9789175250540

JILL MANSELL

Ett rum hos Daisy Översättning Lisbeth Andersson

I_Mansell_Ett rum hos Daisy_s1-4.indd 3

2012-03-08 14:50:44

www.fenixbok.se Originalets titel Staying at Daisy’s Copyright © 2002 Jill Mansell Omslagsfoto © Susan Fox / Trevillion Images Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Först utgiven av Headline Book Publishing i London, 2002 Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2004 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-054-0

I_Mansell_Ett rum hos Daisy_s1-4.indd 4

2012-03-08 14:50:44

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 5

Till mamma och pappa med all min kärlek

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 6

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 7

Kapitel 1

Eftersom han inte hade någon ordförandeklubba, tog Hector MacLean tag i ett tungt askfat av glas och knackade med det mot barens mahognydisk. ”Mina damer och herrar, får jag be om er uppmärksamhet. Tysta ner er därborta, era australiska busar. Jag känner att jag måste utbringa en skål. Kom hit, älskling, kom hit.” Han vinkade till sig Daisy och lade en arm runt hennes midja. ”Då skulle jag vilja att ni alla höjer era glas … för min vackra dotter.” ”För din vackra dotter”, ekade alla i rummet vilket fick Daisy att himla med ögonen.

Allvarligt talat, måste han verkligen vara så pinsam? ”Du utelämnade något”, sa hon till honom. ”Vad du egentligen hade tänkt säga var ’För min vackra, intelligenta och enormt hårt arbetande dotter, utan vilken det här hotellet skulle rasa ihop och läggas ner inom en vecka.’” ”Allt det. Absolut, utan tvekan.” Hector viftade brett med sitt glas Glenmorangie. ”Alla här vet redan det. Precis som de vet att du också är envis, auktoritär och i fullständig avsaknad av ödmjukhet. Men jag är stolt över dig ändå. Med tanke på att det enda du någonsin gjorde i skolan var att röka cigaretter och skolka, och att din mamma och jag aldrig trodde att det skulle bli någonting av dig, så har du faktiskt vuxit till dig rätt bra. Och nu, för min nästa skål, skulle jag vilja att ni alla höjde era glas en gång till för käre gamle Dennis.” ”Käre gamle Dennis!” hojtade alla tillbaka till honom, även de gäster som inte hade den minsta aning om vem Dennis var. Han var sådan, Hector MacLean, hans entusiasm och joie de vivre smittade av sig.

Daisy förundrades över hur återigen, och på bara några minuter, ett enkelt cocktailparty helt spontant hade förvandlats till en vild fest. Nu 7

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 8

skulle det inte dröja länge förrän hennes far ropade efter sitt dragspel och fick igång dansen. Att de alla hade tänkt ta tillvara de här få och ganska lugna dagarna – när julgästerna hade åkt och nyårsgästerna ännu inte hade anlänt – var oväsentligt för Hector. Att det var den tjugoåttonde december var enligt honom ett utmärkt skäl att fira. Varför skulle man ta det lugnt när man kunde ha roligt?

Daisy, som var glad att hennes drink bestod av nio tiondelar sodavatten, gled upp på en barstol medan hennes far hälsade på ett par sent anlända gäster som om de vore hans allra käraste vänner. ”Äntligen! Vad underbart! Hör ni, risken finns att vi börjar svinga de lurviga snart – är någon av er två bra på att hantera ett piano?

En av australierna dök upp vid Daisys sida där hon stod och fyllde sin tomma mage med cashewnötter och rostad mandel. Inte idealiskt, men bättre än ingenting. ”Din pappa är verkligen en personlighet. När de rekommenderade det här stället åt oss, då tänkte vi nej, någon gammal herrgård på landet full av högfärdiga damer i tweed och pompösa gamla överstar, inte en chans.

Men våra vänner lovade att det skulle vara så här, och de hade rätt. Det här stället är underbart.” ”Ni kanske ändrar er”, sa Daisy, ”när min far tar fram säckpipan.” ”Det är inte sant!” Australierns ansikte lyste upp. ”Spelar han verkligen säckpipa?” ”Nej. Han bara tror att han gör det. För ert eget bästa”, viskade Daisy, ”borde ni övertala honom att hålla sig till dragspelet.”

Han skrattade trots att hon inte hade skämtat. ”Och vem är den där andra killen som vi just skålade för, käre gamle Dennis? Är det någon annan som också jobbar här?” ”Ja, på sätt och vis. Dennis är vår välgörare. Utan honom”, förklarade Daisy, ”skulle vi inte ha det här hotellet.” ”Menar du att han äger det?”

Bakom baren slängde Rocky nonchalant upp ett cocktailglas i luften och fångade det. Det var ingen som drack cocktails för ögonblicket men han gjorde det i alla fall. Han log brett åt Daisy och började vissla på en munter sång. ”Du känner förmodligen till Dennis”, sa Daisy till australiern. Hon lutade huvudet i riktning mot Rocky och tillade: ”Om du känner igen den där sången, då känner du definitivt till honom.”

Tara Donovan som stod intill australiern började också vissla. Austra8

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 9

liern rynkade på pannan. ”Det är den där barnvisan eller hur? Om Dennis, den tjusige taxen? Förlåt, men nu hänger jag inte med.”

Det gick inte längre att hejda det – de var ju tvungna att avsluta det de hade satt igång – så Rocky och Tara visslade och vickade sig igenom hela sången till slutet. ”Min far har kanske inte välsignats med särskilt många briljanta idéer i sitt liv”, sa Daisy med värme, ”men för tjugofem år sedan fick han en som var alldeles utmärkt. Han skapade Dennis.” ”Det är inte sant! Menar du allvar? Det är ju fantastiskt!” Australiern slog sig på knäna av förtjusning. ”Jag brukade köpa de böckerna åt mina barn.”

Rocky var i full gång nu, han steppade bakom baren och sjöng för sig själv ”Mitt namn är Dennis, den tjusige taxen”, för Dennis dansade som Fred Astaire och Rocky gillade att briljera med att han hade gått på teaterskola.

Fast egentligen, tänkte Daisy, så gillade han att briljera över huvud taget. Men det var förstås också skälet till att hon hade anställt honom. ”Pappa brukade hitta på berättelser för mig när jag var liten”, förklarade Daisy för den fascinerade australiern, ”som handlade om en feminin tax. Men jag visste inte hur han såg ut, så pappa började teckna honom.

Jag tog med mig teckningarna till skolan, berättade historierna för mina kompisar och innan vi visste ordet av började alla mammor undra var de kunde få tag på de där böckerna om Dennis som deras barn tjatade om.

Så pappa skickade iväg sina berättelser till ett förlag som köpte dem. Sedan blev ett TV-bolag inblandat och så var Dennisfebern igång – mjukdjur, spel, pyjamasar, hela marknadsföringsgrejen. Allt på grund av en enda liten gullig idé. För fem år sedan sålde pappa rättigheterna och köpte det här stället”, avslutade Daisy. ”Så du förstår vi är väldigt tacksamma mot Dennis.” ”Jag hade ett påslakan med Dennis, den tjusige taxen”, tillade Rocky glatt. ”Och Dennistofflor med öron som viftade när man gick.” ”Jag hade Dennis allting.” Daisy suckade och gjorde en grimas. ”När jag väl hade fyllt nio började det bli pinsamt. Den enda jag brydde mig om då var Adam Ant.” En av de sent anlända gästerna höll på att övertalas att gå och hämta sitt munspel; om han inte kunde spela piano gick det precis lika bra med munspel, försäkrade Hector honom.

9

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 10

”Jag älskar det här stället”, utbrast australiern. ”Jag måste gå och prata med din pappa.” ”Är allt väl?” Rocky lutade sig fram över bardisken och sänkte rösten när mannen gick sin väg. ”Du ser lite … sliten ut.” ”Jag? Jag mår bra!” Daisy insåg att han hade sett henne tappa masken för ett ögonblick. Vad var det för skillnad mellan att bita ihop och att ljuga någon rätt i ansisktet? ”Det är klart att jag mår bra, varför skulle jag inte må bra?”

Rocky ryckte på axlarna, sträckte sig efter silvertången och lade ner ett par isbitar i ett whiskyglas. ”Jag tänkte att du kanske saknade Steven. När kommer han tillbaka?” ”Nyårsafton.” Daisy tog en ny näve nötter och log glatt mot honom.

Rocky tyckte inte särskilt mycket om Steven, det visste hon, och han kanske till och med hade en aning om vad som hade hänt den föregående veckan, men det fanns inte en chans i världen att hon plötsligt skulle berätta hela historien för honom. Hon hade inte berättat den för någon.

Inte för Tara, inte ens för sin egen far. För ögonblicket var hon tvungen att fortsätta som om ingenting var på tok. ”För om du känner dig lite ensam så vet jag precis vad som skulle pigga upp dig.” Rocky lyfte lekfullt på ena ögonbrynet när han sa det och avfyrade sitt allra värsta Robby Williams-leende. ”Jag är ung, singel och tillgänglig. Och dessutom fullständigt oemotståndlig.”

Rocky var tjugotre med ett farligt leende och vitblekt kortsnaggat hår.

Men hans favoritband var Oasis, vilket innebar att hon aldrig någonsin skulle kunna känna sig attraherad av honom. ”Det är verkligen snällt av dig att erbjuda dig.” Daisy klappade honom högtidligt på handen. ”Men du är fem år yngre än jag. Och du tycker att Liam Gallagher är en cool kille.” Hon rynkade pannan och låtsades tänka efter ett ögonblick. ”Ja just det ja, jag visste att det var något mer. Jag är gift.” ”Du vet inte vad du går miste om. Jag har nått min sexuella höjdpunkt.” ”Jag är fortfarande gift.” Gud hjälpe mig.

Rocky sa: ”Är det det enda som hindrar dig? Jag är säker på att vi kan lösa det på något sätt.” För egen del hade han inga höga tankar om äktenskap ifall det som Daisy och Steven delade nu var någon sorts lysande exempel. Daisy kanske låtsades att allting var bra, men man behövde bara se dem tillsammans för att förstå att de hade problem. Det allra främsta 10

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 11

problemet var att Steven Standish var en första klassens skitstövel. ”Vad pratar ni två om?” Tara dansade fram till dem för att hämta mer vin. Att dricka och festa var så mycket roligare än att vara städerska. Hon kunde inte förstå varför hon inte kunde få försörja sig på det. Hon hade kunnat vara en sådan fantastisk partytjej, om hon bara hade varit döpt till Tinker Tonker-Parkinson. Ödet var sannerligen orättvist. ”Sex”, meddelade Daisy och blinkade med ena ögat. ”Och att stackars gamle Rocky här inte får något.” ”Det sa jag inte. Jag sa inte att jag inte får något”, protesterade Rocky som inte fick något. ”Jag erbjöd bara Daisy hennes livs chans och hon låtsades vara ointresserad och blev plötsligt alldeles pryd och påstod att hon inte vill göra sin man upprörd.” ”Vi har besök.” Tara grep tag i Daisy för att rikta hennes uppmärksamhet mot polisbilen som sakta närmade sig på uppfarten. När hon vände sig tillbaka till Rocky sa hon: ”Sitt livs chans? Du? Oj oj oj, vad tråkigt, nu kommer du att bli anhållen. Den store farlige polismannen kommer att anklaga dig för bedrägeri och oärlighet.” ”Å andra sidan”, sa Rocky och hånlog, ”så kanske de tänker anklaga dig för att du tror att du är rolig när du inte är det.”

Det här var typiskt för Rockys och Taras sätt att kommunicera. ”De kan väl inte ha kommit för att klaga på pappas säckpipa.” Daisy lät förolämpad. ”Han har ju inte ens tagit fram den än.”

Polisbilen stannade framför hotellet. Genom de franska fönstren kunde de se Barry Foster, byns polis, som klev ut ur bilen och muttrade några ord i sin walkie-talkie. När han smällde igen dörren på förarsidan och gick mot ingången, gled Daisy ner från sin stol. ”Jag hoppas bara att han inte har kommit för att gripa någon av våra gäster.” ”Såvida det inte är den där.” Tara gjorde en grimas i riktning mot mannen som trodde att han kunde spela munspel. ”Javisst, det är klart”, sa Daisy med ett brett leende. ”Han får gärna gripa mr Munspel.”

Inne på Daisys kontor drog Barry Foster fram en näsduk och torkade förstulet av sina svettiga handflator. Att behöva framföra dåliga nyheter var den delen av jobbet som han avskydde mest.

Kontorets väggar som var tapetserade i grönt och guld tycktes gå i vågor. Daisy blinkade långsamt för att försöka få dem att hålla sig stilla. ”Nej, men det måste vara någon sorts misstag.” Hon tog ett andetag 11

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 12

och slickade sina torra läppar. ”Steven är inte ens i Bristol. Han är i Glasgow och hälsar på sin farfar. Han ska inte vara tillbaka förrän på nyårsafton.”

Barry gav henne en blick fylld av medkänsla. Han kände Daisy och tyckte om henne. Han kände Steven också. ”Jag är ledsen, min vän. Det var Stevens bil. Hans körkort låg i hans plånbok … vill du ha ett glas vatten?” ”Nej tack.” Daisy skakade på huvudet och kände hur hjärtat bultade i bröstkorgen. Olyckan hade skett på Siston Common enligt Barry. Bara en och en halv mil därifrån. Stevens BMW hade fått sladd på en isfläck och kört in i en mur. Men Barry såg fortfarande ut att känna sig illa till mods, som om det var någonting mer som han inte riktigt vågade berätta för henne än.

Såvida inte … ”O gud.” Daisy svalde hårt. ”Är han död?” ”Nej, nej”, skyndade sig Barry att säga. ”Nej, min vän, han är inte död.

Som jag sa så är det allvarligt. Tillståndet är kritiskt. Men han lever, jag lovar.”

Kritiskt. En huvudskada. Djupt medvetslös. ”Så varför är du …?” Hon nickade mot hans händer och imiterade hans upprörda sätt att krama näsduken. Inget av det här verkade rimligt; Steven hade ringt henne igår kväll från Glasgow och klagat på vädret.

Han hade pratat om att köpa biljetter för att se Glasgow Rangers spela en hemmamatch imorgon. Han hade ordnat med en rörmokare som skulle komma till hans farfars hus och fixa den trasiga termostaten på värmepannan.

Och nej, han hade inte berättat om det andra för sin farfar. Den stackars gamle mannen var åttiotre, hade han inte redan problem så att det räckte? ”Daisy, jag är hemskt ledsen. Steven var inte ensam i bilen när olyckan ägde rum.” ”Va?” För ett kort ögonblick trodde hon att han menade att Steven hade haft sin farfar med sig.

Men nej, naturligtvis var det inte det han menade. Orsaken till att han vred sina händer blev plötsligt glasklar, som om den zoomats in av en Nikon. ”Fortsätt”, uppmanade Daisy honom. Det var som i slutet av en kriminalthriller när man plötsligt insåg vem mördaren var.

12

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 13

”Han … hm … hade en flicka med sig.” Det var tydligt att Barry var upprörd; han såg ut som om han skulle behöva en rejäl drink.

Daisy rynkade på pannan. ”Du menar en flickvän?” ”Hm ja … det verkar så.” ”Och är hon också medvetslös?” ”Nej. Nej, min vän. Hon hade tur. Kom undan med lindrigare skador.”

Händer det här verkligen mig? Mig? Daisy upptäckte att hon hade virat en hårslinga så hårt runt pekfingret att fingertoppen blivit blå. På andra sidan av den stängda kontorsdörren hörde hon en skrattsalva från baren och ljudet av ett dragspel som blev högre och högre.

Hon borde naturligtvis berätta för Hector vad det var som pågick, men det hela var så komplicerat. Hur skulle hon kunna förklara någonting sådant här när hon själv fortfarande var alldeles förvirrad? ”De har fest.” Daisy gjorde en – ganska onödig – gest i riktning mot baren. ”Jag vill inte förstöra för alla andra. Min bil står parkerad på baksidan av hotellet.” ”Jag tycker inte att du ska köra, min vän.” Barrys hakor dallrade när han skakade på huvudet. ”Jag kör dig till sjukhuset.” ”Behövs inte. Jag är okej.” Daisy undrade om hon borde gråta. Väggarna på kontoret hade åtminstone slutat gå i vågor vilket hon var tacksam för. På ganska skakiga ben reste hon sig upp. ”Jag klarar det.”

13

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 14

Kapitel 2

Det tog bara en kvart att komma fram via motorvägen till Frenchaysjukhuset i utkanten av Bristol. För första gången på många år körde Daisy utan att spela musik på hög volym och sjunga till. Inte heller sträckte hon sig automatiskt efter handväskan för att bättra på läppstiftet i backspegeln när hon hade parkerat bilen på den trädkantade avenyn intill sjukhuset.

Klockan var kvart i fyra. Himlen mörknade från askgrått till antracit och ljus började tändas i sjukhusets olika byggnader. Daisy följde en skylt som visade vägen till intensivvårdsavdelningen. Personal och besökare gick omkring som om ingenting hade hänt. En liten flicka gav ifrån sig ett ilsket skrik när hon tappade en påse godis på golvet framför kiosken.

Hur kunde Steven ha haft ett förhållande med någon annan?

Läkaren var otroligt vänlig. Han förklarade vad de olika typerna av apparater som omgav Stevens säng hade för funktioner. Det här var respiratorn som tog hand om hans andning. Den här mindre var en EKG-apparat som övervakade hans hjärtslag. Den där klämman på hans finger var en oximeter, den intravenösa slangen gjorde att han fick i sig alla mediciner han behövde, och droppet försåg honom med vätska.

Intensivvårdsavdelningen var extremt väl upplyst. Allting var vitt utom personalens kläder som var ljusblå. Daisy kände sig löjligt malplacerad i sin röda sammetsskjorta, svarta skinnkjol och sina svarta högklackade lackskor och fick anstränga sig för att hålla uppmärksamheten på vad läkaren berättade för henne. Det kändes enormt viktigt att förstå allting han sa, som om det hade varit en tenta som hon absolut inte fick bli underkänd på.

Men det verkade vara en tenta på ett språk som hon aldrig hade lärt sig. Hon kunde höra orden men hon förstod dem inte. Förutom den där delen om att Stevens tillstånd var kritiskt.

14

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 15

Läkarens sökare pep. ”Kom och sätt dig här.” Läkaren drog fram en formpressad plaststol till sängen och styrde henne mot den. ”Håll honom i handen. Prata med honom. Du kan stanna så länge du vill. Jag kommer tillbaka lite senare.”

Han skyndade iväg för att ta hand om nästa kris och lämnade Daisy ensam med Steven. Nej, inte helt ensam. Fem meter därifrån höll ett par sköterskor ett diskret öga på henne.

Hon satte sig på den ogästvänliga plaststolen och höll Steven i handen som hon hade blivit instruerad.

Han såg löjligt frisk ut. Ett smalt vitt lakan täckte hans höftparti, i övrigt var han naken. Han var solbränd och muskulös och en uppenbart vältränad ung man som förtjänade att vara stolt över sin fysik. Alla de där timmarna på gymmet hade gett resultat. Den här kroppen tillhörde en man i toppform. Han såg inte ett dugg skadad ut.

Daisy blinkade och tog sig samman. Vad var det hon skulle göra nu?

Javisst ja, hon skulle prata med honom.

Men vad skulle hon säga? Inte ”du din oärliga, otrogna förbannade skitstövel”, det var då säkert. O nej, det var definitivt inte den sortens prat som läkaren hade tänkt sig.

Efter tjugo minuter reste sig Daisy för att gå. ”Du kan gå och vänta i rummet för anhöriga”, uppmanade den snälla sköterskan som kontrollerade Stevens blodtryck, ”så kommer jag med en kopp nybryggt te.”

Daisy undrade varför människor alltid sa sådär. Det kunde vara en kopp fullständigt avskyvärt te, men de påstod ändå alltid att det var nybryggt. ”Tack, men det behövs inte. Det är okej. Jag ska bara gå ut ett tag och få lite frisk luft.” ”Visst, gör det. Är det någon annan ni skulle vilja att vi tar kontakt med?” ”Nej tack.” Daisy log hastigt för att kompensera för sina otacksamma tankar om teet och gjorde en gest med handväskan. ”Jag har telefonen med mig. Jag går och ringer dem nu.”

I den ekande, sluttande korridoren utanför ingången till avdelningen var hon tvungen att hoppa åt sidan för att undvika ett biträde som susade förbi med en pojke i rullstol. En flicka i jeans och mörkblå täckjacka studerade intensivt anslagstavlan. Lysrören flimrade ovanför och förstärkte hennes blekhet. Daisy tvekade när det slog henne att flickan hade 15

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 16

tittat på henne som hastigast och sedan plötsligt vänt sig bort, nästan som om hon hade dåligt samvete.

Daisy tog fram telefonen ur handväskan, slog några siffror och sa: ”Hej, det är jag. Jag åker från sjukhuset nu. Jag är hemma klockan fem.”

Mindre än en minut efter det att hon hade klivit ut genom dörrarna som var markerade UTGÅNG, gled Daisy tillbaka in i korridoren.

Flickan i täckjackan stod inte längre och hängde vid anslagstavlan.

När Daisy kikade in genom den runda glasrutan i den yttre dörren till intensivvårdsavdelningen såg hon henne stå vid den inre dörren, den som ledde in till själva avdelningen.

Den vänliga sköterskan talade med flickan som grät som om hennes hjärta höll på att brista.

Daisy kände sig orimligt svartsjuk när hon insåg att sköterskan var precis lika vänlig mot täckjacksflickan som hon hade varit mot henne, förutom att hon istället för att erbjuda henne en kopp nybryggt te räckte henne en pappersnäsduk.

Nu såg Daisy att täckjacksflickan hade ett bandage runt vänstra handleden.

Daisy lutade sig mot den yttre dörren så att den öppnade sig en aning och hon kunde höra sköterskan säga med varm, lugnande röst: ”Jag är väldigt ledsen, gumman, men du får inte gå in. Det är bara för anhöriga.”

Flickan var alldeles förstörd. Daisy noterade utan att reflektera att hon skulle ha varit söt om hon inte hade gråtit. Fast – och det var kanske opassande under omständigheterna, men hon kunde ändå inte hindra tanken – även om flickan var söt så var hon inte lika söt som hon.

Daisy lättade på trycket mot dörren och lät den stängas igen. Nu behövde hon verkligen lite frisk luft. Det var också på tiden att hon faktiskt ringde Hector och inte bara låtsades ringa Hector. Vid det här laget måste han undra vart hon hade tagit vägen.

Stevens tillstånd försämrades under natten. Klockan elva nästa förmiddag blev Daisy, som var torr i munnen och yr av sömnbrist, ledsagad från avdelningen och visad till kontoret för dåliga nyheter. Man kunde se att det var kontoret för dåliga nyheter för det hade bekväma stolar.

Specialisten, som var i femtioårsåldern och hade en skrynklig rutig skjorta på sig under den perfekta vita rocken, sa: ”Jag är ledsen mrs Standish. Vi har tagit ytterligare en omgång prover och de bekräftar det vi var 16

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 17

rädda för. Er man har fått en mycket allvarlig skallskada. Det finns inga tecken på hjärnaktivitet.”

Herregud.

Herregud. ”Jag förstår.” Daisy nickade och stirrade ut genom fönstret. Det spöregnade. ”Så han är i stort sett redan död.” ”Jag är rädd för det.”

Det stod en låda med pappersnäsdukar på skrivbordet framför henne.

För tårarna naturligtvis. Daisy, som var generad över sin oförmåga att gråta, sa: ”Men tack i alla fall för allting ni har gjort.”

Specialisten harklade sig. ”Det är en sak som jag skulle vilja diskutera med er eftersom ni är närmast anhörig till Steven. Möjligheten att ge andra en chans att överleva.” Han lät sina långa fingrar vila på ett formulär och sköt fram det till henne. ”Jag vet inte om ni och er man någonsin diskuterade organdonation, men det är vår erfarenhet att det kan vara till stor hjälp för familjen i många år framåt att veta att –” ”Ni vill använda Stevens organ till transplantationer?” Daisy höjde förvånat på ögonbrynen. ”Trots att han hade cancer? Skulle inte det vara riskabelt för den som fick dem?”

Specialisten rynkade på pannan. ”Cancer? Förlåt, nu förstår jag inte.” ”Hans cancer. Jag tog för givet att allting fanns däri.” Daisy nickade mot sjukhusjournalen som låg öppen på skrivbordet. ”Han sa att han hade varit hos en av läkarna här … ja, jag trodde i alla fall att det var det här sjukhuset. Han kanske gick till en privatklinik.”

Rynkorna i specialistens panna djupnade. ”Vänta här några minuter.”

Daisy väntade ensam på kontoret för dåliga nyheter och stirrade på regnet som slog mot fönstren. Eftersom hon ändå inte kunde få minsta ordning på sina tankar koncentrerade hon sig istället på regndropparna som gled nedför fönsterrutorna.

Specialisten kom pliktskyldigt tillbaka flera minuter senare. ”Jag har pratat med Stevens husläkare. Hon har inte sett till Steven på över två år, och han kunde inte ha fått remiss till ett sjukhus – vilket sjukhus det än gällde – utan remiss från sin husläkare. Jag tror att det har blivit någon form av missförstånd här”, avslutade han försiktigt. ”Er man har inte cancer.”

Daisy hittade sköterskan i sköljrummet där hon höll på att stapla metallbäcken.

17

I Forum/Ett rum hos Daisy

04-04-26

14.22

Sida 18

”Specialisten har berättat för mig om Steven”, sa Daisy och den vänliga sköterskan ställde omedelbart ifrån sig skålarna. ”Kära nån, jag är så ledsen. Skulle du vilja ha en kopp nybryggt te?” ”Nej tack.” ”Du är så tapper.”

I sitt stilla sinne tänkte Daisy att sköterskorna på avdelningen snarare ansåg henne vara fullständigt knäpp i huvudet. ”Jag skulle vilja fråga dig om flickan som var här igår eftermiddag.

Hon som var med Steven i bilen när olyckan skedde.”

Sköterskan rodnade svagt. Vilket bekräftade saken. ”Det är så här”, fortsatte Daisy, ”att jag hörde dig säga till henne att hon inte fick träffa honom eftersom hon inte är anhörig. Men under omständigheterna … ja, det kan väl inte göra någon skada, eller hur? Ni skulle kunna släppa in henne några minuter medan jag håller mig undan.”

Sköterskan vars hud nu hade samma färg som jordgubbskräm sa: ”Hon är inte kvar. Jag sa till henne att åka hem.”

Daisy gav henne en lång blick. ”Men jag är säker på att hon lämnade sitt telefonnummer.”

På sköterskans ansiktsuttryck syntes det tydligt att flickan hade gjort det. Ja, det var väl helt naturligt. ”Ring henne”, sa Daisy. ”Jag vet inte vem hon är och jag vill inte träffa henne. Men om hon är Stevens flickvän så har hon åtminstone rätt att få ta farväl.”

18