Tidigare böcker i serien om Stallgänget på Tuva: Du och jag, Rejsab
STALLGÄNGET PÅ TUVA Vem kan rädda Artemis? © Text och bild: Lena Furberg Utgiven av Egmont Publishing AB, Malmö, 2020 Sättning och layout: Grassman Ord&Bild Tryckt av Edica, Polen, 2020 ISBN: 978-91-7621-522-7
Beställ boken på Adlibris.com! Dela kapitlet med dina vänner!
Kapitel 1
– Det här året ska bli så BRA! Så himla grymt bra, det känner jag på mig! Granis lyssnade med ena örat bakåt mot Bea, som satt med benen i kors på flakvagnen och pratade högt för sig själv med tömmarna i knät. Bakom vagnen släpade ett lastbilsdäck i snön. Meningen var att Granis skulle få ta i lite extra och bygga muskler inför våren. – Då ska vi starta i monté och du kommer att sopa banan med de andra, Granis. För du är bäst! Granis skrittade på genom snön. Den extra vikten la hon knappt ens märke till. Hon var inte speciellt grov men en urstark kallblodstravare som gillade att ta i. Det bolmade stora moln av frostig andedräkt ur hennes nosborrar i den kalla januari4
luften. Bea plockade upp mobilen för att ta en fin vinterbild av Granis rödbruna rumpa och lockiga svans, men tappade taget om den när hon tog av sig tumvantarna. Mobilen halkade av de frostiga plankorna och ner i snön. – Oj, hoppsan! PTRROOO! Bea drog lätt i tömmarna och Granis stannade lite motvilligt. – Stå still en sekund, jag ska bara hämta ... Bea surrade tömmarna runt lastvagnens hörnstolpe och hoppade av. Granis stod stilla, men funderade lite. Tålamod var inte hennes grej precis. Här kunde hon inte stå och göra ingenting. Så Granis tog spjärn i selen och började gå igen. Hon kunde hitta hem själv. – Nej! Vänta! Bea fiskade upp mobilen ur snön och pulsade iväg efter vagnen. – Stanna! PTRROOO! Granis hörde, men brydde sig inte. Och alla som sett Granis skritta vet att hon skrittar snabbt! Bea fick småspringa för att hänga med. 5
– Men det var då ... PTRROOO, Granis!! Bea kämpade på för att hinna ikapp, men snön var djup och hon hade bara de smala spåren efter vagnshjulen att hålla sig i. Skoskaften var redan fulla med snö, som stilla smälte och rann ner kring fötterna. Det var nog minst femton minusgrader, men Bea började bli både svettig och andfådd. Eländiga häst! – Men stanna då!! Ibland var Bea så nära, så nära ... Hon kunde nästan nå hörnstolpen ... – Nu du, nu har jag dig! Men i nästa sekund ökade Granis farten, bara en aning, och Bea halkade efter igen. Bea blev allt svettigare, och allt argare. Och Granis allt billigare – efter två kilometer var hon lätt till salu för en tia. Nu var de nere på Tuvagårdsvägen och stallet låg bara bakom kröken. – Det här är det pinsammaste jag varit med om i hela mitt liv. De kommer att skratta ihjäl sig när de ser oss ... HÄSTSKRÄLLE! I nästa ögonblick fick Bea syn på bilen som stod 6
parkerad precis utanför stallet. En röd skåpbil med vit logga på sidan: Distriktsveterinär. Alla andra tankar var plötsligt som bortblåsta. Vad gjorde veterinären här? Hade det hänt något? Var någon skadad? Granis hade äntligen stannat utanför stallet, och Bea spände snabbt loss henne. Men det var knappt att hon vågade öppna stalldörren och gå in. Tänk om något hemskt väntade? Inne på stallgången stod Katrin och Jenny, och såg allvarliga ut. Allvarliga på det där ödesmättade sättet som kan betyda vad som helst. Och med hästar kan verkligen nästan vad som helst hända, på en sekund eller mindre. – Vad har hänt? – Det är Artemis. Hon har kolik, hon är jättedålig ...
7
Kapitel 2
Artemis stod med halvslutna ögon och vilade sitt huvud tungt i Jonas famn. Han strök henne sakta med handen över halsen. På den andra sidan satt en lång slang kopplad till en slags plastpåse som veterinären hängt upp på boxgallret. Artemis hade fått kramplösande och smärtstillande medel, och det hade hjälpt. De hemska smärtorna i hennes mage var borta och nu var hon bara trött, så trött. Påsen med fem liter vätska droppade sakta sitt genomskinliga innehåll genom slangen och in i hennes kropp. Det var viktigt att hon inte blev uttorkad. – Allt är bra nu ... mumlade Jonas och fortsatte att stryka henne över den bruna halsen. Han fick bita ihop hårt för att inte börja gråta. Älskade, 8
älskade Artemis! Att se henne ha så ont och inte kunna göra någonting för att hjälpa henne, var bland det värsta han varit med om i hela sitt liv. Hon hade tittat rakt på honom och hennes ögon hade bett om hjälp, men allt han kunnat göra var att vänta på att veterinären skulle komma. Aldrig någonsin hade Jonas känt sig så förtvivlat maktlös. – Droppet får sitta kvar en stund till, tills påsen är tom, sa veterinären. Det behövs nog inte, men det är alltid bra att vätska upp henne lite efter en kolik. – Varför fick hon det, kolik? Kommer hon att få det igen? Jonas kunde fortfarande inte slappna av, fastän faran tydligen var över. För stunden i alla fall. – Det finns så många olika anledningar till att en häst får kolik, allt från dåligt foder till maskangrepp. En del får det en gång och sen aldrig mer. Dåligt foder? Maskangrepp? Jonas skakade på huvudet. Det var omöjligt. Så petig som han var med Artemis avmaskningar och med fodret hon fick! Nä, det måste vara något annat. 9
– Men oroa dig inte, hon ser fin ut nu, lite trött bara. Imorgon är hon nog som vanligt igen ska du se! Ring om du är orolig eller undrar över nåt! Okej? Veterinären gav Jonas en tröstande klapp på axeln. Men just nu fanns det ingenting som kunde trösta så att oron gick över. Den låg som en stor, tung klump i hans mage. Bea ledde in Granis i boxen och drog av henne selen och tränset. Granis körde ner huvudet i högen med hö och började äta, glupskt som vanligt, som om inget hänt. Den tryckta stämningen i stallet var inget hon märkte av. Hästar och människor lever i olika världar, tänkte Bea. Hästar bryr sig mest om mat och andra vardagliga saker, men de går aldrig runt och grubblar och oroar sig. Det gör människor. Jämt och ständigt. Hästmänniskor speciellt, de är nästan alltid oroliga över något. Och alldeles för ofta händer det något också. Som nu. – Du hade tur som slapp se eländet, sa Katrin tyst för att Jonas inte skulle höra. Artemis bara 10
slängde sig inne i boxen. Jonas fick knappt upp henne på benen så att han kunde få ut henne. – Jonas gick runt, runt med henne ute på vägen i minst en halvtimme innan veterinären kom, fortsatte Jenny. Man kan se säkert fem märken i snön där hon rullat sig. Inte ens Jonas kunde få henne att hålla sig på benen. Det var jättehemskt. – Vad läskigt! Artemis har väl aldrig haft kolik förut? – Vet inte, tror inte det. Inte här i Tuvastallet i alla fall. – Man vet ju inte hur hon hade det innan hon kom hit ... – Nä ... Det var sant. De flesta har ingen aning om hur deras hästar haft det tidigare i livet. Och hästarna kan inte berätta någonting. Bea gick iväg till kranen för att skölja av bettet. Den pinsamma händelsen med Granis var världens minsta och löjligaste bagatell nu. Bea nästan skämdes lite över hur upprörd hon hade varit över något så oviktigt. Stackars Artemis. Stackars Jonas ... 11
Kapitel 3
– Fina fina Jasmin Way! Petra drog Jasmins långa, silkestunna, svarta pannlugg åt sidan så att hela den smala strimbläsen syntes. Bläsen slutade i en liten, pytteliten rosa kyssfläck mitt på mulen. Man ska inte pussa hästar på mulen, de kan inbilla sig att ens näsa är en morot och bita av den i ett nafs med sina stenhårda tänder. Men Petra kunde inte låta bli, och än satt näsan kvar. Det var omöjligt att inte pussa på Jasmin, hur töntigt det än verkade. Lika omöjligt som att fatta att hon var Petras egen häst. Hon hade haft henne i en dryg månad nu, men det var fortfarande ett mirakel. Efter allt elände, allt letande, allt grubbel, alla tårar och tvivel hade travgubben gett henne 12
Jasmin Way alldeles gratis. – Jag har varken tid eller råd med problemhästar! hade Berthold, travgubben, sagt. Du får ta henne, annars skickar jag henne till slakt. SLAKT! Det hemska, gräsliga ordet. Petra hade helt ignorerat ”problem” i problemhäst och tackat ja i ett enda andetag. Ja! Ja, ja, JA! JAA TACK!! Att Jasmin var nervös och stressad, sjuklig, mager och knotig och knappt ville äta, betydde ingenting där och då. Sådana detaljer gick alltid att fixa sedan. Eller hur ...? – Jag kan ta kvällsfodringen så slipper du! sa Jonas när han stack in huvudet till Petra i boxen. – Jag ska ändå inte åka hem, jag sover här i natt. Hos Artemis, fortsatte han. Petra hade inget alls emot att kvällsfodra, det var egentligen bland det mysigaste hon visste, att vara kvar ensam i stallet sent sedan alla de andra gått hem och ljuset var släckt. När allt som hördes var det underbara ljudet av malande hästkäkar som åt natthö. Den där fridfulla känslan som inte finns 13
någon annanstans i hela världen, bara i ett stall om kvällen. Men hon tänkte inte protestera. Det var inte ett dugg konstigt att Jonas ville vaka över Artemis hela natten. Han hade väl knappast kunnat sova en blund hemma i sin säng, bara oroat sig över om Artemis skulle få kolik igen. Och ingen fanns där för att hjälpa henne. Usch, hemska hemska tanke! – Okej! Jag har redan gjort i ordning Jasmins hönät, hon ska ha lite extra ... Och kolla så att vattenkoppen fungerar, den är lite trög ibland. – Jadå, jag ska vara stalltomte och ha koll på allt! Jonas skrattade lite. Det var skönt att se honom skratta. Nyss hade han sett ut som om han aldrig skulle bli glad igen, någonsin. – Men ... Då sticker jag nu. Petra rättade till Jasmins röda täcke och pussade henne en gång till. – Vi ses imorgon, sötnos! – Ja, det gör vi! svarade Jonas med pipig röst från andra sidan boxväggen. – ÄH! 14
Fast hon kunde inte bli irriterad på honom. En annan dag hade hon kanske stört sig, men inte en dag som den här. Under det där retsamma låg en mörk och hemsk oro, det visste hon. – Ses imorrn! – Goodnight, sleep tight, hope the bedbugs don’t bite! Jonas satt hopkrupen i ett hörn av Artemis box. Han hade två gamla hästtäcken under sig och ett över knäna. Det borde hålla honom varm hela natten, speciellt om han hade dunjackan på sig och mössan nerdragen över öronen. Artemis hade sitt fina blåa täcke på. Hon stod och åt ur hönätet och såg ut precis som vanligt, som om inget alls hade hänt för bara några timmar sedan. Jonas vakade över henne med hökögon, men kunde inte se det minsta tecken på någon ny kolik. I andra boxhörnan låg en stor hög hästbajs, det bästa tecknet på att hennes mage fungerade igen. – Det får inte hända dig nåt hemskt ..., viskade 15
han. Artemis vände på huvudet och såg på honom. Den stora vita stjärnen i hennes panna lyste i halvmörkret. Det knöt sig hårt i Jonas mage. Det är hemskt, men sant – ibland fattar man inte hur mycket något betyder för en, förrän man nästan förlorat det. Jonas hade alltid vetat att Artemis var det finaste han hade, men nu kändes det så fruktansvärt tydligt. Han inte bara älskade henne – han behövde henne också. Utan henne hade livet varit alldeles ihåligt och utan någon riktig mening. Det var Artemis som gjorde att han inte hängde på byn med de andra killarna och rökte, eller drog runt med mopeden utan att veta vart. Utan henne hade han inte haft stallet och tjejkompisarna. Och ingen underbar varelse som väntade på honom och gnäggade lyckligt när hon hörde hans steg i stallgången. Utan Artemis hade han knappast brytt sig om att plugga – nu hade han en dröm: han skulle få bra betyg så att han kunde hitta ett bra jobb där han kunde tjäna pengar. Sedan skulle han köpa en liten gård någonstans, och Artemis skulle bli mamma till några fina fölungar. 16
Alla skulle få namn som började på A – A som i Artemis. Vilken härlig önskedröm! Men det där spelade egentligen ingen roll. Det var Artemis han behövde. Det gick bara inte att föreställa sig ett liv utan henne. Fina snälla Artemis med vårta på mulen! – Jonas ...? Det är bara jag, Katrin! Stalldörren öppnades försiktigt och Katrin smög in. – Hur går det? Fryser du? Du kan inte sitta här hela natten utan nåt att äta! Jag har en termos med varm choklad åt dig och en pizza – visst gillar du ost och tomat ...? – Oj, men vad schysst! Du behövde inte ... – Jag har ett äpple till Artemis också, jag skar det i små bitar så att hon inte får ont i magen. Jonas hade inte haft en tanke på att äta någon middag, men nu insåg han att han var hungrig. En pizza var bara perfekt! Och att Katrin faktiskt tänkt på honom. Det kändes bra. Sådana kompisar som här i stallet hade han verkligen aldrig haft förut. 17
– Sms:a om du behöver nåt! Jag och Bea kollar på film och äter pizza i soffan. Du får jättegärna komma in om du vill? – Tack, men jag stannar här. Det här blir jättebra! Tack! Ja, om bara Artemis fick vara frisk så var allting faktiskt nästan helt perfekt! Jonas tog en stor tugga pizza och blundade. Något godare hade han nog aldrig ätit i hela sitt liv.
Beställ boken på Adlibris.com! Dela kapitlet med dina vänner!
18