9789176347379

levande Enabort

Goran Asaad

En levande abort

Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se

© Text: Goran Asaad Grafisk form: Anna Lolax, Idus förlag

Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-7634-737-9

levande Enabort

Goran Asaad

Om du jagar din skugga så springer den ifrån dig. Vänd dig och gå i riktning mot solen, så följer skuggan efter. Precis som allt annat i livet kommer vad som är menat till dig, så länge du går mot solen.

– Goran Asaad

Prolog

Jasmin hade inte ätit ordentligt på tre dagar. Huvudet sprängde, och hon kräktes av och till. En väninna kom på besök och la märke till hennes tillstånd.

”Jag tror du är gravid”, sa hon.

”Varför tror du det?”

Jasmin fnyste, men det isade inombords.

”Jag hade en kompis som mådde som du en gång, och det visade sig att hon var gravid.”

Jasmin bleknade. Hon visste inte vad hon skulle säga. Men hennes make Zana hade hört och sa ifrån på en gång. Han ville inte ha fler barn. De hade redan en son, treårige Amir, och de var fattiga nog som det var. Knappt ens honom kunde de försörja.

”Jag kan ge dig piller”, sa väninnan och tog fram fyra tabletter från en liten karta hon hade i väskan. ”Ta de här.”

Jasmin visste varken ut eller in. Men hon visste vad det var för piller, p-piller. Efter en blick på Zana, som nickade, tog hon emot dem och svalde alla fyra på en gång.

Efter två veckor mådde Jasmin fortfarande lika dåligt. Huvudvärken molade och hon ville kräkas nästan hela tiden. Det kändes som om något vasst ville ut, som om en hel orkester satt därinne och spelade sitt absolut högsta. Till slut tog Zana henne i handen och gick till grannen, där han knackade på dörren. De behövde ett gott råd.

Zana och Jasmin var kurder från den irakiska delen av Kurdistan. Mellan 1980 och 1988 utkämpades ett blodigt krig mellan Iran och Irak, och Zana, som värvats till militären redan som pojke, kallades in för att gå i strid och delta i kriget mot Iran.

Han såg sina närmaste vänner stupa i kriget. Zana ville inte dö. Han beslöt sig för att desertera.

Så snart han deserterat hamnade han på listan över efterlysta, och Saddam Husseins regim började spåra honom. Döden genom halshuggning var vad som väntade om de hittade honom.

Zana flydde. På dunkla vägar kunde familjen ge honom skydd, släktingar tog in och gömde. Men det skulle inte funka hur länge som helst. Snart sa Zanas familj nej, stod kalla och bestämda i sitt beslut. Han måste växa upp, stadga sig med fru och barn. Bli man, och klara sig själv.

De var unga. Jasmin var visserligen tidigt utvecklad men bara tio år gammal. Zana var ännu tonåring. Äktenskapet var arrangerat. Zana själv var rätt ointresserad. Han var en ung pojke som gillade att gå på bio och vara med sina vänner. Men han gick sina föräldrar till mötes och gjorde som de sa att han skulle. Nio månader senare föddes lille Amir.

Men trots att Zana nu hade en egen familj att ta hand om ville föräldrarna att han skulle fortsätta hjälpa till att försörja även dem. Detta var inget nytt, Zana hade redan som sjuåring gått som cigarettoch brödförsäljare på gatan för att dra sitt strå till stacken.

Före deserteringen var Zana knappt hemma. Han var med i militären och kunde vara borta i flera månader. Då kunde han försörja familjen, eftersom han fick betalt. Men nu kunde han inte bidra till hemmet, och hade dessutom utsatt dem för stor fara. Detta gällde ju också för den lilla familj som nu hade blivit hans egen. Det var för farligt, för Zana och hans familj, att stanna kvar i Irak. Zana skulle fly, men denna gång långt, långt hemifrån, och med ett litet barn i famnen.

Zanas bästa vän från lumpen bidrog med en slant inför deras flykt. Zana protesterade, men vännen sa att han fick betala tillbaka någon

gång i framtiden. Hans vän visste att människor hade det bättre ställt i Europa ekonomiskt, då han själv hade en del av hans familj och släkt i Tyskland. Zana höll med, Europa fick det bli.

Den lilla säcken Zana tog emot från sin vän innehöll mest mynt, även några guldmynt fanns med.

Tillsammans med de få mynt Zana själv hade, lyckades de få hjälp av en smugglare att ta sig till Italien. Den vådliga resan tog nästan alla deras tillgångar.

I Italien fick de en liten lägenhet att bo i som Migrationsverket där hade ordnat åt dem. Lägenheten var inte direkt en lägenhet, snarare ett rum på tio kvadratmeter med kokvrå och mikro. Fönstret vette mot gråa tegelhus. De var fredade och behövde inte frukta för kriget, men ovissheten var frätande. Skulle de få stanna kvar i Italien? Och vad skulle de leva av?

Natt och dag låg stressen av alla obesvarade frågor tung över dem. Väntan blev till en tortyr som ville äta upp dem inifrån. De hade ingen telefon, ingen inkomst eller någon som helst information om hur deras familjer mådde i Kurdistan. Guldmynten sålde de till slut, och hade då totalt trettiotusen italienska lire, motsvarande två tusen svenska kronor. Det skulle räcka till alla viktiga nödvändigheter, inte minst till Amir, som bara var tre år.

Var nu Jasmin gravid – igen? Det gick bara inte att ens tänka på!

Grannen de knackade på hos var en äldre dam på säkert åttio år. Hon var kort och krum och hade grått hår. Läpparna gled över tandköttet när hon log. Inga tänder syntes till.

Korsdraget förde med sig en doft av nybakat bröd. Den gamla damen log så fort hon såg de unga föräldrarna och måttade genast en välsignelse över deras huvuden. Hon beundrade dem för att de lyckats ta sig från kriget hela vägen till Italien med sin lille gosse.

Jasmin och Zana kunde ingen italienska. De växlade några ord på engelska med den gamla damen, som i sin tur inte kunde så mycket engelska. Zana försökte gestalta hur Jasmin mådde genom att peka mot Jasmins mun och huvud: ”Throw up. Dizzy, dizzy.”

Den gamla damen förstod precis.

”Ahhh! Si, Si. Incita. Baby.”

”Baby?” Zana rynkade ögonbrynen.

”Si!” sa den gamla damen och log varmare än någonsin. ”Baby!”

”No. No baby. No money”, svarade Zana och viftade bestämt nekande med händerna. Han skulle inte ha ett barn till!

Damen bad dem göra ett graviditetstest. Då skulle de i alla fall få visshet. Trots Zanas uppenbara oro log damen lika stort. Hon verkade älska barn själv. Hennes barnbarn var konstant på besök.

Den vänliga grannen skrev ner adressen till närmaste sjukhus, som låg i Rom. De bodde långt ut på landet och att ta sig till Rom var knappast en lätt sak.

”Test di gravidanza, ospedale Roma”, förtydligade damen på den italienska de inte förstod och lämnade över den lilla lappen till Zana.

Den gamla damen erbjöd sig genast att ta hand om Amir medan de var borta. På fläcken gav hon Amir kyssar på båda kinderna och tog upp honom i famnen. Zana och Jasmin kände sig trygga med denna barnkära barnvakt. Hos henne skulle de kunna lämna Amir.

Innan de gav sig av lovade de Amir att de snart skulle komma tillbaka igen, de pussade och kramade honom för att han verkligen skulle förstå. Amir såg glad ut. För säkerhets skull kittlade den gamla damen honom så att han glömde bort att gråta när hans föräldrar skulle gå.

Precis när de vände sig om greppade damen tag i Jasmins arm och gjorde korstecknet för henne:

”Che Dio sia con te. Må Gud vara med dig! Nel nome di Gesù Cristo, amen.”

Kanske var det denna uppmaning som gjorde det svårt för Jasmin att slita sig. De följde med den gamla damen och Amir ut på den minimala utegården, där grönskan frodades och en liten bur med fem gula, pipande kycklingar väckte Amirs förtjusning. Han fick klappa dem allihop, så försiktigt och fint han kunde. Och innan de visste ordet av hade den gamla damen, som försvunnit en stund, återvänt med ett stort stycke nybakat bröd med mozzarella och körsbärs-

tomater på. Hon bjöd dem att smaka alla tre, men Zana och Jasmin skulle ju i väg. Amir däremot lyste upp som en sol. Leendet framhävde den rejäla gluggen mellan framtänderna. Ivrigt tog han stora tuggor av smörgåsen medan han vinkade adjö åt mamma och pappa. När föräldrarna hade gått såg damen på den hungrige Amir med stor empati, och nu skymtade tårar i hennes ögon. Gossen verkade inte ha ätit på mycket länge.

Zana hade kommit över en billig begagnad motorcykel veckan innan. Bil hade de inte råd med, men det gjorde ingenting. Zana hade mest köpt motorcykeln för att uträtta ärenden och få hem mat. Nu kom den stora motorcykeln väl till pass! De hade en och en halv timmes resa framför sig, minst.

Men Jasmin var nervös. Hon hade aldrig ens suttit upp på den. Hur skulle det här gå?

Zana lossade de båda hjälmarna på motorcykeln och gav den ena till Jasmin. Hennes fäste han noga och drog åt remmen, innan han gjorde detsamma med sin egen. Så tog han sats och kickstartade motorcykeln.

Vägen var ojämn och motorcykeln krängde. Det var nästan som om de red på en ostyrig häst. Fukten och hettan klibbade fast i kläderna. Jasmin klängde sig fast vid Zana med armarna runt magen på honom som vore hon fastlimmad. Hon var rädd för både resan och läkarbesöket. Rädslan pulserade hela vägen ner i magen.

Till slut var de framme vid den stora byggnaden, som svarade mot den gamla damens beskrivning, och Zana parkerade motorcykeln mellan två bilar på parkeringen. Men var detta verkligen rätt? De vred huvudena från sida till sida som om de varit på Cosmonova och stirrade på den stora, vitmålade skylten: OSPEDALE.

Jasmin kved.

”Kan vi inte bara åka härifrån?”

”Bär dig nu inte åt så där”, sa Zana skarpt. Han drog henne i armen. ”Kom nu, så går vi in!”

Innanför ingången fanns en receptionsdisk, och Zana gick fram till den med Jasmin i handen.

Han sa vad han hade lärt sig av den gamla damen: ”Dottore! Test di gravidanza!” Han pekade på Jasmins mage.

Kvinnan bakom disken tog emot deras uppgifter och skrev ner dem. Zana höll ett hårt grepp om pengarna i fickan under tiden och tittade stint på kvinnan. Efter en stund bad hon dem sitta ner i väntrummet, och Zana pustade ut. Varsamt lät han kroppen slappna av. Jasmin satt orörlig på den galonklädda bänken. Inom sig ältade hon Zanas ord om att han absolut inte ville ha något nytt barn, att de inte hade råd, att det bara inte var att tänka på. Samtidigt hade hon från tidig ålder lärt sig av sin mor att varje graviditet är en gåva från Gud. Att döda ett barn var därför att visa den allra största otacksamhet, och otacksamhet var den svåraste synden inom islam. Att avbryta en graviditet, att döda ett barn – det var att begå den största synden av alla, mot Gud!

Jasmin visste vad hon ville i hjärtat. Men hon var för ung för att fatta sina egna beslut. Hon var som en nykläckt fågel, hög i rösten, i tankarna och i sången som var hennes egen, men alltför lågmäld när det kom till orden i munnen, ja, ofta nog alldeles tyst. Plötsligt dök en man upp med ett papper i handen. ”Jasmin?”

De reste sig. Det var doktorn. Han hälsade sakligt och hänvisade dem till ett rum där det fanns en stor gynekologstol. Jasmin stirrade på den. Hon hade aldrig sett något liknande.

Vad är det där för redskap? Ska jag klättra upp i den där? ”Först ett urinprov”, sa doktorn med en gest åt sidan. Han gav Jasmin ett bäcken och sa åt Zana att vänta utanför.

Det tog tid. Provet skulle analyseras. En sköterska gick in och ut, förbi den väntande Zana som inte fick vara med. Doktorn skulle tydligen undersöka Jasmin i den där hiskliga stolen först. Zana skulle få komma in igen, han skulle få komma in …

Efter något som kändes som en evighet gläntade doktorn äntligen på dörren. Då hade sköterskan sprungit in och ut ett varv till. Urinprovet var klart.

Doktorn nickade åt Zana. Så kom bekräftelsen: ”Allt ser bra ut. Ni ska bli föräldrar!”

”Nej!” utbrast Zana som förstod vad läkaren sa, även om han inte kunde språket. ”Det går inte! Vi har redan ett barn och vi har inte råd med fler! Vi vill göra abort! Abort!” Vilt gestikulerade han medan de rödsprängda ögonen ville tränga ur sina hålor. ”Inget barn! Inget barn! Nej, nej, nej!”

Jasmin började gråta. Hon var närmast panikslagen. Doktorn höjde lugnande händerna och försökte metodiskt förklara situationen för dem: ”Abort är förbjudet i Italien. Italien är ett katolskt land. Abort tillåts inte. Abort är mord.”

Zana hade rest sig, armarna viftade på honom som på en schimpans. Han visade upp alla tänkbara gester han lärt sig i Italien och la slutligen händerna hopknutna under hakan som till en vädjande bön.

”Hjälp oss!” kved han i ett slags krävande, nästan hotfullt, sammanbitet ursinne. ”Ta bort barnet!”

Jasmin grät högt. Tårarna strömmade längs hennes magra kinder, som var bleka som lärft.

Genom gråten sa hon sedan orden som förändrade allt: ”Jag är bara fjorton år gammal.”

Och hon visade tyst med fingrarna: fem, fem, fyra. Doktorn var stum. Visst hade han förstått att hon var ung, men SÅ ung … Och hon hade redan ett barn att ta hand om, denna flicka som var ett barn själv!

Hans hjärta knöt sig. Bilden av hans egen dotter kom för honom. Hon var lika gammal. Lika ung. Bara fjorton år. Hon gick i skolan. Hans lilla flicka …

Han samlade sig. Han måste tala med sin chef.

”Vänta här”, sa han och gick mot dörren. ”Jag ska se vad jag kan göra.”

Jasmin tittade hjälplöst på Zana. Vad var det som hände?

”Vad tänker du på?” frågade hon och kvävde en snyftning.

”Jag tänker på helvetet vi befinner oss i”, röt Zana. Han var okontrollerat ilsken.

”Det hjälper inte att du blir arg …”

”Hur skulle vi kunna försörja ett barn till? Fattar du ingenting?

Vi har knappt mat för dagen, inga pengar, vi är flyktingar här … Vi har ingenting … VI ÄR INGENTING!”

”Det löser sig nog …”, försökte Jasmin. ”Gud är med oss …”

”Är han? Vad bryr sig Gud om oss? Ända sedan vi flydde från Irak har vi haft ett helvete efter oss. Inte Gud, precis!”

”Sluta, snälla sluta … Jag är rädd.” Jasmin började gråta igen. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till!”

Zana såg på henne och mjuknade. Han gick fram och kysste henne på pannan. Tårarna torkade han bort från hennes kinder, och han försökte se uppmuntrande ut. Han insåg att det var värre för henne. Det var i hennes kropp den förbjudna frukten växte. Det var hon, inte han, som bar på fröet till det oönskade barnet som måste dö. De hörde mumlande röster utanför dörren. Doktorn samtalade med någon. De höll varandras händer hårt. Skuggan under dörren visade att doktorn var på väg in vilken sekund som helst. Och nu rörde sig handtaget neråt. Det var som om allt gick i slow motion. Doktorn kom in. I handen höll han några papper. Först såg han inte på dem, och ansiktsuttrycket var svårtolkat. Zana och Jasmin följde varenda rörelse han gjorde med ögon som stod vidöppna. Zanas grepp om sin hustrus hand hårdnade. Jasmins hjärta bultade så hårt att hon tyckte det borde höras i hela rummet. Slutligen riktade läkaren blicken mot dem.

”Vi har beslutat att göra ett undantag. Det finns kryphål i lagen. Jag kan bedöma fostret som livsodugligt. Det är faktiskt inget foster än utan ett embryo. Här kan man inte tala om barn. Och ni är alldeles för ung.”

Han tittade på Jasmin och skakade på huvudet. ”Det var bra att ni kom så pass tidigt i graviditeten”, sa han till dem båda. ”Vi genomför en abort.”

Zana förstod inte orden, men väl innebörden. Han reste sig och ville kyssa doktorns hand, något denne dock avvärjde.

Lättnaden lyste om Zana: ”Tack!” utbrast han, gång på gång. ”Tack för er förståelse, tack, tack!”

Men Jasmin satt som ett slocknat ljus. Hennes leende, som vanligt-

vis kunde lysa upp en hel värld, var borta. Instinktivt la hon händerna över den tunna magen som för att beskydda det liv som snart inte skulle finnas kvar. Hennes hjärta var som en sten. Hon grät inte längre. Det var för sent. Allt var för sent.

”Vi gör ingreppet nu med en gång”, sa doktorn och förberedde en spruta. ”Det här är lugnande … Slappna av, bara. Det kommer att gå fort.”

Han närmade sig Jasmin, blottade hennes arm och satte sprutan till huden. Jasmin ville bara bort. Det var en mardröm, alltsammans. Hon ville skrika NEJ, men hon var tyst som det hjärta som ville brista. Hennes barn skulle dö. Hon skulle kasta bort Guds största gåva. Hon skulle döda liv!

Sakta domnade hennes underliv. Var det lugnande hon hade fått? Eller var det … gift?

Hon visste inte. Hon ville inte veta. Hon ville bara att det skulle vara över. Hon ville bort, bort, bort …

”Detta stannar mellan oss”, sa doktorn med en allvarlig blick på Zana. Han la fingret mot munnen som till ett tystnadstecken. Och han la till: ”Jag tar ingenting betalt för det här. Inga pengar.”

Hemresan gick som i en dimma. Men Zana var lättad bortom ord. Tiden passerade. Månad efter månad förlöpte. Jasmin blödde inte. Illamåendet var borta och hon hade inte längre ont i huvudet, men var barnet verkligen borta? Hon hade ju gjort abort! Hur kom det sig då att magen växte? För visst gjorde den? Vad var det som växte i henne? Det kunde bara vara … Hon bet sig i läppen.

Tårarna steg i hennes ögon, men det var inte förtvivlans tårar. Det var spröda, försiktiga glädjetårar.

”Zana! Min mage slutar inte växa …”

Hon tog sin makes hand och la den över den runda kula som dolde sig under hennes kläder.

”Jag tror barnet finns kvar därinne. Jag tror barnet lever, Zana!”

Han såg tvivlande på henne.

”Men det är inte möjligt!” utbrast han. ”Är du säker? Doktorn tog ju bort det!”

När jag dansade Små grodorna kände jag mig jättesvensk. Samtidigt kände jag mig som vilken Abdullah som helst när jag åt den där dolman. Det var som om jag hamnat mellan två världar och fastnat där. Stålmannen med två identiteter. Fast var jag verkligen Stålmannen? Vem bytte jag om till i telefonkiosken: superhjälten eller Clark Kent? Jag kände mig inte som någon av dem. Jag kände mig som båda. När Sorans föräldrar kommer till Sverige ligger han i sin mammas mage. Pappan har deserterat från kriget i Irak och flyr med sin fru och sonen Amir till tryggheten i Sverige. Förväntningarna är höga, nu ska de äntligen få börja om! Men det visar sig vara svårare än de först trott, minnena från kriget och skulden över att ha lämnat håller familjen i ett hårt grepp. Soran växer upp med familjens historia i ryggsäcken, dessutom består hans vardag av mobbning och utanförskap. När hans mamma en dag lämnar hans pappa förändras hela Sorans liv. Han tvingas göra ett val. Kan man ta makten över sitt eget öde, trots att det förflutna vill hålla en tillbaka? Måste man bära sina föräldrars sorg?

En levande abort är en fiktiv historia inspirerad av verkliga händelser och livsberättelser.

www.idusforlag.se