J.S. AXELL E n d y s t op i om m än s k lig he t en s un der g ång
Copyright © J.S. Axell 2021 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: John Eyre Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com Tryckt hos ScandBook, Falun 2021 ISBN: 978-91-7557-526-1
”Light thinks it travels faster than anything, but it’s wrong. No matter how fast light travels, it finds darkness has always got there first and is waiting for it.” – Terry Pratchett –
Detta har hänt – fortsättningen på Mörk stad Världen ligger i ruiner. En smitta som förvandlar människor till blodtörstiga odjur har slagit civilisationen i spillror. I Sverige, på ön Södermalm i Stockholm, har man lyckats upprätta en karantänzon som kallas Fristaden. Amerikansk och rysk militär som går under namnet ”säkerhetsstyrkorna” står som garant för denna fristad och tillsammans med ”folktrupperna”, som är resterna av svensk militär- och ordningsmakt, försöker man nu bygga upp ett nytt samhälle där. Detta då de tusentals överlevande i Fristaden är, enligt de utländska säkerhetsstyrkorna, vad som finns kvar av mänskligheten och således dess sista utpost. Något som visar sig vara en lögn … Åtta månader efter smittans utbrott sätts livet i Fristaden på sin spets då misstankar om säkerhetsstyrkornas förehavanden väcks hos en grupp vänner i karantänzonen. Misstankarna leder till att en av dem – Robert – upptäcker att säkerhetsstyrkorna, i en avstängd del av Fristadens sjukhus, utför mystiska experiment på såväl smittade som friska. Robert avslöjas dock och blir måltavlan för en jakt genom Fristaden. 7
Ovetande om Roberts upptäckt konstaterar vännerna snart att han är försvunnen och två av dem – Roberts flickvän Katti och Jack som står henne nära – börjar söka efter svar på vad som hänt Robert. Något som resulterar i att säkerhetsstyrkorna orkestrerar ett bortförande av de båda, under vilket Katti och Jack lyckas fly. En flykt som dock leder dem bort från Fristaden. I landet utanför gör Katti och Jack ett par upptäckter som bara får frågetecknen kring säkerhetsstyrkornas förehavanden att bli större. Dels träffar de en grupp ur folktrupperna som sagts gått förlorade under deras provianteringsuppdrag i landet utanför, de hittar även Robert, som smittad. Märkligt nog har inte hans blodtörst tagit över fullständigt då han fortfarande verkar känna igen Katti och även försöker skydda henne från andra smittade. Med såväl Robert som Katti och Jack försvunna blir det för de övriga vännerna i Fristaden än tydligare att något inte står rätt till. Misstankarna mot säkerhetsstyrkorna blir också hos dem ännu större när Maria och Johnny lyckas spåra en satellitsignal inifrån karantän zonen. Linda, som är verksam hos folktrupperna, vänder sig med alla misstankar till sitt högsta befäl, kapten Bengt Gustafsson, men nekas hjälp då han anser att bevisen bara är indicier mot säkerhetsstyrkorna. Linda tar då beslutet att själv agera. Plågad av att ha förlorat sin man och son till smittan, och med ett uppdämt hat mot allt som har med smittan att göra, låter Linda ta ut sitt hämndbegär mot säkerhetsstyrkorna. Under en natt avrättar hon flera av dem, bara för att då få ytterligare en lärdom om vilket mysterium säkerhetsstyrkorna är. Vid hennes avrättningar inser hon att deras manskap har ett märkligt livsband till varandra då fler faller ner döda när hon tar livet av bara en. Hemligheten bakom detta band uppdagas också efter det att Jack och Katti, tillsammans med folktrupperna de träffat i landet utanför, tar sig in i Fristaden igen och där kommer över en mobildator som Robert under sin flykt lyckats undanhålla säkerhetsstyrkorna. På den finns dokumentation om att säkerhetsstyrkorna inte bara verkar 8
inblandade i spridningen av smittan, utan även själva bär på en mutation av den. Med Roberts dokumentation och vittnesmålen från de som tagit sig in i Fristaden igen, kan inte folktruppernas högsta befäl Bengt Gustafsson längre blunda för alla misstankar kring säkerhets styrkorna. Och han ser inte heller någon annan möjlighet än att iscensätta en revolt och ta över Fristaden. Ett uppdrag man lyckas med när man dödar säkerhetsstyrkornas högsta befäl, fältmarskalken Sergej Medvanov och generalen Jim Christie. I efterdyningarna av folktruppernas övertagande av Fristaden uppdagas fler hemligheter kring säkerhetsstyrkornas förehavanden då man finner register som vittnar om fler platser i Sverige med överlevande. Det visar sig också att Christie och Medvanov inte alls varit högsta befäl över säkerhetsstyrkorna i Fristaden, detta har istället legat hos en anonym rådgivare vid namn Stephen Mills som försvunnit spårlöst under revolten. Försvunnit har också säkerhetsstyrkornas svenske talesman Erik Karlsson, hans öde är dock Lindas hemlighet då hon i sitt fortsatta hämndbegär smugglat ut Erik Karlsson ur Fristaden för att låta honom dö bland de smittade i landet utanför. Persongalleri och tidslinje finns i slutet av boken.
9
-
V
Kungs holms kana l
Försvarsmaktens högkvarter
STOCKHOLM CITY
KUNGSHOLMEN
arRiddmen hol
ÄRDEN
Folktruppernas högkvarter Maria kyrka
Tantolunden sb
- -
n
v-
-ö
s
S
Sjukhuset
ÅRS
TSJÖ
TAVIK
N
Sofia kyrka
Eriksdalshallen
SKANSTULL
EN
Värm Verkeet a n r a stull Brok an vid S
ÅRSTA -
.
ro n
an Götgat
lm
SAL
arke n
ho
RG
U DJ
ergsp
UL L ST RN HO lje
Guldbron
Slussen
EN
D ÅR
a Pat arin högkrullvak Katk a vart tens r ky er rMedborga DANVIKSplatsen TULL lkungagatan Fo t Danvik lande b as stulls b n u l r K n stie -bron a Ren gata p a kr
lidsHögakan kyr Marian sgata n torget r o H gen gvä Rin
Li
GAMLA STAN
r t, ssty tte het Slo ker arter Sä gkv hö
Vitab
RIDDARFJ
Långholmen
s
rna
ko
set
Stadshu
Västerbron
ÖSTERMALM
Hökarängen V
FRISTADEN
Y
B AR MÖ M J HA S
ARBY HAMSMTAD Ö SJ
Söderhamn
Kontrollerade centralorter Kontrollerade levnadsläger
Mora
Bekräftade bosättningar
Skutskär
Sollerön
Städer innan smittan
Gräso Gysinge
Oslo
Västerås
mar
ö
Kris
tine
ham
n
Åmål
Örebro VÄNERN
Dals Långed
Torsö
Kållandsö
EN
ED
TIV
Karlsborg
Hästholmen
VÄTTERN
Hamburg Köpenhamn
öping
Ekenäse
Loftahammar
Malexander
Västervik
.
t
n
— —ö
v
—
.
Visingsö
Nyk
Motala
Hjo
Göteborg
FRISTADEN Stockholm
a
Eskilstun
—
Ham
s
LANDET UTANFÖR
AMIRAS DAGBOK Hej, det här som du nu läser är min dagbok. Vilket ju innebär att du inte läser den, för det är vanligt jävla hyfs att man inte läser andras dagböcker. Punkt! Men om du nu ändå är här vill du säkert veta, vem är JAG? Jag heter Amira, i år blir jag tjugoåtta år gammal, jag är född och uppvuxen på Hisingen i Göteborg men bor nu i Hökarängen utanför Stockholm med min älskade Maria som är allt. De flesta skulle nog säga att jag är den snällaste du kan tänka dig, men en sak ska DU veta. Låt inte mitt fromma yttre lura dig, för blir jag varse om att du läser en enda rad till ska jag låta min vrede brutalt slå ner över dig så att du för alltid kommer ångra ditt övertramp av mitt privatliv. Ja, det vill säga om du ens överlever efter att jag är färdig med dig. Kram! Amira
13
VECKA 1 MÅNDAG 3 JANUARI, KVÄLL – BISKOPSGÅRDEN, HOS MAMMA OCH PAPPA Nytt år. Ny dagbok. Är i Göteborg nu. I Biskopsgården. Det som ändå alltid kommer vara hemma. Klockan är närmare midnatt. Mamma och pappa har äntligen gått och lagt sig. Jag och Maria har varit hos dem i fem dagar nu och ska jag vara ärlig har det varit jobbigt. Den här tiden på året, med helgerna. Det har alltid varit en tuff tid för mamma och pappa. Med saknaden efter släkten i Iran. Men i år har det känts värre än vanligt. Det är den där smittan. Det där utbrottet som skedde för ett par månader sedan i bergen mellan Irak och Syrien. Eller. Jag tror egentligen inte att det handlar om själva smittan, de fick ju bukt med den. Det har bara triggat tankar hos mamma och pappa. En oro för alla där nere. Jag har försökt säga till dem att inte oroa sig, att allt är okej nu. Men mamma och pappa, de har fastnat i den där oron. Mamma sitter mest i köket, ibland gråter hon. Krökt över köksbordet låter hon tårarna falla. Som att hon tömmer sig själv. Pappa står i sin tur och blickar ut genom fönstren i vardagsrummet, ner mot torget. Som han alltid gjort för att ha koll på vad som händer där nere. Men nu bryr han sig inte om det, han stirrar bara tomt rakt ut mot ingenting. 14
Det är som sagt nytt år nu, nyårsafton i fredags. Det var en ganska trist kväll. Mamma gjorde middag som vanligt, mer än så var det inte. Från vardagsrumsfönstret såg vi fyrverkerierna explodera utanför i mörkret, men de kändes färglösa mot den svarta himlen. Jag kanske överreagerar. Men just i år känns verkligen allt deprimerande här. Och jag är bara så glad att Maria är hos mig. Hon håller mig samman. Hon är mitt fyrverkeri. Tack Maria. Jag älskar dig.
ONSDAG 5 JANUARI, MORGON – BISKOPSGÅRDEN, HOS MAMMA OCH PAPPA God morgon. Eller förmiddag? Klockan är elva, men jag har precis vaknat. Maria sover fort farande. Hon snarkar lätt, hon gör alltid det när hon druckit. Små grymtningar. Jag älskar dem. Snön faller utanför fönstret. Stora, lätta snöflingor. Reklamfilmssnö. Jag var tvungen att ge mig ut igår, vi. Jag och Maria. Jag klarade inte av att bara sitta här i skuggorna. Så vi åkte in till stan. Träffade upp några av mina gamla vänner. Gänget. Bästa Shoreh och Malin och Martin. Och blåste mer eller mindre ut våra skallar … Vi tog oss runt alla våra gamla vattenhål på Andra Långgatan. De som inte längre är som förr. När vi var unga, då var det billiga ölställen med alkisar i stolarna och vi ungdomar dansande på borden. Nu … inte en öl under fyrtio spänn, all sunkkänsla är mest till rättalagd och av adrenalinfyllornas dans finns högst några snedsteg kvar. Men vi avverkade hela gatan, åtta eller nio ställen. Och avslutade på Pusterviks dansgolv. Jag minns inte hur länge vi blev kvar … jag tror att jag och Maria tog taxi hem … Fan, jag har huvudvärk, orkar inte skriva mer. Men det var verkligen befriande att få komma ut en kväll. Jag behövde det.
15
TORSDAG 6 JANUARI, EFTERMIDDAG – E4 NORRUT, VID VÄTTERN Vi är på väg hem igen. Två veckor borta. En vecka i Skåne hos Marias familj. En vecka hos min. Nu på väg tillbaka till det som bara är vårt. Det känns lite som att jag kan andas ut. Allvaret hemma hos mamma och pappa blev lite för mycket. Samtidigt kändes det som ett svek att åka hem. Jag vet att de mår bättre när jag finns där. Och jag lovade mamma att jag skulle komma ner och hälsa på dem snart igen. Jag måste göra det. Nu i alla fall. Stockholm 277 kilometer enligt en skylt vi just passerade. Vi åker längs med Vättern. Det är så vackert här. Det har varit en varm vinter men landskapet är ändå frostbitet. De gråvita kala träden ser förstenade ut där de lutar sig ner mot strandlinjen. Döda. I kontrast mot sjön som tappert håller sig vid liv. Det stiger ånga från den, som om den stretar mot kylan genom att koka sig själv. Det är märkligt egentligen. Sjön gör allt för att överleva. Samtidigt som jag med Maria bredvid alltid känner mig levande. Tidigare bestämde vi oss för att resten av helgen bara ska handla om oss två, vi ska inte låta något störa oss, bara vara med varandra. Jag kan inte vänta på att få komma hem!
LÖRDAG 8 JANUARI, EFTERMIDDAG – VÄRMDÖLANDET, VÄG 274 Underbara dag! I morse satte jag och Maria oss i bilen och körde iväg, ut mot havet, på småvägar. Vi stannade där klipporna tog vid och vandrade ut på dem. Inga människor, inget som störde. Bara vinden som piskade oss. Bara kylan där vi fick hålla om varandra. Nu är vi på väg i bilen igen, vi får se vart det bär. Fortsättning följer. 16
SÖNDAG 9 JANUARI, FÖRMIDDAG – VAXHOLM, WAXHOLMS HOTELL Vi hamnade i Vaxholm – och vi har planerat. För VÅR FRAMTID! BARN. Vi är säkra. Vi vill bara bli en familj. Jag, Maria och en flicka. Vi är överens om det. En flicka. Vi vill adoptera en flicka. HUS. Det är dags nu. Vi kommer nog behöva flytta en bit från stan för att få råd, men det gör väl inget? Varken jag eller Maria behöver ha Stockholm innanför kläderna längre. Fatta. Barn. Hus. Det pirrar inom mig när jag skriver det.
SÖNDAG 9 JANUARI, NATT – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN Helvete vad jag är lycklig! Det som jag skrev tidigare idag. Det var anteckningar i farten. Mina och Marias planer. Vi har haft en underbar helg. I Vaxholm tog vi in på ett hotell och drömde oss bort. Vi promenerade runt på smågatorna, tittade på alla vackra hus och bara fantiserade. I vintermörkret var det som en saga. Och idag åkte vi hem till och har bara fortsatt drömma. Och planerade. När vi pratar om hus, och barn. Inget har någonsin känts så rätt i hela mitt liv. Inget. Maria. Hon är verkligen … allt och allt. Hon ligger bredvid mig just nu. Sover. Hon ska upp tidigt imorgon, tillbaka till verkligheten och jobbet. Jag har ytterligare en dag på mig. På tisdag börjar skolan. Jag borde kanske ändå sova, men jag vill inte. Jag känner mig lycklig. Och jag vill inte vakna upp imorgon och sakna att Maria ligger bredvid mig. Jag vill stanna i det här för alltid. FÖR ALLTID!
… 17
VECKA 2 MÅNDAG 10 JANUARI, FÖRMIDDAG – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN Jag fattar inte. Vad händer? Jag orkar inte. Jag kommer dö. Är jag död? Maria, var är du!?
TISDAG 11 JANUARI, FÖRMIDDAG – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN Jag vet inte hur jag ska börja. Vad jag ska skriva. Smittan. Det är den där jävla smittan. Här … Jag vaknade upp igår. Klockan var över elva. Maria fanns inte där. Det var inget konstigt med det. Så jag gick upp, duschade. Allt var som vanligt. Det var när jag stod i stora rummet och torkade av mig som jag fattade. Eller nej, jag fattade inte. Men det var först då som … Genom fönstret. Jag såg rök. Rök som steg upp över himlen. Och det var då jag hörde skriken. Jag gick ut på balkongen för att se vad det var som hände … och utanför … Röken. Den kom från flera håll. Men bara ett ställe som jag såg exakt var. Punkthuset nere vid torget. Elden reste sig från översta våningarna. Och folk … kroppar … människor, jag vet faktiskt inte … som kastade sig ut från dem. När jag såg dem falla var det som att jag följde dem i slow motion, 18
ner mot torget. Och där nere … där fanns inget men allt. Inga brandbilar, inga ambulanser … ingen räddning. Bara kaos. Männi skor som jagade efter varandra … som kastade sig över varandra … och så skriken. Det lät som djur där ute. Rovdjur. Odjur. Och sedan såg jag dem. På gatan nedanför. Två män. Som på de där klippen från utbrottet för ett par månader sedan. Smittade. De två låg över en flicka. Hennes kropp såg så liten ut. Men ansiktet … det fanns inte där. De hade slitit sönder det med sina käftar. Sedan satte en av de där männen, odjuren, upp sin näsa i luften. Vädrade som en hund. Och vände sig mot mig. Ansiktet … det var en människa, men ändå inte. Och ögonen, svarta. Han, den där, bara skrek rakt ut när den såg mig. Det var ett dygn sedan. Jag har inte vågat titta ut sedan dess. Har bara legat i sängen. Jag kan inte göra något mer. Mobilen har ingen täckning, tv, radio, dator. Inget funkar. Och när mörkret kom igår. Jag vågade inte ha ljus tända. Allt var bara svart och så skriken. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag hör dem där ute. Jag får inte tag på någon. Jag vågar inte ge mig ut. Och Maria. Jag får inte tag på henne. Jag vill bara veta om hon lever.
TISDAG 11 JANUARI, KVÄLL – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN Att få skriva av mig tidigare. På något sätt var det lugnande. Det var som att jag fick prata med någon. Som att någon finns där. Men är det så? Maria. Mamma och pappa. Ni lever väl? Jag vet inte om jag klarar en natt till. Att bara skygga undan i mörkret. Jag har satt igen alla fönster med filtar. För att kunna ha ljus tända. Att bara närma sig fönstren var ett helvete. De är överallt där ute, de där … monstren. Hundratals. Jag har också satt upp lakan som jag klottrat på. ”JAG LEVER. HJÄLP!” Jag vet inte. Det finns kanske inte en människa där ute som ser det. Men jag måste väl göra något? 19
I trappuppgången är det tyst. Jag borde kanske titta ut. Men jag vågar inte. Jag tänker att om jag bara överlever den här natten också, då … ja, jag vet inte vad men jag kan bara inte dö. Det enda jag kan tänka på är att alla måste vara vid liv. Mamma och pappa. Och Maria. Maria, du måste vara vid liv.
ONSDAG 12 JANUARI, FÖRMIDDAG – HÖKARÄNGEN, SOFFAN Det har gått fyrtioåtta timmar nu. Två dygn i den här mardrömmen. Jag hörde dem inte i natt, odjuren. Det har blåst upp till storm och oljudet håller skriken borta. Men när jag kikar ut från bakom filtarna. De ser ännu värre ut nu … vidrigare. Ibland höjer de sina äckliga huvuden. Jag tror de försöker lukta sig till något, mig? Några få ser annorlunda ut. De är bleka. De ser nästan ut som vanliga människor. I morse när jag tittade ut kände jag för att öppna balkongdörren och skrika efter en av dem, bara för att inte känna mig ensam. För det är vad jag är. Ensam. Jag försöker förtränga det. Och jag försöker att inte tänka på Maria. Men hur skulle jag inte? Hur kan jag INTE tänka hela tiden på om hon lever, och om hon gör det, varför kommer hon inte hit och räddar mig? Jag blundar och tänker på hennes fingrar mot min rygg, hennes smekningar. Men det hugger bara i mig, för det är inte på riktigt. Hon är borta. Allt är borta. Jag har stått vid dörren igen och lyssnat. Fortfarande tyst i trappuppgången. Jag borde gå ut, ringa på hos grannarna? Men jag vågar fortfarande inte. Jag försöker bara fokusera på hur jag ska överleva. Har till och med gjort en lista över vad jag måste tänka på. Om vatten, mat, värme och el och så, men … Vad är det för mening? Att tro att jag kan överleva?
20
ONSDAG 12 JANUARI, EFTERMIDDAG – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN Klockan är bara fyra. Men det är mörkt igen. Jag har inventerat lägenheten idag. För att se hur mycket mat jag har, för att bunkra upp vatten. Jag försökte också hitta något som jag kan använda som vapen om det skulle behövas. Men, ja, jag har min tennisracket … När jag gick igenom garderoberna hittade jag två rullar silvertejp i en av Marias lådor. Det är bara så typiskt henne. Silvertejp! Världens mest förnuftiga sak! Och självklart kom de till användning då några av filtarna för fönstren släppt. Nu faller de aldrig ner igen. Maria. Allt hade varit så mycket enklare om du varit här. Allt hade varit så … Fan. Jag saknar dig Maria. Jag saknar dig så jag vill dö. Med dig. Om jag måste dö.
TORSDAG 13 JANUARI, FÖRMIDDAG – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN Maria. Igår. Jag kunde inte sluta gråta. Kunde inte … kan inte sluta tänka på att du är död. Jag känner att jag lika väl bara kan överlämna mig till de där jävla odjuren där ute. Till smittan. Men jag måste sluta tänka så … Som de senaste dagarna satt jag i morse en stund vid ytterdörren och efter ett tag tog jag mig äntligen mod till att öppna den. Men där ute. Det var fortfarande tyst. Förutom mina andetag. Jag bara stod i öppningen och andades högt. Sedan sprang jag över till de båda dörrarna mitt emot, bankade på dem, ringde på klockan och rusade sedan tillbaka in i lägenheten och väntade. Men jag hörde inget. Det finns inga där. De måste ju ha hört mig i så fall. Det finns INGEN!
21
FREDAG 14 JANUARI, FÖRMIDDAG – HÖKARÄNGEN, KÖKET Nej. Jag är inte ensam. Huset lite längre bort på gatan. Ett fönster på gaveln. Stora bokstäver klottrade: ”VI LEVER”. Jag ser det bara knappt. Jag vet inte om de sett mina lakan som jag skrivit på. Men ändå. JAG ÄR INTE ENSAM! Men nu då? Vad ska jag göra med det här? Det är ju helt sjukt. Jag är verkligen INTE ensam, och ändå är det som om den där ensamheten tar över ännu mer. Men ändå … om jag överlevt. Och någon i huset på andra sidan gatan överlevt. Då kan ju fler människor ha överlevt? Och i så fall. Du, Maria. Du kanske lever!
FREDAG 15 JANUARI, KVÄLL – HÖKARÄNGEN, SOFFAN Det där fönstret på gaveln är allt jag har nu. Det driver mig nästan till vansinne att veta om att det finns andra överlevande men inte kunna få kontakt. Jag har klottrat på ett nytt lakan: ”HÄR, SER NI MIG”. Jag hoppas de ser det. De måste se det!
LÖRDAG 16 JANUARI, EFTERMIDDAG – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN De har svarat igen: ”VI SER DIG”. Det är fortfarande så långt borta, men jag är säker på att det står så. Men jag vet inte vad jag ska göra nu?
22
SÖNDAG 17 JANUARI, FÖRMIDDAG – HÖKARÄNGEN, KÖKET Maria! Idag är det en vecka sedan den sista dagen jag var med dig. En hel vecka utan dig. Och ändå lever jag. Om det här nu är att leva. Instängd med odjuren utanför. Jag har precis klottrat ett nytt budskap som jag ska hänga upp i mitt fönster, ”VAD HÄNDER”. Jag vet, det är kanske fullständigt meningslöst. Men … det är något. I morse kom det inte längre något vatten ur kranarna. Så nu måste jag börja ransonera det jag har. Men vatten eller inte. Jag vet inte om jag klarar av att sitta instängd längre. Jag funderar på att försöka ta mig till det andra huset. Det kryper i mig. Jag vill bara inte vara ensam.
SÖNDAG 17 JANUARI, KVÄLL – HÖKARÄNGEN, SÄNGEN Jag klarar det inte. Det har börjat blåsa upp igen utanför så jag hoppas att de där jävla skriken där ute drunknar. Men mörkret och natten … det är som om de kommer närmare hela tiden. Och i fönstret på andra sidan … jag har inte sett något svar. Varför svarar de inte? Vad har jag egentligen att förlora på att bara försöka ta mig dit?
…
23