9789175250335

Moore 0102093 Page 5 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Till Rick som gör allting möjligt Och till Nigel och Gracelin – åh, vad jag älskar er

Moore 0102093 Page 6 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Moore 0102093 Page 7 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Författarens tack Jag vill tacka Bellingham Public Library och Wilson Library vid Western Washington University för hjälp med forskningsmaterial; de många utmärkta historiker som skrivit om denna tid, bland andra Cecil Woodham-Smith, Thomas Keneally, Tyler Anbinder, Edwin G. Burroughs och Mike Wallace; medlemmarna i U2 för deras inspirerande musik och deras ställningstagande; personalen på Jean V. Naggar Literary Agency som inte lämnar någon möda ospard; min redaktör Genny Ostertag för hennes hängivna arbete och ovärderliga råd rörande manuskriptet; Teri Smith, Yolanda Calderon, Tony Robles, Sarah Vautaux – ert otroliga stöd betyder mer för mig än ni någonsin kan förstå; Randall Reinders, Peter Smith och den nu bortgångne Walt Sheldon för att de delat med sig av sin kärlek till bra böcker och havet; och min man Rick som utan att förtröttas fortsätter att bana vägen så att jag kan ägna mig åt mitt skrivarliv.

7

Moore 0102093 Page 8 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Moore 0102093 Page 9 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken och I klädden mig; jag var sjuk och I besökten mig; jag var i fängelse och I kommen till mig. … Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.

– Matt 25:35-36; 40

Moore 0102093 Page 10 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Moore 0102093 Page 11 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Ett De hade lämnat Irländska sjön bakom sig. Tät dimma rullade in över däck när det lilla fartyget stävade uppför floden Mersey. De enda ljud som hördes var de skarpa smällarna från seglen som trimmats av besättningen för att fånga den lilla vind som eventuellt fanns. Bara tre miles till hamnen. Alla passagerarna hade tigande och spanande samlats längs relingen medan de förberedde sig inför det som skulle framträda när de lämnade denna värld och trädde in i nästa.

Ett fladdrande ljussken stack hål på dimman och ett sus gick genom trängseln på däck. Nu kunde de urskilja flodstränderna långt borta; de såg raden av facklor längs vattnet och magasinsbyggnaders mörka massa där bakom när det lilla fartyget sakta närmade sig kajen som skymtade svagt.

Spöklika gestalter insvepta i virvlande dimma dök upp och försvann på nytt; lastade vagnar och män till häst belystes kort när de passerade genom pölar av fladdrande ljus. Ropen från sjömän, försäljare och kundvärvare dämpades och slets sönder, som om staden myllrade av spöken. Gracelin O’Malley böjde sig ner och mötte blicken i sin lilla dotters vitt uppspärrade ögon. ”Liverpool”, viskade hon.

Alla trängdes invid relingen; kalla händer kramade ängsligt om väskor och kappsäckar. Mödrar och fäder räknade huvuden och svepte kläderna tätare om barnen mot novembernattens köld och fukt. Nästan alla var från landsbygden och redan överväldigade av Irlands städer, fullständigt oförberedda på vad de skulle finna här.

Grace såg på dem, sina landsmän. Hon kände dem väl: de gamla vars ansikten inte ville vidkännas den kamp mellan förvirring, utmattning och sorg som pågick inom dem; familjerna – åtta, nio, tio personer som kröp tätt intill varandra, de äldre med ett stadigt grepp om de yngre. Mödrar som farit ensamma med spädbarn i famnen, små barn på höften och större hängande i kjolarna. Där var ivriga 11

Moore 0102093 Page 12 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

flickor arm i arm, med drömmar om anställning i stora hus, en halv ledig dag en gång i månaden, äktenskap med en bra pojke som hade en stadig inkomst, barn som fick leva. Ungmörna krokade inte arm med någon – ett fabriksarbete, ett delat rum, ett mål mat varje dag var allt de begärde. Dem lade de inte märke till, de unga männen som med låtsat karska miner knuffade och boxade varandra medan de hela tiden kastade oroliga blickar mot den skränande hopen som väntade där nere på kajen. Äldre män stod där bistra och vaksamma med uppslagen krage, mössan långt nerdragen i pannan och händerna djupt i de tunnslitna fickorna.

Grace såg på alla dessa trashankar och visste att det trots allt var de här som haft tur – de som på något sätt kommit undan den fruktansvärda svälten och umbärandena. De visste det också. I deras hållning fanns ett mått av reserverad lättnad tillsammans med skuldmedvetenhet och – åtminstone vad de äldre och männen beträffade – förödmjukelse. Nu var de beroende av just det land som tvingat dem på knä. Här kom de krypande till England för att få mat, husrum och en biljett till ett bättre liv – krypande som ömkliga tiggare när de innerst inne visste sig vara kungar.

Men kungar övergav inte sina riken, och inte heller sina landsmän.

Därför höll de blicken nedslagen och talade inte utan att bli tilltalade.

En del skulle göra den långa resan till Australien, i hopp om att kunna återförenas med släktingar som deporterats till Van Diemens Land. Andra skulle köpa en billig överresa till Kanada. Men av dem skulle mer än hälften så småningom företa den skoningslösa vandringen genom ödemarkerna och korsa gränsen till Amerikas förenta stater. De som hade lite mer pengar kunde betala för resan direkt till Boston eller New York, där de skulle sugas upp av den irländska stadsdelen. Men de som bottenskrapat sina tillgångar enbart för att ta sig över Irländska sjön skulle finna sig tvingade att slåss om varje tarvlig syssla och en plats på ett golv var som helst i den växande, eländiga slum som nu fanns i alla större engelska städer. Några skulle kanske våga sig inåt landet – unga män som rest över och arbetat som bonddrängar tidigare om somrarna och som kände till förhållandena – eller ta vägen norrut till Skottland. För många av dem som stod vid fartygets reling denna kväll var emellertid Liverpool slutstationen. ”Släpp inte Mary Kate ifrån dig nu, och håll dig tätt intill mig när 12

Moore 0102093 Page 13 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

vi går iland.” Julia Martin lät bister när hon blickade ut över kajen med minen hos en general som just ämnade inleda ett fältslag. ”Se upp för de där pojkarna, kundvärvarna. De kommer att försöka rycka åt sig antingen din väska eller också Mary Kate och tvinga dig att följa med Gud vet vart.” ”Det är så de försörjer sig”, sa Grace som mindes sin brors brev där han beskrev hur det var i New Yorks hamn. ”De får försörja sig på någon annan, det är vad jag anser.” Julia blängde hotfullt på dem. ”Vi vet ju faktiskt vart vi ska.” ”Kan vi ta oss dit till fots?” frågade Grace och knöt Mary Kates halsduk hårt under hakan på henne.

Julia tvekade. Hon hade fått en adress och väganvisningar som nu föreföll tämligen vaga. De enorma magasinen och de andra höga byggnaderna gjorde att hon bara kunde uppfatta en glimt av gatulabyrinten där bortom. ”Jag vet inte riktigt”, medgav hon. ”Men det är bäst att vi inte blir stående och ser vilsna ut, för då har vi de där tjuvarna över oss ögonblickligen.” Hon trevade efter börsen som hon hade fastbunden innanför kjolen. ”Jag ser vagnar på den där större gatan där borta, men först måste vi ta oss förbi den här skocken och dit.” Hon pekade mot en gata som knappt gick att urskilja i dimman. ”Så snart vi befinner oss på den större gatan tar vi den första vagn vi får syn på och uppger adressen för kusken, precis som om vi vet exakt var det är.

Då är det inte lika troligt att han försöker lura oss.”

Grace rynkade pannan. ”Borde inte jag också veta vad stället heter? Ifall vi skulle komma ifrån varandra.” ”Vi kommer inte ifrån varandra”, svarade Julia bestämt. ”Håll dig bara tätt intill mig.”

Grace skakade på huvudet. ”Hur mycket jag än litar på dig så tänker jag inte gå av det här skeppet förrän du talat om vart vi ska.”

Julia såg på den trötta och magra unga kvinnan som hon hade ansvar för och insåg att Grace blivit skild från alla utom flickan som med ett ursinnigt grepp klamrade sig fast vid hennes arm. Det är ett rent under att hon över huvud taget har någon ork kvar att stå på sig , tänkte Julia. ”Det ligger på Prince Edwin Street. Nummer fyra. En mrs Brookshire har reserverat ett rum åt oss.”

Grace såg lugnare ut och nickade. ”Tack”, sa hon. ”Tack.” Julia 13

Moore 0102093 Page 14 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

kunde inte undgå att känna sig påverkad av denna kvinna, och det var inte första gången. Hon hade gått igenom så mycket och burit det så tappert, medan Julia själv knappt stod ut med att tänka på allt som var borta. Men hon hade bara sig själv att skylla. När William Smith O’Brien berättat om McDonaghs död hade Julia insisterat på att hon och ingen annan skulle se till att Morgans änka kom i trygghet utanför Irland. Här var hon nu, och hade bara att genomföra uppgiften. ”Då ska vi se”, sa hon och skakade av sig tankarna. ”Jag tar de här väskorna. Du, Grace, tar den där över axeln. Och håller i Mary Kate med båda händerna.”

Grace gjorde som hon blev tillsagd. Hon tittade ner, mötte sin dotters blick och gav hennes hand en lätt tryckning. ”Då går vi, då.” Grace blinkade. ”Nu bär det iväg på ett nytt äventyr för dig och din gamla mamma.”

Mary Kate nickade allvarligt men sa ingenting. Hon var alltför stillsam för att vara bara tre år, och Grace lovade sig själv för hundrade gången att inom en inte alltför avlägsen framtid skulle hennes dotters ständiga följeslagare inte vara sorg utan glädje. Med ett stadigt tag om varandra följde de efter raden av gestalter som gick i land och befann sig så mitt i trängseln och oredan på kajen. ”Den här vägen!” ropade Julia och drog Grace och Mary Kate med sig genom folkmassan mot en sidogata som skulle föra dem till deras vagn.

Ett plötsligt ryck i Graces väska fick henne nästan att tappa balansen, men på samma gång drogs Mary Kate åt det motsatta hållet.

Grace höll desperat fast i både väska och barn medan Mary Kate skrek högt och sparkade pojken som gripit tag i hennes andra arm. ”Aj! Ge fan i det där!” Den lille slyngeln tog sig åt smalbenet. ”Vill bara hjälpa till, frun! Visa er till bra rum, alltså! Ordna med biljetten!

Skaffa bra mat! Jag klarar allt, frun!” envisades han, men han var på sin vakt när han gjorde ett nytt försök att närma sig Mary Kate. Hon sparkade efter honom igen.

Den andre pojken skrek i stort sett samma saker – han kunde också hjälpa dem med allt möjligt, ännu bättre! – och vägrade att släppa taget om Graces väska. Hon följde Mary Kates exempel och sparkade honom. Hennes hjärta slog hårt när han föll och blev stående på knä, tjutande som om hon hade överfallit honom. De var hård14

Moore 0102093 Page 15 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

hudade och kallhamrade, men förskräckligt magra och eländigt klädda. Den ene hade inga skor utan bara trasor lindade om fötterna. ”Förlåt”, sa Grace och drog sig baklänges därifrån. ”Förlåt …

Jag …” ”Ge er iväg, era fräcka lymlar, innan jag skickar gendarmerna på er!” Julia svingade väskorna mot dem, sedan krokade hon arm med Grace och skyndade mot gatan.

Pojkarnas eder upphörde tvärt bakom dem. Grace kastade en blick över axeln och såg de båda närma sig några osäkra flickor som villrådigt tryckte under en gatlykta. Med plötslig klarsyn förstod hon att platsen myllrade av kundvärvare – både pojkar och män – som först talade insmickrande och sedan hotade för att få fartygspassagerarna att följa dem. Många av de nyanlända var så rådvilla att de utgjorde lätta offer. De leddes iväg genom gränder och smala gator, bort från hamnen, bort från vänner och till och med från sin familj.

Ingen fanns som kunde sätta stopp för det, och Graces hjärta bultade av oro.

Via den trånga gatan kom de till en bred boulevard. Julia upptäckte en ledig vagn och lyfte armen till tecken åt kusken att de skulle komma över till hans sida. När Grace såg hur illa upplyst gatan var och att det rådde en förfärlig trängsel med hästar och vagnar överallt, lyfte hon instinktivt upp Mary Kate i sin famn. Den plötsliga smärtan fick henne att flämta till. ”Ställ ner henne!” befallde Julia omedelbart. ”Kom ihåg vad doktorn sa – inga tunga lyft. Det är för snart efter barnet!”

Grace ställde försiktigt ner flickan och andades sakta ut för att få den skarpa smärtan i magen att sjunka undan. Hon blinkade bort tårarna och höll Mary Kate tätt intill sig med ett grepp om hennes hand medan de gav sig i kast med företaget att korsa gatan. ”Känns det bättre?” frågade Julia med mildare röst. Hon räckte deras väskor till kusken och sedan lyfte hon upp Mary Kate i vagnen.

Grace nickade bara, eftersom hon inte vågade försöka sig på att tala. Hon tog handen Julia sträckte ut och makade sig sedan försiktigt längre in på sätet för att göra plats. Med händerna tryckta mot magen försökte hon tvinga smärtan att vika och hoppades att hon inte börjat blöda. ”Prince Edwin Street, tack”, befallde Julia.

Kusken vände sig om på kuskbocken och tittade på dem. I synner15

Moore 0102093 Page 16 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

het studerade han Julias snygga kappa och hatt, väskornas kvalitet, de dyra kängorna. Sedan nickade han, som om han fattat ett beslut. ”Ursäkta, miss”, sa han och lyfte på hatten. ”Men resan till Prince Edwin Street kommer att kosta mer än husrummet där.” ”Det är vår ensak.” Julia rätade på ryggen. ”Var snäll och kör nu.”

Kusken rynkade pannan och tuggade på sin cigarr. ”Ursäkta än en gång, miss”, sa han bestämt. ”Men ni ser inte ut som den typ av damer som tar in på den gatan.” ”Och varför inte det?” frågade Julia högdraget. ”Jo, ser ni, miss, där placerar de tio personer på golvet i ett rum, kanske delar de ut filtar, kanske inte, men det blir i alla fall till att samsas med främmande människor. Och med tanke på damerna själva och barnet …” ”Vi har ordnat med husrum i förväg”, försäkrade Julia honom. ”Man har reserverat ett privat rum åt oss.” ”Då är det säkert så.” Cigarren förflyttade sig till hans andra mungipa. ”Det enda jag säger – med all respekt, förstås – är att ert rum kommer att vara fullt av varelser av ett helt annat slag, om ni förstår vad jag menar. Och jag vill inte säga det, men gör det för ert eget bästa, att husrummen på Edwin Street är kända för att sprida både det ena och det andra, för att inte tala om att det kommer folk dit som har febern med sig.” ”Sprida det ena och det andra”, upprepade Julia. ”Löss, menar ni?” ”Sådana där som det kryllar av i håret och dylikt, miss. Det är vad jag menar. De flesta som kliver av båtarna från Irland tillhör inte er klass, och de märker det inte, men de lämnar efter sig de där små djävlarna – ursäkta, miss – och annat också. Många dör innan de kommer dit de är på väg. Dessutom sups det och språket är rått och … Tja, det är bara inget passande ställe för damer som ni.” ”På så vis.” En nästan omärklig rynka dök upp mellan Julias ögonbryn. ”Och vad skulle ni föreslå då?” ”Jo”, sa han med foten i dörren. ”En kusin till min fru är gift med en man som driver ett trevligt litet värdshus, och det är inte långt härifrån. King George. Det är rent – det lovar jag vid min mors grav – och där får ni ett eget rum med friskt vatten på morgonen och en kopp te, varmt och gott, till frukosten som inte består bara av en torr bulle. Priset är mycket resonabelt, även om det är mer än vad ni 16

Moore 0102093 Page 17 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

skulle betala på Prince Edwin Street, det medger jag.” Han sög på cigarren, stolt över sin egen rättskaffenhet.

Julia betraktade Grace som i sin tur höll blicken riktad mot den punkt på Julias kjolar där hon hade börsen gömd. Julia nickade nästan omärkligt. De hade fått nog. ”Låt gå för det då”, sa Julia. ”Ni har kommit med goda argument, och vi får lita på att ni är en hederlig man som bara ser till vårt – och er släktings makes – bästa. Ni får köra oss till hotell King George.”

Kusken satte på sig mössan och log brett med cigarren i munnen. ”På momangen, mina damer”, sa han och fick hästen att falla in i trafiken.

Det var inte långt, men tillräckligt för att Grace skulle förstå att de antagligen räddats från en bedrövlig natt. Vagnen förflyttade sig sakta utmed kullerstensgatorna. Hjul skramlade, hovar klapprade, ansikten dök upp och försvann i dimman och mörkret. Här och var uppfattade hon en glimt av dörrar som öppnades för klungor av resenärer; på golven skymtade trasbylten som hon insåg var sovande människor.

Genom smutsiga fönster i upplysta rum, somliga under gatuplanet, såg hon samma scen om och om igen – billig inkvartering för invandrare som i de flesta fall antagligen var tacksamma. Någonstans spelade någon på fiol; unga män stod inkrupna i portgångar och lät en flaska vandra mellan sig. Då och då klev en kvinna – gammal eller ung var svårt att säga på grund av det vita pudret och de rödmålade läpparna – ut i ljuset under en gatlykta när vagnen passerade. Så började byggnaderna ändra karaktär. Gaslyktorna stod tätare och fler av dem var tända, portarna var renare, en och annan gendarm svängde runt ett och annat hörn. Till slut stannade vagnen framför ett väl upplyst etablissemang som såg rent ut. Ovanför ingången hängde en skylt i form av en krona, på vilken det stod KING GEORGE HOTEL. Kusken följde dem in och bar deras väskor fram till disken där han stolt presenterade sin hustrus kusins make Albert Wood. Mr Wood hälsade dem hjärtligt välkomna till King George och bad dem slå sig ner i de bekväma stolarna framför brasan medan han såg till att ett rent rum ställdes i ordning åt dem. Grace sjönk lättad ner i stolen, och Mary Kate kröp upp i hennes knä. De såg på medan de båda männen skakade hand och mr Wood räckte över en handfull mynt som genast försvann i kuskens ficka – hans andel av kvällens förtjänst.

17

Moore 0102093 Page 18 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

”Driftig släkt”, viskade Julia syrligt när hon iakttog scenen. ”Fast jag tror att vi befinner oss i goda händer.” ”Guds händer.” Grace kysste Mary Kate på hjässan.

Snart blev de visade till ett rum där det fanns en säng som var tillräckligt stor för de båda kvinnorna och dessutom en utdragssäng åt Mary Kate. Det låg rakt ovanför det stora rummet på bottenvåningen och rikligt med värme spred sig från skorstensstocken som gick längs väggen. De skyndade sig att komma ur kläderna och krypa under täcket. Julia snarkade så smått redan innan Grace skruvade ner lampan och Mary Kate gled snart in i en lätt, orolig sömn. Fastän kroppen värkte av trötthet var Graces huvud fullt av bilder och sömnen ville inte infinna sig.

Var det så sent som i går kväll, tänkte hon, som jag tittade ut över Dublin från hotellfönstret? Bara en vecka sedan jag födde min lille pojke och ytterligare en dag sedan jag fick veta att hans far var död? Hon tryckte ansiktet mot kudden och försökte frambesvärja sömnen, bönföll den att befria hennes hjärta från den tunga bördan, men i stället fladdrade de kära ansiktena förbi – döda eller försvunna, allesammans. Alla utom Sean som väntade i Amerika; alla utom hennes far och den lille som hon lämnat i Cork. Hon hade varit tvungen att lämna honom – det visste hon – för det fanns ingen annan möjlighet.

Men ändå, ändå … Åter vände hon sig mödosamt i sängen, öm i kroppen, tung om hjärtat, plågad till sinnet. Hur hade hon kunnat? I nattens mörker förmådde hon inte övertyga sig själv om att det någonsin är rätt av en mor att överge sitt barn. Men hon hade gjort det, och i nattens mörker undrade hon hur i all världen hon skulle finna styrka att leva med det. ”Hur, Fader?” jämrade hon sig och Hans svar kom i form av en ömsint syn som tog andan ifrån henne: För där – långt borta på minnets väg – var tattarna som passerade längs bygatan förbi hennes stuga. Och där var hon – det måste vara hon, den där lyckliga unga varelsen med det böljande, mörka håret och kinderna som strålade i vårluften – som sprang genom skogen ner till myren tillsammans med Morgan och Sean för att känna vattnet sippra mellan tårna. Bakom sig hörde hon mammas gäcksamma skratt och underbara sång. Där var mormors milda, sakliga röst som berättade gamla sagor, lukten av pappas tobak när han lyfte henne högt i luften, hans starka ryggtavla när han arbetade på åkern ovanför stugan.

18

Moore 0102093 Page 19 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Och stugan själv – träbordet som de satt runt varje dag, en torvbrasa att värma sig vid, mammas bilder på väggarna, en trasmatta på golvet, gardiner framför fönstren. Friskt och ljuvligt, lyckligt och tryggt. Bygatan som låg så lummig och grön och kär där utanför med vårens blommor och sommarens bär. Fågelbon fyllda med kvitter från morgon till kväll. Floden som brusade så nära, laxarna som glimmade. Skogen som vimlade av vilt. Och Gracelin som sprang på bara fötter genom allt detta, åt sig mätt, skrattade högt bara för att hennes värld var så vacker och hennes hjärta så fullt av glädje.

Och då, när hon öste djupt ur denna källa, denna barndom så full av kärlek, somnade hon äntligen. Hennes hand föll ner längs sidan av sängen och sökte dotterns varma kropp. Fingrarna smekte det rufsiga, kortklippta håret innan de lade sig beskyddande till ro på barnets axel.

Beröringen fick spänningen i Mary Kates armar och ben att släppa. Hon suckade och sjönk ner i en djup och vederkvickande sömn – hennes mor var där och skyddade henne. Och båda två, det visste hon, var de skyddade av Herren, som vände sitt ansikte till dem och ständigt vakade över dem.

19

Moore 0102093 Page 20 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Två Den sömnens värld där Grace vistades slogs sönder av ljuden från en morgon som redan hunnit en bra bit på väg. Hästdragna kärror slamrade förbi på gatan nedanför hotellfönstret. Varor levererades, mat och allehanda ting köptes och såldes, anvisningar gavs och befallningar delades ut. Dörrar slogs upp med en smäll, fönster gnisslade, hundar skällde. Tjänstefolk ropade till varandra medan de tömde nattkärl i gränden, skakade kläder, schackrade med bagaren om priset på bullarna. Grace lyssnade till alltsammans, erinrade sig var hon var och vad hon gjorde där. Sedan bad hon en hastig bön om beskydd under ännu en dag. ”Vakna, lilla vän.” Hon böjde sig över sängkanten och smekte Mary Kates kind med fingrarnas avigsida. ”Det är morgon.”

Flickans ögon slogs genast upp. ”Ska vi äta?” frågade hon samtidigt som hon gäspade stort. ”Ja”, försäkrade Grace och hennes hjärta värkte över ett barn, vars första tanke när det vaknade alltid var mat.

Då öppnades dörren och Julia – fullt påklädd och proper – steg in bärande på en bricka. ”Jag tänkte att vi skulle få någonting till livs här uppe innan vi ger oss i kast med världen.” Hon sparkade igen dörren bakom sig och ställde brickan på ett litet bord vid fönstret. ”Nå, vem vill ha te?” ”Jag”, svarade Mary Kate blygt och satte sig upp. ”Naturligtvis, jag!” Julia log varmt mot henne, tog en kopp mjölk och lade i en rågad sked socker innan hon fyllde på med te. ”Och en varm bulle, skulle jag tro, eftersom vi har ännu en lång dag framför oss. Kom och sätt dig här vid bordet, Mary Kate. Svep filten om axlarna.”

Mary Kate gjorde som hon blev tillsagd och böjde hastigt huvudet i bön innan hon satte tänderna i bullen, vars söta smak fick henne att spärra upp ögonen.

20

Moore 0102093 Page 21 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Julia bar två koppar te och en assiett med två bullar till sängen, räckte den ena till Grace och satte sig försiktigt bredvid henne. ”Tyvärr har jag dåliga nyheter”, sa hon med låg röst. ”Jag har varit ute för att bekräfta att ni ska segla med Eliza J, men avresan har blivit försenad. De råkade ut för stormar på vägen hit och fartyget behövde repareras. Det har tagit längre tid än beräknat. Vi måste vänta ytterligare fyra dagar.” ”Det låter inte lovande.” Grace tittade mot fönstret och den kalla, grå himlen utanför. ”Nej”, medgav Julia. ”Det gör det inte. Men av alla fartyg som ska avsegla till Amerika har hon det bästa anseendet. Det var Williams kontakt här som bokade åt er, och kaptenen har mycket goda rekommendationer. Han är delägare i fartyget och amerikan – det påstås att amerikanerna har den hårdaste disciplinen ombord – så vi vet att han ser till att reparationerna blir ordentligt gjorda. Jag har hört historier om kaptener som lappar ihop det värsta och ger sig av igen eftersom de inte vill förlora en enda resa och den förtjänst den inbringar. Åtskilliga av dem går under någonstans, Gud vet var – de navigerar fel eller maten tar slut. Så här års kolliderar de med isberg eller förliser i stormar och ingen människa får någonsin reda på vad som egentligen hänt.”

Grace stirrade förskräckt på henne med koppen halvvägs till munnen.

Julia kröp ihop. ”Förlåt. Min far säger alltid att jag är lika finkänslig som en orkan. Bry dig inte om mig.”

De satt en stund utan att se på varandra. ”Då så.” Grace ställde koppen på fatet. ”Fyra dagar. Kanske mer.

Och vintern är på väg, så i bästa fall kommer det att bli en riskfylld resa, och naturligtvis är det färre fartyg som över huvud taget seglar.”

Julia nickade. ”Ska vi försöka hitta plats på ett som avreser med detsamma, eller ska vi vänta tills reparationerna på det här är färdiga? Och räcker pengarna till mat och husrum ifall vi bestämmer oss för att vänta?”

Julia bet sig i läppen. ”Vi har pengarna som är avsedda för extra mat och kläder”, sa hon. ”Och de är generöst tilltagna – William bidrog, liksom … de andra.” ”Du, alltså?” frågade Grace.

21

Moore 0102093 Page 22 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Julia låtsades inte ha hört. ”Ni skulle förmodligen kunna stanna här en vecka och ändå ha så att det räcker till extra proviant åt er båda. Kanske också varmare kappor och kängor, och en filt.” ”Vad gör vi om båten inte är färdig om en vecka?” ”Jag vet inte. Om ni stannar här kommer förstås pengarna att ta slut så småningom, även om det blir en mun mindre att mätta eftersom jag har åkt tillbaka till Irland vid det laget.” Julia lade pannan i djupa veck och tänkte. ”Jag skulle kunna skicka över någon med mer.

Men ju längre ni stannar, desto riskablare blir det.”

Grace kastade en hastig blick på Mary Kate som var uppslukad av gatulivet nedanför deras fönster. ”Ja”, svarade hon. ”Det här är som lejonets kula.”

Julia nickade allvarsamt. ”Vi håller ett öga på vilka skepp som seglar den här veckan. Om Eliza J inte är färdigt då kan ni boka in er ombord på ett annat, och så meddelar vi Sean det.”

Grace satt tyst och tänkte. ”Eller Mary Kate och jag kanske helt enkelt bör se till att komma med ett annat i dag.” ”Nej”, sa Julia bestämt. ”Eliza J är i bra skick och har en bra kapten, och det är allmänt känt att vilken grobian som helst som har ett fartyg i dessa tider är med i emigranttrafiken. Det är bäst att vänta lite till. Att ni ska komma med på Eliza J är vårt första val. Vårt bästa val.”

Grace tittade sig omkring i det lilla rummet och drog ett djupt andetag. ”Jag litar på att du vet vad du pratar om i det här fallet, Julia, fast du ju faktiskt inte ska göra oss sällskap på båten.”

Julia förstod, men tvekade inte. ”Vi väntar. Det är rätt beslut.” ”Då så”, sa Grace. ”Och vad vill du att jag ska göra medan vi väntar?”

Julia reste sig och började samla ihop frukostporslinet. ”Jag vill att du ska vila här medan jag går ut och skaffar en del saker till resan. Ni kommer att behöva en liten koffert att ha era saker i, med plats för lite mat.” ”Ingår inte mat i priset för resan?” undrade Grace och räckte henne sin tekopp. ”Jo, det gör det. Vi har bokat en hytt åt er, och ni kommer att inta era måltider tillsammans med de andra i första klass. Resten av passagerarna får veckoransoner som de lagar till själva. Men ransonerna tar slut om fartyget är överbelagt eller om ni råkar ut för dåligt väder 22

Moore 0102093 Page 23 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

och resan tar längre tid än beräknat, eller om kaptenen inte är så hederlig som man låtit oss tro …” Hon hejdade sig. ”Förlåt. Nu går jag på likadant igen. Det är inte min mening att göra dig ännu oroligare än du redan är, men enligt vad man säger är överresan inte lätt i något väder, och extra mat och dryck, ett par filtar – det handlar faktiskt om vinter till havs – medicin … Allt sådant kommer med största sannolikhet väl till pass.” ”Du har övertygat mig”, sa Grace. ”Skaffa allt som du tror att vi kan behöva för att överleva så ska jag tacka dig varje gång jag öppnar kofferten, det är då ett som är sant.” ”Vi kan väl alltid hoppas på att du inte ska behöva det.” Julia lämnade rummet med sin kappa över armen. ”Grace.” En hand mot hennes axel skakade henne lätt men envist. ”Vakna, Grace. Du har besök.”

Grace slog upp ögonen och såg att Mary Kate fortfarande sov bredvid henne på sängen. Ute hade det börjat snöa. Hon vände på sig och tittade upp. ”Du har besök”, upprepade Julia och steg åt sidan så att Grace såg en kvinna i lång sammetscape och med ansiktet dolt djupt inne i kapuschongen.

Grace satte försiktigt ner fötterna i golvet och reste sig. Hon torkade sig runt ögonen och munnen med handen och slätade till kjolen, för hon kände sig generad inför denna välklädda kvinna och inte så lite förtretad över Julias brist på diskretion. ”Goddag”, sa hon avvaktande och sträckte fram handen.

Handen som grep hennes var vit och slät. De långa fingrarna pryddes av flera vackra ringar. Med andra handen fällde kvinnan ner kapuschongen. ”Känner du inte igen mig, Gracelin O’Malley?” frågade hon med antydan till ett leende.

Grace drog häftigt efter andan. ”Aislinn!” Hennes blick flög till Julias ansikte och sedan tillbaka till besökaren. ”Jag kan knappt tro att det är du som står här framför mig! Det är Aislinn McDonagh!” sa hon till Julia. ”Morgans syster!”

Julia skrattade tyst. ”Jag vet vem hon är. Varför tror du annars att jag skulle ha tagit henne med hit?” ”Men var i all världen hittade du henne?” frågade Grace för23

Moore 0102093 Page 24 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

bluffad. ”Var hittade hon dig?” frågade hon Aislinn, och sedan brast hon i gråt.

Båda kvinnorna steg genast fram till Grace, men det var Aislinn som slog armarna om henne och talade till henne på iriska och kallade henne syster. ”Du vet?” frågade Grace. ”Du känner till … alltsammans?”

Aislinn nickade sorgset och hennes ögon fylldes också av tårar. ”Mamma.” Mary Kate hade vaknat och satte sig upp. ”Vem är det där, mamma?” ”Din mamma var en mycket kär vän till min bror, ja, till hela min familj”, sa Aislinn milt. ”Jag ville träffa henne innan ni reser bort.” ”Till Amerika”, sa Mary Kate med stort allvar. ”Ja, det är en makalös plats och du kommer att trivas väldigt bra där.” Hon släppte Grace och gick fram till den lilla flickan. ”Får jag ge dig en present?” frågade hon. ”En tursak.”

Mary Kate tittade på Grace som nickade.

Aislinn lät en ring glida av lillfingret och räckte den till flickan. ”Silvret är format som en helig knut”, sa hon. ”Och ser du den gröna stenen i mitten?”

Mary Kate nickade med blicken fastnaglad vid ringen. ”Den kommer från Connemara på västra Irland”, förklarade hon. ”Jag lät göra den där ringen som en påminnelse om min hembygd, och nu vill jag ge den åt dig så att du har ett minne av ditt hemland när du är långt borta. Vill du ha den?” ”O ja.” Storögd och full av vördnad tog Mary Kate emot ringen. ”Tack.” ”Ingen orsak.” Aislinn rörde vid flickans tjocka hår. ”Du påminner mig om min lillasyster. Fiona var också en söt flicka.”

Mary Kate sänkte blygt huvudet, men de såg att hon log. ”Kom, fröken lilla.” Julia lyfte upp henne från sängen. ”Du och jag går ner och dricker te vid brasan, tycker jag. Så får din mamma och hennes vän prata. Sedan kommer vi upp och säger adjö. Blir det bra?”

Mary Kate nickade, alltid lika glad inför utsikten att få något att äta. Julia bar henne ut ur rummet och innan dörren stängdes tyst bakom dem vinkade hon. ”Jag kan inte stanna länge, men jag ville träffa dig innan du åkte.” ”Hur hittade du oss?” Grace gick och satte sig vid det lilla fönstret.

24

Moore 0102093 Page 25 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Snön som föll mjukt utanför fastnade på de blyinfattade rutorna. ”Julia.” Aislinn satte sig på den andra stolen. ”Morgan bad henne leta reda på mig, och förra sommaren lyckades hon. Men sedan jag förklarat min situation höll hon med om att det var bäst att jag förblev … försvunnen. Hon meddelade mig i förväg att du skulle komma hit, men sa inget till dig ifall jag inte skulle kunna ta mig hit.” ”Inte kunna?” ”Jag är älskarinna åt en mycket mäktig man. En man som faktiskt räddade mitt liv, eller åtminstone det som fanns kvar av det. Han gick med på att jag skulle få komma hit, bara jag var diskret.” Hon tvekade. ”Du är chockerad.” ”Nej, Aislinn. Det är jag inte alls”, bedyrade Grace. ”Jag kan bara inte få in i mitt huvud att du lever och att jag fått träffa dig.”

Aislinn tog Graces hand. ”Jag vet”, sa hon. ”Mamma och pappa.

Och flickorna. Julia har berättat alltsammans.” ”Barbara lever fortfarande. Hon heter syster Johannes Paulus i klostret.” ”Så klart! Barbara har alltid varit ett sådant helgon.” Aislinn rynkade ögonbrynen och ett ögonblick liknade hon faktiskt den flicka hon varit innan hon flyttade hemifrån. ”Jag känner inget annat än kärlek för din syster”, sa Grace. ”Hon hjälpte mig när jag födde min son. Han heter John Paul Morgan efter dem båda.” ”Julia sa att ni gifte er.” Aislinn skakade på huvudet. ”Jag trodde knappt mina öron.” ”Fader Brown vigde oss i hemlighet för sju månader sedan. En annan man var också närvarande.” Hon log blekt. ”Han gav Morgan ringen som han bar på sitt eget finger. Jag har din mammas.” Hon sträckte fram handen.

Aislinn tog den, kysste ringen och log. ”Mamma. Jag älskade henne så.” Hon tittade på Grace. ”Hon skulle vara så glad om hon visste att du bär den, Grace, så glad att du och Morgan gifte er. Och att ni har en son.” ”Vi fick bara en enda natt tillsammans, men det räckte.” ”Visste han det?” ”Ja.” Grace slöt hastigt ögonen och såg Henrys ansikte framför sig. ”En engelsk soldat hjälpte oss. Han smugglade ut ett brev från fängelset där Morgan satt, men han blev dödad när han var på väg 25

Moore 0102093 Page 26 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

till mig med det.” Hon tog fram brevet som hon förvarade innanför sitt linne och räckte det till Aislinn. ”Jag kan inte läsa, Grace”, erkände den unga kvinnan. ”Både Morgan och Barbara försökte lära mig, men …” Hon ryckte på axlarna och log ett skevt leende. ”Jag hade ju inget annat än pojkar och sådant i huvudet.”

Grace lät brevet glida tillbaka i tryggt förvar invid sitt hjärta. ”Han skrev att han var glad över vårt barn men att han visste att han inte skulle leva så länge att han fick se det och att jag skulle skapa ett liv åt mig och barnen och inte sörja i all evighet eftersom han kommer att träffa mig igen en dag. I himlen.” ”Så kommer det att bli, Grace. Så kommer det att bli.” ”Jag visste inte att han hade älskat mig hela tiden.” Det ryckte i Graces ansikte av förtvivlan. ”Annars skulle jag ha gift mig med honom första gången. Jag gifte mig med Bram i god tro, det vet Herren att jag gjorde. Det var värt allting för att få Mary Kate. Men …” Hon tystnade och skakade på huvudet. ”Det slutade illa.” ”Nyheten om mordet nådde hit”, sa Aislinn. ”Donnellys, du vet, och deras fina umgänge. De sa att din bror gjorde det på din befallning, men jag trodde inte ett ord av det.”

Grace tvekade. ”Det var Moira.” ”Moira Sullivan?” sa Aislinn häpet. ”Hade hon ihop det med honom bakom ryggen på dig då?” ”Bram förvred huvudet på henne med löften som han aldrig tänkt hålla, och när han tröttnade på henne stod hon inte ut på grund av barnet och allt annat. Hon väntade på honom i skogen. Och sköt honom.” ”Det var bra gjort.” Aislinns röst var hård. ”Han var ett kräk, Grace.

Hon gjorde dig en tjänst.” Och så gick det upp ett ljus för henne. ”Det var Moiras barn du lät Brams bror ta hand om! Jag visste att någonting inte stämde när jag hörde det – den Gracelin O’Malley jag kände skulle aldrig avstå godvilligt från sitt barn. ”Ha!” Hon skrattade förtjust. ”Det är Moira Sullivans pojke som de där människorna uppfostrar till en ung lord!”

Grace nickade och bestämde sig för att inte berätta hela sanningen för Aislinn just då – att barnet inte ens var Brams utan att det var en helt och hållet irländsk bastard som Donnellys tagit till sig.

Aislinn fnös muntert. ”Det var det roligaste jag hört på länge, 26

Moore 0102093 Page 27 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

Grace. Så rätt åt dem som behandlade dig så illa. Och var inte orolig – din hemlighet är i säkert förvar hos mig. Jag visste väl att du aldrig skulle överge din egen son.” ”Men det har jag gjort”, bekände Grace. ”Jag reser till Amerika utan honom.” ”Det är inte att överge honom!” hävdade Aislinn. ”Det är att lämna honom i trygghet i goda händer tills han är stark nog för att komma efter. Den här resan skulle bli hans säkra död, men du har inget val, Grace – du är efterspanad på Irland, säger Julia, och du skulle säkerligen hamna i fängelse.” ”För att jag sköt en soldat som skulle riva vår stuga.” Hon teg en stund och tittade ut genom fönstret. ”Och så förstås för att jag är syster till Sean O’Malley som är efterspanad för förräderi och mord och för att det ryktas att jag är hustru till den laglöse Morgan McDonagh. Alltså måste jag känna till kartor och namn och platser där andra uppehåller sig, fast det gör jag faktiskt inte.” Hon vände sig åter mot Aislinn. ”Jag skulle ha stannat på Irland om priset varit bara mitt eget liv, men vad skulle det bli av min dotter och min lille son om jag dog i fängelset?” ”Jag visste att det skulle plåga dig, och det var därför jag var tvungen att komma – för att säga åt dig att åka till Amerika. Och för att lova dig en sak.” Hon böjde sig fram. ”Jag har pengar nu. Gott om pengar. Jag ska skicka en del med Julia för att din son och din far ska få vad de behöver. Fast Barbara får inte veta att de kommer från mig”, tillade hon. ”Hon skulle aldrig ta emot pengar av en hora.” ”Då känner du inte din syster om du tror det”, sa Grace med eftertryck. ”Och du är ingen hora.” ”Vad ska man då kalla det – en kvinna som skänker bort sin gunst för mat, husrum och en mans beskydd?”

Grace tänkte efter. ”Somliga skulle kalla det en hustru”, sa hon.

Aislinn brast i skratt, sedan omfamnade hon sin vän. ”Så roligt det var att se dig”, sa hon. ”Ett ansikte hemifrån.”

Grace kysste henne på kinden och lutade sig sedan tillbaka. ”Sista gången jag såg dig var på middagen hos O’Flahertys när Gerald inte ville låta dig vara i fred. Du rymde alltså med honom? Tjänsteflickan som rymde med unge herrn?” Hon blinkade.

Aislinn suckade fylld av avsmak och skakade på huvudet. ”Jag var en sådan idiot. Trodde på hans lögner om kärlek och ett fint liv i 27

Moore 0102093 Page 28 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

London. Men han ville så klart bara få mig i säng, och enbart när det passade honom. Jag ville resa ut och se världen vid hans sida, som hans hustru, och när jag blev med barn var jag säker på att vi skulle gifta oss. Men han var förlovad med en annan, en avlägsen släkting som hade en nätt årlig inkomst och som hans mor godkänt.” Hon höjde på ena ögonbrynet. Både hon och Grace hade varit tvungna att stå ut med mrs O’Flaherty. ”Jag var ursinnig, men han lovade att det inte skulle bli något annat än ett konvenansäktenskap. Han skulle ordna med en bostad åt mig och barnet och besöka oss där. Jag klamrade mig fast vid det löftet länge.” Hon gjorde ett uppehåll när hon mindes hur det varit. ”Värden kom två gånger och krävde att få hyran. Jag hade förstås inga pengar och inte en enda vän som jag kunde låna av. Han var väldigt otrevlig, värden, och det var då det gick upp för mig att jag hade blivit övergiven.”

Grace lutade sig framåt i stolen. ”Varför kom du inte hem då?” frågade hon. ”Din mor skulle ha tagit emot dig.” ”Kunde inte svälja stoltheten, men det kom naturligtvis att stå mig dyrt till slut.” Hon tittade ut genom fönstret medan hon samlade sig. ”Jag gick till hans bostad på college, men han vägrade träffa mig och jag … jag blev som vansinnig. Jag tände eld på huset och han skickade polisen på mig så jag blev tvungen att hålla mig gömd – flyttade från det ena stället till det andra, sålde mina tillhörigheter.” Hon såg Grace i ögonen utan att vika undan med blicken. ”Jag fick också en son. Jag var ensam när jag födde honom. Min hyresvärdinna kom in med en kniv och skar av navelsträngen, torkade av honom, gav honom till mig och sa åt mig att se till så att han var tyst. De andra flickorna som jag delade rum med behövde sova.” Det plågsamma minnet fick henne att rynka pannan. ”Jag försökte hålla honom varm och mätt så gott jag kunde, men pengarna tog slut och jag hade ingenting kvar att sälja. Jag blev utkastad från rummet och började sova i gränderna, tigga vid bakdörrarna. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som då.” ”Och var är han nu?” frågade Grace varligt.

Aislinns ögon fylldes med tårar, men det brydde hon sig inte om. ”Han blev sjuk och jag stod inte ut med att se honom dö, så jag tog honom till klostret.” Hon torkade ögonen med handens avigsida. ”Jag försökte glömma honom, men jag hade fortfarande mjölk i brösten och min famn var så tom och jag saknade hans doft. Så jag 28

Moore 0102093 Page 29 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

gick tillbaka och bad att få veta var han var. De sa att han hade det bättre nu, precis som jag. Jag kunde ångra mig och tacka Gud för att min son skulle få ett anständigt liv.” Hon sköt fram hakan. ”De hade rätt. Men det går inte en timme utan att jag ber för honom.” ”Jag är ledsen för din skull, Aislinn”, sa Grace och tog hennes händer. ”Det var en hemsk historia. Och den här mannen då? Håller han av dig?” ”Ja”, svarade Aislinn utan att tveka. ”Han räddade mitt liv. Jag var ledsen efter det där med pojken och brydde mig inte om någonting längre … När en man erbjöd mig pengar för att följa med honom gjorde jag det. Han tog mig till ett hus och jag blev bara kvar där – jag fick ett eget rum, det var varmt och där fanns mat. Och varje kväll förtjänade jag mitt uppehälle och mer till. Men jag var sjuk av sorg.

Min herre fattade ett speciellt intresse för mig, och efter ett tag gick jag med på ett arrangemang. Jag har en egen våning – den är så fin – och han kommer dit när han behagar. Jag tar inte hem några vänner, tar inga risker offentligt och föder inga barn.” ”Och vad får du i gengäld?” ”Sinnesfrid”, svarade Aislinn. ”Min bostad i London tillhör mig, liksom allt han ger mig, inklusive ett bankkonto där han sätter in ett litet underhåll åt mig varje månad. Som du ser har jag blivit affärskvinna”, sa hon ironiskt. ”Och jag går faktiskt ut och roar mig i sällskap med min jungfru, fast jag är försiktig.” ”Är han gift?” ”Ja, och jag tror att han älskar henne, fast hon är ännu äldre än han. De har vuxna barn. Han är väldigt rik och vördnadsbjudande, men jag litar på honom. Till och med fast han är engelsman.”

Grace nickade. ”Det finns de som är bra”, medgav hon. ”Henry Adams och lord Evans …” ”Lord David Evans?” frågade Aislinn. ”Svarte lorden?” ”Jag har aldrig hört att han kallas det, men ja – det var han som gav Morgan sin egen ring. De var mycket goda vänner. Känner du honom?” ”Nej, men hela London pratar om honom! De kallar honom Svarte Lorden därför att han ställde sig på vår sida. Han har förts hit för att ställas inför rätta.”

Grace blev bestört. ”Det hade jag inte hört.” ”Domarna skjuter upp rättegången eftersom de är rädda för att 29

Moore 0102093 Page 30 Monday, March 22, 2004 9:13 AM

det ska bli upplopp. Han är sjuk och de tror att han snart kommer att dö. Då slipper de undan – inga uppretade folkhopar, inga som bränner några bilder.”

London, tänkte Grace. Hur långt var det dit? ”Finns det någon möjlighet att få träffa honom?” frågade hon. ”Kanske din herre kunde vara till hjälp?” ”Jag skulle aldrig våga fråga honom”, medgav Aislinn. ”Han är för vår sak, men betraktar lord Evans som en engelsman av den allra sämsta sorten. Och man kan definitivt inte bara promenera in …”

Hon tystnade. ”Vad då?” Grace lutade sig framåt. ”Jo, det finns kvinnor som promenerar in i fängelser. Men inte förrän efter midnatt och i hemlighet.”

Grace förstod genast. ”Jag skulle kunna vara en av dem.”

Aislinn betraktade henne med kännarmin uppifrån och ner. ”Ja.” Hon log brett. ”Jag tror faktiskt att du skulle kunna det.”

30