I M
in mamma brukade berätta för mig om havet. Hon sa att det existerade en plats där det inte fanns någonting annat än vatten så långt ögat nådde och att det var i ständig rörelse, det kom rusande emot en och drog sig sedan bort igen. En gång visade hon mig ett foto som hon sa föreställde min mormors mormors mor som barn, stående i havet. Det var länge sedan, och fotot gick förlorat i en eldsvåda för många år sedan, men jag minns det, urblekt och medfaret. En liten flicka omgiven av intet. I mammas berättelser, som förts vidare genom släktleden från hennes mormors mormors mor, lät havet som vinden i träden, och män brukade färdas över vattnet. En gång när jag blivit äldre och vår by plågades av torka frågade jag mam ma varför våra bäckar nästan sinade vissa år om det fanns så mycket vatten. Hon svarade att havet inte gick att dricka – att vattnet var fullt med salt.
5