9789175250724

minette walters

Blomsterkronan Översättning Elisabeth Helms och Manni Kössler

i_walters_Blomsterkronan_s1-4.indd 3

2012-09-26 15:57:31

TIDIGARE UTGIVNING Iskällaren

Shakespeare-citaten är översatta av Björn Collinder, C.A. Hagberg, Åke Ohlmarks, Clas Zilliacus Citatet ur Douglas Adams Liftarens guide till galaxen är översatt av Thomas Tidholm Utdraget ur Rupert Brookes dikt ”Soldaten” är översatt av Gunnar M. Silfverstolpe

www.fenixbok.se Originalets titel The Scold’s Bridle Copyright © 1994 Minette Walters Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency, Copenhagen Omslagsfoto © Mertxe Alarcon/Arcangel Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 1996 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-072-4

i_walters_Blomsterkronan_s1-4.indd 4

2012-09-26 15:57:31

Till Jane, Lisanne, Maria och Hope

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 5

2012­09­27 16:30:00

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 6

2012­09­27 16:30:00

Men skall hon föda Ett vredens barn det blive, som för henne Till onaturlig vånda måtte leva!

Det plöje hennes unga panna skrynklig, Infräte tåreskurars rännilar I hennes kinder och belöne sist All hennes modersömhet och bekymmer Med spott och spe, på det att hon må känna Hur bittrare än ormens gadd det stinger Att ha ett barn som hjärtlöst är.

Shakespeare, Kung Lear – Fyrtiotvå! skrek Loonquawl. Är det allt du har att kom­ ma med efter att ha hållit på i sju och en halv miljoner år?

– Jag har kontrollerat det mycket noga, sade datorn, och det är utan någon tvekan det rätta svaret. För att vara uppriktig tror jag att problemet är att ni aldrig har för­ stått vad frågan är … Så snart ni verkligen kan förstå er på själva frågan kommer ni att inse vad svaret betyder.

Douglas Adams, Liftarens guide till galaxen

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 7

2012­09­27 16:30:00

N

Ö ng Upto n

S

Mot Lo

V

Pub Mot Mapleton

Bilparkering

Affär

Kyrk a

Wing Cottage Cedar House

Cedar Estate

M ot B g eedin

FONTWELL

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 8

2012­09­27 16:30:00

Jag undrar om jag borde hålla de här dagböckerna inlåsta.

Jenny Spede har rört till dem igen och det bekymrar mig.

Hon måste ha råkat slå upp en av dem när hon dammade, och nu läser hon dem av något slags lysten nyfikenhet. Jag undrar vad hon känner inför en gammal kvinna, förvärkt av ledgångsreumatism, som klär av sig naken för en ung man? Ställföreträdande lusta, skulle jag tro, för det verkar fullkomligt orimligt att någon utom Jennys andefattige man någonsin kan ha sett på henne med annat än avsmak.

Nej, det kan inte vara Jenny. Hon är för lat att städa så noggrant och för dum att anse något som jag säger eller gör vare sig intressant eller roande. Det är de senaste böckerna som tycks dra till sig störst uppmärksamhet, men just nu förstår jag inte varför. Jag är bara intresserad av inledningar, för i en inledning ligger så mycket hopp. Slutet har inga förtjänster bortsett från att det visar hur illa detta hopp har förötts. ”I midnattstimmans döda tysta rymd … Hur tröttsam, ­unken, fadd och utan vinning tycks mig all världen med dess sed och skick.”

Vem är det i så fall? James? Eller håller jag på att bli senil och inbillar mig saker? Igår hittade jag Howards erbjudande liggande uppslaget på bordet, men jag kunde ha svurit på att jag lade tillbaka det i mappen. ”Har omdömet kanhända flytt …” Tabletterna oroar mig mer. Tio är ett alltför jämnt antal för att komma bort. Jag är rädd att Joanna håller på med sina eländiga konster igen, och vad värre är, jag undrar om inte Ruth följer henne i spåren. Äpplet faller inte långt …

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 9

2012­09­27 16:30:00

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 10

2012­09­27 16:30:00

1

D

oktor Sarah Blakeney stod intill badkaret och undrade hur döden någonsin kunde beskrivas som en triumf. Här fanns inget jubel, ingen kvardröjande känsla av att Mathilda hade bytt ut sitt jordiska hölje mot något bättre, inte ens en antydan om att hon funnit frid. När det gällde döda människor kunde man aldrig som i fråga om sovande hoppas på ett återuppvaknande. ”Vill ni höra min uppriktiga åsikt?” sade hon långsamt som svar på polisens fråga. ”I så fall är det nej, jag hade aldrig väntat mig att Mathilda Gillespie skulle ta livet av sig.”

De stirrade på den groteska gestalten, stel och kall i det smutsiga vattnet. Nässlor och tusenskönor stack upp ur den fruktansvärda tingesten som var fastspänd runt det blodlösa ansiktet och vars rostiga metallbett fortfarande klämde ned den döda tungan i den gapande munnen. Utspridda kronblad, skrynkliga och vissnade, klibbade fast vid de magra axlarna och badkarets kanter, och en brun sörja under vattenytan vitt­ nade om att ännu fler genomdränkta kronblad hade sjunkit till botten. På golvet låg en blodfläckad gipskniv, som uppen­ barligen hade glidit ur de kraftlösa fingrarna som hängde ovanför den. Det påminde om Marat i hans badkar, men långt 11

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 11

2012­09­27 16:30:00

fulare och långt sorgligare. Stackars Mathilda, tänkte Sarah, vad hon skulle ha avskytt det här.

Kriminalinspektören pekade på det sorgesamma grå huvu­ det. ”Vad i hela friden är det där för något?” Rösten slog över av vämjelse.

Sarah väntade ett ögonblick tills hon kände att hon hade rösten under kontroll. ”Det är ett trätobetsel”, förklarade hon, ”ett primitivt förtryckarredskap. Sådana användes på medeltiden för att få tyst på gnatiga kvinnor. Mathildas familj har ägt det i många år. Jag vet att det ser hemskt ut så här, men hon hade det en trappa ned i hallen över en kruka med pelargoner. Som prydnad var det inte så illa.” Hon satte ena handen för munnen i en plötslig känsla av sorg, och polisen klappade henne valhänt på axeln. ”Det var vita pelargoner och blommorna stack fram genom järngallret. Hon kallade dem alltid för sin blomstergärd.” Hon harklade sig. ”Hon var ganska bildad, förstår ni. Väldigt högfärdig, väldigt snobbig, väldigt fördomsfull och inte särskilt vänlig av sig, men hon hade en skarp intelligens om man betänker att hon aldrig hade fått lära sig något annat än att sköta hushållet och hon hade en underbar humor. Torr och bitande.” ”Blomstergärd”, ekade rättsläkaren tankfullt. ”Som i: och därav band hon sällsamma girlander med smörblom, nässlor, bellis och med yxne, som fräcka herdar har ett grövre namn på men svala ungmör kallar död mans fing­ rar. Där klamrade hon sig vid veka grenar att hänga upp sin blomstergärd.” ”Hamlet”, förklarade han ursäktande för polisen. ”Ofelias död.

Jag var tvungen att lära mig den för min avgångs­examen. Det är underligt så mycket man minns när man blir äldre.” Han stirrade ned i badkaret. ”Kunde mrs Gillespie sin Hamlet?”

12

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 12

2012­09­27 16:30:00

Sarah nickade olyckligt. ”Hon berättade en gång att hela hennes utbildning bestod av brottstycken ur Shakespeare som hon hade lärt sig utantill.” ”Ja, vi kommer då inte att lära oss särskilt mycket av att stå och glo på den stackars kvinnan”, sade polisen bryskt. ”Om nu inte Ofelia blev mördad.”

Doktor Cameron skakade på huvudet. ”Död genom drunk­ ning i tillfällig sinnesförvirring”, sade han eftertänksamt. Han gav Sarah en blick. ”Var mrs Gillespie någonsin deprimerad?” ”Om hon var det, visade hon det i varje fall aldrig.”

Polisen, som uppenbarligen kände sig sämre till mods i dödens närvaro än de båda läkarna, föste ut Sarah på trappavsatsen. ”Tack för att vi har fått uppta er tid, doktor Blakeney­. Jag är ledsen att vi måste kalla hit er, men som hennes husläkare var ni förmodligen en av dem som kände henne bäst.” Han suckade. ”Det är alltid värst med gamla som bor ensamma. Samhällets avskrap. Ibland kan det gå veckor innan de blir hittade.” Hans mun förvreds i avsmak. ”Ytterst obehagligt. Jag måste säga att det var tur att vi hittade henne så snabbt. Mindre än fyrtio timmar enligt doktor Cameron.

Han uppskattar att det inträffade vid midnattstid i lördags.”

Sarah stödde ryggen mot väggen och tittade tvärsöver trappavsatsen mot Mathildas sovrum. Genom den öppna dörren kunde hon se den gamla sängen i ekträ med högt upptravade kuddar. Den gav fortfarande en stark känsla av att tillhöra Mathilda, som om den närvaro som hade försvun­ nit ur hennes kropp fortfarande fanns kvar i ägodelarna. ”Så gammal var hon inte”, protesterade Sarah stillsamt. ”Bara sextiofem. Nuförtiden är det ingen ålder.” ”Hon ser äldre ut”, sade han sakligt, ”men det beror väl förmodligen på allt blod hon förlorat.” Han tittade i sin anteckningsbok. ”En dotter som bor i London, sade ni, och ni tror att dotterdottern är på internatskola.”

13

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 13

2012­09­27 16:30:00

”Vet inte mr och mrs Spede det?” Hon hade skymtat dem i biblioteket när hon kom, grå ansikten som var märkligt uttryckslösa av chocken, hårt sammanflätade händer som förstenade barn. ”De har tittat till huset två gånger i veckan i åratal. Han sköter om trädgården och hon städar. De måste veta mer om henne än någon annan.”

Han nickade. ”Olyckligtvis har vi inte fått ett vettigt ord ur dem sedan mrs Spede hittade kroppen, bara hysteriska utbrott. Men vi ska höra oss för i byn också.” Han tittade mot sovrummet. ”Det står en tom burk sömntabletter på hennes nattygsbord bredvid ett glas med lite whisky kvar på botten.

Det verkar solklart. Whisky för att våga, sömntabletter, och sedan kniven i badet. Hävdar ni fortfarande att ni inte hade väntat er att hon skulle ta livet av sig?” ”Jag vet faktiskt inte.” Sarah drog bekymrat handen genom det korta mörka håret. ”Jag skulle inte ha skrivit ut sömn­ tabletter om jag hade trott att det fanns någon risk för att hon skulle missbruka dem, men sådant kan man aldrig vara riktigt säker på. Och Mathilda hade hur som helst tagit dem i många år, tidigare skrevs de ut till alla som bad om det. Så svaret blir ja, jag skulle utesluta självmord på grundval av det jag kände till om henne, men vi hade ett läkare-patient­ förhållande. Hon hade svåra smärtor av reumatismen och vissa nätter kunde hon inte sova.” Hon rynkade pannan. ”Det kan i varje fall inte ha varit många sömntabletter kvar. Hon skulle få ett nytt recept den här veckan.” ”Hon kanske lade dem på hög”, sade han nyktert. ”Anför­ trodde hon sig någonsin åt er?” ”Jag tror inte hon anförtrodde sig åt någon. Hon var inte den typen. Hon var en mycket sluten människa.” Sarah ryckte på axlarna. ”Och jag har bara känt henne i – hur länge är det?

– runt ett år. Jag bor i Long Upton, inte här i Fontwell, så vi har inte umgåtts i andra sammanhang heller.” Hon skakade på 14

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 14

2012­09­27 16:30:00

huvudet. ”Det finns ingenting i hennes journaler som antyder att hon skulle vara depressiv. Men …” Hon tystnade. ”Men vad då, doktor Blakeney?” ”Vi talade om frihet sista gången jag träffade henne, och hon sade att friheten är en illusion. Det finns ingen frihet i det moderna samhället. Hon citerade Rousseau för mig, sex­ tiotalsstudenternas berömda upprorsskri: ’Människan föds fri, och ändå är hon överallt i bojor.’ Enligt Mathilda återstod bara ett slags frihet, friheten att välja hur och när man vill dö.” Sarah såg bedrövad ut. ”Men sådana diskussioner förde vi varje gång jag kom hit. Det fanns ingen anledning att tro att det var något speciellt den här gången.” ”När förde ni den här diskussionen?”

Sarah suckade tungt. ”För tre veckor sedan vid mitt sista månatliga besök. Och det hemska är att jag skrattade. Inte ens det står en fritt numera, sade jag, för läkarna är så vett­ skrämda för att få en stämning på halsen att de inte skulle drömma om att ge sina patienter det valet.”

Polisen, en storvuxen kriminalare som närmade sig pensions­å ldern, lade en tröstande hand på hennes arm. ”Såja, ta det inte så hårt. Det var snitten i handlederna som tog livet av henne, inte sömntabletterna. Och dessutom kan det tänkas att det är fråga om mord.” Han skakade på huvudet. ”Jag har sett ett och annat självmord i mina dagar, men det är första gången jag varit med om att en gammal kvinna gör om sig till ett blomsterarrangemang i badkaret. Det ligger nog pengar bakom. Vi lever allihop för länge och de unga tappar tåla­ modet.” På Sarah verkade det som om han talade i egen sak.

En timme senare lät doktor Cameron mer tvivlande. ”Om hon inte gjorde det själv, får ni ett helsickes jobb med att bevisa det”, sade han. De hade lyft upp kroppen ur badkaret och lagt den, fortfarande iförd trätobetslet, på plastskynken på golvet.

15

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 15

2012­09­27 16:30:00

”Bortsett från skärsåren i handlederna finns det inga märken på kroppen, utom sådana man kan vänta sig förstås.” Han pekade på den blåaktiga missfärgningen ovanför och runt de skrynkliga skinkorna. ”Postmortal hypostas där blodet har stockat sig men inga skador. Stackars liten. Hon kämpade inte emot.”

Kriminalinspektör Cooper lutade sig mot dörrposten till badrummet och tittade djupt äcklad men samtidigt fascinerad på den stackars grå kroppen. ”Det kunde hon inte om hon var drogad”, muttrade han.

Cameron drog av sig handskarna. ”Jag ska se vad jag kan hitta åt er när jag kommer till labbet, men ni ska nog inte ha för stora förhoppningar. Jag kan inte tänka mig att polisinten­ denten lägger ned alltför mycket tid och resurser på den här.

Det är något av det glasklaraste jag sett. Om det inte dyker upp något mycket osedvanligt vid obduktionen kommer jag faktiskt att föreslå att utslaget blir självmord.” ”Men vad tror ni innerst inne, doktorn? För min del tycker jag att nässlorna visar på att det var mord. Varför skulle hon avsiktligt bränna sig på dem innan hon dog?” ”Självbestraffning förmodligen. Herregud, det finns ingen logik i sådant här. Självmördare är väl knappast vid sina sin­ nens fulla bruk när de tar livet av sig. Men visst”, sade han tankfullt, ”det förvånar mig att hon inte lämnat något brev efter sig. Det här med hårprydnaden är så teatraliskt att man kunde ha väntat sig någon form av förklaring.” Han började packa in kroppen i plastskynket. ”Läs Hamlet”, föreslog han. ”Jag skulle tro att svaret finns där.”

Mr och mrs Spede väntade i biblioteket som två små knubbiga vålnader, så flackande och vaga i sin framtoning att Cooper undrade om de var vid sunda vätskor. Ingen av dem verkade kunna möta hans blick och varje fråga krävde en tyst över­ 16

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 16

2012­09­27 16:30:00

läggning dem emellan innan endera förmådde ge ett svar. ”Doktor Blakeney nämnde att mrs Gillespie hade en dotter som bor i London och en dotterdotter som går på internat­ skola”, sade han. ”Kan ni tala om deras namn och var jag kan få tag i dem?” ”Hon har väldig ordning i sina papper”, sade mrs Spede till slut sedan hennes make givit henne något slags tillstånd att tala. ”Allting måste finnas bland papperen.” Hon nickade mot skrivbordet och ett dokumentskåp i ek. ”Därinne någonstans.

Väldig ordning. Alltid väldigt ordentlig.” ”Vet ni inte vad dottern heter?” ”Mrs Lascelles”, sade mannen efter ett ögonblick. ”Joanna.”

Han drog sig i underläppen som var märkligt slapp och hängde ned som om han hade dragit i den många gånger tidigare. Med retligt rynkad panna smällde hans hustru till honom över handleden och han stack den obotfärdiga handen i fickan. De var nästan som barn, tänkte Cooper och undrade om mrs Gillespie hade anställt dem av medlidande. ”Och vad heter dotterdottern?” ”Miss Lascelles”, sade mrs Spede. ”Vet ni vad hon heter i förnamn?” ”Ruth.” Hon rådgjorde med sin make under sänkta ögon­ lock. ”De är inte trevliga, ingen av dem. Frun skäller på Spede för hans sätt att sköta trädgården och fröken skäller på Jenny för städningen.” ”Jenny?” undrade han. ”Vem är Jenny?” ”Jenny är mrs Spede.” ”Jag förstår”, sade Cooper vänligt. ”Det måste ha varit en svår chock för er att hitta mrs Gillespie i badkaret, Jenny.” ”Ja, det var det”, ylade hon och grep tag i makens arm. ”En hemsk, hemsk chock.” Hennes röst steg till ett tjut.

Orolig för ett än värre utbrott tog Cooper något tveksamt fram plastpåsen med gipskniven ur fickan och lade den tvärs 17

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 17

2012­09­27 16:30:00

över sin breda handflata. ”Jag vill inte göra er ännu mer upp­ rörda, men känner ni igen den här? Har ni sett den här kniven förut?”

Jenny Spede plutade olyckligt med läpparna men tjutandet upphörde och hon knuffade till sin make för att få honom att säga något. ”Kökslådan”, sade han. ”Den kommer från köks­ lådan.” Han tog i handtaget genom påsen. ”Jag ristade in ett ’H’ för ’huset’. På den jag har i skjulet står det ’T’ för ’trädgården’.”

Cooper granskade det klumpigt inkarvade H-et och nick­ ade när han lade ned kniven i fickan igen. ”Tack så mycket.

Jag kommer att behöva den från trädgården också för jäm­ förelsens skull. Jag ska be en polis gå med er dit ut när vi är färdiga.” Han log vänligt. ”Jag antar att ni har nycklar till huset. Kan jag få se dem?”

Mrs Spede drog fram en kedja hon hade runt halsen och visade en nyckel som hade legat i klyftan mellan hennes bröst. ”Bara jag”, sade hon. ”Jenny hade nyckeln. Mr Spede behövde ingen för trädgården.” Hon räckte den till Cooper och han kunde känna hennes kroppsvärme sippra in i handen.

Nyckeln­var fuktig och hal av svett och kändes motbjudande att röra vid, och det fick honom att skämmas, eftersom han tyckte att båda två var oerhört frånstötande och visste att han i motsats till mrs Gillespie inte skulle ha stått ut med att ha dem i huset en halvtimme ens.

Mathilda Gillespies närmaste grannar bodde i flygelbyggna­ den vägg i vägg med henne. En gång i tiden måste Cedar Hou­ se ha varit ett enfamiljshus, men nu angav en diskret skylt in­ gången till Wing Cottage på husets västra sida. Innan ­Cooper knackade på gick han längs en grusstig fram till bakre hörnet och tittade ut över trädgården på baksidan, prydligt kantad av stora krukor med eterneller. Bortom dessa skilde en ansad häck deras trädgård från Cedar Houses område med gräsmat­ 18

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 18

2012­09­27 16:30:00

ta och träd. Han greps plötsligt av avund mot dess invånare.

Så tråkig hans egen lilla låda verkade i jäm­förelse, men det var hans fru som hade valt att bo i ett modernt bostads­område och inte han. Han skulle ha trivts bra med vittrande rappning och vacker utsikt, hon ville ha alla ­moderna bekvämligheter och grannar så tätt inpå att de träffades dagligen. Det var ­polismannens lott att göra eftergifter för en älskad hustru.

Han hade så oregelbundna arbetstider att han inte kunde tvinga sin egen längtan efter avskildhet på en kvinna som i trettio års tid hade stått ut med hans frånvaro­perioder med bibehållet gott humör.

Han hörde dörren öppnas bakom sig och vände sig om, tog upp legitimationen ur bröstfickan och hälsade på en fet äldre man som kom fram mot honom. ”Kriminalinspektör Cooper vid Dorsetpolisen.” ”Orloff, Duncan Orloff.” Han strök sig bekymrat över det breda, ganska tilltalande ansiktet. ”Vi har väntat på er. Ja, kära nån. Jag måste säga att Jenny Spedes ylande blir rätt så outhärdligt efter ett tag. Stackars kvinna. Hon är snäll och hygglig så länge hon inte blir upprörd. Ni kan inte föreställa er vilket liv hon förde när hon hittade Mathilda. Hon rusade ut ur huset tjutande som en luftvärnssiren och fick sin arme man att stämma in med ett sympatitjut. Jag förstod att det måste ha hänt något förfärligt, så jag ringde till era mannar och till ambulansen. Gudskelov var de snabbt på plats och de var förutseende nog att ta med sig en kvinnlig polis. Hon var verkligen skicklig, fick lugn på makarna Spede på rekordtid.

Ja, kära nån”, sade han om igen, ”vi lever ett så stillsamt liv.

Vi är inte alls vana vid sådant här.” ”Det är ingen”, sade Cooper. ”Ni har väl hört vad som hänt.”

Han vred ängsligt händerna. ”Bara att Mathilda är död. Jag lät makarna Spede stanna här tills polisbilen kom – tyckte det var bäst, vad skulle jag annars ta mig till, när de bröt ihop här 19

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 19

2012­09­27 16:30:00

på min tröskel – jag tänkte verkligen inte låta min fru komma ned förrän allt var i sin ordning – man kan aldrig så noga veta – men hur som helst bad polismännen mig att vänta tills det kom någon och ställde frågor. Det är väl bäst att ni kommer in. Violet är i vardagsrummet nu, hon mår inte så bra, och det är inte att undra på. Jag känner mig faktiskt inte vidare pigg jag heller.” Han klev åt sidan för att släppa in Cooper. ”Första dörren till höger”, sade han. Han följde polisen in i ett hemtrevligt, övermöblerat rum där en teve stod på med nedskruvat ljud i ett hörn och böjde sig över sin hustrus orör­ liga gestalt i soffan. ”Det har kommit en kriminal­inspektör för att prata med oss”, sade han medan han försiktigt med ena handen fick upp henne i sittande ställning och med den andra lyfte ned hennes ben på golvet. Han lät sin stora kropps­ hydda sjunka ned på soffan bredvid henne och gjorde tecken åt Cooper att slå sig ned i en länstol. ”Jenny skrek hela tiden om blod”, förklarade han olyckligt. ”Rött vatten och blod. Det var allt hon sade.”

Violet rös. ”Och Jesus”, viskade hon. ”Jag hörde henne. Hon sade att Mathilda såg ut ’som Jesus’.” Hon lyfte handen mot sina egna blodlösa läppar. ”Död som Jesus i blodrött vatten.” Ögonen svämmade över. ”Vad har hänt med henne? Är hon verkligen död?” ”Ja, tyvärr är hon det, mrs Orloff. Det är visserligen bara preliminärt, men rättsläkaren uppskattar tiden för dödsfallet till mellan nio och midnatt i lördags kväll.” Han såg från den ena till den andre. ”Var ni hemma då?” ”Vi var här hela kvällen”, sade Duncan. Det var uppenbart att han slets mellan sin egen uppfattning om god smak som sade honom att han inte borde ställa några frågor och ett överväldigande behov av att tillfredsställa en mycket naturlig nyfikenhet. ”Ni har inte berättat vad som har hänt”, for det ur honom. ”Det är mycket mycket värre att inte veta vad som 20

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 20

2012­09­27 16:30:00

har hänt. Vi har föreställt oss de hemskaste saker.” ”Hon har väl aldrig blivit korsfäst?” frågade Violet med dar­ rande stämma. ”Jag sade att hon antagligen blivit korsfäst, varför skulle Jenny annars ha sagt att hon såg ut som Jesus?” ”Jag sade att det nog var någon som hade försökt göra rent efteråt”, sade Duncan, ”och att det var därför det fanns rött vatten överallt. Man hör om det jämt och ständigt, gamla som blir mördade för pengar. Och de gör hemska saker med dem också, innan de slår ihjäl dem.” ”Åh, jag hoppas verkligen att hon inte blev våldtagen”, sade Violet. ”Jag står inte ut med tanken att de kan ha våldtagit henne.”

Cooper greps av en känsla av sorg inför det här gamla paret som likt så många av sina likar framlevde sina sista år i skräck, eftersom medierna hade tutat i dem att de befann sig i fara.

Han om någon visste att våld med döden som följd statistiskt sett mest drabbade unga män mellan femton och tjugofem.

Han hade rett upp alldeles för många fyllebråk och plockat upp alldeles för många knivhuggna och sönderslagna kroppar ur rännstenen utanför olika pubar för att hysa något tvivel om den saken. ”Hon dog i badkaret”, sade han utan att avslöja några känslor. ”Hennes handleder var uppskurna. Just nu lutar rättsläkaren mest åt självmord och vi ställer frågor bara för att förvissa oss om att hon verkligen tog sitt liv.” ”Men Jesus dog inte i något badkar”, sade Violet oförstå­ ende. ”Hon hade ett trätobetsel över huvudet med blommor i.

Jag skulle kunna föreställa mig att mrs Spede trodde att det var en törnekrona.” Det var den enda förklaring som verkade begriplig, tänkte han. ”Jag avskydde den där tingesten. Mathilda hade ett väldigt speciellt förhållande till den.” Cooper märkte att Violet hade för vana att betona de ord hon ansåg betydelsefulla. ”Då måste 21

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 21

2012­09­27 16:30:00

det ha varit självmord. Hon bar den när hon hade ont av reu­ matismen. Den fick henne att glömma smärtan, förstår ni.

Hon sade alltid att hon skulle ta livet av sig om det blev så illa att hon inte stod ut.” Med tårfyllda ögon vände hon sig mot sin make. ”Varför ropade hon inte på oss? Jag är säker på att vi kunde ha gjort något för att hjälpa henne.” ”Skulle ni ha hört henne?” frågade Cooper. ”Oh ja, särskilt om hon var i badrummet. Hon kunde ha bankat i rören. Det skulle vi absolut ha hört.”

Cooper vände sig mot mr Orloff. ”Hörde ni något alls den kvällen?”

Duncan övervägde frågan länge och grundligt. ”Vårt liv är mycket händelsefattigt”, sade han ursäktande. ”Jag kan för­ säkra er om att vi skulle ha ingripit om vi hade hört något” – han slog ut med händerna i en uppgiven gest – ”som nu imorse när Jenny började skrika. I lördags hördes ingenting alls.” ”Ändå utgick ni båda två från att hon hade blivit mördad av ett gäng. Ni talade om ’dem’.” ”Det är svårt att tänka klart när folk skriker”, sade han med en självförebrående huvudskakning. ”Och ska jag vara helt ärlig så var jag inte alls säker på att inte makarna Spede själva hade ett finger med i spelet. De är inga ljushuvuden precis, vilket ni förmodligen själv har förstått. Ja, jag menar inte att de skulle ha gjort det med avsikt. De är dumma, inte farliga. Jag antog att det hade skett något slags olycka” – han bredde ut handflatorna över sina svällande knän – ”och det har bekymrat mig att jag borde ha gått in och gjort något, kanske räddat henne, men om hon dog i lördags …?” Hans röst tonade bort i ett frågetecken.

Cooper skakade på huvudet. ”Ni hade inte kunnat göra något. Hur var det under dagen? Hörde ni något då?” ”I lördags, menar ni?” Han skakade på huvudet. ”Inget jag kommer ihåg nu. Absolut inget osedvanligt.” Han tittade på 22

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 22

2012­09­27 16:30:00

Violet som för att söka inspiration. ”Vi hör när dörrklockan ringer i Cedar House, för det är mycket sällan Mathilda får besök, men bortsett från det” – han ryckte hjälplöst på axlarna – ”händer det så litet här och vi tittar en hel del på teve.” ”Och ni undrade inte var hon höll hus i söndags?”

Violet torkade sig i ögonen. ”Åh kära nån”, viskade hon, ”hade vi kunnat rädda henne då? Så förfärligt, Duncan.” ”Nej”, sade Cooper bestämt, ”hon var helt säkert död klockan tre i söndags morse.” ”Vi var goda vänner, förstår ni”, sade Violet. ”Duncan och jag har känt henne i femtio år. Hon sålde det här huset till oss när Duncan gick i pension för fem år sedan. Det betyder inte att hon var världens lättaste människa att umgås med. Hon kunde vara mycket elak mot personer hon inte tyckte om, men med Mathilda gällde det att inte tvinga sig på. Det gjorde vi förstås aldrig, men det fanns ju andra.”

Cooper slickade på pennspetsen. ”Som vilka?”

Violet sänkte rösten. ”Joanna och Ruth, hennes dotter och dotterdotter. De lät henne aldrig vara i fred, gnällde hela tiden och försökte alltid pungslå henne. Och kyrkoherden var för­ skräcklig.” Hon gav sin make en skuldmedveten blick. ”Jag vet att Duncan inte tycker om slidder-sladder, men kyrko­ herden försökte alltid få henne att känna dåligt samvete för de mindre bemedlade. Men hon var ateist, förstår ni, och väldigt ohövlig mot kyrkoherde Matthews när han kom på besök.

Hon kallade honom blodigeln från Wales. Och det sade hon honom rakt i ansiktet.” ”Tog han illa upp?”

Duncan lät höra ett mullrande skratt. ”Det var på skoj”, sade han. ”Hon var riktigt frikostig ibland om han råkade komma förbi när hon var på det humöret. En gång gav hon honom hundra pund till ett behandlingshem för alkoholister och sade att hon bara hade sin ämnesomsättning att tacka för 23

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 23

2012­09­27 16:30:01

att hon inte själv satt där. Hon drack för att lindra smärtan från reumatismen. Det var i varje fall vad hon sade.” ”Men inte i övermått”, sade Violet. ”Hon var aldrig full.

Hon hade för mycket av dam i sig för att någonsin dricka sig full.” Hon snöt sig ljudligt. ”Vet ni någon annan som brukade dyka upp oinbjuden?” frågade Cooper efter ett ögonblick.

Duncan ryckte på axlarna. ”Doktorns man, Jack Blakeney­.

Han höll alltid till här, men han trängde sig inte på. Hon tyckte om honom. Ibland hörde jag henne skratta tillsam­ mans med honom i trädgården.” Han tystnade för att tänka efter. ”Hon hade inte många vänner, inspektör Cooper.

Som Violet sade så var hon ingen lätt människa. Antingen tyckte man om Mathilda eller också avskydde man henne.

Det kommer ni snart att upptäcka om ni hör er för med andra.” ”Och ni tyckte om henne?”

Han blev plötsligt våt i ögonen. ”Det gjorde jag”, sade han med sträv röst. ”Hon var vacker en gång, förstår ni, verkligt vacker.” Han klappade hustrun på handen. ”Det var vi alle­ sammans, en gång för länge länge sedan. Ålderdomen har få försonande drag, inspektör Cooper, utom möjligtvis den visdom det innebär att veta när man är tillfreds.” Han tänkte efter ett ögonblick. ”Det sägs att uppskurna handleder är ett mycket fridfullt sätt att dö på, även om jag inte begriper hur någon kan veta det. Tror ni att hon led?” ”Jag kan nog inte svara på den frågan, mr Orloff”, sade Cooper ärligt.

De fuktiga ögonen såg en kort stund rakt in i hans och Cooper kunde utläsa en djup och otämd sorg i blicken. Den vittnade om en kärlek som Cooper av någon anledning fick för sig att Duncan aldrig hade visat eller känt för sin hustru.

Han ville säga något tröstande, men vad kunde han säga som 24

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 24

2012­09­27 16:30:01

inte gjorde ont värre? Han tvivlade på att Violet visste om det, och det var inte första gången han undrade varför kärleken oftare är grym än god.

25

I_Walters_Blomsterkronan_s5­415.indd 25

2012­09­27 16:30:01