9789176970805

Prolog i tv-rutan syns först två mc-poliser när de svänger in vid Dealey Plaza och bakom dem, i baksätet på en svart öppen limousin, sitter den solbrände och leende presidenten tillsammans med sin vackra hustru. De vinkar till folkmassorna som kantar kortegevägen.

Så med ens förändras allt. Presidenten slutar att vinka och för hastigt handen mot halsen. I samma sekund vänder hustrun sig oroligt mot honom. I nästa ögonblick kommer ytterligare ett skott.

Hon, i sin eleganta rosa dress, kryper i panik bort från baksätet och upp på bilens bakvagn. En livvakt hoppar upp på den bakre kofångaren och försöker hålla ned henne. I nästa sekvens ökar limousinen farten och försvinner ur bild. Allt är över på mindre än en minut. ”Herre Gud, inte Jack”, kvider Gunilla von Post och sätter händerna framför munnen. ”Inte Jack, inte min Jack.”

Något går sönder i henne när hon ser de fasansfulla bilderna. Hon är oförmögen att ta in vad kommentatorerna förmedlar. Gång på gång visas samma hemska förlopp utan att hon kan förmå sig att gå fram till tv-apparaten för att stänga av.

Det är hennes Jack de talar om. Mannen som hon älskar högre än något annat. Sakta går det hemska upp för henne. Jack är skjuten. Med ens är det som om någon tar ett struptag på henne. Hon har svårt att andas, blicken vill inte fokusera utan far runt så häftigt att hon börjar må illa. Ögonen tåras på samma sätt som de gjorde när hon träffade honom den första gången för tio år sedan.

Hon sitter ensam på ett hotellrum och skakar av gråt när ljudet från tv-sändningen plötsligt ändrar karaktär. De upprörda rösterna tystnar och kameran zoomar in en man i vit skjorta och ett par tjocka svarta glasögon. Med sorgsna ögon tittar han upp och möter hennes blick. ”Det har just meddelats att president John F. Kennedys liv inte gick att rädda.”

7

1940-talet

1943

Stilla Havet John F. Kennedy ”Jack” Fyra japanska jagare har synts i Blackettsundet. De har under dagen fått rapporter från underrättelsetjänsten och höjt sin beredskap.

De fjorton amerikanska motortorpedbåtar som redan befinner sig i området gör vad de kan för att ställa till problem för den armada av krigs- och transportfartyg som passerar för att understödja de japanska ställningarna på ön Vila.

På en av motortorpedbåtarna, PT 109, är John F. Kennedy befälhavare, men han kallas aldrig för något annat än Jack. De relativt små och lätta båtarna är i bestyckning och tyngd underlägsna de flesta andra krigsfartyg, men genom sin speed kan de ändå ställa till med förtret. De är som en bisvärm som kör in sina gaddar i fienden och därefter försvinner lika snabbt som de kom.

Men just den här natten har de inte lyckats få någon kontakt med fienden. När de vid halv tre vänder tillbaka mot basen sitter Jack på sin plats i styrhytten, lutad mot den hårda båtsidan. I takt med vågornas rytm släpper timmar av spänning taget om kroppen och till slut låter han ögonlocken sluta sig.

Bara några sekunder senare vaknar han till med ett ryck. ”Ship at two o’clock”, hör han utkiken ropa med panik i rösten.

Utan förvarning dyker den japanska jagaren Amigari upp ur det kompakta mörkret som ett frustande urtidsmonster. Den jättelika bogen klyver vattnet med kurs rakt emot dem. Jack kastar sig upp och vrålar instinktivt ned till maskinrummet för att få mer fart, samtidigt som han försöker gira undan.

I nästa sekund smäller det och den lätta amerikanska båten klyvs mitt itu.

Det är alltså så här det känns att bli dödad, hinner Jack tänka innan han slungas ned i det svarta vattnet som omilt omsluter ho 13

nom. Allt händer så snabbt. När han kommer upp till vattenytan igen är den japanska jagaren redan på väg därifrån. Som en mörk vålnad försvinner aktern in i natten.

Ryggen som varit ett problem för Jack sedan länge protesterar vilt mot den omilda behandlingen, och vågor av smärta drar genom kroppen. Han tar några snabba andetag och försöker sedan få en bild av hur det står till med de övriga i besättningen. Hans synfält är begränsat av det nattsvarta mörkret, och smärtan i ryggen gör det svårt för honom att vrida sig åt alla håll, men han skymtar några av männen där de ligger och flyter i sina flytvästar. Han tar några simtag för att nå fram till närmaste man när en enorm ljuslåga lyser upp den svarta himlen och båtens bensintankar exploderar.

På bara några sekunder, utan att de egentligen begripit vad som hänt, har hela besättningen väckts ur sin halvslummer och under ett öronbedövande dån kastats ned i vattnet där de nu kämpar för sina liv. Den japanska jagaren har gjort ett gott jobb och bryr sig inte om att vända tillbaka för att leta efter överlevande. De lämnar åt havet att ta hand om dem som mot all förmodan fortfarande är vid liv.

Omgiven av vrakspillror, flytande brinnande olja som ger ifrån sig en kväljande rök, kvidande män och ett oändligt hav, står Jack inför sitt unga livs största prov. Som befälhavare är det hans uppgift att försöka rädda besättningen, uppmuntra dem och det viktigaste, att snabbt fatta rätt beslut. Först av allt gäller det att hålla ihop gruppen och undvika de flytande öarna av brinnande olja. Den som kommer bort ifrån de andra, kommer i mörkret vara hopplöst förlorad. Sikten är inte mer än ett tiotal meter.

Tack vare skenet från den brinnande oljan, som lyser upp området närmast den havererade båten, lyckas han räkna in mannarna. Två fattas. Förgäves ropar Jack och hans kvarvarande mannar ut i natten och söker bland de flytande spillrorna, men inga svar och inga kroppar. Antagligen har de följt med båtskrovet ned i djupet. Mirakulöst nog har elva av den tretton man starka besättningen överlevt den våldsamma kraschen.

Jack ger order om att de till varje pris ska hålla ihop, därefter försöker han få en bild över skadeläget. De flesta har fått sina skråmor, 14

men inte värre än att de kan hålla sig flytande och ta vara på sig själva.

Ett värre problem är att några av männen inte är simkunniga och därför grips av panik trots att de har flytvästar. De slår omkring sig i vattnet, skriker rakt ut. Med hjälp av några andra i besättningen lyckas Jack efter ett tag lugna ned dem och ser till att de inte lämnas ensamma. ”Pappy” McMahon, är den som råkat värst ut. Han är illa bränd över hela kroppen och kan inte röra sig. Det enda de kan göra är att prata med honom och se till att han finns i gruppens mitt. Hela natten ligger de och flyter på vrakspillror medan de inväntar gryningen.

Konstigt nog känner Jack ingen rädsla. Det är en ren viljehandling, något han tränats i under hela uppväxten, ett beslut han tar när den värsta chocken lagt sig och lämnar utrymme åt tankarna. Han tänker inte ge näring åt fruktan eller negativa tankar.

Det är han som bär ansvaret för alla som överlevt och genom att fokusera på hur de ska bli räddade lyckas han hålla hopplösheten ifrån sig. Det är inte så att tvivlet inte finns där och försöker slå rot, hela situationen är så overklig och plötslig, så ny för honom att han inte vet om han kan lita på sitt omdöme. Men så hör han Pappys eller några av de andra männens kvidande och dras tillbaka till den verklighet där tvivel inte har någon plats.

15

Bird Island John F. Kennedy ”Jack” Efter att ha drivit omkring i mörkret i flera timmar väcks hoppet när gryningen äntligen kommer. Vattenytan är lugn och återspeglar de första solstrålarna. Att åter kunna se varandras ansikten ger trots allt en viss trygghet där de flyter omkring bland vrakdelarna.

Men med den nya dagen ökar också risken att bli upptäckt av japanerna. De är omgivna av synliga och osynliga fiender från alla håll.

Underifrån finns hotet från hajar, och från skyn kan när som helst japanskt flyg få syn på dem. Om de upptäcks av ett fartyg är risken betydligt större att det tillhör fienden än deras egna. De befinner sig i ett område där japanerna är överlägsna både till sjöss och i luften.

Jack skymtar en ö långt borta. Han har svårt att bedöma avståndet när en oändlig vattenyta är det enda han har framför sig. Det kan vara allt ifrån några hundra meter till några kilometer. Men de har inget alternativ. Ön är deras bästa och enda möjlighet.

En stor del av dagen går åt till att simma och sparka sig fram mot den hägrande ön. De skadade eller de som inte kan simma får hålla sig fast i något som flyter och sparka med benen bäst de kan. De som kan simma får försöka hjälpa de andra.

Med en lina som Jack knutit fast runt en bräda och i andra änden biter fast mellan tänderna bogserar han Pappy. Hampan från repet skaver i mungipan och blod sipprar in mellan tänderna. Han flyttar över repet till den andra sidan av munnen. Det svider illa när saltvattnet kommer in i såren.

Vid flera tillfällen vill någon av männen ge upp och bara ligga kvar i vattnet och flyta, men Jack driver hela tiden på dem. Till slut kan de utmattade kravla sig upp på stranden till ön. Där sjunker de ihop som blöta säckar.

16

Jack tar med sig styrmannen Leo Thom för att få en överblick av ön.

Den täta grönskan är på sina håll ogenomtränglig och de håller sig vid strandkanten där det är lättare att gå. De rör sig försiktigt. Ännu vet de inte om det finns japanska soldater på ön. I så fall har de kommit ur askan i elden.

En flock svarta fåglar flyger skrämda upp och ger ifrån sig högljudda skrän. Jack stannar till och tecknar åt sin kamrat att vara tyst.

Men ingenting händer och de fortsätter framåt. Ön är mindre än de först trott och helt övervuxen med buskar och låga träd. Det finns inte det minsta spår av människor. Bara fåglar och insekter. De hade hoppats hitta någon sötvattenskälla och ätbara frukter, men det enda de kommer över är fågelägg. För att släcka den värsta törsten slickar de i sig fukten från buskarnas blad. Bladen är vitfärgade av fågelspillning, på sina håll ligger den i tjocka lager, men det är inte tid att vara finsmakad. Spillningen får ge namn åt deras öde ö. De beslutar sig för att kalla den ”Bird Island”.

Jack och Leo plockar på sig de ägg de kan hitta och beger sig med tunga steg tillbaka till de övriga. Den snåla kosten kommer inte att stilla deras hunger, men det är i nuläget inte vad som bekymrar Jack mest. Hela vägen tillbaka funderar han på vad de ska göra med de skadade männen. De behöver vård, särskilt Pappy. Hans brännskador är omfattande och den långa tiden i saltvattnet gör smärtan outhärdlig. Huden som ser ut som bränt fläsk har blottats för det frätande saltet.

Väl tillbaka sätter Jack genast besättningen i arbete. För att ge Pappy lite svalkande skugga bygger de ett enkelt skydd mot det starka solljuset, så mycket mer kan de inte göra. Humöret är i botten och Jack inser att den låga moralen, hopplösheten, är ett lika stort hot som bristen på mat och dryck.

Det viktigaste för Jack är att få männen att inte fastna i självömkan utan att se möjligheter, även om de är i ett prekärt läge. Snabbt kväser han det gnäll och den uppgivenhet som annars kan spridas lika snabbt som en explosionsartad brand. Han låter inte någon tvivla på vem som för befälet. Med snabba och tydliga order tar han död på kverulerandet och ser till att ett primitivt läger upprättas. Alla be 17

höver få lugna ned sig så att de kan besluta vad som ska göras härnäst.

Jack är övertygad om att det kommer att spanas efter dem när de inte återvänt till basen. Frågan är bara vilka som finner dem först, deras egna eller fienden?

På natten, efter att ha lämnat över befälet, tar Jack av sig kläderna, sätter på sig en flytväst och simmar naken ut i sundet. Om någon är ute och söker efter dem är det troligen vid platsen för haveriet och inte bland småöarna. I en liten väska som flyter på en dyna har han med sig en ficklampa att signalera med och en pistol till försvar. Kvar på stranden står mannarna och agerar land- och riktningsmärke med en tänd lanterna.

Med långsamma, kraftiga simtag glider Jack fram genom det salta vattnet. Meter för meter närmar han sig platsen där PT 109 så snöpligt och oheroiskt sänktes. Några vrakdelar flyter fortfarande omkring på den lugna ytan. Förgäves spanar han efter något ätbart bland de krossade fartygsresterna.

Havet ligger lugnt. De stilla och nästan omärkliga dyningarna är sövande. När Jack nått fram till den ungefärliga platsen för förlisningen rullar han runt på rygg och låter flytvästen bära upp kroppstyngden. Han ligger alldeles stilla och låter havet gunga honom till ro.

Att bara ha sig själv att tänka på är ändå en lättnad för stunden.

För att hålla humöret uppe gnolar han på några av de visor som familjen ofta sjunger när de är samlade. Han ser det långa matsalsbordet framför sig, med mamma Rose och pappa Joe vid varsin kortända och de nio syskonen placerade i åldersordning. Det pågår som alltid ett slags outtalad tävling, där var och en vill vinna de andras respekt och beundran genom att säga något förståndigt eller kvickt. Främst är det pappas gunst de söker. De minsta anstränger sig hårdast genom att använda ord som de inte riktigt förstår men som de tycker låter förståndiga och vuxna.

För en kort stund glömmer Jack bort var han befinner sig men blir genast medveten om sin belägenhet när en bit av båtens skrov kommer flytande och nuddar hans ben.

Kommer han få sitta vid matsalsbordet igen och träffa dem alla?

Eller är det här slutet?

18

Under oändligt långa timmar slåss hopp och förtvivlan om herraväldet. Aldrig tidigare har han upplevt intigheten så tydligt. En till synes evig vidd av himmel och rymd, fri från fåglar, fri från moln, fri från räddande flygplan. Hela universum är tyst, tomt och väntande.

Havets stilla vaggning är sövande. Inte förrän nu, när han ligger stilla, känner han hur trött han är. Det skulle vara underbart att få sova och glömma allt. Ögonlocken blir tyngre och tyngre.

På ön sprider sig uppgivenheten. Männen är övertygade om att de förlorat Jack och att det bara är en tidsfråga innan de själva stryker med.

Med det första morgonljuset kommer så en dödstrött halvdränkt Jack tillbaka. Natten har inte gett dem någon räddning. Men han hälsas som en hjälte av sin besättning. De har slitits mellan hopp och förtvivlan och Jacks återkomst ger dem hoppet åter.

Det är dock en ytterst bräcklig optimism som redan några timmar senare tar helt andra uttryck. ”Vi kommer aldrig härifrån”, kvider Barney Ross, båtens kulspruteskytt. ”Vi kommer att dö här och ingen vet ens om var vi är.” ”Lägg av!” kommenderar Jack. ”Det är inte tid för självömkan. Vi ska inte dö! Och därför måste vi lämna Bird Island. Stannar vi kvar här kommer vi att svälta ihjäl.”

Han ser sig allvarligt omkring. ”När jag låg därute i natt förstod jag att de inte kommer att leta efter oss här. Sanningen är att ingen vet exakt var vi befinner oss. Vi måste ut och simma igen. Stannar vi kvar här kommer vi att ruttna bort. Därför har vi inget val. Vi ska vidare dit.” Han pekar på en betydligt större ö som ligger ett bra stycke därifrån. ”Ska vi i vattnet igen? Du är inte klok!” svarar Barney med uppspärrade ögon.

Jack ser sig omkring. Han möter blickarna från en rad smutsiga, trötta och ängsliga män. Där är ”Leo” Thom, en atlet och en utomordentlig simmare, den korpulente Edgar Mauer som är kvartermästare och kock, Gerard Zinser som kan allt om motorer, och alla de andra. Under ett skydd byggt av palmkvistar ligger Pappy och yrar. Han mumlar osammanhängande meningar som ingen av dem 19

förstår. Männen ser på honom, sedan på varandra, och till slut på sin ledare. ”Är det någon som har ett bättre förslag?” undrar Jack utan att vänta på svar. ”Vi måste se till att Pappy får vård. Stannar vi kvar på den här ön är det bara ren tur om någon upptäcker oss. Vi har varken mat eller vatten. För varje timma blir vi svagare. Ska vi ge oss av härifrån är det nu det ska ske. Vad säger ni?”

Från att ha varit ett omoget sjöbefäl, sedd av sin besättning som en bortskämd rikemansson, märker Jack hur han under det senaste dygnet växt till en ledare som de ser upp till. Den beslutsamhet han visat har gjort intryck på dem alla och när han under natten, lika trött och rädd som de, gav sig ut alldeles ensam i den mörka natten blev han deras ledare, inte bara till rangen. ”Du har rätt. Jag röstar för en simtur”, säger Leo Thom och nickar instämmande mot Jack.

Simträningen vid Harvard har under de senaste dygnens till synes ändlösa ansträngningar kommit till god nytta för Jack. Utan den skulle han aldrig orka ge sig ned i vattnet ännu en gång. Men träningen är inte det enda, långt viktigare är den okuvliga viljan att inte ge sig. Den som också får andra att växa med sin uppgift. Den som genomsyrar hela hans familj.

Inte mycket kraft finns kvar hos männen när de äntligen kravlar sig upp på stranden till den nya ön. Jacks förhoppningar att de ska finna något ätbart visar sig stämma. Palmer med kokosnötter reser sig upp mot skyn framför dem och de kastar sig över det saftiga vita fruktköttet. Aldrig har de ätit något så gott. Livsandarna börjar så smått att vakna till liv igen.

Men det visar sig snart att även denna ö är obebodd. De behöver visserligen inte svälta ihjäl men de är ändå fångar. För de skadade männen är läget fortfarande allvarligt. Pappy sänks ned i en sötvattenkälla för att tillfälligt lindra smärtan från brännskadorna. Men hans tillstånd fortsätter att försämras.

När de ätit och vilat upp sig återstår inget annat än att fortsätta söka hjälp. Jack ger sig tillsammans med Leo Thom än en gång ned i 20

vattnet för att försöka nå nästa ö. Båda är duktiga simmare och fast beslutna att inte ge upp trots kroppens och sinnets envisa signaler.

Hjärnan ropar ut det meningslösa i att simma vidare, att än en gång plåga den värkande kroppen, att än en gång tränga undan behovet av mat och sömn. Förståndet vill säga att någon annan kan försöka. De båda männen har redan gjort mer än någon kan begära av dem. Men driften att rädda livet på dem alla är långt starkare än tröttheten, värken och hungern.

När de når land ser de att japanerna haft bråttom därifrån och lämnat förråd fyllda med lådor av choklad och burkar med olika drycker. Det är som himmelsk manna för de trötta och hungriga männen som öppnar var sin burk med fruktjuice.

På håll får Jack syn på två mörkhyade öbor som snabbt försvinner när han ropar på dem. Tio minuter senare ser han dem igen och nu kommer de försiktigt närmare. Jack och Leo håller upp sina händer som en fredlig hälsning och öborna tittar förundrat på de vita männen som de först trott var japaner. Med hjälp av teckenspråk och några få ord på engelska lyckas Jack få dem att förstå att de behöver en kanot för att ta sig tillbaka till besättningen. En av öborna försvinner en stund men är snart tillbaka, nu i en kanot som rymmer dem alla och mängder av proviant.

Väl tillbaka bland de andra skär Jack in ett meddelande på ett kokosnötskal som öborna ska ta med sig till en australiensisk kustvakt åtskilliga öar längre bort. ”INFÖDINGEN KÄNNER POSIT HAN KAN LOTSA 11 VID LIV BEHÖVER LITEN BÅT KENNEDY” (Nauro isl native knows posit he can pilot 11 alive need small boat Kennedy) Trots den nya möjligheten vågar de inte glädjas fullt ut. Risken för att öborna hamnar i en japansk kontroll är stor. Eller så struntar de helt enkelt i att paddla dit. Kanske kommer meddelandet aldrig nå fram.

21

Samma natt ligger Jack än en gång på rygg ute i sundet. Han vill inte att de ska missa något flygplan. Det är bra att de stött på de infödda och de har gott om mat och vatten, men deras räddning kan fortfarande vara långt borta.

Allt är tyst. Inte ett ljud hörs. Inga flygplan, inga båtar. Jack kan inte låta bli att tänka på de filmer som rekryterarna visade och som fick honom att söka sig till flottan och de snabba motortorpedbåtarna. Det var bilder av båtar som for fram över vågorna och som verkade osänkbara. Verkligheten har nu visat sig vara en helt annan.

Kommer de någonsin att komma bort från ön och få sova i en vanlig säng igen, sitta ned vid ett bord och få äta ett ordentligt mål mat serverat på en tallrik?

På morgonen den sjätte dagen efter kollisionen går maskinisten Gerard Zinser en bit bort från de andra för att uträtta sina behov.

Kort därefter kommer han springande tillbaka och väcker alla. ”Det kommer en båt, en båt. Vakna, en båt.”

Alla kommer genast på fötter och rusar ned till stranden. Det stämmer verkligen. En lokal båt, troligen en fiskebåt, kommer sakta tuffande mot dem. Männen viftar och tjoar allt vad de kan och möts av vinkningar från besättningen.

Jack vadar ut i vattnet för att ta emot båten som sett sina bästa dagar, men ingen lyxkryssare kan vara mer välkommen. De bär genast ombord Pappy och tar plats på det slitna trädäcket bland fiskfjäll, nät och gamla lådor. De lämnar arkipelagen, far ut mot det öppna havet, där en motortorpedbåt väntar på dem.

Besättningen på den väntande båten har förberett allt de kan med sjukvårdsmaterial, mat och filtar. De skadade får äntligen vård. Kaptenen, en rakryggad tjugofemåring med mörka ringar runt ögonen, skakar hand med Jack och överlämnar kokosnöten med inskriptionen som öborna fört med sig. ”Det märkligaste telegram jag någonsin fått. Men det fungerade.” säger han skrattande.

På väg bort från öarna och mot den hägrande hemmabasen tar Jack upp en välkänd psalm och snart sjunger de alla för full hals.

22

”Jesus loves me, this I know, For the Bible tells me so; Little ones to him belong, They are weak, but He is strong.

Yes, Jesus loves me; yes, Jesus loves me.”

Tidningarna i USA får snabbt vetskap om den mirakulösa räddningen. Efter en lång tid av motgångar i Stillahavskriget hungrar nationen efter framgångar och hjältemod. ”Kennedys son räddar 10 i Stilla Havet”, lyder rubriken i New York Times och en av Bostontidningarna basunerar ut på första sidan: ”Kennedy hjälte i Stilla Havet”.

23