9789176342145 by Smakprov Media AB

Sanne Åberg

MARIA ANDERSSON

Bikers öppnar upp sitt innersta och ger svaren på frågor vi aldrig vågat ställa

Elsinorien

Innanför västen Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Maria Andersson Grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7634-214-5

INNANFÖR VÄSTEN MARIA ANDERSSON

Mitt i packandet stannar jag upp och tittar på den orange motorcykeln som står och glimrar i solen. Det är dags nu. Under flera veckor ska vi vara ute på vägarna och bryta normer tillsammans, motorcykeln och jag. Veckor av möten med bikers, dess Presidenter och klubbar. Dagar med sköna stunder vid någon sjö, där jag tidigare fyllt min termos med kaffe på en mack som jag kört förbi. Allt började för tre år sedan. Jag hade samarbetat med UN Women Sverige (FN:s jämställdhetsenhet) i några år och kände att jag ville göra mer. Våld och övergrepp mot kvinnor är ett av världens största folkhälsoproblem, ett samhällsproblem som kostar Sverige ca 40 miljarder varje år. Min fasta övertygelse är att vi måste ha med männen i kampen om ett samhälle fritt från våld mot kvinnor. Vi vet att machokulturen ofta står bakom våld och maktmissbruk. Vad är då bättre än att ge sig på det mest macho vi har i samhället, bikerkulturen. Det började med att jag bjöd in nio bikervänner i en liten grupp på Facebook och döpte projektet till Orange Day MC Charityride. Orange Day på grund av att det är UN Women´s globala kampanj för avskaffandet av våld mot kvinnor. MC

som står för motorcykel och mother and children Charityride; för att vi skulle köra en årlig kortege för att uppmärksamma ställningstagandet, men även för att göra en insamling till UN Women´s arbete. Morgonen efter att jag hade skapat gruppen ville 650 bikers gå med i den och jag insåg att min idé måste verkställas. Det visade sig bli ett hårt arbete, men i efterhand kan jag konstatera att det var värt varenda minut. Timmar, veckor, månader av planering och sömnlösa nätter. Tillstånd skulle ordnas, samarbetspartners för att kunna finansiera projektet, artister på scenen när kortegen nådde min hemstad Norrköping. Jag minns att natten innan den 25 maj 2018 när den första kortegen skulle gå av stapeln, så var kroppen i kaos. Tänk om ingen skulle komma? Tänk om jag gjort bort mig totalt genom att prata med media, dela på sociala medier och lovat UN Women Sverige, att det här blir bra. Morgonen efter var det fullt upp. Scenen skulle byggas, var skulle toaletterna stå? Mat och öltält skulle sättas upp. Vem skjutsar artisterna till och från hotellen? Radiointervjuer hit och dit, och tusen frågor som vällde in via facebookmeddelanden och sms. Huvudet kokade när jag begav mig till Linköping för att möta upp de bikers som valt att åka kortegen. Jag hoppades att det skulle bli ett par hundra i alla fall. Allt över hundra var bra. Vi hade starter i Helsingborg, Borlänge och Stockholm. Tanken från början var att starten skulle ske från Helsingborg, men så hade frågan kommit från norr ifrån om inte några kunde få starta där, och så blev det. Jag var först på plats i Linköping där alla skulle samlas för en gemensam kortege in till Norrköping. Borlänge anlände. Mullret av hojar när biker efter biker rullade in, där många valt att bära något i orange. Flaggor med klubbnamn vajade i

vinden. Kort därefter anlände Stockholm. Värmen i kroppen när jag insåg att vi redan passerat hundra motorcyklar, glädjen över att projektet lyckats inspirera så många var överväldigande. Roddy Benjaminson, mest känd som Hero i Gladiatorerna, har stöttat mig från dag ett. Då han även är biker, så var det var honom jag ringde när jag beslutat att genomföra kortegen och han hjälpte till så mycket han kunde från sitt håll. Han spred budskapet, svarade på alla mina konstiga frågor, och bara fanns där dagarna innan kortegen kändes övermäktiga. Roddy skulle vara Roadcaptain från Helsingborg och leda kortegen hela vägen upp till Norrköping. Jag stod och tittade på alla som klev av sina hojar efter många mil ute på vägarna. Det var kvinnor och män i alla åldrar. Tänk, det fanns de som åkt ända från Norrland! Jag fick höra att till och med bikers från Finland var med. Mina tankar bröts av signalen från mobilen. ”Hej Maria, det är Roddy. Vi är lite sena och åker från Ödeshög nu. Men du fattar inte, jag har aldrig sett så mycket hojar på ett och samma ställe i hela mitt liv!” Det svartnade lite framför ögonen på mig och alla motorcyklar som redan samlats blev suddiga när tårarna letade sig fram i ögonvrån. ”Ok, kör försiktigt”, viskade jag. Jag kunde höra min egen andning och hjärtat slå i bröstet när jag började förstå vad som höll på att hända. Jag vågade knappt hoppas på att det Roddy sagt var sant, att det var fler än de som redan var på plats. Väntan kändes som en evighet och när någon ropade; ”De kommer nu”, så ställde jag mig vid infarten och började filma. Roddy kom först och följdes av en kortege av motorcyklister som aldrig verkade ta slut. Nu brast det totalt och tårarna strömmade nedför kinderna m edan hoj efter hoj gled in på

den stora parkeringen. När vi räknade över det hela så landade vi någonstans runt 1 500 motorcyklar och jag förstod plötsligt att vi tillsammans hade skapat historia. Jag vandrade runt som i trans bland alla motorcyklar. Kramar delades ut, människor skrattade och kärleken som spreds mellan alla bikers var bland det häftigaste jag upplevt. Det fanns långhåriga, skäggiga bikers i skinnvästar. Det fanns de som var rakade, piercade och med en cigg i mungipan. Det var företagare och föreningsmänniskor, vissa med kavaj. Det var orangeklädda entusiaster och hundar i små korgar. De var alla människor, men med två gemensamma nämnare. Alla körde motorcykel och alla stod upp för ett tryggt samhälle fritt från våld mot kvinnor. Det var dags att ge sig av och de sista fem milen skulle avverkas. Polisen stod redo att stanna trafiken och eskortera oss till Norrköping. Jag startade motorcykeln och gled fram till Roddy som stod och väntade vid utfarten. Även om vi inte kunde få en överblick över alla som var på plats, så vände vi oss om för att se att kortegen var redo för avfärd. Jag tittade på Roddy som i sin tur nickade mot polisen att vi var redo och sakta gled vi ut på vägen mot hemstaden. Detta var en av de starkaste minnesbilderna från det första året. Jag låg sida vid sida på E4:an med Roddy, polisens blåljus framför oss, och när jag tittade i backspegeln så såg jag att ledet av motorcyklar som låg bakom oss inte hade inget slut. Kortegens sicksackmönster, likt en huggorm, slingrade sig fram på motorvägen. Dessa bikers hade tagit ledigt från jobbet, lagt sin tid och många mil, tagit egna kostnader för att ta ställning tillsammans. De var inte längre vanliga bikers i mina ögon, de var hjältar. Idag kan jag konstatera att de jag

utsåg som hjältar den där dagen i maj 2018 också är samhällets högra hand som stöttar de mest utsatta när ingen annan gör det. Februari 2020 tog coronapandemin grepp om landet och vår återkommande manifestation hotades. Allt tidigare arbete inför årets kortege fick skrotas. Jag pratade med Polisens jurist hur vi skulle kunna genomföra kortegen. Att avboka hela arrangemanget fanns inte på kartan. Vi kom till slut överens om att vi kunde åka med max 50 personer i varje kortege. Vi fick inte ha offentliga rutter, för att undvika allmänna sammankomster, och vi skulle hålla avstånd. Det var bara att kavla upp ärmarna på nytt. Det skapades slutna grupper på Facebook för varje län, där bikers som ville engagera sig fick ansöka om medlemskap. Därefter uppmanade vi våra eldsjälar att skapa rutter bortom media och allmänhetens insyn. På bara några veckor lyckades vi få ihop korteger över hela landet och den 23 maj 2020 genomfördes kortegen för tredje året i rad. I mil räknat så körde alla mindre korteger nästan två varv runt jorden och lyckades skapa den största privata insamlingen till förmån för UN Women Sverige och deras arbete för avskaffandet av våld mot kvinnor. Vi hade inga polisiära ingripanden eller andra incidenter som annars ofta är fallet vid stora manifestationer. Vi hade inga bråk eller folksamlingar utan höll oss till de rekommendationer vi fått av polisen. Idag finns det fler sätt för bikers att visa sitt engagemang än att bidra i den årliga kortegen, våra hjältar finns med vid rättegångar, som stöd, de gör insamlingar och vågar i sin vardag säga nej till våld och övergrepp mot kvinnor och barn. Orange Day MC har blivit en gemenskap som tillsammans gör skill-

nad. Om en biker märkt med machostämpel kan visa sitt stöd över klubbgränserna, så kan politiker och beslutsfattare också göra det för att skapa förändring. Det handlar om motorcyklister som bryter normer. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; det finns ingen som gör så mycket samhällsnytta för utsatta, som motorcyklister gör. Nu är det dags att visa det jag redan vet för allmänheten. Jag ville höra bikers egna historier, och vart engagemanget kom ifrån. Kan vi hitta svaren så kanske vi tillsammans kan skapa förändring i samhället. Under några veckor ska jag ge mig ut på vägarna runt landet för att träffa och intervjua bikers, klubbar och dess eldsjälar för att se vad som finns innanför västen. Hur djupt rotad är machokulturen, eller är det bara en stämpel som samhället satt på dem? Vi vet att machokulturen ofta är grunden till våld i samhället, men varför skapas den från början? Jag är säker på att det finns något djupare bakom detta, något mer som avslöjar svar och som berättar sanningen bakom varje individ.

Dag 1 Jag vaknade klockan fyra på morgonen. Det var omöjligt att somna om och fjärilarna i magen ville inte stillas. Det var bara att masa sig upp och sätta på kaffet. Det var den 11 juli, dagen med stort D. Dagen jag skulle ge mig iväg på en resa runt landet för att träffa bikers och ta reda på vad som finns under västen. Nog för att jag räknat med några ganska tunga historier, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att redan första dagen på resan skulle vända upp och ner på hela mitt känsloregister och de alla de eventuella fördomar som människor kan ha om bikers. Jag visste heller inte att jag träffade skulle vara så öppna om sin bakgrund och ge mig så stort förtroende; tårar skulle stocka sig i halsen från och med denna dag, och veckor framåt. Klockan halv nio lämnade jag hemmet utanför Norrköping. Min pappa slog följe med mig på sin Road King Classic för att se till att jag kom iväg ordentligt. I Norrköping mötte vi upp Magnus, en annan biker som velat engagera sig i projektet. Vi rullade ut från macken och först när jag slog på den införskaffade actionkameran som monterats på styret och jag såg hojarna framför mig, så kände jag att nu startar resan. I Finspång stannade vi till för att släppa iväg pappa som skulle hem igen. ”Kör försiktigt. Om du inte kommer hem i augusti, så kommer du i september, men snälla kom hem till oss igen”, viskade

han i mitt öra med gråt i rösten. Han hade ifrågasatt varför jag skulle ge mig iväg, och speciellt att jag skulle åka själv. Men känner man mig så vet man att om jag bestämt mig för att genomföra något, så gör jag det. Det bästa man kan göra är att önska mig lycka till. Magnus och jag fortsatte mot Örebro där jag hade bokat möte med Fanny och Stefan. Fanny hade varit med och arrangerat kortegen i Örebro tidigare i år och brann för frågor kring våld mot kvinnor. Stefan hade hennes barn som skyddslingar på grund av en historia som jag idag skulle få till mig. Vi rullade in på området där Fanny stod och viftade med armarna och pekade var vi skulle köra in och parkera. Det var det första mötet och jag var fylld av förväntan över vad jag skulle få ta del av. Klubbhuset var mysigt, ungefär som man väntar sig av ett klubbhus. Ett par gamla soffor, några bord, en bardisk med godis och läsk till barnen. Klubbens logga stoltserade på väggen och ljuset i rummet var lite dovt. Vi slog oss ner i soffan tillsammans med Fannys son som snabbt kröp upp i Stefans knä. Jag kunde känna bandet mellan dem och tänkte att den mannen troligen hade en stor plats att fylla. Kaffet serverades och Fanny började prata. Jag är uppvuxen bakpå en Norton, pappa körde alltid hoj, så att åka hoj är en barndomsdröm. Däremot har jag inte fått köra hoj själv tidigare. Mitt ex gick inte med på att jag körde motorcykel. Han sa att om jag tar mc-kort och köper hoj så skulle han slänga ut den ur garaget. Det passade sig helt enkelt inte. Vi separerade på grund av grov kvinnofridskränkning,

våldtäkt, ringa barnmisshandel och ren barnmisshandel som pågick under tre till fyra års tid. Ända fram till 2018 hade han kontroll över mig på grund av att vi hade ett gemensamt barn. Jag anmälde honom inte förrän efter att vi flytt därifrån. 2018 hittade jag blåmärken på min son som sa rakt ut att han hade blivit slagen av sin pappa. Jag lyckades videofilma det han sa och visade det för BUP där min äldsta son går. Det var första gången jag berättade hur vi hade levt, och den utsatthet både jag och pojkarna fått utstå. Kuratorn blev glad att jag berättade då äldsta sonen var feldiagnostiserad. Han hade fått PTSD efter allt han sett, något som gått förbi mig. Fanny börjar vackla lite på rösten. Inte så konstigt då det är hennes barn det handlar om. ”Vill du att jag undanhåller barnen i din berättelse”, undrar jag. Nej, ingen av oss har gjort fel, det är han som utsatt oss som ska ha skammen. När allt uppdagades så gick det väldigt fort. Vi hade möte med socialen och Stefan var med som stöd till barnen. Jag hade redan varit där för att få stöd till min äldsta grabb, så bara på det vi berättade så ville de göra en anonym utredning. Det blev ett LVU på sonen, och pappan fick inte ha kontakt med honom. Det beslutades att vi skulle få skyddat boende, och vi fick en timme på oss att lämna vårt hem och Örebro län. Jag fick med mig saker till barnen, men glömde bort mig själv. Jag hade inte ens underkläder med mig. Ringa barnmisshandel lades ner p.g.a preskriptionstid, det rörde sig om ett par månader. Barnmisshandel

lades ner trots bevis, bilder, filmklipp och barnens berättelser. Socialen sa rakt ut att vad den äldsta sonen sagt och sett inte betydde något, då det inte var hans biologiska pappa. De menade på att i och med att det inte är samma pappa, så kan det inte tas på allvar. BUP gick i taket när jag berättade och sa att vi måste IVO-anmäla och göra en JO-anmälan på barnhandläggaren. Min äldsta son hade i flera års tid fått se mig bli jagad i huset, hotad med stryk, han hörde mig kallas för hora och fitta. Han gav sig även på sonen, så i flera år hade han fantomsmärtor i käken. Han sov inte ens på nätterna. ”Man får inte slå barn”, uttrycker hennes yngsta son som plötsligt tittar upp på oss för ett ögonblick. Han tittar ner på spelet igen och fokuserar på de små gubbarna på skärmen. Det smärtar mig när jag tänker på vad den lilla killen sett, hört och varit med om. Hur kan en vuxen människa ge sig på ett litet barn? Allt detta visade jag för socialen, men de tittade inte ens på det. Det var likadant med grov kvinnofridskränkning som lades ner på grund av preskriptionstiden. Han hade åkt dit på det om de bara lyssnat och tittat på alla bevis och sms som jag hade. Han gick fri, och jag fick skyddat boende. I och med att jag var skyddad så fick jag övningsköra för mc-kort hemlighet. Körskolan visste om det som hänt, så jag fick åka upp i deras parkeringshus och starta därifrån för att han inte skulle känna igen mig om vi stötte på varann. I augusti förra året så tog jag mitt hojkort, något jag är väldigt stolt över då jag var mitt uppe i skiten. Jag har aldrig känt mig så trygg som när jag gick

med i klubben och började köra hoj. Idag har jag vänner över hela landet och vet att det är ett samtal bort så finns de för mig och barnen. Jag mindes när jag träffat Fanny vid ett tillfälle tidigare och vi tog en bild tillsammans. ”Tagga mig på bild”, uttryckte hon. ”Är du säker”, frågade jag. ”Jag kan inte gå omkring och vara rädd längre, jag vill leva”, svarade hon. Vi tog ett litet break i intervjun och fyllde på med kaffe och tittade runt i klubblokalen innan Stefan tog vid. Jag har alltid varit engagerad i människors utsatthet, och barnen ligger mig extra varmt om hjärtat. Egentligen började mitt engagemang på hoj när en 13-årig tjej tog livet av sig efter att hon blivit utsatt och hotad av en nätpedofil hon fick efter sig. Hon pallade inte. Det gjordes ett run för att samla in pengar till hennes mamma. Jag hade ingen hoj då, men jag tänkte att nästa år så ska jag vara med. Det var i samband med det som jag gick med i klubben. Jag ville göra något, helt enkelt. Jag hade en 125:a från början. Det blev ett uppehåll när familjen kom. Men hela tiden hade jag drömmen om en egen hoj i bakhuvudet. En dag så skulle jag köra igen. Sonen hade sett en 30 år gammal bild på mig när jag stod på Rhodos med en Suzuki 550 som vi hade hyrt där nere. Han började leta efter en likadan och hittade till slut en i USA. I smyg tog han hem hojen och fixade allt. Han tyckte det var dags att jag fick köra igen.

Idag kör jag en Harley, men Suzukin blir ändå kvar hos mig. Det är för mycket kärlek i den. När Stefan tystnar så fortsätter Fanny. Stefan har varit ett enormt stöd. Hade det inte varit för honom så vet jag inte. Det är han som sköter hämtning och lämning av barnen. Tyvärr så har all vår utsatthet börjat om igen. I samråd med BUP har jag fått rådet att flytta 30 till 40 mil härifrån. Jag har ansökt om förlängd sekretess om skyddad identitet, men det tar tid. Arbetsförmedlingen hjälper inte till med flytt längre och soc orkar jag inte dra in igen, då jag är rädd för en ny process. Jag har kämpat så jäkla länge och kroppen pallar inte en omgång till. Hoppet börjar ta slut. Det känns sorgligt att prata om det här. Fannys kropp skriker efter trygghet, samtidigt som hon kämpar för att barnen ska få lugn och ro. Stefan känns oerhört viktig för henne och man kan riktigt ta på vänskapsbandet de delar, även Fannys tacksamhet gentemot Stefan är oerhört påtaglig. Hennes son sitter ihopkrupen bredvid honom och pillar lite på hans väst. Det där är vad som behövs, tänkte jag. En förebild, en vuxen man som visar att inte alla män beter sig illa. Nu hoppas jag att det här blir deras sista flytt. Dessa barn måste få en chans, precis som alla barn har rätt till. Vi tog adjö och jag rullade vidare till Västerås, där jag skulle möta upp Frode, Lynx och Micke. Jag visste att Frode hade haft det tufft, men inte hur illa det egentligen varit. Jag försökte lägga Fannys historia, som jag hade kvar på näthinnan, åt

sidan för att ladda om för en ny. Jag stannade till utmed vägen där Frode mötte upp. Nu skulle vi bara hämta Micke innan vi körde vidare ut från stan med A.R.M:s klubbhus som mål. A.R.M står Association of recovering motorcyclists, och jag förstod att det fanns mycket historia bakom namnet. Lynx var President för sitt Chapter, och klubbhuset vittnade om ordning och reda. Vi blev bjudna på kaffe innan vi slog oss ner för att lyssna till deras historier, och Lynx var först ut att berätta. Jag var väl 10 till 12 år när jag började dricka mellanöl, sniffa och röka hasch. Mina föräldrar hade inga missbruksproblem, men däremot visade de aldrig några känslor. Jag blev aldrig bekräftad av min pappa. Jag fick aldrig höra att jag gjorde något bra. Jag sökte helt enkelt en tillhörighet och gemenskap, något jag inte hade hemma. Den första egentliga tillhörigheten blev i punkrörelsen. Jag blev trummis i ett punkband som var anarkister och det blev en kultur jag rörde mig i under många år. Det var även där jag träffade på bikerkulturen. För mig är den jätteviktig. Den står för att jag som egen person ska då tycka och tänka som jag vill och ändå bli respekterad för den jag är. Bikerkulturen handlar egentligen om att åka motorcykel, bygga hojar, uppleva livsstilen som den står för. Ett alternativ till en annan form av leverne, med motorer, olja och bensin. Framför allt så finns gemenskapen, där man alltid finns för varandra. Jag hamnade i missbruk och kriminalitet ganska tidigt. Och när jag väl skulle genom mitt 12-stegsprogram så fick jag vända livet helt. Det stora problemet var inte att bli nykter och drogfri, det var att sluta med mina

kriminella beteenden. Allt var tvunget att vara svart eller vitt. Jag slutade köpa smuggelsprit och gick inte ens mot röd gubbe. Jag hade inte klarat mig med bara programmet. Jag var även tvungen att ha strikta ramar och en struktur att hålla mig inom. Det existerade inga gråzoner. När jag blev nykter så saknade jag plötsligt en identitet. Jag var ingen. Jag kunde sitta på ett café och titta på människor och drömma om att jag kanske kunde bli som han eller som honom. Min övervakare fick mig att klippa mitt hår och tog bort allt som var förknippat med min tidigare person. Jag försökte verkligen, men det fungerade inte. Identitetslösheten var fruktansvärd att hantera. Jag hörde talas om en organisation som åkte motorcykel, och som var nyktra och drogfria. Min första tanke var att ”så bra kan det inte vara”. Jag pratade med min sponsor och fick ett visitkort till Presidenten i A.R.M i Sundsvall. I tre dagar gick jag med kortet i fickan utan att våga ringa. Till slut kände jag att jag inte hade något att förlora längre. Jag slog numret till det som gav mig livet tillbaka. Vi klickade direkt. Jag träffade klubben på Gotland första gången sommaren 1999. Jag hade jättesvårt att förstå vad de sa, men jag var nyfiken och attraherad. De körde ju hoj och tillhörde kulturen jag älskade. Jag förstod att jag inte hade något val. Antingen skulle jag gå med dessa bröder eller så skulle jag mest troligt hamna tillbaka där jag kom ifrån. Senare fick jag ansvaret att starta upp en avdelning. Det var en tuff resa, men det var min räddning. Polisen har varit lite jobbig genom åren. De var runt här i över ett år. De trodde att vi var en förtäckt verksam-

het som sysslade med narkotika och vapen. Elaksinnade människor hade droppat ryktet, ett rykte som pågick i flera år. Men det är ju långt ifrån det vi gör. En stämpel är svår att få bort, men det gäller att inte ge upp. När jag slutade med kriminalitet så stod jag på noll. Jag hade inte ett öre och fick söka socialbidrag. Men alternativet att gå tillbaka till kriminella handlingar fanns inte. Jag hade bestämt mig och sparade pengar för att få ihop till ett lämp. Jag ville köra hoj igen, något jag gjort i min ungdom. Och jag ville få tillbaka gemenskapen. Senare startade jag ett behandlingshem som gick ganska bra. På något sätt ville jag ge tillbaka, hjälpa andra i samma situation. Jag minns att jag lånade 25 000 och köpte en 650 Yamaha chopper. Det var där det började. Sen har jag bytt upp mig vartefter jag har haft råd. Det gick 10 år innan jag ägde en Harley Davidson första gången, det som var målet från början. Vi hade en kille som hjälpte oss med motorcyklar. Vi fick krediter, trots att vi satt med betalningsanmärkningar, men vi var noga med att betala tillbaka. Christer är faktiskt en stor del i vår framgång. Han såg potentialen i oss, ville hjälpa till, samtidigt som han sålde motorcyklar. Idag förstår jag inte hur jag klarat alla motgångar sedan jag blev nykter. Det var allt ifrån att jag fick en stroke till att jag blev utförsäkrad. Till slut började jag bygga på klubblokalen och mitt nya behandlingshem. Vi tiggde reglar till väggar, vi diskade ute i rännorna på gården, vi gjorde allt för att få ihop pengar. Vet att vi hjälpte folk att flytta för att tjäna några kronor för uppbyggnaden av det nya livet och verksamheten. Det var inte bara en gång jag tänkte att det fanns lättare vägar att

MARIA ANDERSSON

ommaren 2020 gav sig Maria Andersson iväg på en 25 dagar lång motorcykelresa runt landet. Målet var att träffa bikers i deras egen miljö för att lära sig mer om den machostämpel som råder inom kulturen.

Det visade sig bli en känslosam resa. Ur mötena så framkom det hur machokaraktären skapas från början. Många vittnade om en utsatthet som barn, som brist på kärlek, mobbing, sexuella övergrepp, våld i hemmen och fattigdom. När kroppen inte längre klarade mer ångest och sorg så letade man ett sätt att bli respekterad, och en falsk machokaraktär skapades. Känslan att spela hård och känslokall var lättare att bära än att vara sårbar. Men priset de fått betala var skyhögt. Resultatet av alla möten visar vad som händer när gemenskapen och kärleken inte finns i uppväxten. Den visar att känslan är så pass viktig, att blir vi inte älskade, så kan vi åtminstone bli hatade. Det berättas om kärleken till hojen, klubben och den utökade familjen. Men även hur många brinner för att ge tillbaka och via bikerkulturen hittat vägar att stötta de mest utsatta i samhället. Välkommen till en läsning som berör, och som för första gången berättar om människorna bakom västen. Samtliga intervjuer har godkänts av respektive individ.