Page 1

v a r a it B pussel ett Bitar av ett pussel

Om ätstö r & sys ningar konk ärlek

Malin Lundgren


v a r a it B pussel ett Malin Lundgren


Tidigare böcker av Malin Lundgren Zero betyder noll (som i nolla), Idus förlag, 2018

Bitar av ett pussel Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Malin Lundgren © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7577-982-9


Till min älskade syster Som alltid finns där i vått och i torrt Och till alla andra systrar där ute Tillsammans är vi mindre ensamma


Prolog Egentligen är det ganska mysigt att få lite egentid med min storasyster. Det är inte så ofta det händer nu för tiden. Ändå har vi bott under samma tak i ett halvår nu. – Har du sett en sån där blå med streck, typ så här och så här, säger Elise och tecknar med fingrarna. – Den? frågar jag och håller upp en blå-röd pusselbit med diagonala streck. – Nej, alltså, mer så här, säger hon och gör helt andra vågrörelser med handen än tidigare. Jag rynkar ögonbrynen och rotar tveksamt runt på bordsytan. – Här! utbrister jag och håller upp en pusselbit med cirklar och vågmönster i olika blå nyanser. 7


– Ja, precis den, svarar Elise och trycker fast biten i det övre högra hörnet. Jag ser skräckslaget på när ena knoppen som ska fästas i kantbitens hål lossnar. Det var inte riktigt rätt bit och nu kommer den inte gå att trycka fast på rätt ställe. – Oj, råkar jag få ur mig. Det var ett misstag! Elise far upp ur soffan och kastar en hel näve med pusselbitar på golvet. – Jävla skitpussel! skriker hon. Hennes ansikte förvrids av ilska. Jag suckar. Hon svär bara när hon är hungrig. Jag lägger mig på golvet och börjar försiktigt plocka upp bit för bit. – Jag tänker inte fortsätta med det här dumma pusslet. Bitarna passar inte och nu kommer det bli ett hål i pusslet hur vi än gör, säger Elise. Hon kryper upp i soffans hörn och lägger armarna i kors över bröstet. Jag reser mig från golvet, lägger de bitar som jag kunnat hitta på soffbordet och backar långsamt in till 8


sovrummet. Imorgon är jullovet slut fÜr min del och jag müste upp tidigt till skolan.

9


Kapitel 1 Min ryggsäck känns tung, nästan så tung så att det är svårt att andas. Fast jag syftar inte på skolryggsäcken. Den är tom eftersom vi inte har behövt ta hem några böcker över jullovet. Tyngden kommer från en slags osynlig ryggsäck. Med alla de där tunga känslorna som man bär omkring på hela tiden. Vissa dagar känns den tyngre än andra. Som den här till exempel. Jag är på väg till skolan för första dagen av terminen. Vårterminen i sjuan. När jag kommer in i skolan ser jag mig om i korridoren. Ensam? Det borde ändå vara fler elever som hunnit komma. Eller? Jag går med långsamma steg upp för trapporna mot korridoren där våra skåp finns. Då 10


hör jag fnitter längre bort, runt hörnet. Gamla minnen sveper förbi.

� – Sch, hon kommer, var beredd på att hålla för näsan. Stink-Edith kommer nu, viskades det följt av fnitter i min förra skola. Sedan la någon elev krokben för mig så att jag föll handlöst. – Hörru, se dig för. Äckliga klantskalle! sa den som fält mig. Till och med lärarna brukade säga åt mig att resa på mig när jag låg på golvet. – Men snälla Edith, se dig för! sa lärarna gång på gång när jag låg på korridorsgolvet.

� Jag stannar upp i den första korridoren. Trots att jag befinner mig i min nya skola vill jag inte fortsätta bort till korridoren som fnittret kommer från. Men jag måste, för där borta är mitt skåp. 11


– Nej, sch … var tyst, viskar någon. – Det är visst sant. Jag lovar, svarar en annan röst. – Det kan väl inte du veta? Tyst med dig nu, säger den första. Ju närmare jag kommer desto säkrare blir jag. Det är Alex och Sasha som viskar om någonting. De är mina vänner. Det kan inte vara mig de viskar om. Ändå gör det ont i magen. Jag svänger av runt hörnet och försöker att inte låtsas om dem. Min blick dras till dem ändå. De står vid sina skåp, som tyvärr är närmare än mitt. Jag måste alltså gå förbi dem. De tittar mot mig och försöker kväva fnitter. Vad fnissar de åt? – Hej Edith, säger Alex. Det glittrar i hennes ögon, så där som det kan göra när man försöker dölja ett skratt. Det är konstigt egentligen, hur ögonen kan avslöja en när man försöker dölja något. – Hej, säger Sasha. Även hennes ögon glittrar. Jag försöker le mot dem, men det går tydligen inte så bra. 12


– Hur är det? Mår du inte bra? frågar Alex. Jag lägger märke till en oro i hennes blick. Även Sashas blick förändras. Sasha lägger sin hand över min axel. Vänligt. Omsorgsfullt. Ändå känner jag hur jag automatiskt spänner mig. – Har du haft ett bra lov? frågar Alex. Jag tror att hon byter samtalsämne i ett försök att få mig på bättre humör. Det fungerar inte något vidare bra. Jag vill veta vad de fnissade om. – Sådär, svarar jag kort. Jag orkar inte gå in på några detaljer just nu. – Vet du vad som kan få dig på bättre humör? frågar Sasha och snörper på munnen i ett försök att inte brista ut i ännu en fnitterattack. – Du ska bara vara tyst! fräser Alex. Den glada glimten jag tidigare anat i blicken är försvunnen. Hon tycks ha fått nog. Men jag ler. Det känns inte längre som om det var mig de fnissade åt. Varför skulle de det egentligen? Det är bara mina hjärnspöken som övertolkar och överanalyserar allting. 13


I själva verket är Sasha och Alex mina vänner. De enda vänner som jag har på den här skolan. Jag borde vara mer rädd om dem och inte misstro dem hela tiden. Men det är svårt. Jag andas in djupt och låter en känsla av tacksamhet över skolbytet svepa genom mig. Min mamma övertalade mig att flytta hem till henne efter sexan. Jag ville bo kvar hos pappa. Jag hade sökt till en friskola i närheten av honom, men mamma tyckte att det var bättre att jag bröt upp helt och hållet och flyttade därifrån. Hon trodde att pappa hade med saken att göra, att jag var ensam och retad. Min kära, älskade pappa. Jag saknar honom. Nu hinner jag inte ens hälsa på honom på helger och lov som det var tänkt från början. – Äsch, det är ingen fara, klart jag inte säger något, säger Sasha vänd åt Alex håll. Hon svarar inte utan står bara och gräver runt bland böckerna i sitt skåp. – Asså, vad är det för dag idag? Vad har vi för lektion? muttrar Alex. 14


– Matte, säger jag. – Halvklass? frågar Sasha. – Helklass, svarar jag. – När börjar vi? undrar hon. – 08:10, svarar jag. – Det är så himla skönt att ha dig, Edith. Du är som ett vandrande schema, säger Alex. – Mm, säger jag lågt och sneglar på det uppsatta schemat som jag har på insidan av min skåpsdörr. Och där var den tacksamhetskänslan försvunnen. Jag är bra att ha för att jag håller koll på schemat. Inte för att jag är en snäll, rolig kompis. Suck. Jag tar mina matteböcker och går bort mot klassrummet. Klockan är sju minuter över åtta och vår mattelärare har precis öppnat klassrumsdörren. Tänk om jag hade valt den där friskolan istället. De skulle jobba på ett mycket friare sätt, som inte var så tidsbundet. Då hade jag inte behövt hålla koll på schemat åt alla andra. Nu går jag i en alldeles vanlig kommunal 15


skola. Lite fรถr vanlig. De tidsbundna rutinerna gรถr mig stressad.

16


Kapitel 2 När jag kommer ut på skolgården under rasten sitter Alex och Sasha vid några bänkar. Alex sitter i skräddarställning uppe på bordet. Sasha sitter också uppe på bordet, men med fötterna på ena sittdelen. Jag sätter mig på den andra sittdelen. Den är iskall. För att vara januari är det ganska snöfritt ute. Bara några enstaka snöhögar ligger kvar längst in mot husväggarna. Bänken gnistrar däremot av frost. Försiktigt, för att inte verka larvig, smyger jag in mina fingervantar under rumpan. Fingrarna drar jag in innanför jackans muddar. – Kan du hålla en hemlighet, frågar Alex och tittar lite finurligt på mig. 17


Hur hjälper man någon som inte själv är villig att ta emot hjälp? Edith är 13 år och går i sjuan i en ny skola. Med hjälp av de nya vännerna försöker hon lägga den tidigare mobbningen bakom sig, men det visar sig svårare än väntat. Händelser utanför Ediths kontroll gör att det förflutna kryper tillbaka in i hennes nya liv. Om hon ändå bara kunde vara som alla andra! Hon önskar lite att hon brydde sig om samma saker som de andra gör, samtidigt tycker hon ju om sin egen unika stil och letar efter nya sätt att uttrycka den på. Hemma hos mamma är det trassligt, där finns Ediths svårt sjuka storasyster som kräver all mammas uppmärksamhet. Hemma hos pappa är ingenting som det var förr. Bitar av ett pussel är en fristående uppföljare till Zero betyder noll (som i nolla). Det är en berättelse om att känna sig missförstådd av sina vänner, om ätstörningar och om den starka kärleken mellan systrar.

www.idusforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789175779829  

9789175779829  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded