9789176347621 by Smakprov Media AB

Ante – F som i t s o p k s a l f h c o t flyt

Mikael Rosengren

Ante F som i flytt och flaskpost Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Mikael Rosengren Omslag och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Illustrationer: Sandra Stridh och Freepik Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7634-762-1

Ante – F som i t s o p k s a l f h c o flytt Mikael Rosengren

Kapitel 1 Ante stod utanför porten till Högbergsgatan 97. Porten till hans hus, på hans gata. Ganska precis mitt på Södermalm i Stockholm. Eller Söder, som man sa här. Han stod där stilla och tittade. Funderade. Ända sedan han föddes hade han bott här. Fram tills nu. I dag skulle de flytta till det nya huset på Runstensvägen i Norra Ängby. Bredvid honom på trottoaren stod högar av flyttkartonger och prylar. Flera av kartongerna var så fullproppade att de inte gick att stänga. Medan han pillade på några av sakerna insåg han att det dels var mest mamma- och pappaprylar, dels att han inte hade en aning om att de hade alla dessa märkliga grejer hemma. Allra mest tänkte han att det hade varit klokt att skänka minst hälften av alla saker till personer som behövde dem mer. Ante tog av sig kepsen och kliade sig i håret. Han stirrade på den 5

enorma högen bredvid sig och bestämde sig för att föreslå just det. Skänk hälften. Minst! Det var varmt ute, kanske en av de varmaste dagarna på hela sommaren. Inte ofta önskade sig Ante moln på himlen, men just i dag hade det varit skönt. Ut från porten kom mamma Kärran med Nelli i en sele på magen. Mamma kallades för Kärran för att hon åkte nedför ett berg i en kärra när hon var i Antes ålder. Det gick inget vidare, hon bröt benet. Även om det är typ tusen år sedan hängde namnet kvar. Nelli kikade upp från kanten på selen. Enligt Ante var hon världens sötaste lillasyster. Trots att hon skrek förskräckligt ibland. Och höll hela familjen vaken vissa nätter. Nelli var nyast i familjen. Hon föddes mitt i sommaren, för bara en månad sedan. Dagen då Nelli föddes var Ante på stranden och byggde en rymdstad i sanden med bästisen Melker och pappa. Pappa som för övrigt heter Johan. Melker heter bara Melker. Just som pappa skulle lägga sista handen på det höga tornet ringde mobilen. Ante skulle aldrig glömma pappas min när han svarade. Det var mamma. Hon skrek i luren att bebisen var på väg. Att det 6

var väldigt bråttom. Pappa blev så förskräckt att han snubblade rätt in i rymdstaden. Ante minns att Melker suckade så högt att det vibrerade i öronen. Det skulle bli den största rymdstaden i hela Stockholm, det hade de bestämt i bilen på väg till stranden. Och det var den också. Ända tills pappaklanten förstört deras mästerliga bygge. Eller var det mammas fel? Eller Nellis? Ante kunde inte bestämma sig för vilket. Pappa var i alla fall den enda på hela stranden som inte suckade. Det hade han inte tid med. I stället var han alldeles till sig, och när han reste sig från sandhögen högg han Ante och Melker i var sin hand. Sedan sprang de. Fort som bara den. Sicksackade mellan barn och vuxna, och för en stund kändes det som att Antes fötter lyfte från marken. När de kom hem satt mamma i hallen och väntade med packad väska. Hon var lite lugnare nu, men Ante såg på henne att något alldeles särskilt var på väg att hända. Hon log men såg ansträngd ut. När hon och pappa skulle ge sig iväg till BB fanns det knappt tid för någon puss eller kram. Så bråttom var det. ”Ta hand om dig, vi ses snart”, sa mamma och pussade honom på pannan. Sedan satte hon sig dubbelvikt på golvet. ”Det är bebisen. Jag tror den kommer nu”, sa hon mellan sammanpressade läppar. Ante, som verkligen trodde att bebisen skulle 7

dimpa ner där på hallgolvet, visste inte vad han skulle göra. Men så hjälpte pappa mamma på fötter igen. Strax därefter svischade de ut ur hallen, ner till bilen och for iväg till BB. Bara några minuter efter att de kom fram föddes Nelli, världens sötaste lillasyster. Och nu skulle de flytta till Nellis första hus. Och Antes. En helt ny plats. Utanför stan dessutom. Ante var inte helt säker, men trodde inte att Nelli skulle komma ihåg deras fina lägenhet på Söder. Som de bor i fortfarande. I några minuter till. En rysning for genom Antes kropp och det brände till i ögonen. Inne i magen pågick myrornas krig. Det kittlade och pirrade härligt. Och det kliade och skavde lite.

Kapitel 2 Så snart de fått in alla flyttkartonger i den lilla lastbilen, stod de uppradade på trottoaren. Pappa, Mamma, Nelli och Ante. Och förstås Melker, hans storasyster Vendela och deras mamma Anna och pappa Micke. Ovanför deras varma huvuden fortsatte solen envist att gassa. Typiskt att det skulle vara så fint väder när de inte hade tid att åka till stranden, tänkte Ante och kisade upp mot den klarblå himlen. Det var inte dags att säga adjö ännu, men ändå var det något som låg i luften. En slags besvärande tystnad som viskade ut frågor. De hade alltid bott grannar, och nu skulle de bo supermegatriljoner meter ifrån varandra. Melker kvar på Söder och Ante utanför stan. Det sved lite i magen igen när Ante tänkte på det. Fram tills nu hade det bara skiljt två trappor mellan deras lägenheter. För Ante var det nästan svindlande att tänka att han skulle börja i en annan skola och få andra 9

kompisar. Fast han var inte lika orolig nu som innan sommaren. Då hade Ante, mamma och pappa besökt det nya området och han hade träffat Edin, en ny vän. När de hade stannat vid skolan hade Edin och hans kompisar varit där och spelat fotboll, trots att det var helg och skolan var stängd. Ante hade nickat tillbaka bollen när den kom studsande mot bilen. Han är ganska bra på fotboll, så det kändes ingenting när han satte pannan mot bollen och fick till en perfekt nick. Edin hade berömt Ante för nicken och frågat om han ville vara med och spela. Det kändes både bra och spännande. Men det skulle aldrig bli samma sak som med Melker, hans bästis sedan tvåårsåldern. Ante och Melker hoppade in i baksätet på bilen. Melker fiskade upp en kola ur fickan. ”Här”, sa han. ”Smaka. Min mamma har dille på sådana här kolor.” Ante vred och drog i ändarna på kolapapperet. Men det var som om kolan inte ville bli uppäten, för den envisades med att klibba fast i papperet. Melker flinade medan Ante fortsatte att envist pilla loss den. När han till slut fick fram åtminstone det mesta av kolan, luktade han misstänksamt på den. ”Blä”, sa han när lukten från kolan ringlade in i näsan på honom. Det stack till, hur det nu var möjligt. 10

”Det är naturgodis”, sa Melker och smackade belåtet. Ante förde tveksamt sin kola till munnen och började försiktigt att tugga på den. En söt, frisk smak spred sig genast i munnen. Kolan var perfekt hård och smakade fantastiskt. Det var som en blandning mellan ingefära och jordnöt. Fast om Melker inte hade sagt att det var just ingefära i kolan, hade han nog gissat på citron. Plötsligt brände det till i Antes mun, och Melker vek sig av skratt. ”Det är ingefäran”, sa Melker och log sitt bästa leende. Den fräscha smaken hade på ett ögonblick bytts ut mot något starkt som påminde Ante om peppar eller chili. Tack och lov blev det ganska snart bättre, och faktiskt så var det rätt häftigt. Och gott. Så pass att han bad Melker om en till, som genast fiskade upp var sin kola ur fickan. ”Det är inte varje dag man måste vara tuff för att äta kola”, sa Ante och låtsades torka bort svett från pannan. Melker skrattade och stoppade in sin andra naturgodiskola i munnen.

Ante ska flyt ta. Från skolan, kompisa rna och bäs tisen Melker. Tänk om inge n gilla r rymden , som han gör, på nya skolan? Hur ska han orka cyk la hem till Melker från nya huset? Och kan man ha både nya och gam la kompisa r samtidi gt? En vacker dag i slutet av som mar en bes täm mer sig Ante och Melker för att skicka en flaskpost, rak t ut i världen . Det kän ns näs tan som att telepor tera sig, som att vara på två platser samtidigt: sin van liga plats och på äventyr någ ons tan s. Kan man skicka en flaskpost till rymden?