CAMILLA GUNNARSSON Är det ledigt här?
Är det ledigt här?
ÄR DET
LEDIGT
HÄR?
CAMILLA GUNNARSSON
Böcker utgivna på Idus förlag av Camilla Gunnarsson: #tillsammans #utanför, 2016
Tova-Li och sommarlovet, 2016 Viktors nya tröja, 2016 När mammorna blev kära, 2017 Superhjälte-mamman flyger in i väggen, 2017
Är det ledigt här? Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Camilla Gunnarsson © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-7577-950-8
Kapitel 1 – Är det ledigt här? frågar Albert och tittar på den tomma platsen bredvid mig. Vi sitter vid vårt vanliga bord i skolmatsalen. Det är jag, Gabbe, Tobias, Leo och de andra. Det vanliga gänget. Runt oss blandas slamret av tallrikar och bestick med prat och skratt. Vid vårt bord blir det tyst. Albert står kvar och balanserar sin bricka med köttfärssoppa, mjölk och macka medan han väntar på ett svar. Jag tittar ner och petar med skeden på en ensam potatisbit på min tallrik. Jag väntar på svaret, precis som de andra vid bordet. – Nej, det är upptaget, säger Gabbe. Det är en sån dag. En sån dag då det är upptaget vid vårt bord. Det är det nästan alla dagar. 5
Jag behöver inte titta upp för att veta hur de andra vid bordet ser ut. Någon flinar. Någon nickar. Någon tittar ner, precis som jag. Jag vet också hur Alberts ansiktsuttryck förändras även om jag inte ser det. Medan Albert går vidare med sin bricka till nästa bord drar Gabbe ett skämt. Alla skrattar, fast flera av oss har hört det förut. Alla skrattar när Gabbe skämtar. Så har det alltid varit, så länge jag kan minnas. Och så länge jag kan minnas har Albert gått runt och letat efter en ledig plats. – Ska vi gå? frågar Gabbe. Det är mer ett kommando än en fråga. Alla reser sig. Jag också. Det är så det är. Det är så vi gör. Stolen bredvid mig är fortfarande tom.
6
Kapitel 2 Varför är det så lätt att fortsätta göra som man brukar göra? Måste det vara så svårt att ändra på saker? Varför är det alltid Gabbe som bestämmer? Varför fortsätter vi att göra som han vill, även när vi vill något annat? Jag tycker inte alltid som Gabbe, och det tror jag inte att de andra gör heller. Ändå är det som om något tar stopp i mig när jag tänker på att säga emot. Det kan handla om att gå och köpa godis på rasten fast jag är orolig för att komma försent till nästa lektion. Det kan handla om att säga att det är coolt med skräckfilm fast jag avskyr både filmerna och rädslan som sitter kvar i mig efteråt. Det kan handla om att strunta i det som vikarien säger fast jag tycker synd om henne när ingen lyssnar. 7
Och det kan handla om hur vi är mot Albert. Det är inte så att vi är taskiga mot Albert. Vi brukar inte säga elaka saker till honom. Vi säger inget alls till Albert, om han inte frågar oss om något. Och om vi inte hamnar i samma grupp som honom på gympan, eller när vi ska ha grupparbete. Då måste man ju prata. I alla fall lite. Fast Albert väljer oftast att jobba själv, om han kan. Gympan är det länge sedan han var med på. Ibland kanske någon säger dumma saker om honom, men inte till honom. Det är väl ändå skillnad? Gabbe brukar säga att Albert har fula kläder och ser ut som en vandrande pinne för att han är så smal. Tobias och Leo är experter på att härma hur han låter. Albert säger ”s” på ett speciellt sätt. Det liksom väser litegrann. Alla i vårt gäng skrattar när de håller på. De brukar härma andra också, men mest härmar de Albert. Jag tror inte att Albert hör vad de säger. Det hoppas jag i alla fall att han inte gör. Gabbe 8
brukar visserligen alltid prata högt. När man kommer in i skolkorridoren eller klassrummet hör man direkt om han är där. Tobias och Leo är inte heller så tystlåtna. Okej, det kanske kan ha hänt att någon har sagt något dumt till Albert. Sånt som alla får höra ibland. Sånt man får räkna med. Det är ju bara på skoj. Fast egentligen fattar jag inte vad som är så roligt med att säga dumma saker till varandra. Jag har i alla fall aldrig sett någon göra taskiga saker mot Albert. Ingen knuffar honom eller slår honom. Ingen drar i hans hår. Ingen spottar efter honom i korridoren. Ingen gömmer hans jacka eller kastar hans keps i papperskorgen. Jag tror inte att någon skriver elaka saker till honom på Snapchat heller. Jag vet inte ens om någon i klassen har honom på Snap eller Insta. Inte jag i alla fall. Det är ju inte så att vi är taskiga mot Albert, eller mobbar honom. Eller?
9
Kapitel 3 Jag är först på plats på orienteringen. Pappa som skjutsar mig har bråttom till ett möte. Jag sätter mig på en bänk utanför klubblokalen och väntar på de andra. Det är ingen av dem jag brukar vara med i skolan som orienterar. Jag började med det när jag var liten, för att mamma och pappa höll på med det. Sedan har det bara blivit att jag har fortsatt. Jag tycker om att vara i skogen och det är kul när man får anstränga sig för att hitta kontrollerna. Orientering är väl kanske inte den coolaste grejen man kan hålla på med, i alla fall inte enligt Gabbe. Fast han vet inte att jag orienterar. Det är enklast att låta bli att prata om en del saker i skolan. Gabbe själv verkar inte ha några intressen alls. Inte ens fotboll eller hockey, fast nästan 10
alla i klassen håller på med det. Konstigt egentligen. Undrar varför? – Är det ledigt här? frågar en röst bakom mig. Jag blir rädd och hoppar till när tystnaden bryts. Sedan blir jag ännu räddare när jag känner igen rösten. Det är Alberts röst. Vad gör han här? – Jo … det ser väl ledigt ut …, svarar jag. – Man vet inte om det är ledigt fast det ser ut att vara det, säger Albert och sätter sig ner. – Det förstås, säger jag och känner mig dum. – Det är första gången jag ska vara med och orientera, säger han. – Jaha, säger jag fast jag fattar att det är så. Jag skulle ju ha märkt om han hade varit där. Jag lägger ofta märke till Albert, även om jag inte låtsas om det. Vi sitter tysta bredvid varandra. Träden susar runt oss. Fåglarna kvittrar. Det låter som om de pratar med varandra. Det känns som om vi också borde prata, men jag vet inte om vad. Vad är Albert intresserad av? Vem är han egentligen? 11
Jag blir gladare än vanligt över att se de andra dyka upp. Otto frågar om jag ska vara med och tävla i helgen. Tim berättar om när han ramlade ner i ett lerigt dike förra gången han tävlade. Han hoppar runt på marken med breda kliv för att visa hur det var att springa vidare i blöta, kalla kläder och leriga, klafsande skor. Det ser roligt ut. Jag skrattar, men inuti mig är det något som skaver. När träningen börjar glömmer jag bort Albert. Det går inte att tänka på så mycket annat när man orienterar. Det gäller att fokusera på det man gör. En fot i taget ska landa rätt bland rötter, stenar och lingonris medan man letar efter kontrollerna. Jag älskar känslan när allt annat försvinner. När inget annat än det jag håller på med får plats i mina tankar. Så är det när jag orienterar. När jag ska åka hem ser jag Albert på håll. Han ser ensam ut. Här också. Vill han vara det?
12
Kapitel 4 Dagen efter märker jag att Albert tittar på mig i skolan. Jag låtsas inte se honom.
13
När klassen pratar om trivselregler låter allt så enkelt. John vet exakt hur han ska göra för att vara en bra kompis och klasskamrat. I verkligheten är det svårare. När
Gabbe
och
de
andra
i
kompisgänget
bestämmer saker vågar John inte säga emot. Även om han undrar varför Albert inte får vara med gör han som de andra och låtsas inte om honom. Ännu krångligare blir det när Albert dyker upp på Johns orientering.
INTE GÖRA NÅGoT oCKSÅ EN HANDLING.
ATT ÄR
www.idusforlag.se