Page 1

jim thompson Grifters


Jim Thompson

Grifters Översättning av Einar Heckscher


1 S j u k l i g t grön i ansiktet snubblade Roy Dillon ut ur butiken, och vartenda andetag han drog var en ofattbar plåga. Ett hårt slag i solar plexus kan få den effekten på en man, och ett hårt slag hade Dillon fått. Inte med en knytnäve, vilket hade varit illa nog, utan med tjockänden på en stadig påk. Han tog sig på något vis tillbaka till sin bil och lyckades maka sig in och sätta sig i sätet. Men mer än så orkade han inte. Han stönade till av krampen i magmusklerna när han bytte ställning; sen lutade han sig ut genom fönstret med en halvkvävd flämtning. Flera bilar körde förbi medan han satt och spydde ner i asfalten; folk i bilarna flinade, rynkade medlidsamt pannan eller vände äcklade bort blicken. Men Roy Dillon mådde för illa för att se det eller bry sig. När hans mage till slut hade blivit tom mådde han bättre, fast fortfarande inte bra nog för att kunna köra. Men vid det laget hade en patrullerande polisbil stannat bakom honom – en sheriffbil, eftersom han var utanför Los Angeles stadsgräns – och en brunklädd countypolis bad honom kliva ut på trottoaren. Dillon lydde darrigt. »Nåt glas för mycket, mister?« »Va?« »Strunt i det.« Polismannen hade redan noterat att hans andedräkt inte luktade sprit. »Får jag se körkortet.« Dillon visade det för honom, och till synes oavsiktligt även en samling kreditkort. Misstron sköljdes bort ur polisens min, som i stället blev bekymrad. »Ni verkar rätt sjuk, mr Dillon. Nån aning om vad det kan ha berott på?« 5


»Lunchen, förmodar jag. Jag fattar att jag borde veta bättre, men jag åt en smörgås med kycklingsallad – och den smakade lite konstigt – men…« Han lät rösten tona bort och log ett förläget, beklagande leende. »Mmm-hmm!« Polismannen nickade bistert. »Sånt kan ställa till det rätt ordentligt. Nå« – en granskande blick uppifrån och ner – »är allt som det ska nu? Vill ni vi ska köra er till en läkare?« »Nej då, nu mår jag bra.« »Vi har en förstahjälpenkille borta på stationen. Inget besvär att skjutsa er ditbort.« Roy tackade vänligt men bestämt nej. Varje mer utdragen kontakt med polisen skulle resultera i papper i hans namn, och vilken sorts papper som helst hos polisen vore i bästa fall störande. Hittills fanns ingenting sådant på honom; de besvärligheter som hans bondfångerier någon gång lett till hade aldrig hamnat hos polisen. Så ville han ha det i fortsättningen också. Sheriffbiträdet gick tillbaka till polisbilen, och han körde i väg med sin partner. Roy vinkade leende farväl till dem och klev in i sin egen bil. Med försiktiga rörelser och en ryckig liten grimas fick han eld på en cigarett. När han sen kände sig lugn för att det värsta var över tvingade han sig till att luta sig tillbaka i sätet. Han befann sig i en förstad till Los Angeles, en av de många som motstår ett införlemmande trots det ömsesidiga beroendet och avsaknaden av synbara avgränsningar. Härifrån var det en körning på nästan fem mil tillbaka till stan, fem väldigt långa mil så här dags på dagen. Han behövde bli i bättre skick än han var, behövde vila lite innan han gav sig in i kvällstrafiken. Och viktigare: han borde gå igenom detaljerna i den senaste katastrofen medan han fortfarande hade dem färska i minnet. Han blundade några sekunder, öppnade sen ögonen igen och fokuserade blicken på trafikljuset en bit bort. Och utan att lämna bilen – utan att fysiskt lämna den – var han tillbaka i 6


butiken igen, smuttande på en lemonad medan han till synes förstrött såg sig omkring. Stället skilde sig föga från tusentals andra små affärer i Los Angeles, inrättningar med en liten läskautomat, ett skyltskåp eller två med cigarrer, cigaretter och godis, och överfulla ställ med tidskrifter, pocketböcker och gratulationskort. Österut brukade den sortens butiker kallas tobaksaffär. Här kallades de vanligen för läsk- eller godisshop. Dillon var ensam kund där inne. I övrigt var bara expediten där, en storväxt ung man på kanske nitton eller tjugo som såg klumpig ut. Medan Dillon drack ur iakttog han pojkens rörelser när han rörde om isbitarna i frysutrymmena med en paradoxal blandning av flit och likgiltighet. Han visste exakt vad som behövde göras, sa hans min, och i helsike att han gjorde ett dugg mer än så. Ingenting för syns skull eller för att imponera på någon. Chefens son gissade Dillon, satte ifrån sig glaset och gled ner från pallen. Han släntrade fram mot kassaapparaten, och pojken lade ifrån sig det avsågade basebollträt som han hade rört om i isen med. Så torkade han av händerna på förklädet och gick bort till kassaapparaten även han. »Tio cent«, sa han. »Och ett paket såna där minttabletter också.« »Tjugo cent.« »Tjugo sa du…« Roy började fumla i ficka efter ficka, medan expediten stod och var rastlös. »Få se nu, jag vet att jag har växel här nånstans. Det måste jag ha. Jag undrar var farao…« Han skakade förargat på huvudet och tog fram plånboken. »Jag är lessen. Kan du växla en tjugodollar?« Killen bakom disken nästan slet sedeln ur handen på honom. Han dängde ner sedeln på kassaapparatens list och räknade upp växeln ur kassalådan. Dillon plockade tankspritt åt sig mynten, och fortsatte med sitt fumlande i fickorna. »Vad sur man kan bli på sånt där. Jag menar, man vet så jäkla väl att man har det, men…« Han avbröt sig. Ögonen 7


vidgades, han log belåtet. »Där har vi dom – två tiocentare! Får jag tillbaka min tjugolapp bara, okej?« Expediten plockade åt sig mynten från honom och hivade tillbaka sedeln. Dillon vände sig avspänt mot dörren, och hejdade sig någon sekund på vägen ut med en tankspridd blick mot tidskriftshyllan. Nu hade han för tionde gången i dag kört 20-tricket, en av bondfångarens tre standardblåsningar. De andra två är smacken och stegvändan, i allmänhet avsedda för större blåsningar, men långt ifrån lika snabba eller säkra. En del torskar går på 20-tricket gång på gång, utan att någonsin fatta något. Dillon hann inte se expediten komma runt disken. Plötsligt var killen bara där, med en putande grimas i ansiktet, och körde fram bollträt som en murbräcka. »Din sketna jävel«, ylade han ilsket. »Hela tiden kommer tjyvjävlar och luras och luras, och sen får jag skäll av farsan!« Bollträts ena ände hamnade i magen på Dillon. Till och med expediten häpnade över effekten. »Hörnu, ni kan inte klandra mej, mister«, stammade han. »Ni bad om det. Jag gav er växel på tjugo dollar, och sen fick ni mej att lämna tillbaka tjugolappen, och, och« – hans självsäkerhet började rasa ihop. »Hörni, det vet ni att ni gjorde, mister.« Roy kunde inte tänka på något annat än hur ont han hade. Han tittade upp med tårade ögon, som rann över av plågad förvirring. Blicken formligen mosade pojken. »Det var bara ett misstag, mister. Ni gjorde ett misstag, och j-jag gjorde ett m-m-misstag, och – mister! Titta inte på mej så där!« »Du har dödat mej«, flämtade Dillon. »Du har dödat mej, din vidriga jävel!« »Nä! Var snäll och säj inte så där, mister!« »Nu dör jag«, flämtade Dillon. Sen hade han på något vis tagit sig ut därifrån. När han nu satt i bilen och gick igenom händelsen hittade han inget fel på hur han hade burit sig åt, inga misstag i sin 8


teknik. Att det gick som det gick hade bara varit otur. Han hade helt enkelt stött på en träskalle, och träskallars reaktioner gick inte att förutse. Det hade han rätt i. Och han hade haft rätt om en annan sak också, utan att veta om det. Medan han körde tillbaka mot Los Angeles, ömsom långsammare, ömsom snabbare i den tätnande trafiken, där han gång på gång måste stanna och sen starta på nytt igen – höll han på att dö för varje minut som gick. Döden skulle kunna hejdas ifall han skötte om sig. Annars hade han högst tre dagar kvar att leva.

9


10


2 R o y D i l l o n s mor kom från en utfattig familj i obygden. Hon var tretton år när hon gifte sig med en trettioårig järnvägs­ arbetare, och knappa fjorton när hon födde Roy. Omkring en månad efter hans födsel råkade hennes man ut för en olycka som gjorde henne till änka. Tack vare omständigheterna kring händelsen gjorde den henne också rätt välbärgad efter omgivningens måttstock. Hela tvåhundra dollar i månaden att spendera på sig själv. Vilket var precis hur hon tänkte spendera pengarna. Hennes familj, som hon omedelbart dumpade Roy hos, såg saken annorlunda. De behöll pojken i tre år, och lyckades enstaka gånger klämma några dollar ur sin dotter. Sen dök hennes far en dag upp i stan, med Roy under ena armen och svängande en hästpiska med den andra. Och han fortskred med att demonstrera sin livslånga tanke att en flicka aldrig blev för gammal för att piskas upp. Eftersom Lilly Dillons karaktär hade formats långt dessför­ innan förändrades den föga av den omgång hon fick. Men hon behöll faktiskt Roy, eftersom hon inte hade något val, och eftersom hon blivit skrämd av faderns bistra löften om att hålla ett öga på henne flyttade hon utom räckhåll för honom. Hon slog sig ner i Baltimore, där hon hittade en lönande och föga krävande anställning som barvärdinna. Eller snarare var den föga krävande vad på henne ankom. Lilly Dillon la inte upp sig för någon; i alla fall inte för några få dollar eller drinkar. Hennes obesvärade hjärtlöshet förtretade ofta gästerna, men den drog till sig hennes arbetsgivares intresserade uppmärksamhet. Världen var ju faktiskt full av bimbos, slampor man kunde få omkull med ett leende eller ett glas gin. Men 11


en smart tjej, en brud som inte bara var snygg och hade klass, utan dessutom var intelligent – ja, en dam av den sorten kunde man ha användning för. Så de började ta henne i bruk, för alltmer ansvarsfulla uppgifter. Som huvudvärdinna, som personalvärvare till en rad etablissemang, till att spåra långfingrade eller klantiga anställda; som kurir, kontaktagent, angiverska; som inkasserare och utbetalare. Och så vidare uppför karriärstegen… eller borde man säga nerför? Pengarna strömmade in, men det var inte mycket av den duschen som hamnade på hennes son. Hon ville skicka i väg honom på internatskola, men ändrade sig indignerat när man talade om för henne vad det skulle kosta. Ett par tusen dollar om året, plus en massa extrautgifter, bara för att ta hand om en unge! Bara för att se till att ungen inte hamnade på avvägar! För så mycket pengar kunde hon för farao köpa en snygg minkjacka. De måtte tro att hon var en lättlurad typ, kom hon fram till. Fastän han bara var till en massa besvär skulle hon ta hand om honom själv. Och han fick allt se till att sköta sig, annars skulle hon flå honom levande. Hon hade naturligtvis impregnerats med vissa outplånliga reflexer, om än urgröpta och förstenade; så hon hade sina sällsynta stunder där samvetet talade. Dessutom fanns det saker som måste göras, för syns skull: för att sätta stopp för anklagelser om vanvård och den sorts otrevligheter som kunde leda dithän. I båda fallen, uppenbarligen och som Roy instinktivt insåg, av rädsla, eller som balsam på hennes samvete. För det mesta var hennes attityd den hos en självisk äldre syster gentemot en besvärlig lillebror. De grälade ofta. Hon gillade att sätta i sig hans del av någon läckerhet medan han dansade runt i maktlöst ursinne. »Du är elak! Sketen gammal sugga bara!« »Sånt där kallar du mej inte för, din snorunge!« Hon slog efter honom. »Än är det inte för sent att näspla dej så det känns!« 12


»›Näspla‹ va! För borta för att kunna stava till näpsa!« »För det kan jag! Jag sa ju näpsa!« Han var en lysande elev i skolan, och ytterst välartad. Inlärning gick lätt för honom, och gott uppförande verkade helt enkelt vara det förnuftiga. Varför riskera trassel när man inte vann något på det? Varför helt meningslöst bli kvarhållen efter skoltid när man kunde vara ute och sälja tidningar eller springa ärenden eller jobba som caddy? Tid var pengar, och pengar var vad som fick världen att snurra vidare. Som den intelligentaste och skötsammaste pojken i klass efter klass ådrog han sig givetvis misshag av den andra sorten. Men hur grymt eller ofta man än klådde honom, erbjöd Lilly bara hårdhjärtad tröst. »Bara ena armen?« kunde hon säga, om han visade upp en vrickad och svullen arm. Eller om han hade fått en tand utslagen: »Bara en?« Och när han hade blivit fullständigt misshandlad, med hemska hotelser om värre på väg: »Jaha, vad gnäller du om? Döda dej kan dom kanske, men inte äta upp dej.« Konstigt nog fann han viss tröst i hennes spydiga kommentarer. Ytligt sett var de ännu ett övergrepp som bara gjorde det hela värre, men under dem fanns en iskall och hjärtlös logik. En fatalistisk filosofi att ta allt som det kom bara, som kunde anpassa sig till vad som helst utom utplåning. Tyckte om Lilly gjorde han inte, men han kom att känna viss beundran för henne. Hon hade aldrig gett honom annat än ett helsike, vilket var ungefär så långt som hennes generositet mot vem som helst sträckte sig. Men hon hade klarat sig bra. Hon var duktig på att ta sig fram. Hon röjde inga sprickor i sin rustning förrän han hade hamnat i tonåren, en snygg, frisk och sund yngling med kolsvart hår och de grå ögonen brett isär. Då började han roat lägga märke till en subtil förändring i hennes hållning, en mjukare ton i rösten när hon talade till honom, och en undertryckt hunger i ögonen när hon såg på honom. Och när han såg henne sådan, 13


klar som han var över vad som låg bakom förändringen, njöt han av att reta henne. Var någonting på tok? Ville hon han skulle flytta ut ett tag och lämna henne i fred? »Nämen, inte heller, Roy. Absolut inte. Jag – jag tycker om att vara med dej.« »Såja, Lilly. Nu är du bara artig. Jag ger mej av på direkten.« »Nämen älskling…« Hon bet sig i läppen av ovana vid den kärvänliga glosan, och en skamsen rodnad spred sig över hennes vackra drag. »Snälla du, stanna här hos mej. Jag är ju faktiskt – jag är ju din mamma.« Men det var hon ju inte, hade hon glömt det? Hon hade alltid låtit honom föreställa hennes yngre bror, och nu var det för sent att ändra på den versionen. »Jag sticker med en gång, Lilly. Jag vet att det är det du vill. Du vill bara inte såra mina känslor.« Han hade vuxit till sig tidigt, naturligt nog. När han närmade sig arton, samma vår som han gick ut gymnasiet, var han mogen som en man i tjugoåren. Kvällen efter sin examen meddelade han Lilly att han tänkte flytta. För gott. »Flytta…?« Det hade hon nog gått och väntat på gissade han, men inte accepterat det. »M-men – men det går ju inte! Du måste ju läsa vidare.« »Omöjligt. Inga pengar.« Hon skrattade osäkert och sa att nu var han dum; undvek hans blick, vägrade låta sig bli avvisad fast hon måste ha insett att hon skulle bli det. »Nämen visst finns det pengar! Jag har gott om det just nu, och allt jag har är ditt. Du…« »›Allt jag har är ditt‹«, sa Roy och kisade eftertänksamt. »Vore en bra titel på nån låt, Lilly.« »Du kan läsa på nåt av dom riktigt bra universitetena, Roy. Harvard eller Yale, nåt i den stilen. Dina betyg är ju absolut tillräckligt bra, och med mina pengar – våra pengar…« 14


»Tänk efter lite nu, Lilly. Dom pengarna vet du att du behöver för egen del. Så har det alltid varit.« Hon ryckte till som om han hade slagit henne; ansiktsmusklerna spändes och hon såg illamående ut, och den välsittande dräkten tycktes plötsligt hänga alldeles lealöst på henne: en grym kontenta av ett liv som försett henne med allt och inte gett henne någonting. Ett ögonblick var han nära att ge med sig. Han tyckte nästan synd om henne. Och då fördärvade hon alltsammans. Hon började gråta, böla som en liten unge, något som i Lilly Dillons fall bara verkade löjligt och idiotiskt och alls inte klädde henne; och sen övergick den fåniga och genanta uppvisningen i buskteater. »Var inte så där elak, Roy. Snälla du, var inte det. D-du – du krossar mitt hjärta…« Roy kunde inte hålla sig utan började skratta. »Ett hjärta bara, Lilly?« sa han.

15


16


3 H o t e l l e t där Roy Dillon bodde hette Grosvenor-Carlton, ett namn med en antydan om storslagenhet som på intet sätt fanns där. Man stoltserade om etthundra rum med etthundra badrum, men det var tomt skryt. I själva verket fanns bara åttio rum och trettiofem badrum, inräknat duschrummen i korridorerna och de båda toalettrummen i lobbyn, som inte alls var några badrum. Huset hade fyra våningar med vit sandstensfasad, och en liten lobby med golv i betongmosaik. Portiererna var till åren komna pensionärer, som mer än gärna arbetade för pytteliten lön och gratis sovrum. Den svarte piccolon, vars anställningsbevis var en upphittad konduktörsmössa, fungerade också som portvakt, hisskonduktör och allmän alltiallo. Den sortens arrangemang innebar att servicen kunde halta en smula. Men som den käckt fryntlige ägaren påpekade kunde var och en som var inåt helsike jäktad flänga i väg till något av hotellen i Beverly Hills, där han säkert kunde få ett trevligt litet rum för femtio dollar om dagen, i stället för Grosvenor-Carltons minimipris på femtio i månaden. Grosvenor-Carlton skilde sig i stort sett föga från resten av de talrika »affärshotell« och »familjehotell« som ligger utspridda längs West Seventh och Santa Monica och andra artärgator i västra Los Angeles; inrättningar som drog till sig pensionärspar eller arbetande män och kvinnor i behov av en fast adress. Dessa sistnämnda var ensamstående och för det mesta män – kontorister, tjänstemän, manschettarbetare i allmänhet – eftersom hotellägaren hade bestämda fördomar rörande kvinnor. »Man kan uttrycka det så här, mr Dillon«, sa han någonstans 17


första gången de träffades: »Anta att jag ska hyra ut till en kvinna. Hon måste ta ett rum med bad. Det insisterar jag på, förstår ni, för annars lägger hon beslag på duschen i korridoren jämt och ständigt, för att tvätta sitt sabla hår och sina kläder och allt möjligt annat hon kan komma på. Nå, minimum för ett rum med bad är sjutton dollar i veckan – nästan åttio i månaden, bara för nånstans att sova och ingen matlagning på rummet. Och hur många ensamstående tjejer tjänar egentligen tillräckligt för att betala åttio i månaden för nånstans att sova och äta alla sina måltider ute och köpa kläder och en massa kladd att smeta in sej med i ansiktet som Vår Herre försåg dom med, och – och – är ni en gudfruktig människa, mr Dillon?« Roy nickade uppmuntrande; aldrig i livet att han skulle ha avbrutit hotellinnehavaren. Människor var hans bransch, att förstå sig på dem. Och enda sättet att lära sig förstå dem var att lyssna till dem. »Tja, det är ju jag förstås också. Jag och min framlidna maka, fan – må Gud skänka henne ro, vi gick med i församlingen på samma gång hon och jag. Trettiosju år sen var det, nere i Wichita Falls i Texas, där jag hade mitt första hotell. Och det var där jag började lära mej hurdana kvinnor kan vara. Ni vet, dom tjänar ju helt enkelt inte såna pengar som krävs för att bo på hotell; det finns bara ett sätt för dom att få in så pass. Genom att sälja vad dom här, så att säga; knacka fram slantarna ur den där rara lilla spargrisen dom sitter på allihopa. Till en början gör dom det bara nån gång då och då, bara precis så det går ihop för dom. Men snart håller banken öppet dygnet runt; varför inte, för tusan, så ser dom saken. Allt dom behöver göra är att öppna den där rara lilla luckan, så trillar slantarna fram; och inte är det deras bekymmer ifall dom ställer till så hotellet får dåligt rykte.« »Jodå, tro mej, mister Dillon. Jag har drivit hotell över hela vårt underbara land, och det kan jag försäkra er, fnask är rena giftet i hotellbranschen. Vad dom håller på med är mot Guds lagar, och mot människans lagar också. Man kunde tro att 18


polisen vore fullt upptagna med att sätta dit riktiga brottslingar i stället för att snoka omkring efter små luder, men nu går en gång valserna som valserna går, som man säger, och jag bråkar inte om det. Bättre förekomma än förekommas bara, så ser jag saken. Håller man flickorna borta så slipper man fnasken på köpet, och sitter med ett rent och snyggt ställe som det här, utan att behöva ha en massa snutar rännande. Ifall en polis skulle komma in här nu så vet jag att han är ny, och säger åt honom att han är välkommen tillbaka när han har pratat med höjdarna på polishuset. Och aldrig att han kommer tillbaka, mr Dillon; dom gör klart för honom direkt att det inte behövs, eftersom det här är ett hotell och inte nåt glädjehus.« »Gläder mej att höra, mr Simms«, sa Roy, och menade det. »Jag har alltid varit väldigt noga med var jag bor.« »Visst, det måste man vara«, sa Simms. »Nå, nu ska vi se. Ni ville ha en svit på två rum, förslagsvis vardagsrum och sovrum med bad. Man frågar faktiskt inte så ofta efter sviter här. Så jag gjorde om sviterna till ett rum med bad och ett utan. Men…« Han låste upp en dörr, och visade in sin eventuelle hyresgäst i ett rymligt sovrum, vars väl tilltagna takhöjd avslöjade att det var av förkrigsårgång. En dörr ledde in till ännu ett rum, likadant som det första förutom att inget badrum hörde till. Detta var det före detta vardagsrummet, och Simms försäkrade Roy om att det med lätthet kunde förvandlas till vardagsrum igen i ett nafs. »Jodå, vi tar ut dom där sovrumsmöblerna och flyttar in det förra möblemanget igen – skrivbord, bar, fåtöljer, vadhelst ni vill ha inom rimliga gränser. Bland dom finaste möblemang ni nånsin har sett, tro mej.« Dillon sa att han gärna tog sig en titt på det, och Simms tog med honom till sitt lagerutrymme i källaren. Det var förstås på intet vis det finaste han någonsin hade sett, men möblerna var välbevarade, trivsamma och bekväma; och sann lyx hade han varken väntat eller önskat sig. Han hade en viss sorts image han ville uppehålla. Bilden av en ung man som tjänade ganska 19


bra – ganska bra bara, inte mer än så – och levde hyfsat gott utifrån de villkoren. Han frågade hur mycket hyran för sviten var. Simms närmade sig frågan i kringgående krumbukter, talade om sina två ofrånkomliga utgångspunkter för sin hotellrörelse. Dels måste det vara klass på gästerna, något annat kunde det vid Gud inte bli tal om. Men företaget måste också gå med vinst, vilket var förbannat svårt för en gudfruktig människa att klara av i tider som dessa. »Jag menar, en del av dom drumlar vi får dras med här, som försöker tränga sej på oss här menar jag, dom skulle kunna börja slåss för en trasig glödlampas skull. Dom är aldrig nöjda, ni känner till sorten? Dom är som bortskämda ungar ni vet, ju mer dom får desto mer vill dom ha. Men inget att göra åt, dom är som dom är. Och som vi brukade säga hemma i Wichita Falls, gillar man inte stolpar är det bäst att inte gräva några hål. Ehm… jaha ja. Hundratjugofem i månaden för sviten, vad tycker ni om det, mr Dillon?« »Det låter rimligt«, log Roy. »Jag tar den.« »Jag beklagar, mr Dillon. Jag skulle gärna vilja pruta en smula för er; jag påstår inte att jag inte skulle pruta på summan för den rätta sortens gäst. Ifall ni garanterar, tänkte jag, att ni stannar minst tre månader, då, menar jag…« »Mr Simms«, sa Roy. »…alltså, då skulle jag kunna tänka mej att pruta lite på rumshyran. Jag är beredd att gå ganska långt för att…« »Mr Simms«, sa Dillon bestämt. »Jag hyr gärna sviten på ett år. Första och sista månadshyran i förskott. Och hundratjugofem i månaden passar mej utmärkt.« »Så det – det gör det?« Hotellägaren hade svårt att tro det var sant. »Ni hyr sviten på ett år för hundratjugofem, och – och…« »Det gör jag. Jag tror inte på att hålla på och flytta omkring jämt och ständigt. Mina affärer går med vinst, och det tycker jag att andras också ska kunna göra.« 20


Simms svalde. Han andades ojämnt, nästan flämtande. Hans hängmage vickade omkring i byxorna, och hela ansiktet, inklu­ sive den bit som sträckte sig bakåt och övergick i hans allt skalligare huvudskål, rodnade av förtjusning. Han var både skicklig och erfaren som utforskare av människans natur, förklarade han. Han kände igen en tölp när han såg honom, en gentleman kunde han också identifiera med en gång; han hade genast sett att Roy Dillon hörde till den senare sorten. »Smart är ni också«, sa han och nickade förnumstigt. »Ni inser att det helt enkelt inte lönar sig att mygla på hemmaplan. För tusan, vad är det för vits med att lura ett hotell på några dollar – folk man träffar varenda dag – ifall det gör dom en smula sura på en?« »Ni har fullständigt rätt«, sa Dillon hjärtligt. Simms sa att det kunde Dillon ge sig fan på, att han hade rätt. Anta till exempel att det skulle bli en polisutredning rörande en drummel till hotellgäst. Vad kunde man för övrigt ärligt säga om honom, förutom att jo, han bodde där på hotellet, och som kristen hade man för vana att inte säga något om en person ifall man inte kunde säga något positivt? Men om det var en gentleman som utredningen gällde, då var man för sin heders skull tvungen att säga det. Han hade inte bara tagit in på hotellet, han bodde där, en man med uppenbart substantiell karaktär som hyrde per år, och… Dillon nickade och log, och lät honom svamla vidare. Grosvenor-Carlton var det sjätte hotell han besökte efter sin ankomst från Chicago. Alla hade de erbjudit logi likvärdig med och lika billig eller billigare än vad han nu hade hyrt här. För på Los Angeles mindre hotell föreligger ett kroniskt överskott på rum. Men han hade haft vagt svårdefinierbara invändningar mot dem allihop. De såg inte riktigt bra ut. De kändes inte riktigt som de borde. Det var bara Grosvenor-Carlton och Simms som hade känts rätt och sett bra ut. »…en sak till«, sa Simms nu. »Det här blir ert hem, förstår 21


ni? Hyr man på dom villkor som ni tänker göra blir det precis samma sak som ifall ni hade en lägenhet eller ett hus. Det blir ert hem och er borg, som lagen säger, och om ni skulle vilja bjuda hem en gäst, alltså en dam då va, tja, då är ni i er fulla rätt att göra det.« »Det var vänligt av er att tala om för mej.« Roy nickade allvarligt. »För ögonblicket finns det ingen särskild jag kommer att tänka på, men jag brukar för det mesta få goda vänner vart jag än kommer.« »Jo, naturligtvis. En stilig ung man som ni har naturligtvis kvinnliga vänner, och dom är säkert inte av den vulgära sorten. Inga såna där lösaktiga madrasser som smutsar ner ett ställe bara genom att gå genom lobbyn.« »Blir aldrig frågan om«, lugnade Dillon honom. »Jag är väldigt försiktig av mej i fråga om nya bekantskaper, mr Simms. Särskilt kvinnliga.« Försiktig var han. Under de fyra år han bott på hotellet hade han bara haft en enda kvinnlig besökare, en frånskild kvinna på lite över trettio, och allt hos henne – utseende, kläder och uppträdande – var mer än tillfredsställande även för den kräsne mr Simms. Det enda fel han kunde komma på hos henne var att hon inte kom tillräckligt ofta. För Moira Langtry var också kräsen av sig. Finge hon bestämma, något som Dillon sällan lät henne göra av bestämda taktiska skäl, skulle hon inte ha kommit i närheten av Grosvenor-Carlton alls. Hon hade själv en mycket trevlig lägenhet, med sovrum, vardagsrum, badrum, toalettrum och bar. Om han verkligen ville träffa henne – och hon hade börjat tvivla på hans intresse – varför tog han sig då inte ditut? »Ja? Varför kan du inte göra det?« sa hon. Han satt upp i sin säng och talade med henne i telefon. »Det blir inte längre resa för dej än för mej.« »Men du är så mycket yngre, kära du. En ung kvinna som du har råd med att vara lite hänsynsfull mot en orkeslös gammal gubbe.« 22


»Med smicker kommer du ingenvart, mister« – det där h ­ a­de hon gillat. »Jag är fem år äldre, och jag känner av varenda mi­ nut.« Dillon flinade. Fem år äldre? Så fan heller, minst tio. »Faktum är att jag mår lite risigt i dag«, förklarade han. »Nej då, lugn, ingenting smittsamt. Jag råkade snubbla över en stol i mörkret häromnatten, och åkte på en otäck smäll i magen.« »Tjaa… jag skulle kanske kunna komma över…« »Härligt, tjejen. Jag skulle sitta här och hålla andan ifall jag inte flämtade så ruskigt.« »Jah-så? Få höra på dej.« »Flämt flämt«, sa han. »Stackars lilla putte«, sa hon. »Moira ska skynda sej i väg så fort hon kan.« Hon måtte ha varit klädd för att gå ut då han ringde, för hon var där på mindre än en timme. Eller så kanske det bara verkade så. Han hade klivit ur sängen för att ställa upp dörren för henne, och när han gick och la sig igen hade han känt sig underligt trött och yr. Så han hade låtit ögonen falla ihop, och när han öppnade dem igen, alldeles strax som det verkade, var hon just på väg in i rummet, kom insvepande på sina små högklackade: ett kurvigt gungande men kompakt kvinnopaket med glansigt svart hår och en mörk brand i den oförfärade blicken. Hon stannade till ett ögonblick alldeles innanför tröskeln, självsäker men liksom eftergiven. Poserade som en yrkesmodell med inbjudande arrogans. Så stack hon ut en hand bakom sig, trevade efter dörrnyckeln och fann den. Och vred om den med en mjuk knäpp. Roy glömde bort funderingarna om hennes ålder. Hon var gammal nog, Moira Langtry, det var hon. Hon var ung nog. Hans tysta gillande talade till henne, hon vred till kroppen en smula så att hermelincapen halkade och blev hängande från ena axeln. Hennes höfter gungade melodiskt när hon långsamt 23


kom gående mot honom genom rummet med den lilla hakan framskjuten, liksom framskjutsad av den fylliga obalansen innanför hennes lilla vita blus. Hon stannade med knäna tryckta mot sängen; han tittade upp och såg bara hennes nästipp ovanför bröstens konturer. Han lyfte ett finger och tryckte varsamt till först det ena och sen det andra bröstet. »Du gömmer dej«, sa han. »Kom fram, kom fram, var du än kan vara.« Hon sjönk graciöst ner på knä och lät sina mörka ögon bränna sig fast i hans ansikte. »Du stinker«, sa hon tonlöst. Orden fick blusen att skimra. »Jag hatar dej.« »Tvillingarna verkar rastlösa«, sa han. »Vi borde kanske stoppa dom i säng.« »Vet du vad jag tänker göra? Jag tänker ha ihjäl dej.« »O död, var är din udd?« sa han, och sen försvann hans röst ohjälpligt ett slag. Efter en ofattbart mjuk, ljuvligt doftande evighet lät hon honom komma upp och hämta luft. Han talade viskande till henne. »Du luktar fint, Moira. Som en hynda på glädjehus.« »Raring. Vad underbart vackert sagt!« »Kanske är det inte gott du luktar…« »För det gör jag. Det sa du nyss.« »Det är kanske dina kläder bara.« »Det är jag! Vill du jag ska bevisa det för dej?« Det ville han, och det gjorde hon.

24


4 N ä r Roy Dillon först slog sig ner i Los Angeles begränsades hans intresse för kvinnor av vikten av försiktighet. Han var tjugoett, en tjugoettåring före sin tid. Hans dragning till det motsatta könet var lika stark som vilken som helst annan mans; och florerade kanske rentav livligare på grund av de framgångar som låg bakom honom. Men han reste med lätt bagage, som man säger. Han hade sett sig noga och grundligt om innan han valde Los Angeles som stadigvarande bas för sin verksamhet, och hans rörelsekapital var då nere i under tusen dollar. Det var ju för all del mycket pengar. Till skillnad från storbedragaren, vars invecklade scenografier kan innefatta så mycket som hundratusen dollar, kan småbedragaren fungera på mycket låg budget. Men fastän han inte övergav de mindre lurendrejerierna, var han på väg bort från sina vanliga upplägg. Tjugoett år gammal hade han tröttnat på »klipp till och stick«. Han visste att det ständiga »stickandet« – att flacka från en stad till nästa innan det började brännas – kunde bränna inkomsterna från de flesta klippen, även en sparsam mans. Så även om han jobbade så hårt och flitigt som riskerna medgav, kunde han ändå till slut få känna vargen nafsa efter hans slitna byxbak. Roy hade sett den sortens män. En gång, på en utflyktsresa från Denver, hade han stött på ett helt gäng, en samling stackars jävlar som hade varit så panka att de blev tvungna att slå ihop sina resurser. De körde en »monte«. Givaren skulle föreställa killen som tyckte han var något, och som de andra hade gett sig på att knäcka. När han vände på huvudet för att resonera med de båda föregivna dumsnutarna – med de tre korten öppna i 25

Profile for Smakprov Media AB

9789176451595  

9789176451595  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded