9789175250427

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 5

Till min son Gerry

”Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker i jämförelse med det som ligger inom oss.”

Ralph Waldo Emerson

Må din gränslösa entusiasm skänka dig stor glädje i allt du tar dig för; må ditt ihärdiga sinnelag leda dig till att utkämpa den rätta kampen; må ditt hjärta alltid skänka dig kärlek i gengäld.

Gerry, jag är så stolt över dig!

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 6

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 7

KAPITEL 1

D

et var hetare än i helvetet inne i biktstolen. Ett tjockt svart förhänge, dammigt av ålder och försummelse, täckte den smala öppningen från båsets tak till det repiga trägolvet och stängde ute både dagsljuset och luften.

Det var som att befinna sig i en likkista som någon tankspritt hade lämnat kvar uppställd mot väggen, och fader Thomas Madden tackade Gud för att han inte led av klaustrofobi. Trots det började han snabbt känna sig allt eländigare. Luften var tung och mögelmättad, och det var lika svårt att andas som när han gick på Penn State-universitetet och sprang den sista metern till målstolparna med fotbollen intryckt i armhålan. På den tiden hade han inte brytt sig om smärtan i lungorna, och han brydde sig förvisso inte om den nu heller. Den ingick helt enkelt i arbetet.

De gamla prästerna brukade säga åt honom att han kunde ge lindring åt de arma själarna i skärselden genom att offra sin plåga åt Gud. Tom såg inte något ont i det, även om han undrade hur hans eget elände skulle kunna mildra någon annans.

Han ändrade ställning på den hårda ekstolen och vred sig som en korgosse under söndagsmässan. Han kände hur svetten långsamt rann nerför kinderna och halsen in under prästrocken. Den långa svarta rocken var genomvåt av svett, och han tvivlade på att man kunde känna doften av den irländska tvål som han använt i duschen i morse.

Temperaturen utanför var mellan trettiofyra och trettiofem grader i skuggan på prästgårdsverandan, där termometern var fastspikad på den vitkalkade stenväggen. Fukten gjorde hettan så kvävande att de stackare som var tvungna att lämna sina luftkonditionerade hem och ge sig ut gjorde det med hasande steg och irriterat sinnelag.

Det var sämsta tänkbara dag för luftkonditioneringen att gå 7

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 8

sönder. Det fanns naturligtvis fönster i kyrkan, men de som gick att öppna hade för länge sedan spikats igen i ett fåfängt försök att hålla vandalerna borta. De andra två satt högt uppe i det gyllene, kupolformade taket. De var prydda med målningar av ärkeänglarna Gabriel och Mikael med glänsande svärd i händerna. Gabriel blickade upp mot himlen med ett lycksaligt ansiktsuttryck medan Mikael hotfullt stirrade på de ormar som han höll nertryckta under sina nakna fötter. De målade fönstren betraktades av församlingen som ovärderliga, böneinspirerande konstverk, men de var värdelösa när det gällde att utestänga hettan. De hade satts dit som utsmyckning, inte för ventilationens skull.

Tom var en storvuxen, muskulös man med bred nacke sedan sina glansdagar, men han plågades av en spädbarnskänslig hud.

Nu började den ge honom irriterande värmeutslag. Han drog upp prästrocken till låren och avslöjade de gula och svarta boxershorts med glada ansikten på som hans syster Laurant hade gett honom, sparkade av sig sina målarfärgsfläckiga gummisandaler och stoppade ett tuggummi i munnen.

Det var en vänlig gest som fått honom att hamna i svettbåset.

Medan han väntade på provsvaren som skulle avgöra om han behövde ytterligare cellgiftsbehandling vid Kansas-universitetets sjukhus var han gäst hos monsignore McKindry, pastor i Den barmhärtiga jungfruns kyrka. Kyrkan låg i den glömda delen av Kansas City, flera hundra kilometer söder om Holy Oaks i Iowa, där Tom var stationerad. Det var en stadsdel som officiellt blivit betecknad som gängzon av den förre borgmästarens specialpolisstyrka. Monsignore McKindry tog alltid emot bikt på lördagseftermiddagen, men på grund av den glödande hettan, hans höga ålder, den trasiga luftkonditioneringen och hans fullspäckade schema – han höll som bäst på med att planera ett möte med två gamla vänner från sin seminarietid vid Marie Himmelsfärdsklostret – hade Tom frivilligt erbjudit sig att ta emot bikt i hans ställe.

Han hade utgått från att han skulle sitta öga mot öga med sin botgörare i ett rum med ett par öppna fönster så att det åtminstone skulle fläkta litet. Men McKindry böjde sig för sina trogna församlingsbor, som envist höll fast vid det gammalmodiga sättet att bikta sig, något som Tom inte fått höra förrän efter det att han erbjudit sina tjänster, och Lewis, församlingens allt-i-allo, hade gått 8

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 9

med honom till den ugn som han skulle sitta i under de följande nittio minuterna.

För att visa sin uppskattning hade monsignore lånat honom en fullkomligt oduglig, batteridriven fläkt som någon hade stoppat i kollekthåven. Den var inte större än en manshand. Tom reglerade vinkeln på fläkten så att luften blåste honom rakt i ansiktet, lutade sig mot väggen och började läsa Holy Oaks Gazette som han tagit med sig till Kansas City.

Han läste först familjesidan längst bak, eftersom den alltid gjorde honom på gott humör. Han ögnade igenom de vanliga klubbnyheterna och de få annonserna – två födslar, tre förlovningar och ett bröllop – och sedan hittade han sin favoritspalt, ”På stan”, som alltid handlade om bingo. Man uppgav hur många personer som varit med på kulturcentrets bingoafton och namnen på dem som vunnit jackpotter på tjugofem dollar. Intervjuer med de lyckliga vinnarna följde där alla berättade vad de tänkte göra med sina oväntade pengar. Dessutom fanns det alltid en kommentar av rabbin David Spears, som organiserade evenemanget varje vecka, om hur trevligt alla hade haft. Tom misstänkte att familjeredaktören Lorna Hamburg i hemlighet var förälskad i rabbinen, som var änkling, och att det var orsaken till att bingoaftonen alltid fick en så utförlig rapport. Rabbinen sa samma sak varje vecka, vilket Tom alltid retade honom för när de spelade golf tillsammans på onsdagseftermiddagarna. Eftersom Dave Spears alltid vann stort brydde han sig inte om gliringarna, men däremot anklagade han Tom för att försöka avleda uppmärksamheten från sitt eget bedrövliga spel. Resten av spalten upplyste läsarna om vilka som haft fester och vad de hade bjudit sina gäster på. Om det var ont om sådana nyheter fyllde Lorna ut spalten med populära matrecept.

Det fanns inga hemligheter i Holy Oaks. Förstasidan var full med nyheter om hur stadens centrala torg skulle byggas ut och om det förestående firandet av Himmelsfärdsklostrets hundraårsdag. Dessutom fanns det en trevlig notis om hur Toms syster Laurant hade hjälpt till vid klostret. Lorna kallade henne en outtröttlig och gladlynt frivillig och fortsatte med att ganska detaljerat beskriva alla uppdrag som hon hade åtagit sig. Laurant skulle inte bara organisera en loppmarknad med allt bråte som fanns på klostrets vind, hon skulle också överföra all information från de 9

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 10

gamla dammiga arkiven till den nyligen donerade datorn, och när hon hade några minuter över skulle hon översätta de dagböcker på franska som fader Henri VanKirk hade skrivit, en präst som nyligen hade dött. Tom småskrattade för sig själv när han läst hyllningen till sin syster. I själva verket hade Laurant inte ställt upp frivilligt på något av uppdragen. Hon hade bara råkat stöta ihop med abboten, och överdrivet vänlig som hon var hade hon inte sagt nej till hans förslag.

När Tom hade läst resten av Gazette var hans genomvåta krage fastklistrad vid halsen. Han lade tidningen bredvid sig på träbänken, torkade sig i pannan igen och funderade på att stänga butiken en kvart för tidigt.

Han sköt ifrån sig tanken i nästan samma ögonblick som den dök upp. Han visste att han skulle få en rejäl utskällning av monsignore om han lämnade biktstolen för tidigt, och efter en hel dag med hårt kroppsarbete orkade han helt enkelt inte med några föreläsningar. Den första onsdagen var tredje månad – askonsdagen som Tom i tysthet kallade den – flyttade han hem till monsignore McKindry, en gammal irländare med knäckt näsa och sprucken hud som aldrig missade ett tillfälle att få ut maximalt kroppsarbete av sin gäst under sju dagar. McKindry var knarrig och barsk, men han hade ett hjärta av guld och var medlidsam utan att vara sentimental. Han var fast övertygad om att sysslolöshet var djävulens verkstad, särskilt när prästgården var i trängande behov av ommålning. Hårt arbete, sa han uppfordrande, kunde bota vad som helst, till och med cancer.

Ibland hade Tom svårt att komma ihåg varför han tyckte så mycket om monsignore eller varför han kände sig besläktad med honom. Kanske berodde det på att båda två hade litet irländskt blod i ådrorna. Eller kanske var det därför att den gamle mannens filosofi att bara en dumbom grät över spilld mjölk hade hjälpt honom genom fler prövningar än Job. Toms egen kamp var en barnlek i jämförelse med McKindrys liv.

Han skulle göra allt han kunde för att lätta McKindrys börda.

Monsignore såg fram emot att få träffa sina gamla vänner igen. En av dem var abboten James Rockhill, Toms överordnade vid Himmelsfärdsklostret; den andre, Vincent Moreno, var en präst som Tom aldrig hade träffat. Varken Rockhill eller Moreno skulle bo i 10

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 11

prästgården tillsammans med McKindry och Tom, eftersom de föredrog den lyx som de erbjöds av de anställda i Den Heliga Treenighetens kyrka, lyx i stil med varmvatten som räckte längre än fem minuter och luftkonditionering. Den Heliga Treenighetens kyrka låg mitt i en liten sovstad på andra sidan av den delstatsgräns som skilde Missouri från Kansas. McKindry talade skämtsamt om den som ”Vår Jungfru av Lexus”, och att döma av antalet flotta lyxbilar på kyrkans parkeringsplats på söndagsförmiddagarna var etiketten träffande. De flesta församlingsbor i McKindrys församling hade inga bilar alls. De promenerade till kyrkan.

Toms mage började knorra. Han svettades och var klibbig och törstig. Han behövde ta en dusch till, och han ville ha en kall öl, en Bud Light. Det hade inte kommit en enda besökare medan han suttit där och stekts som en kalkon. Han trodde inte att det fanns någon annan inne i kyrkan nu, utom möjligen Lewis, som tyckte om att gömma sig i garderoben innanför vapenhuset och ta sig några klunkar billig whisky ur flaskan i sin verktygslåda. Tom kastade ett öga på sin klocka, såg att han bara hade några minuter kvar och bestämde sig för att han hade fått nog. Han släckte lampan ovanför biktstolen och sträckte sig efter förhänget när han hörde det pysande ljud som den läderklädda knäpallen gav ifrån sig när någon sjönk ner på den. Ljudet följdes av en diskret hostning från andra sidan.

Tom sträckte genast på sig, tog ut tuggummit och lade tillbaka det i omslagspappret. Sedan böjde han huvudet i bön och drog upp träluckan. ”I Gud Faderns och Sonens namn …”, började han med låg röst medan han gjorde korstecknet.

Det blev tyst i flera sekunder. Antingen höll botgöraren på att samla sina tankar eller uppbåda sitt mod innan han skulle bekänna sina synder. Tom rättade till stolan kring halsen och fortsatte tålmodigt att vänta.

Doften av Calvin Kleins Obsession svävade in genom gallret som skiljde dem åt. Det var en speciell, tung, söt väldoft som Tom kände igen därför att hans hushållerska i Rom hade gett honom en flaska med den eau-de-colognen på hans sista födelsedag där.

Det räckte med ytterst litet för att lukta lång väg, och botgöraren 11

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 12

hade tagit alldeles för mycket. Doften i kombination med lukten av mögel och svett fick Tom att känna sig som om han försökte andas genom en plastpåse. Det vände sig i magen på honom och han fick anstränga sig för att inte kväljas. ”Är ni där, fader?” ”Jag är här”, viskade Tom. ”När ni är beredd att bekänna era synder kan ni börja.” ”Det här är … svårt för mig. Senaste gången jag biktade mig var för ett år sedan. Jag fick inte någon förlåtelse då. Kommer ni att förlåta mig nu?”

Han hade en egendomligt sjungande röst och ett ironiskt tonfall som fick Tom att bli på sin vakt. Var främlingen bara nervös därför att det var så länge sedan han biktat sig, eller var han avsiktligt vanvördig? ”Ni fick inte syndernas förlåtelse?” ”Nej, det fick jag inte, fader. Jag retade upp prästen. Jag kommer att reta upp er också. Det jag har att bekänna kommer att … chockera er. Sedan kommer ni att bli arg, precis som den andre prästen.” ”Ingenting ni säger kommer att göra mig arg eller chockerad”, försäkrade Tom. ”Har ni hört allt som finns att höra? Är det så ni menar, fader?”

Innan Tom hann svara, viskade botgöraren: ”Hata synden, inte syndaren.”

Nu var spefullheten ännu påtagligare. Tom stelnade till. ”Skulle ni vilja börja?” ”Ja”, svarade främlingen. ”Välsigna mig, fader, för jag kommer att synda.”

Tom lutade sig närmare gallret, förvirrad av vad han hört, och bad mannen att upprepa vad han sagt. ”Välsigna mig, fader, för jag kommer att synda.” ”Vill ni bekänna en synd som ni kommer att begå?” ”Ja, det vill jag.” ”Är det här någon sorts skämt eller en –” ”Nej, nej, det är inte något skämt”, sa mannen. ”Jag är dödligt allvarlig. Håller ni på att bli arg nu?”

Ett gapskratt, skarpt som ett pistolskott, trängde in genom gallret.

12

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 13

Tom vinnlade sig om att hålla tonen neutral när han svarade. ”Nej, jag är inte arg, men jag är förvirrad. Ni förstår väl att jag inte kan ge er någon förlåtelse för synder som ni planerar att begå.

Förlåtelse är till för dem som har insett sina misstag och uppriktigt ångrar sig. De är villiga att göra bot för sina synder.” ”Åh, men fader, ni vet inte vilka synder det rör sig om än. Hur kan ni neka mig förlåtelse?” ”Att tala om vilka synder det är förändrar ingenting.” ”Åh, visst gör det det. För ett år sedan berättade jag för en annan präst exakt vad jag skulle begå för synd, men han trodde mig inte förrän det var för sent. Gör inte samma misstag.” ”Hur vet ni att prästen inte trodde er?” ”Han försökte inte hindra mig. Det är därför jag vet.” ”Hur länge har ni varit katolik?” ”Hela mitt liv.” ”Då vet ni att en präst inte kan avslöja synden eller syndaren utanför biktstolen. Tystnadsplikten är helig. Så hur skulle den där andre prästen ha kunnat hindra er?” ”Han skulle ha kunnat hitta något sätt. Jag … övade mig då, och jag var försiktig. Det skulle ha varit mycket lätt för honom att hindra mig, så det är hans fel, inte mitt. Det kommer inte att bli lätt nu.”

Tom försökte förtvivlat få någon rätsida på vad mannen sa. Öva? Öva vad då? Och vad var det för synd som prästen kunde ha förhindrat? ”Jag trodde att jag kunde kontrollera det”, sa mannen. ”Kontrollera vad?” ”Begäret.” ”Vad var det för synd ni bekände?” ”Hon hette Millicent. Ett trevligt, gammalmodigt namn, tycker ni inte det? Hennes vänner kallade henne Millie, men det gjorde inte jag. Jag tyckte mycket mer om Millicent. Fast jag var förstås inte vad man skulle kalla en vän.”

Ett nytt gapskratt skar genom den stillastående luften. Svetten pärlade på Toms panna, men plötsligt frös han. Det här var ingen lustigkurre. Han fasade för vad han skulle få höra, men ändå kände han sig tvungen att fråga. ”Vad hände med Millicent?”

13

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 14

”Jag krossade hennes hjärta.” ”Jag förstår inte …” ”Vad tror ni hände med henne?” frågade mannen, nu uppenbart otålig. ”Jag dödade henne. Det var grisigt, det var blod överallt, över hela mig. Jag var förfärligt oerfaren på den tiden. Jag hade inte fulländat min teknik. När jag gick och biktade mig hade jag inte dödat henne än. Jag var fortfarande på planeringsstadiet och prästen kunde ha hindrat mig, men det gjorde han inte. Jag berättade för honom vad jag tänkte göra.” ”Hur menar ni att han kunde ha hindrat er?” ”Genom bön”, svarade han, och det lät som om han ryckte på axlarna. ”Jag sa åt honom att be för mig, men han bad inte tillräckligt intensivt, eller hur? Jag dödade henne i alla fall. Det är verkligen synd. Hon var en sådan liten sötnos … mycket sötare än de andra.”

Gode Gud, fanns det fler kvinnor? Hur många? ”Hur många brott har ni –” Främlingen avbröt honom. ”Synder, fader”, sa han. ”Jag har begått synder, men jag skulle kanske ha kunnat stå emot om prästen hade hjälpt mig. Han ville inte ge mig det jag behövde.” ”Vad behövde ni?” ”Förlåtelse och erkännande. Jag fick ingetdera.”

Plötsligt drämde främlingen en knytnäve i gallret. Ett ursinne som måste ha legat och sjudit strax under ytan bröt ut i full kraft när han spydde ur sig in i grotesk detalj vad han hade gjort med den stackars oskyldiga Millicent.

Tom blev överväldigad och äcklad av den fasansfulla berättelsen. Gode Gud, vad skulle han göra? Han hade skrutit med att han inte skulle bli chockerad eller arg, men ingenting kunde ha förberett honom på de ohyggligheter som främligen beskrev med sådan förtjusning.

Hata synden, inte syndaren. ”Jag har verkligen fått smak för det”, viskade galningen. ”Hur många andra kvinnor har ni dödat?” ”Millicent var den första. Jag hade varit förälskad i andra också, och när de gjorde mig besviken blev jag tvungen att göra dem illa, men jag dödade inte någon av dem. Sedan jag träffat Millicent förändrades allt. Jag iakttog henne under en lång tid och allt 14

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 15

hos henne var … perfekt.” Hans röst förvandlades till ett morrande när han fortsatte. ”Men hon förrådde mig, precis som de andra. Hon trodde att hon kunde leka sina små lekar med andra män och att jag inte skulle märka det. Jag kunde inte låta henne plåga mig på det sättet. Jag ville inte”, rättade han sig. ”Jag var tvungen att straffa henne.”

Han suckade högljutt och överdrivet och sedan småskrattade han. ”Jag dödade den lilla slinkan för ett år sedan och begravde henne djupt, mycket djupt. Ingen kommer att hitta henne. Nu finns det ingen återvändo. Ånej. Jag hade ingen aning om hur spännande det var att döda. Jag tvingade Millicent att böna och be om nåd, och det gjorde hon. Gud ska veta att hon gjorde det.”

Han skrattade. ”Hon tjöt som en gris, och åh, vad jag älskade det ljudet. Jag blev så upphetsad, mer upphetsad än jag kunnat föreställa mig var möjligt, och därför måste jag få henne att skrika ännu mer, inte sant? När jag var klar med henne höll jag på att spricka av glädje. Nå, fader, ska ni fråga mig om jag ångrar mina synder?” sa han hånfullt. ”Nej, ni ångrar er inte.”

En kvävande tystnad fyllde biktstolen. Och sedan återvände rösten, i en ormväsning. ”Nu har begäret kommit tillbaka.”

Toms armar blev knottriga. ”Det finns personer som kan –” ”Tycker ni att jag borde spärras in? Men jag straffar ju bara dem som gör mig illa. Så ni förstår, jag är inte skyldig. Men ni tror att jag är sjuk, inte sant? Vi håller på med bekännelser, fader. Ni måste säga sanningen.” ”Ja. Jag tror att ni är sjuk.” ”Åh, det tror inte jag. Jag är bara målmedveten.” ”Det finns personer som kan hjälpa er.” ”Jag är mycket intelligent, förstår ni. Det kommer inte att bli lätt att hindra mig. Jag studerar mina kandidater innan jag tar mig an dem. Jag vet allt om deras familjer och vänner. Allt. Ja, det kommer att bli mycket svårare att hindra mig nu, men den här gången har jag bestämt mig för att göra det svårare för mig. Förstår ni? Jag vill inte synda. Det vill jag verkligen inte.”

Den sjungande rösten var tillbaka. ”Hör på mig”, vädjade Tom. ”Gå ut ur biktstolen med mig så 15

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 16

sätter vi oss ner tillsammans och pratar igenom det här. Jag vill hjälpa er, om ni bara låter mig göra det.” ”Nej, jag behövde hjälp tidigare och jag fick ingen, kommer ni ihåg det? Ge mig syndaförlåtelsen.” ”Det kommer jag inte att göra.”

Sucken var lång och utdragen. ”För all del”, sa han. ”Jag ändrar spelreglerna den här gången. Ni har min tillåtelse att berätta vad ni vill för vem som helst. Ser ni hur tillmötesgående jag kan vara?” ”Det spelar ingen roll om ni ger mig tillåtelse eller inte, det här samtalet kommer att förbli konfidentiellt. Tystnadsplikten måste respekteras för att biktens integritet ska bevaras.” ”Oavsett vad jag bekänner?” ”Oavsett vad ni bekänner.” ”Jag kräver att ni ska berätta.” ”Kräv vad ni vill, det spelar ingen roll. Jag kan inte berätta för någon vad ni har sagt till mig. Jag kommer inte att göra det.”

Det blev tyst ett tag och sedan börja främlingen småskratta. ”En präst med skrupler. Så märkligt. Hmmm. Vilket dilemma. Men oroa er inte, fader. Jag ligger tio steg före er.” ”Vad menar ni?” ”Jag har tagit mig an en ny kandidat.” ”Ni har redan valt ert nästa –” Galningen avbröt honom. ”Jag har redan underrättat polisen.

De kommer snart att få mitt brev. Det var förstås innan jag visste att ni skulle vara så petnoga med reglerna. Men det var väl ändå hänsynsfullt av mig, inte sant? Jag skickade ett artigt litet brev till dem och förklarade mina avsikter. Synd att jag glömde underteckna det.” ”Gav ni dem namnet på den person ni tänker skada?” ”Skada? Vilket egendomligt ord för mord. Ja, jag uppgav hennes namn.” ”En kvinna till, alltså?” Frågan fick Toms röst att skälva. ”Jag tar mig bara an kvinnor.” ”Förklarade ni orsaken i brevet till att ni vill döda den där kvinnan?” ”Nej.” ”Har ni en orsak?”

16

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 17

”Ja.” ”Skulle ni vilja förklara den för mig?” ”Övning, fader.” ”Jag förstår inte.” ”Övning leder till fulländning”, sa han. ”Den här kvinnan är ännu speciellare än Millicent. Jag låter mig svepas in i hennes väldoft och jag älskar att se henne sova. Hon är så vacker. Fråga mig, och när jag har talat om hennes namn för er kan ni förlåta mig.” ”Jag kommer inte att ger er syndaförlåtelsen.” ”Hur går det med cellgiftsbehandlingen? Mår ni illa? Fick ni ett positivt besked?”

Tom tittade abrupt upp. ”Vad då?” nästan skrek han.

Galningen skrattade. ”Jag sa ju att jag studerar mina kandidater innan jag åtar mig dem. Man skulle kunna säga att jag skuggar dem”, viskade han. ”Hur visste ni att –” ”Åh, Tommy, du har varit så hygglig. Har du inte undrat varför jag följde efter dig hela vägen hit bara för att bekänna mina synder för dig? Tänk på saken på vägen tillbaka till klostret. Jag har gjort min läxa, inte sant?” ”Vem är ni?” ”Jag är en hjärtekrossare. Och jag älskar utmaningar. Gör det svårt för mig den här gången. Polisen kommer snart hit och pratar med dig, och då kan du berätta vad du vill för dem”, sa han hånfullt. ”Jag vet vem du kommer att ringa till först. Din polare på FBI som tror han är så smart. Du kommer att ringa till Nick, inte sant? Det hoppas jag verkligen att du gör. Och han kommer att skynda sig hit för att hjälpa dig. Det är bäst att du säger åt honom att ta henne härifrån och gömma henne för mig. Då kanske jag inte kommer att följa efter utan börjar leta efter någon annan.

Jag kommer åtminstone att försöka.” ”Hur vet ni att –” ”Fråga mig.” ”Fråga vad då?” ”Vad hon heter”, viskade galningen. ”Fråga mig vem kandidaten är.” ”Jag uppmanar er att söka hjälp”, började Tom igen. ”Vad ni gör är – ” 17

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 18

”Fråga mig. Fråga mig. Fråga mig.”

Tom slöt ögonen. ”Ja. Vem är hon?” ”Hon är underbar”, svarade han. ”Sådana vackra fylliga bröst och långt mörkt hår. Det finns inte en skavank på hennes fulländade kropp, och hennes ansikte är som en ängels, så utsökt på alla sätt. Hon … får en att tappa andan … men jag planerar att ta ifrån henne andan.” ”Tala om vad hon heter”, sa Tom uppfordrande och bad till Gud att de skulle hinna få tag i den arma kvinnan och skydda henne. ”Laurant”, viskade ormen. ”Hon heter Laurant.”

Paniken drabbade Tom som ett knytnävsslag. ”Min Laurant?” ”Just det. Nu börjar du förstå, fader. Jag tänker döda din syster.”

18

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 19

KAPITEL 2

F

BI-agenten Nicholas Benjamin Buchanan skulle just påbörja en lång och i hög grad välbehövlig semester. Han hade inte tagit ut någon ledighet på tre år, och det började märkas på honom – det var i alla fall vad hans överordnade, doktor Peter Morganstern, hade sagt när han hade beordrat honom att ta ledigt en månad. Han hade också sagt till Nick att han började bli litet för likgiltig och cynisk, och djupt inom sig oroade sig Nick för att han kanske hade rätt.

Morganstern gick alltid rakt på sak. Nick beundrade och respekterade honom nästan lika mycket som sin egen far, och därför sa han sällan emot honom. Hans chef var stadig som en klippa. Han skulle inte ha blivit kvar mer än två veckor på Byrån om han hade låtit sig styras av sina känslor. Om Pete Morganstern över huvud taget hade någon brist var det hans retfulla förmåga att alltid hålla sig lugn på gränsen till katatoni. Ingenting kunde bringa honom ur fattningen.

De tolv handplockade agenterna under hans direkta ledning kallade honom för Prozac Pete – naturligtvis bakom hans rygg – men han kände till öknamnet och tog inte illa upp. Det ryktades att han faktiskt hade skrattat första gången han fick höra det, och det var ytterligare en anledning till att han kom så väl överens med sina agenter. Han hade lyckats bevara sitt sinne för humor – ingen liten bedrift med tanke på den avdelning han var chef för.

Hans uppfattning om att tappa humöret var att behöva upprepa sig, men han höjde aldrig sin hesa cigarrökarröst en enda decibel.

De andra agenterna kanske hade rätt. Kanske Morganstern faktiskt gick på Prozac.

En sak var säker. Morgansterns överordnade kände igen guld när de fick syn på det, och under de fjorton år som han hade arbetat inom Byrån hade han avancerat sex gånger. Ändå vilade 19

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 20

han aldrig på sina lagrar. När han hade utnämnts till chef för ”tappat-och-hittat”-avdelningen hade han gått in för att bygga upp en synnerligen effektiv arbetsstyrka som spårade upp försvunna personer. Och när han väl var klar med det inriktade han sina ansträngningar på ett mer specifikt mål. Han ville skapa en specialiserad enhet som skulle ägna sig åt de svåraste fallen med försvunna och kidnappade barn. Han sammanställde ett PM med motiveringar för den nya enheten och satsade sedan avsevärd tid på att göra påtryckningar för att få den till stånd. Så fort han fick tillfälle viftade han med sin 233 sidor långa tes under näsan på chefen för FBI. Hans envetenhet hade gett resultat till sist, och nu var han chef för den elitenhet han pläderat för. Han fick rekrytera sina egna män, en brokig skara som kom från alla samhällsgrupper. Varje man måste först gå igenom akademins träningsprogram vid Quantico, och sedan skickades han till Morganstern för speciell testning och träning. Mycket få klarade det hårda programmet, och de som gjorde det var exceptionella. Någon hade hört Morganstern säga till FBI-chefen att han var helt övertygad om att gräddan av agenterna arbetade för honom, och inom ett år hade han bevisat för alla tvivlande Tomasar att han hade rätt. Då överlät han tyglarna till ”tappat-och-hittat”-avdelningen åt sin assistent, Frank O’Leary, och åtog sig andra uppgifter på avdelningen, utan att stiga i hierarkin, för att kunna ägna sin tid och sina krafter åt denna mycket specialiserade grupp.

Hans team var unikt. Varje man hade ovanliga talanger när det gällde att spåra upp försvunna barn. De tolv männen var jägare som oavbrutet kämpade mot tiden med ett enda heligt mål för ögonen: att hitta och skydda innan det var för sent. De var alla barns största förkämpar och den sista försvarslinjen mot de fula gubbar som lurade i mörkret.

Stressen i arbetet skulle ha gett vanliga män hjärtstillestånd, men det fanns inget vanligt med de här männen. Ingen stämde med profilen på en typisk FBI-agent, men så var Morganstern inte heller någon typisk chef. Han hade snabbt visat att han var mer än kapabel att leda en så heterogen grupp. De andra avdelningarna kallade hans agenter för Apostlarna, förmodligen därför att de var tolv, men Morganstern tyckte inte om öknamnet därför att 20

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 21

det antydde alla möjliga saker om honom som ledare som han inte rimligtvis kunde leva upp till. Hans ödmjukhet var ytterligare en anledning till att han var så respekterad. Hans agenter uppskattade också att han inte följde handboken. Han uppmuntrade dem att få jobbet gjort, gav dem ganska ofta fria händer och stöttade dem alltid när det behövdes. På många sätt var han deras största förkämpe.

Ingen på Byrån var mer hängiven och mer kvalificerad, för Morganstern var legitimerad psykiater, vilket förmodligen var anledningen till att han gillade ett förtroligt samtal då och då med sina agenter. När han slog sig ner med dem i enrum och försökte ta sig in i deras tankevärld kände han att hans långa och kostsamma Harvard-utbildning hade gett utdelning. De där samtalen var den enda egenhet som alla hans agenter måste stå ut med som alla avskydde.

Nu var Morganstern på humör att tala om fallet Stark. Han hade flugit från Washington till Cincinnati och bett Nick stanna till på vägen tillbaka från ett seminarium i San Francisco. Nick hade inte lust att diskutera fallet Stark – det hade inträffat för över en månad sedan och han ville inte ens tänka på det, men det spelade ingen roll. Han visste att han skulle bli tvungen att diskutera det vare sig han ville eller ej.

Nick väntade på att hans chef skulle infinna sig på det regionala FBI-kontoret, slog sig sedan ner mittemot honom vid det polerade konferensbordet i ek och lyssnade under tjugo minuter på hur han gick igenom några detaljer i det egendomliga fallet. Nick lyssnade tålmodigt ända tills Morganstern meddelade att han skulle få lovord för sina hjältemodiga insatser. Då var han på vippen att protestera, men han var skicklig på att dölja sina djupa känslor. Till och med Morganstern, med sin skarpa blick för minsta tecken på stress eller utbrändhet, lurades att tro att Nick än en gång skulle ta allt med ro – eller det var i alla fall vad Nick själv trodde.

När mötet gick mot sitt slut såg Morganstern rakt in i Nicks stålblå ögon en lång, tyst minut och frågade sedan: ”Vad kände du när du sköt henne?” ”Är det här verkligen nödvändigt, sir? Det hände ju för mer än en månad sedan. Behöver vi verkligen älta det här?”

21

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 22

”Det här är inte något formellt möte, Nick. Det är bara du och jag. Du behöver inte kalla mig sir, och ja, jag tycker det är nödvändigt. Så var snäll och svara mig nu. Vad kände du?”

Nick försökte slingra sig undan som en liten pojke som tvingades erkänna att han hade gjort något dumt. ”Vad fan menar du med vad jag kände?”

Utan att bry sig om vredesutbrottet upprepade Morganstern lugnt frågan en tredje gång. ”Du vet vad jag frågar dig om. Vad kände du i just det där ögonblicket? Kommer du ihåg det?”

Han erbjöd honom en väg ut ur dilemmat. Nick visste att han skulle kunna ljuga och säga nej, han kom inte ihåg, han hade just då varit för upptagen för att tänka på vad han kände, men han och Morganstern hade alltid varit uppriktiga mot varandra och han ville inte förstöra det nu. Dessutom var han ganska säker på att hans chef skulle förstå om han ljög. När han insåg hur meningslöst det var att fortsätta att slingra sig gav han upp och bestämde sig för att vara rättfram. ”Ja, jag kommer ihåg. Det kändes bra”, viskade han. ”Verkligt bra. För helvete, Pete, jag var euforisk. Om jag inte hade vänt om och gått tillbaka in i det där huset, om jag hade tvekat ens trettio sekunder till och om jag inte haft pistolen dragen skulle allt ha varit slut och den där lille pojken skulle vara död. Det var förbanne mig nära ögat den där gången.” ”Men du fick tag i pojken i tid.” ”Jag borde ha fattat hur det låg till tidigare.”

Morganstern suckade. Av alla hans agenter hade Nick alltid varit den mest självkritiske. ”Du var den ende som fattade det”, påminde han honom. ”Var inte så hård mot dig själv.” ”Läste du dagstidningarna? Reportrarna sa att hon var galen, men de såg inte blicken i hennes ögon. Det gjorde jag, och jag kan tala om för dig att hon inte var galen alls. Hon var alltigenom ond.” ”Ja, jag läste tidningarna och du har rätt, de kallade henne för galen. Jag väntade mig att de skulle göra det”, tillade han. ”Jag förstår varför och det tror jag att du också gör. Det är det enda sättet att förklara ett sådant fasansfullt brott för allmänheten. Folk vill tro att bara en sinnessjuk människa kan göra sådana obscena saker mot en annan människa, och att bara en galen person kan 22

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 23

få njutning av att döda oskyldiga. Många av dem är verkligen galna, men några är det inte. Ondskan finns. Vi har sett den båda två. Någonstans på vägen gjorde mrs Stark ett medvetet val att gå över gränsen.” ”Människor är rädda för det de inte förstår.” ”Ja”, instämde Morganstern. ”Och det finns en hög procent akademiker som inte vill tro att det onda existerar. Om de inte kan förklara det med sina inskränkta intellekt så kan det helt enkelt inte finnas. Jag tror att det är en av orsakerna till att lastbarheten frodas i vår kultur. En del av mina kollegor tror att de kan fixa vad som helst med en långsökt diagnos och några mediciner som förändrar psyket.” ”Jag hörde att en av dina kollegor tror att mrs Starks man kontrollerade henne och att hon var så livrädd för honom att det blev kortslutning i huvudet på henne. Med andra ord borde vi tycka synd om henne.” ”Ja, jag hörde också det där. Dumheter. Mrs Stark var lika fördärvad som sin man. Hennes fingeravtryck fanns också på de där pornografiska banden. Hon var en villig deltagare, men jag tror faktiskt att hon höll på att bryta samman. De hade aldrig gett sig på barn tidigare.” ”Jag svär vid Gud, Pete, att hon log mot mig. Hon hade pojken i famnen och höll en slaktarkniv mot honom. Pojken var medvetslös, men jag kunde se att han fortfarande andades. Hon väntade på mig. Hon visste att jag hade räknat ut alltihop och jag tror att hon ville att jag skulle se på när hon dödade honom.” Han gjorde en paus och nickade. ”Ja, det kändes bra att skjuta henne.

Jag är bara ledsen att hennes man inte var där. Jag skulle gärna ha velat knäppa honom också. Har vi några ledtrådar än? Jag tycker fortfarande att du borde sätta vår vän Noah på att spåra honom.” ”Jag har funderat på att göra det, men de vill ta Donald Stark levande så att de kan förhöra honom, och de vet att om Stark ger Noah det minsta problem kommer han inte att dra sig för att skjuta honom.” ”Man dödar en kackerlacka, Pete. Man tämjer den inte. Noah har rätt syn på saken.” Han rullade på axlarna för att sträcka ut musklerna och gnuggade sig sedan i nacken och sa: ”Jag tror jag 23

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 24

måste ta en vända till vilohemmet igen.” ”Varför säger du det?” ”Jag tror att jag håller på att bli utbränd. Vad tror du?”

Morganstern skakade på huvudet. ”Nej, du är bara litet trött, det är allt. Ingenting av det här samtalet kommer att hamna i min rapport. Jag menade det verkligen när jag sa att det var mellan dig och mig. Du borde ha tagit semester för länge sedan, men det är mitt fel, inte ditt. Jag vill att du tar ledigt en månad nu och samlar tankarna.”

Skuggan av ett leende mildrade Nicks dystra uppsyn.”Samlar tankarna?” ”Vilar upp dig”, sa Morganstern.”Eller försöker åtminstone. När körde du hem till din stora familj i Nathan’s Bay sist?” ”Det var ett tag sedan”, medgav Nick. ”Jag håller kontakten med dem via e-post. De har lika mycket att göra däruppe som jag.” ”Res hem”, sa Morganstern. ”Det kommer att göra dig gott. Din familj kommer att bli glad över att se dig igen. Hur mår domaren?” ”Pappa mår bra”, svarade Nick. ”Och hur står det till med din vän fader Madden?” ”Jag pratar med Tommy varje kväll.” ”Via e-post?” ”Ja.” ”Du borde kanske träffa honom och prata med honom öga mot öga.” ”Tror du att jag behöver litet andlig ledning?” frågade Nick med ett brett leende. ”Jag tror att du behöver skratta litet.” ”Ja, det gör jag antagligen”, instämde Nick. Han blev allvarlig igen och sa: ”Pete, beträffande mina instinkter. Tror du att jag håller på att tappa gnistan?”

Morganstern fnyste vid tanken. ”Dina instinkter skulle inte kunna vara bättre. Mrs Stark lurade alla utom dig. Alla”, upprepade han med större eftertryck. ”Sina släktingar, sina vänner och grannar, sin kyrkogrupp. Men dig lurade hon inte. Jag är säker på att folket i trakten skulle ha räknat ut det till sist, men vid det laget skulle den där lille pojken vara död och begravd, och hon 24

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 25

skulle ha kidnappat en till. Du vet lika bra som jag att när de väl har börjat lägger de inte av.”

Pete knackade på den tjocka bruna pärmen med knogarna. ”I intervjuerna läste jag allt om hur hon satt vid den stackars moderns sida dag ut och dag in och tröstade henne. Hon var med i kyrkans sorgekommitté”, tillade han med en huvudskakning.

Han såg ut som om till och med han, som hade sett och hört allt tidigare, var chockerad av mrs Starks fräckhet. ”Polisen talade med alla i den där kyrkogruppen, och de kunde inte upptäcka någonting”, sa Nick. ”De var inte tillräckligt grundliga”, tillade han. ”Men det var ju en väldigt liten stad och sheriffen visste inte vad han skulle leta efter.” ”Han var klyftig nog att inte vänta. Han ringde oss meddetsamma”, sa Morganstern. ”Han och de andra ortsborna var ju övertygade om att det var någon på tillfälligt besök som hade kidnappat pojken. Och det var den uppfattningen som avgjorde vad de satsade alla sina ansträngningar på.” ”Ja”, instämde Nick. ”Det är svårt att tro att någon av ens egna skulle kunna göra något sådant. De hade ett par vittnen som hade sett en lodis hålla till vid skolgården, men deras beskrivningar stämde inte med varandra. Teamet från Cincinnati var på väg”, tillade han. ”Och de skulle ha räknat ut vad hon sysslade med mycket snabbt.” ”Exakt vad var det som satte dig på rätt spår? Hur kom du på det?” ”En del småsaker som inte stämde”, svarade Nick. ”Jag kan inte förklara vad det var med mrs Stark som störde mig eller varför jag bestämde mig för att följa med henne hem.” ”Jag kan förklara det. Instinkt.” ”Jag antar det”, instämde Nick. ”Jag kände att jag måste kolla upp henne ordentligt. Någonting var fel, men jag kunde inte sätta fingret på det. Hon gav mig en konstig känsla som kom direkt från magen, och den blev starkare så fort jag kommit in i hennes hus … förstår du vad jag menar?” ”Förklara det. Hur såg det ut inne i huset?” ”Oklanderligt rent. Jag kunde inte upptäcka det minsta damm eller smuts. Vardagsrummet var litet – bara ett par fåtöljer, en soffa, en TV – men vet du vad det var som var så konstigt, Pete? Det 25

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 26

fanns inga tavlor eller familjefoton på väggarna. Just det, jag kommer ihåg att jag tyckte det var mycket egendomligt. Hon hade plastöverdrag på möblerna. Det kanske en massa människor har, jag vet inte. Hur som helst, som jag sa var det fläckfritt, men det luktade konstigt.” ”Vad var det för lukt?” ”Vinäger … och ammoniak. Lukten var så stark att det började svida i ögonen. Först trodde jag att hon kanske bara hade städmani … men sedan följde jag efter henne ut i köket. Det var skinande rent. Inte en pryl på bänkarna, inte en handduk vid diskhon, ingenting. Hon bad mig sitta ner medan hon kokade kaffe, och då lade jag märke till grejerna hon hade på bordet. Det var salt- och pepparströare, men mellan dem stod en jättestor genomskinlig plastburk med rosa tabletter mot magsyra, och bredvid den en flaska i ketchupstorlek med stark sås. Jag tyckte det var förbannat egendomligt … och sedan fick jag syn på hunden. Det var den som fick poletten att ramla ner. Det var en svart cockerspaniel som satt i hörnet vid bakdörren. Han tog inte blicken från henne. Hon ställde fram en assiett med kakor på bordet och när hon vände sig om för att hämta kaffet tog jag en av kakorna och lade den på golvet bredvid mig för att se om hunden skulle komma och ta den, men han tittade inte ens på mig. Han var för tusan för rädd för att blinka, och han iakttog varenda rörelse hon gjorde. Om sheriffen hade sett hunden tillsammans med henne skulle han ha förstått att någonting var väldigt fel, men när han intervjuade henne var hunden ute i trädgården.” ”Han gick in i hennes hus och märkte ingenting ovanligt.” ”Jag hade tur, och hon var arrogant och oförsiktig.” ”Vad var det som fick dig att gå tillbaka när du hade gått därifrån?” ”Jag hade tänkt hämta förstärkning och vänta på att få hjälp med att skugga henne, men så fort jag kom ut förstod jag att jag måste gå tillbaka in, och det fort. Jag fick en känsla av att hon hade fattat att jag var henne på spåren. Och jag förstod att pojken fanns någonstans i det där huset.” ”Dina instinkter skulle inte kunna vara bättre”, sa Morganstern. ”Det var därför jag absolut ville ha dig med i mitt team.” ”Jag vet. Den där ökända fotbollsmatchen.”

26

Forum/Hjärtekrossaren

02-03-12

07.15

Sida 27

Morganstern log. ”Jag såg den just igen på CNN:s sportprogram för några veckor sedan. De måste visa den där sekvensen minst två gånger om året.” ”Jag önskar att de kunde lägga av. Det är gamla nyheter.”

De båda männen reste sig upp. Nick var en bra bit längre än sin chef. Morganstern, i sina tofsprydda svarta läderloafers, var en och sjuttiotvå, och Nick var en och åttiofem. Hans chef var spensligt byggd, med blont hår som höll på att gråna och bli tunt, och hans tjocka bifokalglasögon gled hela tiden ner på hans smala näsa. Han var alltid klädd i en konservativ svart eller marinblå kostym med en långärmad, vit, stärkt skjorta och diskret randig slips. För den tillfällige iakttagaren såg Morganstern ut som en insnöad universitetslärare, men för sina agenter var han på alla sätt en jätte till man som skötte det helvetiska arbetet och den hårresande pressen med orubbligt lugn. ”Vi ses om en månad, Nick, men inte en dag tidigare. Okej?” ”Okej.”

Hans chef började gå ut genom dörren men hejdade sig. ”Blir du fortfarande illamående varje gång du flyger?” ”Finns det något som du inte vet om mig?” ”Jag tror inte det.” ”Verkligen? När fick jag ett ligg senast?”

Morganstern låtsades bli chockerad av frågan. ”Det var ett bra tag sedan, Nick. Det verkar som om du går igenom en torr period.”

Nick skrattade. ”Gör jag det?” ”En vacker dag kommer du att träffa den rätta kvinnan, Gud hjälpe henne.” ”Jag letar inte efter den rätta kvinnan.”

Morganstern log ett faderligt leende. ”Och det är precis då du kommer att hitta henne. Du kommer inte att leta, och hon kommer att överraska dig när du som minst anar det, precis som min Katie gjorde. Jag hade inte en chans, och jag förutspår att du inte kommer att ha det heller. Hon finns därute någonstans och bara väntar på dig.” ”Hon kommer att få vänta förbannat länge”, svarade Nick. ”I vår bransch ingår inte äktenskap i ekvationen.” ”Katie och jag har klarat oss i över tjugo år.”

27