berzelii är på humör att uppskatta överstens antydan till skämtsamhet. Strax därefter är det dags för var och en att gå hem till sitt. Även om söndagsmiddagen har varit god som vanligt är eftersmaken ovanligt besk för de tre herrarna. Särskilt för värden. Hans framtid och goda rykte står med all säkerhet på spel. * Gustaf har lyssnat uppmärksamt på det som sagts under middagen. Rykten om bolagets bekymmer florerar också på kontoret och ute på staden. Många ur personalen tystnar märkligt när han kommer nära, ibland stannar samtalen av till och med mitt i en mening. Efter studentexamen har han fått anställning där som ekonomiassistent. Inte en helt lätt situation som direktörens son. Bakom hans rygg och av vissa också framför, får han tillmälen som pappas pojke, guldskedsgossen och ibland även värre saker. Det kvittar hur mycket han anstränger sig, arbetar hårt eller hur trevlig och artig han är. Här fungerar inte alltid hans anpassning och följsamhet. Stämpeln finns kvar där oavsett vad han gör. Ett stigma och Gustaf kommer aldrig bli betraktad som en av personalen. Han är och förblir direktörens 13

son, någon som man inte riktigt tar på allvar men är tvingad, åtminstone på ytan, att visa respekt för.

Han bryr sig faktiskt inte så mycket om det. Det nuvarande arbetet är enbart tillfälligt och han behöver bara stå ut i fyra månader till. Sedan väntar friheten. Då ska Gustaf slippa det inskränkta Luleå, slippa snö, mörker och kyla. Bli fri från faderns ständiga kritik och misslynthet. För några veckor sedan kom det ett brev med Uppsala Universitets emblem på kuvertet.

En av pigorna hade lagt det på byrån i hallen och länge gick han bara och tittade på det, visste hur betydelsefullt dess innehåll var och vågade först inte utmana det men till slut gick det inte att hålla sig längre. Han slet upp brevet och läste det formella beskedet att han verkligen var antagen till att läsa kemi, biologi och matematik. Tanken är att ha ett förberedande år i den gamla lärostaden för att sedan studera vidare på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Så småningom ska detta leda till en examen som bergsingenjör är det tänkt. Självklart är inte detta Gustafs eget val men det är bättre än att gå kvar i Luleå.

Att ständigt befinna sig i faderns mörka skugga. Bättre då att tillfredsställa denna skugga, uppfylla förväntningarna och samtidigt kunna njuta av en ljusare tillvaro på annan ort. Gustaf har grubblat mycket över varför hans far är så sträng och alltid omger sig med en aura av misslynthet. Vid ett tillfälle tog han även mod till sig och frågade sin mor som först inte ville prata om det, knappast ens kännas vid att makens humör var speciellt på något sätt men då Gustaf envisades gav hon med sig. ”Jag tror, bara tror, för detta är självklart inget som din far och jag har pratat om”, svarade hon den kvällen lite dröjande och med stort allvar, ”att han inte trivs med det han gör helt enkelt. Det var något som hans äldre bror, majoren, en gång lät undslippa sig om att Gottschalks högsta önskan ända sedan barnsben varit att bli militär precis som sin far och farfar, ja 14

större delen av släkten och ända bak till Karl den tolfte, som fick mig på dom tankarna. Tydligen hände något efter att han gjort sin beväringstjänst och om jag förstått det rätt så sa släkten ifrån när han ville gå vidare till officersutbildningen. Hans bror var ju redan löjtnant och man ville inte försörja mer än en officerskarriär i taget. Du ska veta att det kostar mycket pengar att ha en officer i familjen även om det kanske också ger lite status i vissa kretsar. Se bara hur folk fjäskar för överste Bergman, det beror nog inte enbart på alla pengar som han har.

Nej, så det fick bli Tekniska Högskolan istället och jag tror att det fortfarande är en stor besvikelse för din far. Han har aldrig riktigt kommit över den motgången och nu när det dessutom är problem med malmbrytningen och företagets framtid så är han ju ingen solstråle direkt men det är du istället, käre Gustaf och tänk att snart ska du flytta ifrån oss.” Och med de orden bytte modern snabbt samtalsämne och började istället oja sig över hans stundande Uppsalastudier, det långa avståndet och de dåliga kommunikationerna. Hennes lille pojke skulle lämna henne.

15

Kapitel 2 Avfärden Huset är en enda röra. Det är verkligen dags nu, det som han med spänning har väntat på så länge men också med en smula oro. I hallen står väskor och lådor huller om buller. En tillfällig besökare hade säkert trott att hela familjen var på väg att flytta men det är bara Gustafs saker som ska iväg, ingen annans.

Tåget till Uppsala är planerat att avgå från perrongen prick klockan åtta och trots att han börjat packa för flera veckor sedan är det fortfararande många saker som saknas. Pigorna har noggrant tvättat och strukit hans kläder. Alla skor är putsade och glänser så att även en fanjunkare vid Västerbottens regemente hade blivit imponerad. Det är kläder för alla tänkbara och otänkbara situationer. Studentlivet i Uppsala består naturligtvis inte enbart av studier, har han förstått. Snarare tvärtom enligt vissa rykten från vänner som har äldre syskon som redan gett sig iväg. I synnerhet alla aktiviteter på Norrlands nation kräver olika utstyrsel och det är hans absoluta ambition att vara med på allt. Enligt tillförlitliga källor har han fått veta att listan över festligheter, middagar och upptåg på den ärevördiga nationen är ganska lång och något som sannolikt kommer göra att tiden för studier blir aningen begränsad. Inget som han direkt oroar sig över och heller inte något som fadern behöver veta något om.

Huvudet och förmågan att förstå och dessutom komma ihåg 16

är inga problem. Ibland upplever Gustaf att han har ett minne så att det går att se vad han exempelvis har läst. Det kommer liksom upp bilder i huvudet. Gustaf behöver bara titta på en boksida så kan han långt senare återkalla bilden av den och därmed också lätt återge vad som står i själva texten. En märklig men användbar talang när det gäller studier. Förmågan, om man så vill, hjälper honom att med lätthet komma ihåg hela böcker och därefter rabbla dess innehåll helt utan problem. På de ständigt återkommande husförhören är detta en synnerligen användbar gåva. Prästen som hemma hos familjen Berzelii med hela dess hushåll, leder dessa förhör blir alltid märkbart imponerad när Gustaf inte bara svarar på en bibelfråga utan dessutom med lätthet kan citera den exakta bibeltexten. Hela hushållet tolkar naturligtvis detta som att han är flitig med bibelstudierna och berömmer honom ofta översvallande. Dessa tillfällen är också de enda där även fadern uttrycker ett gillande om än med mycket återhållsamma ord men Gustaf väljer att ta till sig det som beröm.

Den senaste månaden har det vilat en begravningsstämning över huset, allt har varit dystrare än normalt. Ingen har dött rent fysiskt men något har ändå förändrats till det sämre. Direktör Berzelii kan inte längre titulera sig direktör och är närmast omöjlig att kommunicera med. Inget som Gustaf egentligen saknar men lite konstigt är det ändå att fadern stänger in sig i sitt arbetsrum hela dagarna och möjligen enbart dyker upp vid måltiderna, oftast utan att säga något. Problemen med prospekteringen av Ruotevare malmfält hade med tiden accelererat och blivit så ohanterliga att det otänkbara så småningom blivit det enda tänkbara. Konkursen var ett faktum och skadeverkningarna så stora att även Gällivare Malmfält AB hade dragits med.

Allt är en enda röra. Arbetet i både Ruotevare och Gällivare står stilla. Ingen malm bryts och på malmbanans järnvägsspår 17

kan renarna beta i lugn och ro utan risk att bli påkörda. Trots ihärdiga försök från bolagsledningen att övertala regeringen att staten ska ta över för att rädda bygden så har ännu inget hörts från Stockholm.

Gruvarbetarna i Malmberget går sysslolösa, utan betalning och snart utan mat. Situationen blir allt mer prekär och svårhanterlig för varje dag som går. Det är säkert bara en tidsfråga innan protester och nöd leder till bråk och kravaller och därför ligger militären i området i extra beredskap, något högre än normalt. Flera arbetare har dessutom redan lämnat Malmberget och söker förgäves annat arbete längs kusten. Luleå blir då ett naturligt första stopp i jakten på jobb, vilket kan vara en orsak till det ökande antalet brott i staden. I alla fall är detta den förklaring som borgmästare Fagerlin ger när frågan kommer på tal i fullmäktige. Tiggare ses också allt oftare på stadens gator och i området runt stationen har en liten kåkstad skapats trots ordningsmaktens ihärdiga försök att förhindra det. De fattiga stackare som inte längre har råd eller möjlighet att hyra sig en lägenhet eller plats i ett rum bygger tillfälliga bostäder av tältduk och gammalt bråte.

Andra lockas dock av en helt ny möjlighet. Att till och med lämna landet. Det nya är inte att emigrera, det har folk gjort i många år, men att ta sig till Sydamerika och Brasilien i stället för till Amerikas Förenta Stater. Och inte nog med det, det sprids information om att man inte behöver betala själv. Den brasilianska staten står för alla kostnader. En möjlighet som tidigare säkert känts främmande men nu, såsom situationen är, blir mer och mer lockande för många. Det som borgmästare Fagerlin skämtat om några månader tidigare under en middag har blivit en krass verklighet för vissa.

Gustaf hade en dag själv, av ren nyfikenhet, smitit iväg till ett möte där sanningen om Brasilien skulle berättas. Mötet hölls i 18

det nyinvigda folkets hus och det luktade fortfarande av färsk målarfärg och nysågat virke. Byggnaden på Sandviksgatan låg strax bredvid Kyrkans Hus där han varit en flitig men oftast ofrivillig besökare. Det var en vältalig och synnerligen charmerande agent som höll i sammankomsten och värvade resenärer med fagra löften. Agenten fick, enligt ett rykte, provision för varje person som skrev upp sig för resan, ändå lät hans budskap så förföriskt positivt. En biljett till staterna kostade pengar som oftast inte fanns. Ibland så mycket som två årslöner för en bonddräng men till Brasilien var det nästan gratis om man bara tog sig till Hamburg.

Gustaf kände sig dock lite udda bland alla åhörare där han stod i sin fina kostym och eleganta rock nonchalant hängd över axlarna. Många av de övriga åhörarna i sina trasor sneglade misstänksamt, vissa pekade även åt hans håll och efter en halvtimme kunde han konstatera att det inte fanns något av intresse för en sådan person som han själv. Skulle det någon gång i framtiden, mot förmodan, emigreras fanns säkert inget att hämta i några djungler, då skulle det självklart bli en storstad som New York eller Chicago.

Men situationen för gruvindustrin är allvarlig och i ett sista desperat försök att rädda situationen, behålla yrkeskunniga arbetare och rädda företagen, pantsätter överste Bergman till och med sitt älskade Fjällnäs slott. Vackert beläget vid foten av Dundrets höga berg och ståtligt byggt för att imponera på ditresande riksdagsmän och höga dignitärer från Stockholm.

Dessutom var det självklart tänkt att ingjuta respekt och vördnad hos gruvans alla arbetare. Några år tidigare nåddes även en höjdpunkt för bygden och för översten själv. Kung Oscar II i egen hög person besökte området och övernattade på Fjällnäs.

En händelse det fortfarande pratas om.

Men inget hjälper och vad som ska hända nu vet ingen. Gustaf 19

är inte okänslig för katastrofen som utvecklas runt honom men hans fokus ligger längre fram, längre söderut. Snart kommer Luleås begränsade värld, faderns kontroll och bekymmer att kännas avlägsna. Sin egen ekonomi är han inte särskilt orolig för och han tar för givet att familjen klarar sig väl ändå. Hela faderns förmögenhet finns naturligtvis inte enbart i gruvaktier.

Många år tidigare hade det dessutom skapats en fond med hjälp av ett arv som mer än väl skulle finansiera hans studietid och kanske lite till. Troligen inte något extremt överflöd men ändå förhoppningsvis fullt tillräckligt för att han med full kraft ska kunna ta del av alla de nöjen som universitet och dess nationsliv kan erbjuda. Gott om kläder och andra attiraljer har han ju redan. Därom vittnar inte minst det omfattande bagaget. ”Sluta beundra dig själv i spegeln så där. Det är direkt omanligt och inget som en blivande Uppsalastudent ska ägna sig åt.”

Modern ler vänligt och lite stolt mot honom trots sina förmanande och hårda ord.

Han rodnar lätt över att bli påkommen, men är onekligen rätt nöjd med sig själv. Det ljust cederfärgade och vågiga håret är kammat åt sidan och passar väl med de blågrå ögonen.

Gustafs med möda hopsparade tunna mustasch ger honom ett mera moget utseende än hans tjugo år, åtminstone tycker han det själv. Den svagt böjda Berzeliiska näsan bidrar till ett lätt aristokratiskt utseende, vilket han heller inte har något emot även om en kamrer på kontoret en dag påstått att det snarare var en judisk näsa. Flera vapensköldar finns bakåt i släkten både på faderns och moderns sida men tyvärr inget officiellt uttalat eget adelskap.

Kostymen är nysydd av Luleås bästa skräddare Hugo Karlsson och Gustaf har insisterat på att också få en klädsam och moderiktig slips istället för den tråkiga och traditionella flugan. Även hatten är ny och av senaste modell. Det korrekta 20

vore kanske att ha studentmössan på sig när man anländer till Uppsala men hatt känns så mycket mera vuxet. Studentmössan kommer säkert att användas flitigt när han väl är på plats i det gamla lärosätet. ”Det är dags att ge sig iväg. Tåget går ju snart. Är du säker på att du fått med dig allt nu? Flickorna i köket har gjort i ordning lite lunchmat som jag packat i den gröna väskan. Där ligger också svagdricka och några äpplen. Du måste tänka på att äta ordentligt nu när ingen tar hand om dig längre, lova mig det.

Jag hoppas att jag inte ska behöva åka ända ner till Uppsala för att kontrollera dig och du är egentligen alldeles för smal. Ska du bli en karl med pondus, och det tror jag att du blir, får du allt lägga på dig lite. Skaffa lite mage, du är alldeles för tunn, rena stickan.”

Modern fortsätter ytterligare ett tag med förmaningar och goda råd men Gustaf har slutat lyssna och mumlar bara då och då instämmande som om han förstår och håller med. Låter modern tro att hon fortfarande har hans uppmärksamhet. I tanken är han redan långt borta.

Allt bagage lastas upp på en vagn och surras noga av deras gårdskarl även om transporten till järnvägsstationen är kort.

Tjänstefolket ställer högtidligt upp sig på rad vid stora trappan för att säga adjö till äldste sonen. Modern och småsyskonen tar plats i droskan för att vara med och vinka av honom på stationen. Gustaf går runt och tar alla artigt i hand och växlar några personliga och uppskattande ord med var och en. En av pigorna torkar sig diskret i ögonvrån, tittar längtansfullt efter honom och sörjer nog lite extra hans avfärd. Något som han själv inte ens noterar. Fadern syns inte till utan har som vanligt låst in sig i arbetsrummet och uttryckligen sagt till att han inte vill bli störd. Ett kort ögonblick leker Gustaf med tanken att för första gången under sina tjugo år trotsa sin far för att kunna ta ett 21

riktigt farväl, men avfärdar tanken och bestämmer sig för att låta bli. Gustaf är ganska övertygad om att detta är sista gången han ser Luleå. Varför skulle han någonsin längta tillbaka hit?

Hans framtid ligger någon annanstans och detta annanstans är inte här.

22