9789175575391

Copyright © Frida Herrgård 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Sid 9 och 31: Bullerbyboken, Astrid Lindgren, Rabén och Sjögren, 1961 Sid 117: Håll ut, Lars Winnerbäck och Hovet, Sonet Records/Universal Music Group, 2001 Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Formgivning inlaga: Malin Hansson, Hansson Produktion ISBN: 978-91-7557-539-1 Tryckt hos Scandbook, Falun 2021

Författarens förord Jag t r or at t vi alla någon gång under livet ställs inför en kamp som vi måste utkämpa, och jag tror att hur vi väljer att utkämpa den kampen definierar de människor vi är och de människor vi sedan blir – och jag tror att det är viktigt. Vilken kamp Du ställs inför, eller Jag för den delen, kommer att variera. För sådant är livet. Det varierar. I all oändlighet. Någon drabbas av en obotlig sjukdom, någon annan förlorar en nära anhörig, en tredje går miste om en dröm. Så är det och så ska det alltid komma att vara, vare sig vi vill det eller inte.

Med det sagt, så kan Jag imorgon vara Du, liksom Du en dag kan komma att vara Jag. Den insikten tror jag föder en ödmjukhet som jag hoppas hjälper både oss själva och dem vi håller kära.

Det är inte heller vad som drabbar oss som är det väsentliga, utan vad vi gör av det som drabbar oss. Det är då vi måste ta fram den, den där glöden, kampen. Aldrig ge upp. Aldrig låta det mörka och onda besegra oss. Slåss som David mot Goliat eller ge oss ut på våra alldeles egna irrfärder så som Odysseus tvingades ut på sina. Inget hinder får vara för stort, ingen väg för lång att vandra.

Men vi behöver också varandra. Du, Jag och alla de andra. Att vi har någon som håller oss i handen medan vi utkämpar vår kamp är av yttersta vikt. Ingen orkar allt ensam. Det här var D:s och J:s kamp. Kunde Du ha varit D? Kunde Jag ha varit J? Kanske. Kanske inte. I slutändan är det bara Du som vet hur din kamp ser ut, men Jag önskar att den här romanen kan vara en vän att hålla i handen medan Du utkämpar den kampen.

Frida Herrgård

5

Kapitel 1 Lakanet kl ibbar mot bröstet. Hon måste ha drömt den där mar­ drömmen igen. Den när hon springer och springer så fort hon bara kan utan att våga vända sig om. Vet att hon är jagad av någon, eller något. Men av vem? Av vad?

Hon ryser, förstår inte var drömmen kommer ifrån eller varför den återkommer natt efter natt. För hon kan väl inte vara på väg in i klimakteriet? Nattliga svettningar, huvudvärk och oregelbunden menstruation – hon har inte tänkt på det tidigare. Men vid fyrtioett års ålder. Är inte det väldigt tidigt? Fast huvudvärken kan absolut förklaras av för hög arbetsbelastning; de är inne i en intensiv period på jobbet med den kommande Europalanseringen. Det skulle bli bättre sedan. Sedan skulle hon kunna sluta arbeta övertid flera timmar i veckan och sitta med jobbet på kvällarna så fort Emma har somnat.

Hon masserar lätt över tinningarna för att försöka dämpa värken som härjar där inne. Trötthetsvärken. Men till ingen nytta, hon kommer bli tvungen att ta värktabletter idag igen.

Kallsvetten kyler hennes bara hud. Hon har aldrig tyckt om na­ken­het, varken sin egen eller andras. Tycker inte att naket är sär­ skilt sexigt. Vinterblek hud och kroppsfett som med åren bara tycks lagras på fler och fler ställen på kroppen som buktar och har sig.

Nattlinnet ligger i en hög på golvet bredvid sängen. Hon hade väl dragit av sig det när mardrömmen rev i henne som värst och adrena-­ ­lin­­påslaget fick henne att svettas floder. Hon sträcker sig efter det samtidigt som hon vrider på huvudet och tittar på Emma som ligger bredvid henne i sängen. Emma sover fortfarande tungt med båda händerna instuckna mellan kinden och kudden – det ser rofyllt ut.

Hon låter nattlinnet i siden falla ner över huvudet och stryker Emma över kinden. Den är varm. Är den inte lite för varm? Har inte febern från igår lagt sig? Hon meddelade förskolepersonalen redan 7

igår att Emma skulle vara hemma även idag. Nu skulle hon ha både fredag, lördag och söndag på sig att återhämta sig från en eventuell infektion. Men det blir femte dagen den här månaden som hon vabbar. Samtliga dagar har som av en händelse infallit när Marcus varit bortrest på konferens eller haft något viktigt möte. Hon vet att hon är orättvis, Marcus har inte en gång försökt smita ifrån sitt föräldraansvar. Det är bara det att just den här månaden hade hon verkligen behövt vara på jobbet varje dag. Och om hon ska vara helt ärlig så är hon urless på att torka snoriga näsor och på febernätter med förstörd sömn.

Men det känns inte heller särskilt lockande med ännu en dag med sista-minuten-spring till tunnelbanan, småpratande med kollegorna i kön till mikrovågsugnarna vid lunchtid, hämtande och lämnande på förskolan, komponerande av ännu en näringsriktig och god middag, sagostund och tandborstning, och så slutligen ytterligare några timmars jobb för att avsluta det hon inte hunnit med under dagen. Hon känner hur hon – trots att det ännu bara är februari – redan längtar efter sommarsemestern.

Vad är klockan förresten? Varför har inte mobilens alarm ringt?

Det är tyst utifrån gatan, bara det svaga bruset från motorvägen hörs. Och hon som hade tänkt passa på att sova lite extra länge nu när de ändå måste vara hemma, hade ställt mobilens alarm på halv åtta istället för sex då de i vanliga fall går upp.

Hon sträcker sig efter mobilen på nattduksbordet. Kvart i sex.

Nästan två timmar tidigare än vad hon hade tänkt har hon vaknat.

I vanliga fall vaknar hon inte en minut före mobilens alarm ringer, trött som hon brukar vara efter arbete med både jobb och hem.

Hon lägger tillbaka mobilen på nattduksbordet och sätter sig upp på sängkanten. Det här känns ovant. Borde hon försöka somna om?

Hon behöver all sömn hon kan få.

Men det ovana skaver. Det känns som att hon förlorar kontrollen över sin och Emmas dag redan innan den har hunnit börja. Och det kryper någonstans under huden. Hon avskyr att förlora kontrollen.

Tycker inte om känslor som hon inte vet vad hon ska göra med, eller negativa känslor över huvud taget. Nu behöver hon sällan känna 8

dem eftersom hon alltid har kontroll. Alltid ligga steget före, det är så hon jobbar.

Hon bestämmer sig för att krypa ner i sängvärmen igen, lägger sig nära Emma. Så nära att hon kan känna värmen som strålar ut från hennes lilla kropp, men ändå inte riskerar att väcka henne.

Emmavärmen. Hon luktar som en blandning av Barnängentvål, något fruktigt schampo och den där doften som bara hon har – den underbaraste doften i hela världen.

Det är då hon känner den. Lukten. Det luktar något annat också.

Något främmande. En lukt som hon aldrig tidigare har känt i deras hem. Den är inte kraftig, men så pass obehaglig att den ändå känns påtaglig. Först tänker hon att hon måste ha glömt att gå ut med soporna, men erinrar sig sedan att hon gjorde det precis innan hon gick och lade sig. Och dessutom borde de inte lukta ända upp till över­våningen.

Kan det vara avloppet? I så fall får hon ringa Marcus för det där kan hon ingenting om. Hon bestämmer sig för att det måste vara avloppet, men känner att någonting i henne har satts i rörelse och att det inte är någonting bra. Men hon försöker fokusera på Emma istället. Hon hade svårt att somna igår. De fick läsa två kapitel i Bullerbyboken. Vanligtvis räcker det med ett, om ens det, innan hon somnar i mammas eller pappas trygga famn. Precis så som hon vill att det ska vara.

Att ge Emma en trygg uppväxt är det allra viktigaste, det är hon och Marcus överens om. De hade båda redan haft hyfsat framgångsrika karriärer när Emma föddes för fem år sedan, men de skulle alltid komma i andra hand från och med den dagen. Men med förskoleplats och hjälp från Marcus föräldrar – hennes bor sextio mil från Stockholm i en skånelänga på Österlen – har de ändå lyckats bolla familjelivet och sina två karriärer: hon som vice vd för ett trendigt svenskt klädmärke och han som allmänläkare.

De hade länge övervägt att skaffa en lillebror eller lillasyster till Emma. Marcus hade velat det men J hade hållit tillbaka. Hon är rädd för att om de skaffar ett barn till så kommer hon inte att kunna fortsätta jobba som idag och hur mycket hon än älskar Emma 9

behöver hon den intellektuella stimulans som endast vuxenvärlden kan erbjuda.

I samband med att Emma började på förskolan hade de gjort några tafatta försök på småsyskonfronten, men Marcus hade snabbt märkt att hon tvekade. I julas hade han meddelat att han ville ge det en sista ärlig chans – det var förstås inte säkert att de skulle lyckas eftersom de båda hade hunnit passera fyrtio. Men han hade betonat att det bara var aktuellt om hon också ville i alla fall nästan lika mycket som han. Hon fick i så fall säga till när hon var redo, han tänkte inte ta upp saken igen och hon skulle veta att han var mer än lycklig med det liv som de levde nu.

J blir varm i hela kroppen när hon tänker på hur Marcus hade sett på henne när han hade sagt det, kärleken hade lyst ur hans ögon och hon hade nog aldrig känt en så stark dragning till honom som då. Även om inget någonsin har uttalats mellan dem vet hon att han drömmer om en son. Trots det kan hon inte. Hon kan inte uppfylla den drömmen och det skäms hon för. Inte bara för att han har gett henne allt hon någonsin drömt om, utan även för att hon förstår honom så väl. Fast hon aldrig skulle erkänna det hade hon blivit överlycklig när de hade fått en flicka. Hon vet att det där med kön egentligen inte betyder något – fast ändå gör det ju det. Eller är det något fel på henne som känner så? Tanken känns smutsig och hon har fyllts av intensiva skamkänslor de få gånger som hon har erkänt för sig själv att det nog faktiskt förhåller sig så.

Ett ljud avbryter hennes tankar. Steg som rör sig i närheten.

Kanske Hjalmarssons som är uppe tidigt, radhusen är gamla och väggarna tunna.

Stegen är tunga och lite släpiga. Det är något med dem som får henne att spänna sig. Emma rör sig i sömnen intill henne och J lägger en hand på hennes bröstkorg – en hand som skulle göra allt för att skydda. Allt, vad innebär egentligen det? Hon vet inte varför tanken dyker upp eller varför hjärtat plötsligt slår hårt mot insidan av revbenen.

Så stannar stegen upp och huset är tyst igen.

Hon drar efter andan, håller den lite kvalmiga sovrumsluften 10

instängd djupt inuti sig. Det är en reflex. Men varför? Är hon rädd?

Hon är torr i munnen och hjärtat rusar ännu snabbare nu. Vad har hon att vara rädd för? Hon befinner sig på den för henne tryggaste platsen på jorden, i sin och Marcus säng, med Emma sovande bredvid sig. Hit in når ingen ondska, bara en och annan mardröm och tanken får henne att slappna av igen.

Men tystnaden breder ut sig i huset som ett omen och tankarna börjar snart att rusa igen. Kunde det vara någon som hade gått förbi ute på gatan? Fast stegen hade låtit närmare, nästan som inifrån deras hus. Så kommer hon ihåg att Monica, Emmas farmor, ligger och sover inne i Emmas rum. Hur kunde hon glömma henne? Det är så klart bara hon som är uppe på toaletten.

Hon drar djupt efter andan och reser sig upp och börjar gå mot hallen. Att bli rädd så där, så fånigt. Kanske var det mardrömmen som spillde över på hennes vakna jag. Fast just idag när Marcus inte är hemma, som om hon vore beroende av honom för att känna sig trygg, det var verkligen pinsamt och inte alls särskilt självständigt.

Han hade ringt igår och meddelat att han skulle bli tvungen att stanna en extra natt på konferensen i Berlin. En av kollegorna hade fått lov att fl ga hem till sin fru och deras tvillingar som alla plötsligt hade insjuknat i influensa, så han behövde hoppa in för honom.

De vitbetsade golvplankorna knarrar lätt under hennes nakna fötter. Hon stannar till utanför Emmas rum. Monica ligger hopvikt i Emmas säng. J förstår inte hur Monica får plats i den där sängen, visserligen är hon kort, men ändå – och vid den åldern. Men hon hade envisats – inte skulle de köpa en säng särskilt för henne, så ofta var hon väl ändå inte där. Eller ville de att hon skulle fl tta in permanent kanske? Emma hade förstås ropat ett rungande ja och Marcus hade tittat nervöst på J, en tyst bön om att hon nu inte skulle få något galet infall. Han älskar sin mamma högt och ärligt, det vet J, men hon minns också alltför väl hur det var när de träff des och han fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa – då var moder-son-relationen minsann inte alltid så varm och stillsam som den är nu. Men lite distans kan sätta fart på de flesta förhållanden.

Marcus hade föreslagit att Monica kunde komma förbi nu när han 11

inte kunde komma hem och J som alltid har tyckt bra om sin svärmor hade tackat ja till erbjudandet. En timme senare stod Monica i deras kök och trillade köttbullar.

Fast om Monica ligger och sover nu, kunde det då verkligen ha varit hon som hade klampat runt i huset alldeles nyss?

Då hör hon dem igen. Stegen. Och nu är hon säker, de är alldeles nära. Och de följs av att någon – någon som absolut inte borde vara i deras hem – drar djupt efter andan och sedan släpper ut en tung suck.

Hon stannar upp mitt i ett steg. Det högra benet blir hängande i luften. Hon vågar inte ens andas. Herregud, det är någon i deras hus!

Hon vet inte hur många sekunder som hinner passera, eller om det är en hel minut, men det känns som en evighet innan hon till slut tar mod till sig och, så tyst hon bara kan, sätter ner högerfoten igen och smyger in i Emmas rum. ”Monica”, viskar hon och ruskar om henne. ”Monica, vakna.” ”Ehum, godmorgon”, säger hennes svärmor och gnider sig i ögonen med handryggen. ”Vad är klockan?” ”Sch, det är någon här”, viskar J och sätter ett darrande finger framför munnen. ”Vad säger du?” säger Monica och tittar på henne med sömnen som en blek hinna framför ögonen. ”Det är någon här”, viskar hon igen. ”Här?”

J nickar. ”Här i ert hus?” frågar Monica och ser ut som om J lika gärna kunde ha sagt att det bor ett kakmonster i deras skafferi och att det nu håller på att länsa det.

J nickar igen och slänger samtidigt en blick mot dörren. Om det är någon här borde hon inte lämna Emma ensam. ”Varför tror du det? ” fortsätter Monica och J sätter ett finger framför munnen igen. Nu börjar hon äntligen känna av även adrena­ linets positiva effekter. Fokus. Kontroll. Aktion. Fight or flight. Det här kan hon. Det är viktiga egenskaper för en vice vd. ”Kan du gå in till Emma, jag måste kontrollera nedervåningen.

Jag tror att det är där han är.”

12

”Eller hon”, tillägger hon.

Monica sätter ena handen framför munnen och pressar försiktigt ut orden genom gliporna mellan fingrarna. ”Menar du allvar? Varför skulle det vara någon här?”

Nu viskar hon i alla fall, tänker J. Om det verkligen är någon här vill hon inte påkalla hans eller hennes uppmärksamhet. ”Jag har ingen aning, men först vaknade jag för tidigt, därefter kände jag en konstig lukt och sedan hörde jag steg.” ”Men herregud, då måste vi ringa polisen!” ”Min mobil ligger på nattduksbordet, koden är 1147. Om du går in till Emma och ringer polisen så kontrollerar jag nedervåningen.”

Hon nästan snubblar på orden, vill få ur sig dem så snabbt som möjligt så att de kan gå in till Emma igen.

Nu fl ger Monica upp ur sängen. Hon står framför J i sitt vita lockiga efter natten lite rufsiga hår. ”Men borde du inte ha något vapen?” utbrister hon.

Frågan känns lika befängd som befogad. ”Men vi har väl inga vapen. Eller det skulle vara knivarna i köket, och Marcus golfklubbor, men de ligger i garaget.” ”Ta den här”, säger Monica och sträcker sig efter Emmas inne­ bandyklubba.

Då hör hon stegen igen. Och hon ser på Monica att även hon har hört dem. Duns, duns, duns. Och nu stannar de inte. De fortsätter.

Och sedan, en liten tunn röst: ”Mamma.”

13

Kapitel 2 J bl ir st å ende i hallen utanför Emmas rum med innebandy­­k lubb­a n höjd framför sig i luften. I samma stund som Monica räckte henne den slutade den att vara en halvmeterlång plastleksak och förvandlades till ett magiskt svärd. Hennes magiska svärd. Om hon skulle bli tvungen skulle hon kunna döda med den.

I andra änden av hallen står en man. Han faller delvis i skugga från väggen men det är helt klart en man.

Hon andas högt upp i bröstet. Drar in luften i små pustar, skickar ut den igen på samma sätt. Har nog aldrig haft så här hög puls. Det känns som om allt blod har skjutits upp till huvudet med kraften av en raket och hon känner sig glasklar. Vet exakt vad hon ska göra, men bara om hon måste. Men om hon måste, då kommer hon att göra det.

Hon gör ett snabbt överslag av mannen. Han är inte särskilt lång, säkert bara en liten bit längre än hon, och ser inte direkt vältränad ut. Han står lätt framåtlutad, svajar lite fram och tillbaka. Är han berusad? Drogpåverkad? I så fall kan han vara oberäknelig. Men bortsett från det borde hon ha övertaget. Hela hans karaktär har något svagt, nästan uppgivet, över sig. Hon borde kunna övermanna honom. Hon kan övermanna honom, säger hon till sig själv. Hon är tigerkvinnan J som klarar allt, det har Marcus faktiskt sagt.

Då får hon syn på den: kniven. I sin högra hand håller mannen en stor kniv. J drar efter andan, kramar lite hårdare om innebandy­ klubban. Svärdet. Lyfter det lite högre upp i luften. Spänner armarna, bålen, benen. Känner blodet som pulserar fram i henne.

Hon väntar på att han ska göra något. Ta ett steg mot henne.

Backa nedför trappan till nedervåningen igen. Säga något.

Men han bara står där. Fortsätter att svaja lite vekt fram och tillbaka, som en slokande tulpan, redo att brytas av på mitten av första bästa vindpust. Kniven hänger i den högra handen längs med 14

kroppens sida, han ser ut att kunna tappa den när som helst. Och nu känner hon den tydligt: lukten. Och hon vet var hon har känt den förut. I tunnelbanan, när hon passerar mannen som alltid sitter på samma plats utanför Pressbyrån. Det luktar av kroppsvätskor som har blandats och torkat in på smutsig hud, för att sedan blötas upp av andra kroppsvätskor så många gånger att det till sist är omöjligt att härleda varifrån de olika lukterna kommer.

J öppnar munnen för att säga åt mannen att gå tillbaka nedför trappan. Han ska ut. Nu. Ut ur hennes, och Marcus, och Emmas hem. Hon pressar käkarna hårt mot varandra. Hon är fylld till brädden av en övermänsklig kraft. Han har inte en chans.

Hur har han förresten tagit sig in? Hon känner alltid efter så att ytterdörren är låst det sista hon gör innan hon går och lägger sig, vet att hon gjorde det även igår.

Precis när hon ska väsa åt honom att gå ut hör hon Monicas röst inifrån Emmas rum. ”Är det någon där?” viskar hon.

Utan att ta blicken från mannen viskar J tillbaka: ”En man. Han har en kniv.”

Fastän hela hennes synfält är upptaget av mannen och kniven kan hon i ögonvrån se hur Monica tar ett halvt steg tillbaka in i rummet och sätter ena handen framför munnen. ”Gå bakom mig. Till sovrummet”, fortsätter J. Monica förstår. Agerar. Hon är också en tigerkvinna nu. Nu när hon vet om mannen. Och kniven. Pressar sig förbi bakom J, ut i hallen, och J känner att Monica är precis lika rädd som hon. Precis lika glasklar. Lika närvarande.

På vägen ut ur Emmas rum plockar Monica upp en av de bar­bie­ dockor som ligger utspridda på golvet. Hon håller den i ett kramp­­ aktigt grepp framför sig. Ingen ska senare kunna svara på hur man tillfogar en person någon betydande skada med en barbiedocka, men hon håller den lika majestätiskt som J håller sitt svärd. Och J tänker att Monica inte längre är en sjuttiotvåårig tant med gäddhäng istället för triceps och starr i blicken som gör att hon ser suddigt och ibland även dubbelt, utan en tigerkvinna precis som hon, som 15

kommer att göra vad som krävs, om hon så ska göra det med en barbiedocka.

J försöker fånga mannens blick. Se om han har reagerat på att de nu är två mot en. Två blodtörstande tigerkvinnor mot en futtig liten man. En innebandyklubba och en barbiedocka mot en sylvass kniv.

Men hon kan inte tränga igenom honom. Hans blick är stängd. ”Backa”, väser hon till Monica.

Hon hör Monicas bara fötter som rör sig bakåt, deras lätta smek­ ningar av golvplankorna hörs lika tydligt som kyrkklockorna under julottan. Varför går de inte oftare i kyrkan? Det borde de göra.

Det är viktigt att gå i kyrkan – eller är det det? Och varför börjar hon tänka på det nu? Hon kramar innebandyklubban lite hårdare.

Svärdet. Skär med det genom luften som för att prova dess kraft.

Men mannen reagerar inte på det heller. Vänder sig inte om för att gå nedför trappan igen, säger inget, gör inget utfall mot henne.

Vem är han? Och varför står han bara där? Och vad gör hon nu? ”Den är död”, viskar Monica.

J hör bara död. Synapserna felkopplar. Situationen är så bisarr och hon är så oförberedd.

Emma. Död. Monica. Mannen. Kniven.

Hon vänder sig om. Är Emma död? I samma stund som hon ser Monica förstår hon att hon har begått ett potentiellt fatalt misstag, att hennes adrenalinstinna hjärna har spelat henne ett spratt. Hur skulle Emma kunna vara död? Särskilt med tanke på att hon står mellan Emma och mannen med kniven. Men allt är plötsligt så fel, som om andra lagar råder än de hon tidigare känt och levt under.

Lagar som tillåter gamla tanter att förvandlas till tigerkvinnor och innebandyklubbor till magiska svärd. Och när hon väl har vittrat död måste hon få svar omedelbart, hinner inte vänta på att det logiska svaret ska nå fram till hennes medvetande.

I handen som Monica inte håller Emmas barbiedocka håller hon J:s mobil. ”Mobilen är död.”

Så klart. Hur dum får man bli? Snabbt vänder hon sig om mot 16

mannen med kniven igen, ber en tyst bön om att han inte ska ha utnyttjat situationen för en offensiv.

Men hallen är tom. Mannen är borta och med ens blir hon osäker på om han alls varit där.

17

Kapitel 3 J hör Emmas röst inifrån sovrummet. Hör oron, rädslan. Känner iskyla vandra upp och ner längs ryggraden, skicka sylvassa istappar in i henne, in i hennes kött och blod. Emma är hennes kött och blod och därför är Emmas rädsla också hennes rädsla. Och nu kallar hon på henne. På sin mamma, som vet allt, kan allt, har svar och lösningar på alla situationer som de tillsammans kan tänkas hamna i. Den där fullständiga tilliten, just nu avundas hon sin dotter den.

Nu kommer det en gång till, lite högre: ”Mamma, kom.”

Sedan tystnaden, som hon borde fylla med lugnande ord och var­ ma kramar. Hon har alltid haft svårt att stå emot den där rösten. Så hade det varit redan från Emmas första dag i livet. Marcus hade sagt att det inte var farligt för en liten bebis att skrika lite, men J hade flugit upp ur sängen, lämnat pannkakan i stekpannan eller datorn mitt i ett viktigt mejl, så fort Emma så mycket som öppnade munnen.

Hon kan inte neka henne sin kärlek, även om hon måste erkänna att Marcus ibland nog ändå har rätt: kärlek är inte alltid att ge det som känns rätt och lätt, ibland är kärlek att analysera situationen noggrant och först därefter ta ett rationellt, inte emotionellt, beslut.

Inte minst som förälder. Det är egentligen vad J alltid brukar göra.

Men med Emma hade hon blivit överrumplad, av känslorna, som tog över och fick henne att följa hjärtat istället för hjärnan. Från det där första hjälplösa skriket på BB Stockholm när hon låg och badade i alla tänkbara kroppsvätskor. Det är något primitivt över det och hon kan inte värja sig, förstår faktiskt inte hur Marcus gör.

Hon skakar av sig tankarna. Analys. Nej, hon kan inte lämna sin position för att gå in till Emma. Överväger att låta Monica ta hennes plats, men Monica skulle vara ett lätt byte för vilken medelålders man som helst, särskilt en med kniv. Om han nu inte har gått ut, det 18

är tyst från nedervåningen. För visst hade han varit där? Hon kunde väl inte ha sett fel? Hallen badar visserligen i mörker, men hon hade sett honom, det hade hon faktiskt.

J böjer sig fram över räcket till trappan men kan inte se honom, och hon vågar inte chansa, så hon behåller sin position. Ropar istället in till Emma: ”Jag kan inte komma just nu, älskling, men farmor läser lite för dig.”

Orden är motsträviga, vill inte lämna hennes mun. Men de måste hålla Emma lugn, tills hon har räknat ut hur de ska ta sig ur den här fruktansvärda situationen. Om mannen inte bara har gått ut igen – hon hoppas det. Att han har gått så att de kan få fortsätta med sin morgon. ”Jag är hungrig, mamma, jag vill ha frukost”, svarar Emma med sin allra ynkligaste röst. ”Jag gör våfflor till frukost, Emma, det blir väl gott? Men det tar en liten stund så farmor läser för dig så länge.”

Det är tyst inifrån sovrummet. Nu hörs istället ljud nedifrån kö­ ket och J rycker till. Då är han alltså kvar. Hon som hoppats att han skulle ha gått, bara lämnat dem. Att hon trots allt hade glömt att låsa ytterdörren och att något fyllo irrat sig in till dem, men att kanske också han hade blivit skrämd när han fått syn på henne och Monica och bestämt sig för att gå igen.

Ljuden är välbekanta. Det är ljud som hon brukar tycka om, särskilt att få vakna till en lördagsmorgon när Marcus som vanligt vaknat före henne och gått ner i köket för att förbereda en lyxfrukost som de sedan intar alla tre i sängen.

Kylskåpsdörren som öppnas och stängs. Vattenkranen som spolar.

Vad håller han egentligen på med där nere? Fast de får vara glada så länge han håller sig på nedervåningen.

Monica viftar med mobilen igen. ”Laddaren?” ”I köket”, suckar J. ”Var är din mobil?” ”Också i köket.”

De blir tysta båda två. J gör en ny utvärdering av situationen. De kan alltså inte ringa någon, varken polisen, Marcus – vad nu han 19

skulle kunna göra från Berlin – eller någon av grannarna. Så vad ska de göra? Hennes hjärna går på högvarv. Vad har de för alternativ?

Och hur farlig är mannen? ”Vi måste ta oss ut, vi kanske kan försöka slinka ut genom ytter­ dörren”, föreslår Monica. ”Men om han är i köket kan han se oss, och tänk om han attackerar oss. Och jag kan inte riskera, han har ju kniven, inte Emma …” Hon kan inte avsluta meningen. Tanken är otänkbar. Men samtidigt, de måste ta sig ut härifrån på ett eller annat sätt. Ut ur deras eget hem.

Nu. Genast. ”Vi måste försöka”, framhärdar Monica. ”Men vad gör vi om han attackerar oss?” ”Då backar vi snabbt som tusan.”

J har aldrig hört Monica svära tidigare, om nu tusan kan räknas som en svordom. Hon fortsätter att titta nedåt trappan, tänker inte begå samma misstag en gång till. Men mannen är kvar nere i köket, slamrar runt ordentligt där nu.

Först tänker hon att hon måste ha hört fel. Men vad annat kan det vara som puttrar så välbekant? Herregud, vad är det människan är ute efter? Blodet rusar upp till huvudet igen. Puttrandet från kaffebryggaren sänder dubbla signaler till hennes hjärna. ”Du har rätt, vi måste försöka”, säger hon och ger Monica en snabb blick. ”Men vad tror du att han vill? Tror du att han skulle kunna skada oss på riktigt?”

Men Monica bara står där. Ser ut precis som J känner sig. ”Vet inte”, säger hon till slut och låter med ens oändligt trött.

Så trött som man bara kan låta när man har levt i sjuttiotvå år och jobbat som fältläkare i världens alla hörn och sett mer ondska och elände än vad ett par ögon tål, och långt mycket mer än för att kunna behålla sin gudstro. För om Gud verkligen finns skulle hen inte tillåta att barn dör i krig och att män våldtar kvinnor jorden över och att främmande män med kniv bryter sig in hos barnfamiljer. ”Jag har faktiskt ingen aning. Hur kom han ens in?” fortsätter Monica. ”Ingen aning, jag vet att jag låste dörren.”

20

Plötsligt avbryts de av en röst nedifrån köket. Men rösten låser sig, orden snubblar över varandra och han får ta sats och försöka igen.

Nu hör de tydligt orden som pressar mot dem med oväntad kraft.

Men orden och rösten passar inte ihop. Han har ingen rätt att ropa de orden till dem, han har inte fått deras tillåtelse. Allt är bara så fel.

Så in i helvete fel. ”Frukosten är klar!”

Monica har tagit de få stegen fram till J och lagt en ovanligt kall hand på J:s vänstra arm. De bara stirrar på varandra. Vet inte vad de ska säga. Än mindre göra. Vad gör man när en främling – en främling med kniv – tar sig in i ens hem och börjar slamra runt i ens kök för att därefter ropa att frukosten är klar? J tänker att hon står handfallen i sitt eget hem, med en potentiell mördare nere i köket.

En potentiell mördare som vill bjuda dem på frukost. ”Mamma, vem är det?” viskar Emma inifrån sovrummet.

Och det river i henne, river som allra mest i trakten av hjärtat.

Hon vill bara gå in till Emma. Lugna henne. Viska att allt är som det ska, att allt kommer att bli bra, övertyga både henne och sig själv. ”Det är ingen fara, älskling, farmor kommer nu.” Sedan till Monica: ”Hämta Emma. Jag håller koll på trappan så länge.”

Så får hon en idé – kanske skulle de kunna klättra ut genom ett fönster. Fast de befinner sig på andra våningen och det finns varken stege eller tak att klättra på. Skulle de kunna ropa på hjälp? Men då skulle väl mannen komma springande viftande med kniven.

Tror du att vi skulle kunna klättra ut genom sovrumsfönstret?” frågar Monica, som om hon kunnat läsa hennes tankar. ”Det är för högt. Det går inte. Hämta Emma istället.”

Sekunder passerar. Fem. Tio. Femton. De känns evighetslånga.

Hon passar på att dra på sig Marcus luvtröja som hänger över trapp­ räcket, känner sig med ens väldigt naken i det tunna nattlinnet.

Och så står Emma bredvid henne. Hon ser rädslan i dotterns blick som fladdrar oroligt mellan henne och Monica – hon har nog förstått mer än vad J hoppats på. J tar hennes hand och drar henne tätt intill sig; hon reagerar på hur varm hon är, febern har definitivt inte lagt sig.

21

”Emma, vi ska smyga nedför trappan så tyst vi bara kan och sedan ut genom ytterdörren”, säger hon.

Emma nickar. Hon förstår. ”Ska vi leka tysta leken?” ”Precis. Vi ska vara jättetysta.”

J lyfter upp Emma i famnen, kramar henne hårt. Får kraft av kramen. Känner att de kommer att klara det här. De ska bara smyga tyst nedför trappan och sedan slänga sig mot ytterdörren. Sedan är det här hemska över. Sedan är de inte längre fångar i sitt eget hem.

Hon nickar mot Monica, tar de få stegen fram mot trappavsat-­ sen. Är tacksam för att trappstegen inte knarrar.

Halvvägs ner stannar hon upp, spanar in mot köket. Kan känna Monica andas ytligt bakom henne, känner rädslan som färdas i andetagen mot henne. Och Emmas hjärta som pickar hårt mot hen­ nes bröstkorg. Åh, snälla låt honom inte se dem. Låt dem lyckas ta sig ut.

Men så plötsligt står han där framför dem längst ner i trappan.

Kniven i ett stadigt grepp nu. Och J känner magen vända sig ut och in och hjärtat spurta i bröstet på henne. Hon kramar Emma hårt, vänder hennes ansikte bort från mannen, vill inte att hon ska behöva se honom. Men det är redan för sent, Emma har redan sett honom.

Sett kniven. ”Försök inte”, säger mannen och viftar med kniven. Skär i luften bara någon meter framför dem. ”Gå tillbaka upp dit”, säger han och pekar med kniven mot övervåningen. ”Nu”, tillägger han.

Och de lyder. För vad annat kan de göra? Och Emma börjar gråta.

Det är en tyst gråt, men J känner paniken i den lilla kroppen, hur den skälver i hennes famn.

De når trappavsatsen och mannen står kvar på nedervåningen.

Står kvar där med kniven höjd framför sig. J tvingar sig själv att göra det omöjliga, hon räcker över Emma till Monica trots att Emma protesterar, försöker klamra sig fast i J:s famn, hennes små händer runt hennes nacke. Det panikartade greppet. Som inte vill släppa.

Som bara vill vara hos mamma. ”Du måste lugna henne. Hon får inte komma ner i köket”, säger J 22

till Monica. ”Jag går ner och försöker få honom att gå ut”, fortsätter hon, säger det lika mycket till sig själv som till Monica.

Hon behöver instruktioner nu. Känner sig inte alls som sitt van­ liga jag, som självsäkra J som brukar veta exakt hur hon ska lösa alla tänkbara situationer. Hon plockar upp innebandyklubban från golvet där hon hade lagt den när hon lyft upp Emma. Skulle den hålla för ett slag mot en hård bröstkorg? Mot ett skallben? Hon försöker återkalla bilden av svärdet och när det misslyckas fokuserar hon istället på sig själv som tigerkvinna någonstans där tigrar lever, kanske i Indien, kanske uppe i bergen. Men magin är borta. Nu står hon bara barfota hemma i hallen iklädd endast ett tunt nattlinne och en av Marcus luvtröjor, med en innebandyklubba i barnstorlek som enda skydd mellan dem och knivmannen. ”Du, kom ner och ät frukost”, säger mannen nedifrån trappan och pekar med kniven mot J. Orden känns som iskallt vatten mot hennes hud. Hon nickar mot Monica, smeker Emma över kinden, och börjar gå nedför trappan.

Har inget val. Det här är nog deras bästa chans, om mannen kommer upp på övervåningen igen skulle det bara innebära ett övertag för honom.

Frågorna hopar sig medan hon sakta går nedför trappan. Kom­ mer han att fl ga på henne? Varför vill han att de ska äta frukost tillsammans? Är det en fälla? Kommer han att använda kniven? Vem kommer att få in första slaget? Hon vet att en kropp inte klarar ens i närheten av så många slag och hugg som på film, det brukar Marcus alltid kommentera och som läkare borde han veta vad han pratar om.

23