Johanna Lundgren Kerstin Holmstedt
När cancerbeskedet kom vände det upp och ner på hela min värld. Men sakta, sakta fann jag styrka. Hur och var den kom ifrån visste jag först inte. Men genom resan fanns min lilla 3-åring bredvid mig. Lika självklar och kärleksfull som alltid. Idun. Min älskade lilla Idun. Så mycket som du har hjälpt mig genom den omvälvande tid vi var tvungna att genomlida. Kraften i det obrydda, självklara lilla barnet som var lika beroende av omsorg och kärlek från mig under hela resan och där cancer för en stund inte har första plats. Tack för dig! Tack till hela min närmaste familj för all stöttning och för att vi kunnat gråta men framförallt skratta tillsammans. Varm kram Johanna
Juno och Flintismamman Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Johanna Lundgren | bild: Kerstin Holmstedt Första upplagan Tryckt i Tartu 2022 ISBN: 978-91-7634-388-3
Johanna Lundgren Kerstin Holmstedt
Idag hämtade morfar mig från förskolan. Jag berättade att jag glömde Tintin i morse och det var katastrof ända tills efter frukost för då lånade Milo ut sin Stefan till mig. Stefan är en giraff och inte alls lika mysig som Tintin men jag blev glad igen och det var det bästa. På väg hem tyckte jag att morfar var lite konstig. Det var något som såg ledset ut. Jag tryckte morfars hand lite hårdare i min, men jag frågade inte.
När vi kom hem till mitt hus var mormor också där och mamma och pappa. Jag ser att alla är ledsna, mormor torkar bort några tårar från kinden. Det är ledsna tårar. Inte som när mamma gråter när hon tittar på bebisbilder på mig, eller när någon sjunger fint på tv:n, utan andra, ledsna tårar. De försöker säga hej till mig som vanligt, men det är inte som vanligt, det märker jag.
Pappa lyfter upp mig i famnen och berättar att de är ledsna för att mamma har fått en sjukdom. Sjukdomen heter cancer och det är en jättedum sjukdom. Jag fattar ingenting. Jag tänker att jag också ska gråta men istället ålar jag mig ur pappas famn och springer in till Tintin, i mitt rum. Tintin är min sengångare. Hen är gosig och alltid snäll. Jag och Tintin brukar ha tebjudningar, rutschkanerejs och hoppsatävlingar på studsmattan. Men idag kramas vi bara. Och jag känner mig lite arg i kroppen.
”När vi kom hem till mitt hus var mormor också där och mamma och pappa. Jag ser att alla är ledsna, mormor torkar bort några tårar från kinden. Det är ledsna tårar. Inte som när mamma gråter när hon tittar på bebisbilder på mig, eller när någon sjunger fint på tv:n, utan andra, ledsna tårar.” Här är berättelsen om Juno och hennes mamma och deras kärleksfulla resa genom cancerbesked, behandling och tillfrisknande. Vi följer Junos perspektiv för att förstå barnets blick på sjukdomen och de känslor som uppstår runt omkring henne. Boken är en autofiktiv berättelse med händelser hämtade ur författarens eget liv.
www.idusforlag.se