9789175575421

DÖDSÄNGELN I

SIDE

DÖDSÄNGELN I SIDE

CHARTER

DECKARE

Copyright © Anna-Maria Ekblad 2023 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2023 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag och inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com ISBN: 978-91-7557-542-1 Tryckt hos ScandBook, Falun 2023

Persongalleri

Reseledarteamet i Side, Resexperten Anna Lindblom, 23 år, reseledare, Sundsvall, arbetar sin fjärde säsong vintern/våren 2022.

Viktoria Malm, 25 år, platschef, Malmö.

Viktor Malm, 25 år, reseledare och tvillingbror till Viktoria, Malmö.

Första säsongen.

Astrid Pilsäter, 28 år, svenska som bott i Oslo under uppväxten.

Första säsongen.

Zacharias Du Maz, 51 år, den lokala resebyråchefen.

Walter Streber, 59 år, Resexpertens ekonomichef.

Maria Koc, 41 år, lokal polis som arbetar med turistfrågor.

Farida Aydin, chefsläkare i Antalya.

Familjen Josefsson Elias Josefsson, 35 år, mäklare.

Julia Josefsson, 32 år, psykolog.

Hugo Josefsson, 3 år.

Aron Josefsson, 1 år.

Familjen Engblom Stina Engblom, 32 år, advokat.

Jill Engblom, 32 år, åklagare.

Vera Engblom, 18 månader, Stinas dotter.

Signe Engblom, 17 månader, Jills dotter.

5

Familjen Andersson Linette Andersson, 32 år, frisör.

Martin Andersson, 40 år, advokat.

Love Andersson, 5 år.

Saga Andersson, 3 år.

6

Prolog 30 november 2018 Sjukrummet var vitt och kalt, det stod endast en säng i rummet och en besöksstol. Så opersonligt och sterilt, det var som att komma in i dödens kammare.

Elias betraktade sin fru Julia som satt på sjuksängen, sjöng och gungade sitt treåriga barn Hugo i famnen. Tårarna rann nerför Elias ansikte och han skakade på huvudet. Vad kunde han göra för att få henne att förstå? Hur skulle han själv någonsin förstå det ofattbara? Julia började sjunga och det gjorde ont i hela Elias kropp.

Han ville bara försvinna från jordens yta. Varför skulle de drabbas? ”Vyss lull lilla palt, leka får du sedan. Alla musbarn överallt, sover allaredan. Somna sött i vaggan din, jag ska inte störa. Räven sover också nu, med svansen under örat …”

Det var tyst en stund och sedan fortsatte hon att prata till det livlösa barnet. ”Din favoritsång, lilla älskling. Du måste vakna nu. Du kan inte sova mer. Det var dumt av mig att sjunga en vaggvisa när jag vill att du ska vakna, det är din favoritsång. Lilla älskade vän. Världen finns här och väntar på dig. Det är morgon nu.”

Julia fortsatte att gunga barnet som fått en askgrå ton i huden.

Elias satte sig bredvid Julia och strök henne på armen. Hon viftade bort honom och tog upp ett mjukisdjur som föreställde en liten mus. Den var grå i pälsen med skär nos och snälla ögon. Julia la 7

den lilla musen på barnets bröst. ”Titta, Hugo. Här är din favoritkompis, Alfred. Mamma och Alfred vill att du vaknar nu.” Barnet förblev orörligt och gav ingen som helst respons. Den lilla musen låg kvar i barnets famn. Julia kramade om Hugo. Elias strök Julia på ryggen och nu accepterade hon beröringen.

En timme senare kom en sjuksköterska in i rummet och gick fram till sängen där Julia och Elias satt med Hugo, fortfarande i samma ställning. ”Julia, det är dags att släppa Hugo nu.”

Julia skakade kraftigt på huvudet och höll armarna hårdare om den lilla kroppen. Hon höjde rösten som för att mota bort döden och sjöng igen. ”Vyss lull lilla palt, leka får du sedan. Alla musbarn överallt, sover allaredan. Somna sött i vaggan din, jag ska inte störa. Räven sover också nu, med svansen under örat.”

Elias strök Julia över kinden. ”Julia, älskade. Du hörde vad sjuksköterskan sa. Vi har suttit här i flera timmar nu, det är dags att släppa taget”, sa Elias med tjock röst. ”Du förstår ingenting. Hugo sover bara”, svarade hon och sjöng vidare.

8

Tre år senare Måndag 1 mars 2021 Elias gick runt med den nyfödda Aron i famnen i deras vardagsrum. Ögonen svämmade över när han kände doften av Arons hår. Han strök sonens huvud och blinkade bort tårarna. Han var så lycklig över att åter ha ett barn i sitt liv. Han hade inte trott att han skulle få uppleva den lyckan igen. Ord var överflödiga.

För att inte bli för känslosam bestämde han sig för att visa sin son deras hem. Elias fokuserade på det praktiska som han alltid gjorde i dessa situationer. Han tittade ut genom vardagsrumsfönstret på det vita vinterlandskapet. ”Välkommen Aron till vår familj och vårt hus. Jag lovar att jag ska skydda dig från allt ont. Nästa vinter ska vi åka pulka tillsammans. Det tror jag att du kommer gilla. Titta vilken fin trädgård vi har och hur nära det är till sjön. Här kommer vi bada på sommaren och leka kurragömma mellan bärbuskarna.”

Aron tittade upp på Elias med sina blå ögon och allvetande blick.

Elias hörde hur Julia stökade ute i köket, hon gjorde i ordning lunchen. Det gav honom egen tid med sin son. Julia hade annars svårt att släppa Aron ifrån sig och det var inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Hon hade varit djupt deprimerad efter Hugos död och första tiden hade Elias inte ens fått henne ur sängen. Julia hade varit helt okontaktbar och inte ens klarat av att han rörde vid henne. Hennes vänner Stina och Linette hade hälsat 9

på henne nästan varje dag den första och jobbigaste tiden. De hade suttit vid sängen och berättat om hur livet var utanför fönstret och vad som hände i deras vardag. Allt för att få Julia att vakna till liv igen. Det var Linette som hade föreslagit att Julia skulle skriva om sina erfarenheter och det hade blivit vändningen för hela familjen.

Skrivandet hade en läkande kraft. Julia gick till en psykolog och kom då i kontakt med andra föräldrar med liknande erfarenheter.

Hon började blogga och åkte runt och föreläste om ämnet. Elias såg hur energin kom tillbaka i hennes blick. Julia sa att hennes liv fått mening när hon fanns där och stöttade andra som var i samma situation som henne. Han var glad för hennes skull.

I Hugos rum hade tapeterna varit i beige och bruna toner med motiv från en cirkus, och fullt med matchande träleksaker. Julia hade inte stått ut med att ha någonting kvar från Hugo. Allt hade sålts eller slängts bort veckan efter han dött. Hugos rum hade blivit Elias arbetsrum. Det enda som idag fanns kvar från Hugo var ett fotografi i vardagsrummet och hans favoritleksak, musen Alfred, som de inte kunde släppa. Den satt vid hans fotografi. I samband med att Julia blev gravid gjorde de om ett annat rum på övervåningen till Aron.

Elias gick uppför trappan med sin son. Var det ett leende som han såg? Nej, det var för tidigt. Aron verkade gilla sitt nya hem. ”Nu ska jag visa dig ditt rum och jag hoppas att du tycker om det.”

De kom in i Arons rum, ett typiskt pojkrum i ljusblått och vitt. Sängen var vit med ett blått överkast, blå gardiner och en månformad lampa ovanför sängen.

Elias hade därför tapetserat en fondvägg med en mörkblå ton och gula stjärnor, som skulle föreställa en stjärnhimmel. På golvet fanns en bilbanematta, ett babygym och några blå stolar. Julia gillade att kombinera färger och i Arons rum gick allt i blått och vitt. Det gällde naturligtvis också alla Arons kläder.

Elias mormor hade skickat flera blå ögon i glas från Turkiet 10

till dem, som skulle skydda Aron mot onda makter. Det var en gammal tradition som fanns runt om i hela Medelhavsområdet och som Elias tyckte om. Han gömde ett öga i barnvagnen och ett annat i Arons säng. Han visste att Julia tyckte att han var löjlig och skrockfull, men han ville ta det säkra före det osäkra. Ingenting fick hända Aron.

11

Kapitel 1 Ett år senare – Lördag 19 mars 2022 Stina log mot sina vänner vid gaten. Platsen var full av människor som alla skulle åka i väg på semester. I det dämpade sorlet hörde hon glada och förväntansfulla röster. Det var snart dags att kliva ombord på planet. Hela kompisgänget med familjer var på väg till Turkiet för sol och avkoppling. Äntligen. Det hade varit några riktigt tuffa år. Julia hade förlorat ett barn, Linette hade startat upp egen verksamhet, var småbarnsförälder och Stina hade pluggat till advokat.

Stina, Julia och Linette träffades redan i förskolan, och hade sedan dess hängt ihop. De kallade sig själva för de tre blonda, blåögda musketörerna efter en av deras favoritsagor som barn.

De hade många gånger fått frågan om de var syskon eller släkt.

Som femåringar hade de bildat en pakt och sagt att de alltid skulle finnas där för varandra. En fröken hade hittat dem bakom lekstugan med händerna hopflätade. Vad fröken inte visste var att de hittat en nål, stuckit i varandras fingrar och delat blod. Det var Julia som kom på idén. Hon hade sett på film, att det var så pakter ingicks. Idag tyckte Stina att det varit ganska fånigt men som barn hade hon upplevt det jättestort. Vilka busungar de hade varit, Julia, Linette och Stina. Hon skrattade åt minnet.

Oavsett om det berodde på deras pakt från barndomen eller inte, så hade de hållit löftet till varandra att aldrig skiljas åt. De hade 12

följt varandra genom grundskolan, gymnasiet och sedan vidare ut i arbetslivet. Alla tre bodde återigen i Lindesberg, inte längre på samma gata som de gjort när de var barn, men deras hus låg inte mer än tio minuter med bil från varandra. Linde med sin vackra sjö hade blivit en naturlig plats att återvända till efter universitetet.

Stina hade förverkligat sin dröm och köpt ett hus med utsikt mot sjön. Det var magiskt att sitta i köket, varje morgon innan familjen vaknat, med den utsikten och se hur sjön bytte skepnad efter årstiderna. Det gav henne lugn och ro i själen. Hon hade aldrig trott att ett boende skulle betyda så mycket.

Stina stördes i sina tankar av att dottern Vera gnydde till. Hon vaggade vagnen och flickan somnade om. Det var bra om hon kunde sova en stund till. Vera hade sovit oroligt i natt och det brukade hon inte göra. Stina var övertygad om att barnen kände sina föräldrars stress och sinnesstämning. Stina älskade att resa men denna gång var hon orolig för att allt inte skulle fungera. Det var första gången hon reste med sina barn. Livet hade verkligen förändrats sedan hon blev mamma. Hon var tacksam för sina föräldrar som hjälpte till och stöttade genom att hjälpa henne med barnen. Framför allt var Stina glad att hon själv hade en fin barndom att se tillbaka på och ta inspiration ifrån. De hade inte haft mycket pengar, men hon visste att hon var älskad. Annat var det med hennes fru Jill, vars familj hade haft goda ekonomiska förutsättningar, men föräldrarna var aldrig hemma. Stina kunde känna att barnen inte var viktiga för dem. Jill hade svårt med tillit efter allt hon varit med om. Stina tyckte synd om henne ibland, men passade sig för att säga något. Det var ett känsligt ämne. Allt hon kunde göra vara att visa villkorslös kärlek och acceptera Jill för den hon var.

Stina betraktade nöjt vännerna. Alla tre hade hunnit få egna familjer och blivit mammor. Hon hade varit med och skapat det lilla undret Vera. Det var helt obegripligt att de skulle fylla trettio­ fem i år. Vart hade tiden tagit vägen?

13

”Får vi be om er uppmärksamhet. Vi börjar nu hälsa passagerarna på rad ett till tio välkomna ombord på flyget. Bered plats för alla barnfamiljer”, sa personalen vid incheckningsdisken.

Stina nickade mot sina vänner, lyfte upp den sovande Vera ur vagnen och gick mot incheckningsdisken tillsammans med Jill som bar på deras andra dotter Signe.

Julia var inbegripen i en livlig diskussion med Linette när Elias kom fram till dem. ”Vi är snart de enda kvar. Kom, vi behöver gå ombord.” *** Tre timmar in på flygresan tryckte Elias på knappen ovanför deras huvud för att påkalla hjälp. Flygpersonalen gick runt och samlade in matbrickorna. Han valde själv aldrig att beställa mat, utan tyckte att maten var ganska trist. Han såg hur grannarna på andra sidan gången ätit en frukostbricka. Hjärtat bultade hårt. Kunde personalen släppa allt och komma och hjälpa dem? Han var stressad över att Aron vände och vred sig i barnvaggan. Julias blick var stirrig. Elias undrade hur han skulle kunna lugna ner situationen. ”Hjälp, kan jag få hjälp”, skrek Julia åt en flygvärdinna som släppte matvagnen och skyndade sig fram. ”Vad kan jag hjälpa till med?” ”Finns det någon läkare ombord?” frågade Julia.

Elias lyfte Aron ur barnvaggan och i samma stund kräktes han över Elias bröst. ”Titta, han är alldeles blek”, fortsatte Julia. ”Fy vad äckligt”, utbrast kvinnan på stolsraden framför dem.

Flygvärdinnan nickade till en av sina kollegor. Hon gjorde ett utrop och inom några minuter kom en läkare fram till Julia.

Flygvärdinnan flyttade på sig och gav plats. ”Hej, mitt namn är Annika Andersson och jag arbetar som allmänläkare. Berätta, vad har hänt”, frågade läkaren.

14

Elias gav Aron till Julia som tog barnet mot sitt bröst och gungade honom. Elias fick en handduk av flygvärdinnan och började torka av sig spyan. Elias såg på Julia som försökte hämta andan. Hon var verkligen rädd. Han hade inte sett henne så uppjagad tidigare. ”Aron kräks men det värsta är att han är alldeles vit. Jag klarar inte av barn som är bleka”, svarade Julia. ”Barn kan tappa färg när de kräks. Det är normalt”, konstaterade läkaren Annika. ”Han kommer väl inte att dö ifrån mig”, sa Julia och det lät mer som en viskning. Både Elias och läkaren hade svårt att uppfatta vad hon sa och bad henne upprepa orden. ”Herregud, jag orkar inte mer … Aron kommer väl inte att dö ifrån mig?” Denna gång skrek Julia fram orden och hennes kropp började skaka. Det såg ut som om hon fått frossa.

Elias försökte lugna ner henne genom att stryka henne på armen.

Julia slog bort honom. Elias fick en flashback, det kändes precis som när de var på sjukhuset med Hugo. Det kunde väl ändå inte vara möjligt? Han hade svårt att koncentrera sig för sorlet i planet.

Annika försökte lugna ner Julia genom att ställa frågor. ”Hur gammal är han?” frågade läkaren samtidigt som hon undersökte barnet efter bästa förmåga. ”Aron är bara ett år”, svarade Julia. ”Har han flugit tidigare?”

Julia skakade på huvudet. Elias hoppades att frågorna skulle få henne att lugna ner sig. Arons bleka ansikte började få färg igen. ”Vissa barn kan ha svårt med lufttrycket i kabinen. Visar han några tecken på att ha ont i öronen?” undrade Annika. ”Jag tror inte det. Var det fel att vi tog flyget? Klarar inte Aron av att flyga? I så fall får vi åka hem på något annat sätt … ska vi hyra en bil?” mumlade Julia. ”Det är ett senare problem, Julia. Tänk inte på det nu. Vi löser det …”, svarade Elias.

15

”Om han inte klarar av att flyga, vad gör vi då?” ”Jag förstår att det är jobbigt. Det är bara en timme kvar till landning, och då ser vi till att Aron får åka direkt till sjukhuset”, svarade flygvärdinnan som stod bakom läkaren.

Julia tittade på Annika. ”Du måste göra något, hjälp mig! Tänk om han dör.” ”Risken att Aron skulle vara så dålig att han dör är liten. Han skrek för en stund sedan och det visar på missnöje av något slag.

Det är hans sätt att kommunicera”, sa läkaren med en lugn röst. ”Jag vet ingenting. Jag är helt blank i huvudet. Allt jag vill och önskar är att Aron inte dör ifrån mig.” ”Jag får ögonkontakt med honom och han är vid medvetande.

Han är inte lika blek i ansiktet längre och det är ett bra tecken.

Det är svårt att ge några besked här i flyget. Jag har inte heller någon utrustning att undersöka honom med. Vad sägs om att jag, som läkare och din man byter plats, så kan jag vara framme hos din son. tills vi landar.” ”Ja, det vore skönt. Elias, är det okej att du ger din sittplats till läkaren och flyttar på dig?” frågade Julia.

Elias nickade. Allt för att Aron och Julia skulle ha det bra.

Han gick en bit bak och höll sig på behörigt avstånd. Han skulle fortfarande kunna se och höra vad som hände och snabbt hjälpa Julia om det behövdes. När Elias ställde sig i gången såg han hur passagerarna i raderna bakom verkade sitta på helspänn och lyssna på vad som sades. Han hörde Julia säga: ”Du förstår, jag har tidigare förlorat ett barn väldigt plötsligt.

Det skulle vara fruktansvärt om det hände igen. Jag skulle aldrig förlåta mig själv. Vad gör jag för fel? Varför kan jag inte behålla mina barn?” Elias såg hur tårarna rann nerför Julias kinder. Han var tacksam över att hon kunde sätta ord på sin oro. Läkaren tog hennes hand och verkade försöka lugna ner henne. ”Du ska inte vara orolig. Jag förstår att det är lätt att koppla din sons illamående till tidigare erfarenheter. Det är inte konstigt 16

att små barn kräks. Har du kollat om han har några allergier? När fick han mat senast?” frågade läkaren. ”Jag gav honom välling för två timmar sedan”, svarade Julia.

Aron började plötsligt skrika högt och ljudligt. Han vände och vred på sig i Julias famn. ”Det är ett gott tecken att han skriker. Det är bättre än att han är tyst”, sa Annika.

Flygvärdinnan kom tillbaka till Julia och Elias hörde henne fråga: ”Hur går det för er?” ”Det är svårt att säga varför pojken mår dåligt. Vi måste vänta tills planet har landat och ta honom till sjukhuset”, svarade läkaren.

Elias som stod bredvid flygvärdinnan såg hennes nickande.

Färgen steg i Julias ansikte. Elias kunde inte undgå att märka hennes snabba humörskiftning. ”Tänk om min pojke dör. Då är det ditt fel och ansvar. Är du verkligen läkare?” Julia slöt Aron i sin famn ännu hårdare. ”Jag ser att du är upprörd och orolig. Jag förstår det men det är inte bra, varken för dig eller Aron. Vad sägs om vi ber din man ta över, så får du får vila.”

Läkaren och flygvärdinnan tittade på varandra i vad Elias upp­ fattade som samförstånd. Aron fortsatte att skrika, sprattlade, vände och vred sig i Julias famn. Han var otröstlig.

En kvinna i raden bakom ställde sig upp och tittade på Julia och läkaren och sa: ”Snälla, kan ni försöka få tyst på barnet? Det är förfärligt, rent ut sagt outhärdligt.” ”Menar du att jag inte är bra för mitt barn”, skrek Julia.

Arons skrik hördes i hela kabinen.

Elias tog ett steg framåt. Han uppfattade att Julia höll på att tappa greppet över hela situationen.

Kvinnan bakom Julia fortsatte: 17

”Det är klart att du ska lita på läkaren. Hon verkar trevlig och försöker hjälpa dig. Jag tänker att du själv måste sluta skrika, det stressar ditt barn.”

Julia stirrade på kvinnan och vände sig sedan tillbaka till läkaren Annika. ”Nej, du rör inte mitt barn. Jag vet vad som är bäst för honom.

Du är ingen riktig läkare”, skrek hon.

I övrigt var det alldeles knäpptyst. Passagerarna var ofrivilliga åskådare till dramat. Kvinnan satte sig ner igen. Elias såg hur hon skakade på huvudet och ryckte på axlarna. Det var som hon med kroppsspråket ville säga att hon i alla fall hade försökt. *** Stina hade en klump i magen. Stackars Julia, hon förstod hennes oro även om hon uppfattade att den var överdriven. Varför skulle läkaren inte vilja hjälpa henne? Julia kunde nog inte tänka klart.

Stina funderade på vad hon kunde göra för att hjälpa henne. Julia kände ju Stina och visste att hon aldrig skulle lura henne. Stina bad Jill ta hand om barnen. Hon hade fått fönsterplats, så det tog lite tid att ta sig ut till mittengången. De satt på rad tio och Julia satt på rad sju. Stina skyndade fram till Julia. ”Julia, hur kan jag hjälpa dig?” frågade Stina. ”Vet du vad hon sa? Att jag inte var bra för Aron. Jag, som gör allt för honom”, sa Julia vasst och tittade med frågande blick på Stina. ”Det är din tolkning. Om du inte känner att jag kan hjälpa dig och din son, så flyttar jag på mig. Inga problem”, svarade läkaren och reste sig hastigt upp. ”Ja, försvinn härifrån”, sa Julia.

Läkaren och flygvärdinnan viskade något till varandra. Stina undrade vad de pratade om. Julias agerande var märkligt och Stina hade aldrig sett henne sådan tidigare.

Aron grät högljutt i flera minuter.

18

En man längre bak i planet skrek plötsligt: ”För faan, få tyst på ungen. Jag står inte ut …”

Elias passerade mannen och vände sig om. ”Har du själv barn?”

Mannen tittade förvånat på honom, fann sig snabbt och konfronterade Elias. ”Vad menar du? Är du pappan till barnet? Se till att få tyst på både ungen och frun. Du måste lära dig att hantera dem. Vi får ont i öronen. Varför ska vi behöva ta del av ert drama och misslyckade försök till att vara föräldrar.”

Stina såg hur det svartnade till i Elias ögon. Han lutade sig in mot mannen och på en sekund tog han tag i mannens skjorta och började dra upp honom från stolen. ”Vad gör du? Du är inte klok? Släpp mig! Kalla på polis. Detta är ett övergrepp.”

Det blev fullkomligt kaos i flygplanet. Flera av kabinpersonalen rusade fram och tog tag i Elias, som genast släppte taget om mannen. ”Förlåt … jag vet inte vad jag håller på med”, sa Elias. ”Helvetet kommer att frysa till is, innan jag godtar en ursäkt från dig”, svarade mannen.

Två ur flygpersonalen tvingade Elias längst bak i flyget och satte på honom handfängsel. Det hela var över på bara några sekunder.

Mannen fortsatte att ropa: ”Det är ett övergrepp. Kalla på polisen. Jag kallar in alla män­ niskor i flyget till mina vittnen.”

Flygvärden gick fram och talade lugnande till mannen. På något sätt lyckades han få tyst på honom.

Stina stod kvar i gången, visste inte vad hon skulle göra eller säga. Bråk i ett flygplan. Elias som var världens snällaste, han som tog hand om alla. Vad var det som hänt med honom? Hela världen var upp och ner. Det var som att medverka i en film med ett dåligt slut.

19

En utannonsering avbröt hennes tankar: ”Det är snart dags att gå ner för landning i Antalya. Vi ber alla passagerare gå tillbaka till sina platser. Vi har ett sjukt barn framme i kabinen. Det betyder att när vi landar kommer ambulans att möta upp oss. Familjen med det sjuka barnet får kliva av först och under tiden ber vi resten av passagerarna vänta. Tack för er förståelse.” *** Anna hade anlänt i sin transferbuss till flygplatsen i Antalya och hennes gäster hade försvunnit in i den svala avresehallen för att checka in sina väskor och påbörja resan mot Sverige. Hon såg hur Astrids buss parkerade bakom hennes. Tillsammans hjälptes de åt med gästerna då tiden var knapp och planet redan hade landat. Så snart de var klara fortsatte de till bussparkeringen med bussen för att ta emot de nyanlända gästerna. Solen strålade och temperaturen var över tjugo grader, precis som en svensk sommar. Det var den varmaste dagen sedan Anna kom till Turkiet. Hon tog fram en näsduk och torkade bort en svettpärla i ansiktet. Luftkonditionering i bussen nådde inte till guidesätet där hon suttit tidigare, och Anna upplevde att hon befanns sig i en bastu. Hon hoppades att hon inte var så varm att hon luktade svett.

Det hade varit en stor grupp golfare nere en vecka, som spelat golf från morgon till kväll.

Gästerna hade mer eller mindre klarat sig själva. Det hade faktiskt känts som en vecka utan gäster, så lugnt hade det varit.

Anna och Astrid hade tagit sig tid att åka upp till Istanbul två dagar på en observationsresa. Det hade varit Annas första resa till Istanbul. Vilken fantastisk stad det var och vilken tur att hon hade haft med sig Astrid, som älskade Turkiet och hade mer kunskap om landet än någon hon träffat tidigare. Tjejerna hade också fått en chans att lära känna varandra bättre.

20

De hade hunnit besöka blå moskén och Agia Sofia-kyrkan i Istanbuls äldre statsdelar. De hade gått på den stora basaren och köpt alldeles för många saker. Det fanns så mycket snygga smycken, kläder och skor. Anna hade gjort slut på en förmögenhet.

Det bästa med resan hade varit båtturen på Bosporen. Så vackert att få se Istanbul från sjösidan. Ett annat fint minne var när de åt middag på restaurangen under bron och såg solnedgången. Anna skulle vårda upplevelsen i sitt minne länge.

Mobiltelefonen ringde. Det var den lokala resebyråchefen Zacharias. ”Vi har ett sjukt barn ombord på flyget från Stockholm. Vi behöver din hjälp att ta emot familjen och hjälpa dem till den väntande ambulansen. Vet inte om vi behöver ta ut deras bagage, eller om vi löser det senare. Det har tydligen varit ett bråk på flyget, så polisen finns på plats. Se till att få en rapport om vad som hänt.

Ali ger dig behörighet att gå ut till flygplanet.”

Anna förklarade situationen för Astrid. ”Kan du stå här vid bussarna och ta emot alla gäster? Jag kommer så snart jag kan.” ”Jag har ju buss trettiofem. Vem ska ta hand om den?” frågade Astrid. ”Du får helt enkelt ta hand om alla bussar. Det är inte mer än hundrafyrtioåtta personer totalt som kommer från Arlanda. Du hittar informationen på vilka bussar som ska till de olika hotellen i transferlistan”, svarade Anna. ”Så jag ska inte stå vid buss trettiofem?” ”Nej. Mitt förslag är att du möter upp gästerna en bit ifrån bussarna. Frågar om deras hotell och sedan skickar dem till rätt buss.

Så som vi gjorde i onsdags, när vi själva tog hand om sex bussar.” ”Så jag ska inte stå vid buss trettiofem? Jag tycker att det är jobbigt när du ändrar mina uppgifter i sista minuten.” ”Vi gör som i onsdags. Det kommer att gå jättebra, Astrid. Var inte orolig!”

21

Anna blev irriterad men gjorde allt hon kunde för att dölja det.

Hon svarade så lugnt och sakligt som hon kunde. Vad var det som var så svårt att förstå? Astrid hade arbetat en månad. Transfer ute på flygplatsen var en av de lättaste arbetsuppgifterna som reseledare. ”Hur stor är familjen som ska till sjukhuset? Vi behöver räkna bort dem, eller hur?” frågade Astrid. ”Bra observerat. Jag har inte fått deras namn ännu. Låt mig skicka ett sms till dig när jag vet.”

Astrid tittade igenom ankomstlistan och Anna hörde hur hon läste upp alla efternamn högt för sig själv. ”Familjen Andersson, hotell Commendore Elite, fyra personer ska till buss tjugoåtta.

Familjen Johansson, hotell Apollo, två personer ska till buss trettio.” ”Då går jag till flygplanet”, sa Anna.

Astrid tittade upp från listorna. ”Okej, vi ses sedan”, och så fortsatte hon att gå igenom namnen. *** Planet landade och Stina suckade av lättnad. Nu skulle Julia och hennes familj få hjälp. Många på flyget började resa sig direkt när säkerhetslampan släckts, trots att de blivit tillsagda att inte göra det. Det var ett högt sorl av röster. Varför hade människor alltid så bråttom när de skulle av ett flygplan? De skulle inte få sina väskor snabbare i alla fall. Det var märkligt egentligen. Stina såg hur en ambulans körde upp och parkerade bredvid flygplanet samtidigt som en annan bil kom med ett långt släp för bagaget. En minut senare parkerade en polisbil bredvid ambulansen. ”Får vi be alla sätta sig ner igen på sina platser. Som vi sa innan vi landade, så har vi ett sjukt barn i flyget. Barnet och dess familj går av först och sedan säger vi till när det är er tur.” Flygvärdinnan upprepade samma budskap på engelska och sedan på turkiska.

Det var imponerande att hon kunde så många språk. Det var förmodligen en förutsättning för att få arbete som flygvärdinna.

22

Stina hade drömt om att bli flygvärdinna när hon var yngre. Tänk att verkligen kunna säga: ”Hela världen är min arbetsplats.”

Efter meddelandet var det fortfarande några passagerare som stod i mittgången och försökte ta ner sina kabinväskor. Förstod de inte situationens allvar? Flygvärden gick fram och talade dem till rätta och de satte sig ner. Mannen som tidigare varit otrevlig fick ta sin väska och lotsades först av alla ut ur planet. Kunde det vara för att minska risken för fler konfrontationer? Undra om dagens situation hände ofta. Stina hade svårt att tro det. De måste haft exceptionell otur idag.

En liten stund senare gick sjukvårdspersonal ombord och de hämtade Julia och Aron. En flygvärd kom gående med Elias. Stina kunde se att han höll händerna bakom ryggen. Det fick sin förklaring när han passerade hennes säte. Han hade handbojor på sig. *** Anna satt i den kvava bilen på väg ut till flygplanet. Det var som att befinna sig i en bastu. Så skönt att komma ut i friska luften igen.

Anna log mot de första gästerna som gick mot flygplatsterminalen.

En äldre man stod vid polisbilen. ”Du jobbar här, eller hur?”

Anna noterade att han tittade på hennes uniform, läste hennes namnbricka och nickade. ”Det stämmer.” ”Hum, Anna Lindblom, ser jag. Jag vill göra en polisanmälan för hot och misshandel. Jag har pratat med polisen men de hänvisar mig till den lokala polisstationen i Side. De kan inte ta emot anmälan eftersom det inte skett på flygplatsen utan i luften. Visst är det konstigt? Vilka byråkrater”, svarade mannen. ”Kan jag få ditt namn, så tar jag kontakt med dig när vi kommer till hotellet. Den lokala polisen finns nämligen en timmes bilresa härifrån. Jag har ett sjukdomsfall som jag behöver ta hand om nu.”

23

På flygplanet ner till Side insjuknar Julias och Elias son Aron.

Den välbehövliga semester de såg fram emot tillsammans med sina vänner och deras familjer blir snart till en mardröm.

Tragedin av att ha förlorat en son tidigare har redan satt djupa spår.

Väl på plats i Turkiet blir det reseledaren Annas uppgift att hjälpa familjen. Hon måste även tampas med en inkompetent chef och en odräglig gäst som högljutt klagar på allt.

Det är inte bara Aron som blir oförklarligt sjuk – flera barn drabbas av samma symtom. Är det bara ett sammanträffande, eller är det någon som vill barnen illa? Svek och lögner kommer sakta upp till ytan när Anna börjar undersöka de mystiska sjukdomsfallen.

Dödsängeln i Side är den fjärde fristående delen i Anna-Maria Ekblads serie om reseledaren Anna Lindblom som består av Systrarna på Kreta, Dödsklippan i Sharm el-Sheikh och Dödsspelen i Olympia.

ISBN 978-91-7557-542-1

9 789175 575421 >