Page 1


KARINA JOHANSSON

En relationsdeckare

HOI_JOHANSSON_PENGABREVET_titel.indd 1

2019-05-09 11:55


Copyright © Karina Johansson 2019 Utgiven av Hoi Förlag, Stockholm 2019 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion Tryckt hos ScandBook, Falun 2019 ISBN: 978-91-7697-192-5


Kapitel 1 Her r ejävl ar, vad h an såg fram emot en kopp grovmalet. Ville tog upp ett snytpapper ur byxfickan och gned det mot insidan av muggen. Litervis med kaffe hade druckits ur den och enda sättet att få bort avlagringarna var att använda svinto. Och det iddes han inte. Det var ju för fan bara kaffe. Han knycklade ihop pappret och slängde det på golvet, fyllde muggen och tog en klunk. Så knuffade han undan en vattenventil till en snökanon och en kartong innan han slog sig ner vid skrivbordet. Jäklar, vad trångt det blivit. Tre kartonger tog sådan plats att det knappt gick att vända på arslet härinne längre. Och det värsta var att han i ett svagt ögonblick lovat att bära upp sju till under kvällen. Fan också. Vanligtvis sket han i vad folk sysslade med och blandade sig inte i andras affärer, och nu satt han med det största bekymret sedan den där kungligheten fastnade i liften. Efter ett par slurkar kaffe till gick han ut för att skotta snö som fallit under kvällen. Först på schemat var trappan till bygelboa, som varit hans krypin ända sedan anläggningen öppnade för femtiofem år sedan. När det var klart skulle han få undan vid påstigningen till stolliftarna. Blicken gick mot ingången till ettans körkur där liftskötarna satt om dagarna. De klagade på att vatten från snökanonerna blev till svallis och han klurade på hur han skulle leda bort det där­ ifrån. Kanske kunde de gräva ett dike bredvid och låta vattnet frysa till där. Då fick de en rodelbana till barnen. Ja, det var fasiken inget dåligt förslag. Nöjd med att ha fått ännu en briljant idé, fortsatte han skotta. Magen kurrade och så fort han var klar tänkte han åka hem och steka ägg och potatis.  5


Snön var inte tung, men när han skottat hälften sa ryggen ifrån. Han lutade skyffeln mot väggen och sträckte på sig. Då såg han hur det blixtrade till inne på kontoret. Den röda träbyggnaden strax nedanför skidbackarna låg i mörker men blixtarna, de kom regelbundet och till slut gick han fram till fönstret och kikade in. Det var visst kopiatorn som stod och arbetade, trots att alla gått hem för dagen. Hade den fått fnatt eller? Så snabbt benen bar honom gick han in och tände ljuset. Kopiatorn fortsatte mata ut papper och en hel bunt låg i hållaren. Han bläddrade igenom den, men då slocknade taklampan. Fotsteg närmade sig och tystnade när de var bara ett par meter från honom. – Glöm att du sett det där. Ansiktet syntes inte i mörkret, men han kände igen rösten. – Vad i helvete håller du på med? frågade han. Vem har tillåtit dig att kopiera de här? De ska vara inlåsta på kontoret! – Nej, det ska de inte. Lägg dig inte i. Joho du, tänkte han. Om det är något jag tänker lägga mig i, så är det just detta. Men att bråka med folk låg inte för honom, så den diskussionen tänkte han lämna över till Roy. Det sa han också högt, men fick ingen reaktion. Lika bra var väl det. – Jag tar med mig bunten, sa han och skyndade ut från kontoret, i riktning mot liften. Men fotstegen följde efter. – Det gör du inte alls, hörde han alldeles bakom sig och kände hur pappren försvann ur händerna, just som han var framme vid liften. Han vände sig om för att ta tag i bunten på nytt men snubblade. Ena foten kanade iväg och han landade i stolliften som hängde precis utanför körkuren. Att resa sig upp igen var inte lätt när ryggen protesterade och molnet från snökanonerna yrde. Det fräste när tryckluften träffade vattenstrålen som förvandlades till snökristaller och de slog som hagel mot ansiktet. Det sved som fan, så han satte upp ena handen som skydd. Med stor möda kravlade han sig upp ur liften, gjorde en sista kraftansträngning och sträckte sig efter pappersbunten. Svaret kom direkt. Det small, men det tog en sekund innan signalen om vad 6  


som hänt nådde hjärnan. När den väl gått fram förvandlades den till en stickande, brännande smärta som var koncentrerad till ena sidan av huvudet. Det snurrade till och något varmt rann utmed kinden. Han la handen emot såret och föll tillbaka ner i liften. Då blev allting svart.

 7


Kapitel 2 NÅGRA TIMMAR TIDIGARE

Et t il l vr ål skar genom folkmassan i Ski Sunnes ena barnbacke. Skriket kom inte av smärta, det hade Anneli hört tillräckligt många gånger för att kunna urskilja bland tusen andra. Nej, det här var fyllt med gråt och betydde ”kom och hjälp mig”, och sådana hördes dagligen från barn som ramlat och som ville bli omhändertagna av sina föräldrar. De brukade göra så när de ramlade, ungarna. Ligga som förstelnade och skrika tills mamma eller pappa kom springande och lyfte upp dem. Daltandet höll på att göra Anneli galen och hon ägnade mycket tid åt att förklara för föräldrarna att vurpor hörde till skidåkningen. Att det var lika viktigt att kunna resa sig upp om man ramlat, som det var att lära sig att svänga och bromsa. Ungen fick därför fortsätta skrika, medan hon samlade in koner som de andra skidlärarna använt till en slalombana vid dagens lektioner. Då hördes ett nytt illvrål. Det kom från samma unge men den här gången lät det annorlunda. Kanske var ungen rädd på riktigt, trots allt. Det var inte likt henne att missbedöma en sådan situation men det kunde naturligtvis hända, så hon svängde runt och gled tvärs över backen. En liten pojke låg i liftspåret. En bit ner kom fler ungar åkande och om inte pojken fl ttade på sig skulle de ramla som dominobrickor allihop. Anneli drog honom åt sidan, sekunden innan en liten tjej krokade ihop sina skidor med hans, men rörelsen blev hastig och pojken vrålade ännu högre. 8  


– Mamma, skrek han. Mamma! Anneli lyfte upp honom och borstade bort snön från hans overall. – Ingen fara, sa hon. Det gick bra. Tycker du om glass? Tårarna rullade som genomskinliga pärlor utmed pojkens kinder. När hon sa ordet glass tystnade han och tittade på henne med stora, blanka ögon. Snoret rann, men hans underläpp hade slutat darra. Han nickade och stoppade in toppen av vanten i munnen. – Jättebra. Då gör vi en glasstrut av dina skidor. Anneli gled runt så att hon stod med ryggen vänd mot backens fot och förde samman pojkens skidspetsar. – Pressa ut hälarna allt du kan. Ju mer du vinklar ut skidorna, desto större blir struten. Då får du plats med massvis med glass. Har du nån favorit? – Vanilj, mumlade han ner i vanten. – Nämen, det är min favorit också! Och vet du vad. Om du gör en riktigt stor strut finns det plats för fler smaker. Pojken funderade och när han tittade upp igen, log han. – Då vill jag ha jordgubb. Och choklad! Han slickade sig om munnen så att snoret smetade ut sig ända ner till hakan. Sedan gled han iväg utför backen. Anneli åkte baklänges framför för att hålla koll, men det hade hon inte behövt. Pojken pressade ut hälarna för glatta livet och när han väl fått fart höll han en kontrollerad plog hela vägen ner. – Mamma. Titta, jag kan! En kvinna som stod bredvid påstigningen till liften gick ner på knä och tog emot pojken som åkte rakt in i hennes famn, och tittade sedan på Anneli. – Tack för hjälpen. Hans storasyster lovade att vänta på honom men hon träffade en kompis och glömde bort sig. – Inga problem. Tänk på att han lär sig mycket snabbare om ni sätter honom i skidskola. Vi har grupper på olika nivåer och våra lärare är jätteduktiga. Anneli fiskade upp två kuponger ur jackfickan. – Vi har specialerbjudande nästa helg. Och lämnar ni den här i receptionen får han en riktig glass. Det får alla duktiga barn.  9


– Tack. Det ska vi göra. De skiljdes åt och Anneli åkte upp med liften för att göra ett nytt försök att samla ihop konerna. Solen sken från en molnfri himmel och doften av grillad korv låg tung. Med två veckor kvar till jul var Ski Sunne en av få värmländska anläggningar som öppnat för säsongen. Väderprognoserna visade dessutom fortsatt fint vinterväder, och ägarna jublade. Fin skidåkning under julhelgerna var avgörande för att säsongen skulle avslutas med bra vinst. Och det fanns ingen tvekan om att folk längtat efter att kasta sig ut i pisten. En kvart innan liftarna rullade igång hade kön till liftkortsförsäljningen ringlat förbi restaurangen och ända bort till grillplatsen nedanför Ekebybacken. Nu närmade sig klockan ett och det var fortfarande god tillströmning till luckan. Fortsatte det så här skulle det bli den bästa säsongen på åratal. Skidorna gled i riktning mot Ekebyhuset bredvid familjeområdet med tipitält, bänkar och grillplatser där hungriga skidåkare trängdes runt elden. Just som hon lagt ner konerna i en låda kom Isa åkande från Lill-Smirre, anläggningens flackaste barnbacke. – Vilken dag, frustade hon och bromsade in bredvid Anneli, tryckte till på bindningen med ena staven och lossade pjäxorna från skidorna. – Din grupp måste ha varit årets utmaning, konstaterade Anneli och stängde locket på lådan. Isa tog av sig hjälmen. Luggen klibbade i pannan och den mellanblonda flätan gled isär. – Hela mitt livs, stönade hon. Ungarna kunde knappt ens gå. Och du då, fick värsta smörjobbet med den där tonårstjejen. Vad har ni gjort? Glidit runt och glassat i de brantaste backarna? Hon skrattade, samtidigt som ironin studsade mellan orden. – Ingen hanterar småungarna så bra som du gör. Det är därför du får ta hand om dem, och det vet du. – Det säger du bara för att vara snäll. – Skulle jag aldrig göra. – Nej. Jag vet. Förlåt. Det hade varit roligt att få vara med på 10  


mötet, men Roy tyckte inte att det behövdes. Och han har väl rätt. Jag har inget där att göra. Besvikelsen var uppenbar när Isa knäppte upp de två översta spännena på pjäxorna. – Roy sa att nya vd:n börjar jobba redan imorgon, så du får träffa honom då. Det ska bli intressant att se vad det är för en typ. Om du vill kan jag ringa ikväll och skvallra. Det ville Isa och Anneli förmådde inte säga att hon föredragit att lära småungarna att åka skidor istället. Hon borde ju vara tacksam över att få vara med. För det var goda nyheter att den utländske ägaren anställt en ny vd. Det trodde ingen för bara några veckor sedan då satsningen på ett spökland med olika aktiviteter i backarna lagts ner, i samma veva som förre vd:n, Nisse Eriksen, sa upp sig. Anneli tog det hårt. Spöklandet byggde på hennes idéer och hon och Eriksen hade jobbat så tätt ihop att hon inte kunde ta hans avskedsansökan som något annat än ett svek. När han lämnade, försvann all glädje hon känt den sista tiden. Men så signalerade ägarna att de tänkte fortsätta som planerat med övriga satsningar vid anläggningen och det var trots allt positivt. – Roy sa att han är trettiofem år och kommer från Torsby. Han har tydligen jobbat på flera olika ställen runt om i Sverige, sa Isa. Jo, det hade Anneli hört. Erfaren verkade han också, med tanke på alla olika tjänster som Roy räknat upp att han haft. – Fast tydligen fl ttade han hem igen ifjol. Jag tror han har jobbat på Hovfjället sen dess. Hovfjället var en ungefär lika stor anläggning som Ski Sunne, fast den låg norr om grannbyn Torsby, cirka en timmes bilfärd bort. – Undrar hur han ser ut, sa Isa. Och det ska bli intressant att se om han hälsar på mig. Om han ens ser mig. – Ge dig. Du låter som en bitter gammal kärring när du säger så. Isa tittade på henne och när kommentaren sjunkit in drog hon på munnen. Snart började hon skratta på sitt medryckande och klingande sätt och som Anneli kunde urskilja i en stor folkmassa. Anneli stämde in och det slutade med att de kramade om varandra. Hennes   11


bästa vän som hon kunde skratta åt det mesta ihop med. Hur skulle hon klara sig utan henne? – En bra vd ser alla, sa hon och Isa höll med. – Då hoppas jag att han är det. Ja, det hoppades Anneli också. De behövde en framåt och drivande chef som tänkte utanför boxen och såg möjligheter till utveckling. Konkurrensen mellan skidanläggningarna var stenhård och det räckte inte längre med fina backar. Speciellt inte för de mindre anläggningarna. De måste erbjuda aktiviteter utöver det vanliga för att locka barnfamiljerna och det gällde att vara kreativ. Och det hade Anneli varit. Hon var övertygad om att just hennes spökland varit framtiden. Det lät kanske kaxigt att vara så självsäker inför chefer och ägare, men såg hon en möjlighet till förändring eller förbättring, begrep hon inte att ingen sett den före henne. Då gav hon järnet, och om folk inte nappade triggades hon att jobba ännu hårdare. Ändå hade allt gått åt skogen, och det irriterade henne. Hon böjde fram plösen på pjäxorna, tryckte till med handen på hälkappan och lät foten glida ur. Även de tjocka sockorna åkte av innan hon stoppade ner foten i kängan som hon hämtat i omklädningsrummet. Det var dags att gå på möte, och det enda hon ville göra var att åka hem. *** Sorlet från gästerna ekade mellan väggarna i restaurangen, och den enda lediga platsen Roy hittat var vid bordet allra längst bort. Som om det inte vore nog med det, parkerade ytterligare en buss bredvid de andra två som anlänt en halvtimme innan anläggningen öppnat, och därmed orsakat kaos i uthyrningen. Fortsatte det så här fick han be Benny ploga upp gärdet bredvid för att göra plats åt alla fordon. Härligt bekymmer, tänkte han och torkade bort resterna av kladdkakan med handryggen och rapade så högt att folk vände sig om. Han knäppte fårskinnsvästen och satte på sig Stenmarksmössan och gick ut. Det hade kommit ett par decimeter snö under natten och hjullastarna hade plogat så att snön sprutat långt uppåt väggarna. Men fortfarande återstod en hel del skottande som måste göras med ren 12  


handkraft. Han och Benny hade jobbat hela morgonen och till slut tog Roy fikapaus. Benny däremot, körde på utan rast och det var dags för Roy att komma igång igen. Först ut blev att röja av trappan och verandan utanför Sunne Alpinas klubbhus. Det tog dubbelt så lång tid som för Benny, men till slut var han klar. Han sjönk ner på översta trappsteget och flåsade som om han sprungit uppför Kavaljeren. Men det skulle aldrig ske. Blicken riktades mot backen där eleverna vid skidgymnasiet i Torsby satt upp portar och tränat under morgontimmarna. Fy fan, så brant. Det var ju knappt så att han orkade åka pistmaskin uppför den. Själv föredrog han platt mark under fötterna. Men visst borde han börja motionera. Problemet var bara att det var så förbannat ledsamt. Och vilken typ av träning passade hans kroppshydda? Knappast löpning. Nej, simning måste vara mer lämpligt. Då kunde han ligga där och fl ta. Han klappade sig på magen och flinade. Humöret var på topp, och inte blev det sämre av att Anneli kom gående med skidorna på ena axeln. – Tjena, sa han. Du var banne mig den stiligaste bruden jag sett sen de satte peruk på Selmastatyn. – Ha ha. Kul. Hon ställde ner skidorna och började skrapa bort snö som frusit fast på bindningarna. – Visst fan är det kul att se en stilig brud. Då trivs Roy the boy, förstår du. Mötet börjar strax. Kan du tänka dig att göra entré tillsammans med Sunnes egen Playroy? Anneli stängde blixtlåset på skidskolejackan och formade håret till en hästsvans. Enligt hans fru Gilla hade det inslag av rött, men sådant la inte han märke till. Däremot såg han att hon var vacker, jäntan, utan smink och klet och med näsan täckt av fräknar. – Ska du verkligen ha på dig fårskinnsvästen? undrade hon. Roy förstod inte frågan. Han sträckte på ryggen och körde in tummen i ena ärmhålan. – Jag måste ju visa att jag är en modemedveten man som hänger med i utvecklingen. Nåt av ett modelejon om du frågar mig. Det är viktigt nu när vi ska bli en modern anläggning. Visst är det spännande?   13


– Jättespännande, sa hon. Roy sträckte på ryggen. – Nu låter du allt onödigt entusiastisk. Bara du inte korsförhör honom första dagen, blir detta helt fenomenalt. – Jag ska vara from som ett lamm. – Lamm och lejon. Han kommer att tro att han hamnat på zoo. Roy flinade och knuffade till henne. Anneli försökte låta bli att le men han såg allt hur det ryckte i mungiporna på henne. Inte var hon nedstämd som Ville antytt vid frukostrasten. Fan heller. Anneli var sig lik. Lite butter kanske, men vilken morgon var hon inte det? Nej, Ville oroade sig i onödan. Han tittade över axeln och höjde ena tummen åt Ville som skottade snö borta vid bygelboa, och fick en tillbaka. Hon var nervös, bara. Vem fan var inte det? – Har du plockat fram ritningarna på de nya aktiviteterna du hittat på? frågade Roy, mest för att ha något att säga. – Varför skulle jag göra det? Frågan var väntad, till och med relevant. Han kunde inte neka till det. Ägarna tyckte inte att de nya aktiviteterna hon ritat var lika bra som de som ingått i Spöklandet, och tackade nej till dem. Anneli hade varit otröstlig. Roy däremot, gav inte upp så lätt. Han försökte övertala henne att åtminstone visa dem för nya vd:n, men hon menade att om ägarna sa nej, skulle en ny vd knappast argumentera emot dem. Inte ens när han föreslog att de kunde döpa projektet till Kungariket, ändrade hon sig. Och det var synd. Kungariket var ett klockrent namn om han fick säga det själv. Speciellt som prins Carl Philip, hertig av Värmland, ägde en stuga i närheten och en av anläggningens backar hette just Hertigen. – Det låter bara töntigt, suckade Anneli. Det är småungar som fascineras av prinsar och prinsessor. Ska vi locka de äldre barnen måste det låta mer spännande än så. – Fast har vi ett kungarike, måste det finnas ett slott och där har man fängelsehålor. Kan det vara nåt, försökte Roy. Anneli tittade på honom, och blicken sa åt honom att tiga. Eftersom han inte ville reta upp henne innan mötet, tystnade han och väntade medan hon lutade skidorna mot väggen. Därefter kryssa14  


de de fram mellan skidåkarna som stakade från Ekebybacken till Kavaljeren. Han öppnade dörren till uthyrningen och lät henne gå in först. Till höger fanns verkstaden och eftersom ingen iddes stänga dörren, skar det vassa ljudet från maskinerna genom lokalen när det slipades stålkanter. Dessutom luktade det harts och paraffin från skidvallan, men den fräna lukten besvärade honom inte. Rakt fram fanns en lång disk och två tjejer hade fullt upp med att förse gäster med skidor, pjäxor och stavar som förvarades i ställ bakom disken. Till vänster höll en kille på att väga sig, eftersom det var viktigt att ställa in rätt vikt på bindningarna så att de löste ut om man ramlade. Olyckor där folk vred sönder knäna hade de sett nog av genom åren. Anneli gick mot lunchrummet och Roy följde efter men stannade till vid toaletterna bakom uthyrningen. Där stod Nicole framför spegeln, i full färd med att sminka sig. – Vem sköter shoppen idag? frågade han. – Jag bad Tessan ta hand om den tills jag kommer tillbaka från mötet. Det ante honom. Nicole tog aldrig risken att gå miste om försäljning. – Låter bra. Är du klar? – Strax. Måste byta kläder först. – Duger inte det där? Finkläderna hon bar var definitivt snyggast på anläggningen. – Men gud, de här trasorna! Är du galen? Hon knäppte upp byxorna, och Roy tittade bort medan hon bytte till skinnbyxor och spetsblus. Sedan tog hon fram rougen och pudrade kinderna, och han undrade hur många lager man kunde lägga på innan det föll av i stora kakor. När hon var nästan helt rosa i ansiktet rullade hon upp en slinga av det långa, blonda håret på en locktång, värmde och rullade sedan upp en ny. – Vet du vad jag gjorde idag? sa hon och la lockarna försiktigt mot bröstet. – Städade uthyrningen?   15


– Sluta. Jag sålde en skiddress till en kvinna som kom in för att köpa fingervantar och har fått in totalt tiotusen kronor på två timmar. Det ska bli så himla roligt att berätta för Petter! Fast det vet han säkert redan. Att jag är duktig på att sälja, menar jag. Hon och nya vd:n hade gått samma kurs i Åre förra våren och Roy undrade hur många gånger hon påpekat det, bara det senaste dygnet. Efter många om och men blev Nicole klar, och de gick genom kontoret och ett konferensrum, innan de var framme vid lunchrummet. Därinne stod ett avlångt furubord och på stolen närmast dörren satt Benny, anläggningens mekaniker, djupt försjunken i en 91:an. I ena änden fanns köket och i andra änden stod Anneli och tittade på mobilen. Belysningen var skum och Roy tände ljuset. Furupanelen åt upp dagsljuset och det fanns förslag om att måla väggarna vita, men han begrep inte varför. Den hade suttit där sedan huset byggdes och fungerat bra i alla år. Varför måste det då göras om? – Hej på dig grabben, sa Roy och gick fram till Benny. Hur är det med frissan idag? Jäklar alltså, du har ju rena tsunamin på huvudet. Rockabillyfrisyren med en stor och väl insmord våg låg perfekt och Benny vek undan när Roy försökte känna på den, och dök sedan tillbaka ner i tidningen igen. Han flinade och slog sig ner bredvid Benny. Nu var det bara att vänta.

16  


Kapitel 3

Medan de andr a tog plats runt bordet ställde sig Anneli vid fönstret längst ner i rummet och slösurfade på mobilen efter begagnade soffor. Inte för att hon behövde en, men drömma kunde man och det tänkte hon göra så länge mötet pågick. Så när en person knackade på och kom in, höll hon blicken fäst vid Blocket. Nicole däremot som satt och speglade sig i mobilen, tittade upp medan Roy snodde runt, så fort att magen stötte till bordet. Benny lät tidningen sjunka medan Nicole automatiskt reste sig. Motvilligt gjorde de andras reaktioner Anneli nyfiken, så hon vände sig om och ögonen fastnade på en kille med slitna jeans, mörkt, axellångt och lockigt hår och orange dunjacka. Det där var en skidåkare som gått fel. Okej. Falskt alarm. Blicken återvände till Blocket. Då tog killen ytterligare ett steg in i rummet och sa ett högt och tydligt hej. Han presenterade sig som Petter Swärdh och Anneli höjde blicken igen. Var han den nya vd:n? Drev någon med henne? Men vem skulle göra det? Knappast Isa. Hon var inte upplagd för att skämta, och Ville hade fullt upp med sitt. Nicole var befriad från humor, men det var inte Roy. Men inte ens han skulle skoja om en sådan grej. Det var inte det att killen såg konstig eller opassande ut, bara så totalt olik Eriksen. Och vd:n före honom också, för den delen. De var så mycket äldre. Och de hade alltid varit klädda i kostym. Nicole var inte sen med att visa sin uppskattning och Roy gick fram och hälsade han med. – Välkommen, sa han. Ja, här är gänget du ska jobba med. Benny tar hand om det tekniska och Nicole känner du sen tidigare. Hon   17


har säkert berättat att hon sköter shoppen och jobbar extra i uthyrningen. Benny sträckte fram fem oljiga fingrar men Petter Swärdh tvekade inte att gripa tag om dem. Sedan gav han Nicole en kram. – Kul att ses igen. Det var ett tag sen. Hur är det? – Kanon. Visst var kursen vi gick bra? Fast festerna var roligast. Jag var bakfull i flera veckor efteråt. Petter skrattade medan Roy harklade sig. – Och här har vi Anneli. Anläggningens idéspruta. Petter nickade mot Anneli som stoppade mobilen i fickan och undrade om han verkligen var lika gammal som henne och Isa. Han såg yngre ut. – Anneli Sunnbrink, sa han. Jo, henne har jag hört talas om. Jäkla synd att det gick åt skogen med det där projektet. Ägarna gillade det skarpt. Synd var det minsta man kunde säga. Det kändes för jäkligt, men det var meningslöst att dra upp nu, tänkte hon och räckte fram handen mot honom. Roy sken upp när hon tog initiativet till att hälsa, och slog ihop händerna. – Ja, då så. Kaffet är färdigt. Mjölk eller socker? Petter satte upp ena handen för att visa att han föredrog det svart. Allesammans slog sig ner. Nicole satte sig bredvid honom och började prata om den där kursen de gått, festerna de varit på och en massa andra grejer. Sedan berättade hon om sig själv och fick det att låta som om hon varit ute i arbetslivet i en evighet, trots att hon tog studenten för tre år sedan. Vid Ski Sunne gjorde hon sin andra säsong, men hade redan storslagna planer för shoppen. Vintern i Åre hade gett henne hybris och visionerna var smått fantasifulla, men Petter lyssnade tålmodigt. Anneli skämdes, medan Roy flinade och rättade till ett par tidningar på bordet. Med Nicoles pladder i bakgrunden, satte Benny upp en karta över de nio nedfarterna, samtliga byggnader och skogsområdena mellan backarna. Anneli utgick från att Roy tänkte gå igenom anläggningen i detalj och berätta om de tänkta stugbyarna på toppen samt häl18  


sohotellet som skulle byggas en bit upp i branten strax söder om Ekebybacken. Det var ett spektakulärt bygge som skulle innehålla träningscenter, bad och vattenrutschkanor utomhus. Men sedan hängde Roy även upp några av Annelis senaste ritningar. Vad höll han på med? Hon gick fram och försökte ta ner dem, men Roy stoppade henne. – Lita på mig, sa han och spände blicken i henne. Snälla du, för en gångs skull. Gör som jag ber dig. Alla blickar riktades mot Anneli, som suckade och tog ett steg bakåt. Roy viskade ”tack” och förklarade att alla var ledsna över att det inte skulle bli vare sig poltergeistpist, zombiezon eller vampyrvandring. – Som ni vet har Anneli gjort nya ritningar som ägarna tackat nej till. Men jag tycker de är jäkligt bra och vill att Petter åtminstone ska känna till att de existerar. Roy gick igenom dem och Petter lyssnade uppmärksamt. När han var färdig med utläggningen, gick Petter fram och studerade ritningarna på nära håll, och läste beskrivningarna Anneli gjort i ett häfte. – Det var som fan, sa han. Prinskorvens väg. Kungskanan och Slottslabyrinten låter också kul. Får jag låna hem och titta närmare på dem? – Mer än gärna. Roy tog ner dem från väggen, blinkade mot Anneli och stack dem i handen på Petter. – Hur mycket vet du om anläggningens historia? frågade Roy sedan. – Inte mycket. – Då ska du få höra. Den öppnade vintern 1965 och redan i januari arrangerades DM i storslalom, men liften var inte klar och pistmaskin fanns inte så kvällen innan trampade man upp pisten och de tävlande fick gå upp till starten. Det var tider det! Roy fortsatte orera årtal och datum, och framhöll ett par av dem extra mycket; 1972, då skidkungen Ingemar Stenmark tävlat här och femton år senare, 1987, då den riktiga kungen medverkat vid invigningen av alpina SM. 1986 byggdes anläggningens längsta pist,   19


Hertigen, samt en släplift uppe på toppen, och efter det hade de enda större förändringarna varit ytterligare en barnbacke samt utbyggnad av snösystemet. En stugby vid backarnas fot hade tillkommit, och det alla väntade på nu var bygget av det spektakulära hotellet mitt i backen. – Sen har personalen en del idéer som vi jobbar med också, sa Roy och satte tummarna i armhålorna på fårskinnsvästen. – Ja, det blir enkelt för mig när jag får allting serverat, sa Petter. Kanon, jag gillar när de anställda tar egna initiativ. Det skapar teamkänsla. Uppenbarligen var han den positiva typen och det var ju bra. Frågan var bara om han förstått vad han gett sig in på, tänkte Anneli och återgick till Blocket. – Jag har faktiskt också några idéer, flikade Nicole in. Till exempel har jag föreslagit en uppfräschning av uthyrningen. Blommor och nya gardiner skulle göra den mycket trivsammare. – Det blir säkert bra, sa Petter. Anneli, vad tycker du? Skulle hon tiga eller säga vad hon tyckte? – Att vår viktigaste uppgift är att ordna bra skidåkning. Nicoles kinder blev rödflammiga, och Anneli förväntade sig ett giftigt svar. Men innan hon hunnit dra efter andan avbröt Petter. – Ja, ni är jäkligt skickliga på att lägga snö och för mig är det ett privilegium att bli vd för Ski Sunne. Anläggningen har ett bra rykte i branschen och det beror till stor del på er. Att ni är serviceproffs och ger det lilla extra. Anneli undrade om han menade det, eller om han sa så för att ställa sig in hos personalen. Den tanken slog inte Roy som lutade sig tillbaka, kopplade händerna bakom nacken och slickade i sig berömmet. – Det är jag som lärt upp dem. Allihop. Nä hörrni, nu är det dags för en rundvandring så att Petter får se alla skrymslen och vrår. – Bra idé, sa Petter och Roy tog täten ut från kontoret. Nicole skyndade efter och berättade att hon sålt lika många skiddräkter i shoppen på en vecka som de andra gjorde på en hel vinter och att de haft dubbelt så många kunder första helgen, som motsva20  


rande helg året innan. Anneli höll sig i bakgrunden. Det var sant att Nicole fått fart på affärerna. Men att hon var en tillgång tänkte Anneli inte säga högt. Då skulle Nicole slösa ännu mer pengar på krimskrams. Flera gånger hade hon påtalat för Roy hur hon höll på, men vad gjorde han åt saken? – Med så duktig personal kommer företaget att utvecklas till en succé, sa Petter. Tror du inte, Roy? Petter vände sig om. Roy hade hamnat på efterkälken och flåsade så det pep i bröstet när han kom ifatt. Han slog ut med händerna. – Jovisst. Då bygger vi ut parkeringen till det dubbla. Nej, det tredubbla! – Och så måste vi byta ut de mossiga gubbarna, sa Nicole. Anneli tittade upp från displayen. Vad var det för fel på människan? Hon förstod att hon syftade på Ville, men tänkte inte låta sig provoceras. – Kom bara ihåg att stadsborna tycker mossa är exotiskt, sa hon lugnt. Blåsta brudar däremot, har de nog av i stan. Är det okej om jag sticker nu? Hon satte på sig mössa och vantar och gick iväg utan att invänta svar. Väl framme vid bilen, såg hon Petter komma springande. – Vänta, sa han. Vad handlade det där bråket om? Anneli lutade sig mot framskärmen och korsade armarna över bröstet. – Fråga Nicole. – Jag börjar med dig, sa han. Har du tid att stanna en stund? *** Ville svängde in på parkeringen och kryssade fram mellan groparna. Varje gång ett hjul åkte ner i en håla skramlade bilen till. Även om 240:n var en trotjänare och gick som klockan, måste han motvilligt erkänna att stötdämparna behövde bytas. När det var gjort skulle den gå fint igen och fortsätta transportera honom mellan jobbet och hemmet i Årås. Det hade den gjort i många år nu. Anneli tyckte att han borde skaffa en nyare och han begrep inte varför han skulle byta   21


när det enda problemet var lite rost på framskärmarna. Med hjälp av silvertejp gick den igenom besiktningen utan anmärkning och då fanns ingen anledning att byta. Nej, hon skulle allt få dras med både Volvon och gubben några år till. Medan bilen guppade fram fick han syn på Anneli som stod vid sin bil och pratade med en pojkspoling. Vem var det? Han lät bilen rulla fram till dem. Fingrarna vred om nyckeln och lagren rasslade innan motorn hostade till och blev tyst. Han hasade sig ur sätet och sköt kepsen bak i nacken. Sedan stoppade han ner pipan i bröstfickan på flanellskjortan och fiskade upp en snusdosa medan han gick ett varv runt pojkspolingens bil. – Hur gammal är den här Volvon då? frågade han och sparkade på ett av däcken. – Årets modell. Ville stoppade in en prilla under överläppen. Ny bil köpte enbart dårar. Eller de med ofantligt mycket pengar. Men pojken såg inte rik ut och när han sträckte fram handen stoppade Ville ner händerna i fickorna. – Jag heter Petter Swärdh, sa pojkspolingen. – Jaha, sa Ville. – Det är vår nya vd, viskade Anneli och spände blicken i honom. Ville blev så överraskad att han höll på att svälja prillan. Skulle den där sprätten leda Ski Sunne? Var han den som de andra skulle hålla sig i när det stormade uppe vid toppstugan? Å herrejävlar. Men Anneli ljög aldrig om en sådan sak, så det var bara att torka bort snusen från fingrarna och ta ett fast grepp om pojkspolingens hand. Han tryckte till och Petter försökte se oberörd ut men kunde inte dölja smärtan. – Den här flickan är det dyrbaraste jag har, sa han. – Det ska jag tänka på. Ville tryckte till ytterligare och Anneli knuffade till honom. Då släppte han handslaget och la armen runt brorsdottern istället. – Klockan är mycket. Åk hem med dig. – Inte än, gubbstrutt. Anneli pussade honom på kinden och Ville flinade. Att beordra 22  


henne var lika hopplöst som att starta liften utan ström. Ja himmel och helvete, så besvärlig hon var. Hennes tonår ville han helst glömma. Det var nätt och jämnt att han överlevde, och drogs med både magkatarr och bråck i öronen i flera år efteråt. De skiljdes åt och Ville drog upp byxorna som halkat ner medan han gick mot bygelboa. Nåja, allt var inte skit idag. Han kände efter att pengabrevet låg kvar i innerfickan. Om en stund väntade han besök och det såg han fram emot. Då skulle han göra affärer, som han kallade det. I själva verket handlade det om en god gärning. Själv fick han inte ett dyft för pengarna, och det var inte meningen heller. Inte i det här fallet. Men det tänkte han inte tala om för Anneli. Hon kände inte till hela historien och skulle bara bli arg om han berättade. Men faktum var att han såg fram emot att se till att pengabrevet hamnade där det behövdes mest. *** Anneli sneglade på Petter när Ville traskade iväg. Folk som träffade Ville för första gången brukade bli besvärade av hans bemötande och hon antog att Petter kände likadant. Men han sa ingenting. – Ville är världens snällaste, sa hon när hon satt sig i förarsätet och vevat ner rutan. Problemet är att han är reserverad mot främlingar. Petter skrapade bort snö från framrutan på hennes bil. – Ingen fara. Roy sa att han kan det mesta om anläggningen och jag förstår att han är ovärderlig. Nej, nu sa jag fel. Anläggningen skulle förmodligen inte överleva utan en sån som Ville. Kommentaren överraskade henne. På utsidan såg Ville inte mycket ut för världen och få uppfattade hans styrkor och förmågor bara genom att titta på honom. Men faktum var att det inte fanns en mutter Ville inte skruvat på, inte ett fel som han inte kunnat fixa. Alla skröt över Benny, men få reflekterade över att det var Ville som lärt honom allt han kunde. – Lyckas du få Nicole att förstå det också ska du få medalj, sa hon och stoppade nyckeln i tändningslåset.   23


Profile for Smakprov Media AB

9789176971925  

9789176971925  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded