9789175250250

ANITA AMIRREZVANI

Flickan som vävde sidenmattor Översättning Hans Nordmark

I_Amirrezvani_Flickan_1-4.indd 3

2012-03-27 15:52:31

www.fenixbok.se Amerikanska originalets titel The Blood of Flowers Copyright © Anita Amirrezvani 2007 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Omslagsfoto © Mark Owen / Arcangel Omslagsdesign Renée Lundvall Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2008 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-025-0

I_Amirrezvani_Flickan_1-4.indd 4

2012-03-27 15:52:31

Till min släkt – den iranska, den litauiska och den amerikanska

P ROLOG

Först fanns ingenting och sedan fanns någonting. Före Gud fanns ingen.

Det var en gång en bykvinna som längtade efter barn. Hon försökte allt – att be, ta örter, äta råa sköldpaddsägg och stänka vatten på nyfödda kattungar – men ingenting hjälpte. Till slut reste hon till en avlägsen begravningsplats för att besöka ett mycket gammalt stenlejon, och där skrubbade hon sin mage mot dess flank.

När lejonet hade börjat darra, återvände kvinnan hem fylld av förhoppningar om att hennes högsta önskan skulle gå i uppfyllelse. Vid nästa måne väntade hon sitt första, och enda, barn.

Från den dagen då flickan föddes var hon ljuset i sina föräldrars ögon. Fadern tog med henne på vandringar i bergen varje vecka och han behandlade henne som om hon var den son han alltid hade velat ha. Modern lärde henne att göra färger av brandgula saffransblommor, koschenillsköldlöss, granatäppelskal och valnötsskal samt att väva mattor av ullgarn hon hade färgat. Flickan hade snart lärt sig moderns alla mönster och ansågs vara den bästa unga mattväverskan i byn.

När flickan fyllde fjorton år beslöt föräldrarna att det var dags för henne att gifta sig. För att få pengar till hemgiften arbetade hennes far hårt på fälten i hopp om en stor skörd, och hennes mor spann ull tills händerna fick valkar, men ingen av föräldrarna fick ihop tillräckligt med silverpengar. Flickan visste att hon skulle kunna hjälpa till med hemgiften genom att knyta en matta som skulle blända alla.

I stället för att använda de röda och bruna färgerna som var vanliga i byn skulle hon få den att lysa turkos som en sommarhimmel.

Flickan bad Ibrahim färgmakaren att avslöja hemligheten med den turkosa 7

färgen. Han sa åt henne att klättra uppför en kulle och söka efter en växt med tandade blad och sedan leta efter någonting djupt inom sig. Hon visste inte vad han menade med det, men hon samlade ihop bladen och kokade dem till en smutsig purpurröd nyans. När hennes mor såg vätskan frågade hon vad flickan höll på med. Flickan svarade stammande, när hon såg moderns ögonbryn forma sig till ett mörkt ilsket streck. ”Har du varit i Ibrahims färgeri ensam?” frågade modern. ”Bibi, förlåt mig, snälla”, svarade flickan. ”Jag lämnade mitt förnuft med getterna i morse.”

När hennes far kom hem berättade modern för honom vad flickan hade gjort. ”Om folk börjar prata har hon inte längre några möjligheter att träffa en man!” klagade hon. ”Varför måste hon vara så dumdristig?” ”Det har hon alltid varit!” utbrast fadern och tillrättavisade flickan för hennes okynniga beteende.

Flickan böjde ned huvudet mot sitt handarbete resten av den kvällen och vågade inte möta sina föräldrars blickar.

I flera dagar bevakade flickans bibi och baba henne noga, medan hon försökte lösa gåtan med färgen. En eftermiddag när flickan var uppe i bergen med sina getter, och gömd bakom ett stenblock uträttade sina behov, slogs hon av en överraskande tanke. Kunde Ibrahim möjligtvis ha menat … det där? För det var ju någonting inom henne.

Hon återvände hem och beredde ytterligare en kruka med purpurröd färg. När hon den eftermiddagen gick till latrinerna sparade hon lite av sin egen vätska i en gammal kruka och blandade den med den matta purpurfärgen och ullen, och lät det stå över natten. När hon lyfte på locket till färgkrukan gav hon till ett glädjerop, för färgen hade bleknat till en turkos nyans som påminde om vattendammarna i paradiset. Hon tog med sig en tåt av det turkosfärgade ullgarnet till Ibrahims färgeri och band den runt portklappen på hans dörr, trots att hennes far hade förbjudit henne att gå dit ensam.

Flickan sålde sin turkosa matta till en resande sidenhandlare vid namn Hassan, som blev så förtjust i den att han betalade fast den inte var helt färdig utan fortfarande satt kvar på vävstolen. Modern berättade om sin dotters framgång för de andra bykvinnorna, som prisade dotterns fingerfärdighet. Nu när hon hade en hemgift kunde flickan giftas bort, och hennes bröllopsfest varade i tre dagar och 8

tre nätter. Hennes man matade henne med gurka inlagd i vinäger när hon var havande, och sju söner fick de på lika många år. Boken om hennes liv hade skrivits med det klaraste bläck, och skulle, Insh’Allah, fortsätta på det sättet tills – ”Det är inte så historien går”, avbröt jag henne och rättade till den tjocka filten runt axlarna, medan vinden tjöt utanför. Min mor Mahin och jag satt med knäna mot varandra, men jag talade tyst eftersom de andra sov bara några fotsteg därifrån. ”Du har rätt, men jag tycker om att berätta den på det sättet”, sa hon och stoppade in en lock av sitt gråa hår under den slitna sjalen. ”Det var det vi väntade oss för din del.” ”Det är ett bra slut”, höll jag med om, ”men berätta hur det var i verkligheten.” ”Även alla sorgliga delar?” ”Ja.” ”De får mig fortfarande att gråta.” ”Mig också.” ”Voj!” sa hon och såg sorgsen ut. Vi satt tysta tillsammans en stund och mindes. Jag fick en iskall regndroppe på min bomullsklänning, så jag flyttade mig närmare min mor för att undvika läckan i taket. Den lilla oljelampan mellan oss spred ingen värme. Bara några månader tidigare hade jag burit en tjock sammetsklänning mönstrad med röda rosor, och under den sidenbyxor. Jag hade målat ögonen med khol, parfymerat mina kläder med rökelse och inväntat min älskare, som sedan slet av mig kläderna i ett rum som var lika varmt som sommaren. Nu satt jag och skakade i min tunna blå klänning som var så sliten att den nästan var grå.

Min mor hostade djupt nedifrån lungorna; ljudet slet hjärtat ur kroppen på mig och jag bad innerligt för att hon skulle bli frisk. ”Dotter min, jag orkar inte ända till slutet”, sa hon med tjock röst. ”Historien är inte slut än.”

Jag tog ett djupt andetag. ”Lovad vare Gud!” svarade jag. Sedan fick jag en idé, men var osäker på om jag skulle våga fråga. Min mor hade alltid haft en röst som bergshonung. Hon hade varit berömd i byn för sina sagor om Zal den vithårige som blev omhändertagen av en fågel, om Jamsheed som 9

uppfann konsten att väva, och om den komiske mulla Nasruddin som alltid fick oss att reflektera. ”Tänk om – tänk om jag skulle berätta historien den här gången?”

Min mor betraktade mig en stund som om hon såg mig för första gången, och lutade sig sedan längre tillbaka mot de gamla kuddarna som låg uppradade längs väggarna i rummet. ”Ja, du är ju vuxen nu”, svarade hon. ”Under de senaste månaderna tror jag att du har mognat flera år. Du skulle kanske aldrig ha förändrats så om du inte hade gjort det du gjorde.”

Mina kinder brann av rodnad, trots att jag frös ända in i märgen. Jag var inte längre det barn jag en gång hade varit. Jag skulle aldrig ha trott att jag kunde ljuga, eller ännu värre, inte säga hela sanningen, att jag kunde svika någon jag älskade, överge någon som brydde sig om mig, sätta mig upp mot mitt eget kött och blod och nästan ta död på den person som älskade mig allra mest.

Min mors blick var mild och förväntansfull. ”Varsågod, berätta den, du”, sa hon.

Jag drack en mun starkt te, satte mig tillrätta och började berätta.

10

K apitel 1

På våren det år då det var meningen att jag skulle gifta mig passerade en komet högt uppe på himlen över min by. Kometen lyste klarare än någon annan vi hade sett, och den var mer olycksbådande. Natt efter natt försökte vi tyda de skräckinjagande budskapen från stjärnorna, medan kometen gled över vår himmel och strödde sina kalla vita frön av sorg. Hajj Ali, den mest lärde i vår by, reste till Esfahan och skaffade en avskrift av huvudastronomens almanacka, för att vi skulle få veta vilka stora olyckor vi kunde förvänta oss.

Den kväll då han återvände samlades människorna i min by utomhus för att höra spådomarna för de kommande månaderna. Mina föräldrar och jag stod bredvid den gamla cypressen, byns enda träd, som var smyckad med tyggirlander för att markera folkets hyllning. Alla tittade på stjärnorna, hakorna pekade mot skyn och ansiktena var allvarliga. Jag var tillräckligt liten för att kunna titta under Hajj Alis stora vita skägg, som såg ut som en tuva av buskigt ökengräs. Min mor, Mahin, pekade på den olycksbådande himlakroppen, som brinnande röd rev sönder natthimlen. ”Se hur Mars glöder!” sa hon. ”Det gör kometens illvilja större.”

Många av byborna hade redan noterat mystiska tecken eller hört om olyckor som man påstod hade orsakats av kometen. En pestepidemi hade drabbat norra Persien och dödat tusentals människor. Under en jordbävning i Doogabad hade en brud blivit instängd tillsammans med sina kvinnliga gäster precis innan hon skulle förenas med sin brudgum. I min by hade röda insekter, som man aldrig sett förut, svärmat över våra grödor.

11

Goli, min bästa vän, kom med sin make, Ghasem, som var mycket äldre än vi. Hon hälsade på mig med en kyss på vardera kinden. ”Hur känner du dig?” frågade jag. Hennes hand flög upp till magen. ”Tjock”, svarade hon, och jag förstod att hon måste vara orolig över hur det skulle gå för det nya liv som hon hade inom sig.

Snart hade alla i byn, utom de gamla och sjuka, samlats. De flesta kvinnorna var klädda i ljusa, klockade tunikor och smala byxor och hade sjal med fransar om håret, medan männen bar långa vita tunikor, byxor och turbaner. Men Hajj Ali bar en svart turban som visade att han var ättling till profeten Muhammed, och han hade som alltid med sig ett astrolabium. ”Bästa bybor”, började han med en röst som lät som ett hjul som drogs över gatstenar, ”låt oss börja med att lovprisa de första lärjungarna till profeten, särskilt hans svärson Ali, alla troendes kung.” ”Må frid lysa över honom”, svarade vi. ”Spådomarna för året börjar med dåliga nyheter för våra fiender. I nordost kommer uzbekerna att drabbas av en insektsinvasion som kommer att bli så stor att den förstör deras vete. I nordväst kommer trupper att desertera, vilket blir förödande för osmanerna, och ännu längre västerut, i de kristna kungarikena, kommer oförklarliga smitthärdar att ställa till stora problem för kungarna.”

Min far, Isma’il, lutade sig fram mot mig och viskade: ”Det är alltid bra att veta att länder vi strider mot kommer att drabbas av olycka.” Vi skrattade tillsammans, eftersom det var så det alltid hade varit.

När Hajj Ali fortsatte att läsa ur almanackan började mitt hjärta bulta, som om jag höll på att klättra uppför ett berg. Jag undrade vad han skulle säga om årets kommande giftermål, som var det jag var mest intresserad av. Jag började leka med fransarna på min sjal, en ovana min mor enträget bad mig att jag skulle upphöra med, medan Hajj Ali förklarade att inget ont skulle drabba någon eller något som hade med papper, böcker eller skrivkonsten att göra, att det i söder skulle inträffa jordskalv men att de inte skulle bli så allvarliga och att det skulle uppstå strider stora nog att färga Kaspiska havet rött av blod.

Hajj Ali viftade med almanackan mot folkmassan, som han brukade göra när nästa spådom han skulle läsa upp var olycksbådande. Hans medhjäl12

pare, som stod och höll i en oljelampa, hoppade undan för att släppa fram honom. ”Det kanske värsta av allt är att det i år kommer att begås stora och oförklarliga moraliska försyndelser”, läste han, ”försyndelser som bara kan ha sin förklaring i kometens inverkan.”

Ett lågt mummel hördes från folkmassan när byborna började diskutera försyndelser som de redan hade bevittnat under det nya årets första dagar. ”Hon tog mer än sin beskärda del av vattnet från brunnen”, hörde jag Zeinab säga. Hon var Gholams hustru, och hon hade aldrig något gott att säga om någon.

Hajj Ali kom till slut till det ämne som rörde min framtid. ”När det gäller temat giftermål är året framför oss blandat”, sa han. ”Almanackan säger ingenting om giftermålen under de närmaste månaderna, men de som äger rum senare under året kommer att bli fulla av lidelse och stridigheter.”

Jag såg ängsligt på min mor, eftersom jag förväntades gifta mig under den tiden, nu när jag hade blivit fjorton år. Hennes blick var bekymrad, och jag såg att hon inte tyckte om vad hon hörde.

Hajj Ali vände till sista bladet i almanackan, såg upp och gjorde en paus, vilket är det bästa sättet att fånga en folkmassas uppmärksamhet på. ”Den här sista profetian handlar om kvinnors uppträdande, och den är den mest oroande av alla”, sa han. ”Under hela året kommer Persiens kvinnor att brista i underkastelse.” ”Gör de inte alltid det?” hörde jag Gholam säga, och det bubblade av skratt omkring honom.

Min far log mot min mor, och hon lyste upp inifrån, för han älskade henne precis som hon var. Folk brukade alltid säga att han behandlade henne lika ömt som om hon vore den andra hustrun. ”Kvinnor kommer att få lida för sitt eget förvridna beteende”, varnade Hajj Ali. ”Många kommer att bära sterilitetens förbannelse, och de som lyckas med att föda kommer att kvida av en osedvanlig smärta.”

Min blick mötte Golis, och jag såg min egen fruktan speglas i hennes blick. Goli var orolig för förlossningen, medan jag var bekymrad över tanken på ett äktenskap med stridigheter. Jag bad för att kometen skulle fara vidare över himlavalvet och lämna oss i fred.

13

När min far såg hur jag rös till lade han en lammullsfilt över mina axlar, och min mor tog en av mina händer mellan sina och gnuggade den för att värma mig. Där jag stod mitt i byn var allt omkring mig välkänt. Inte så långt bort låg vår lilla moské vars kupol glänste av mosaik: badhuset dit jag gick varje vecka, som inuti ångade och hade spridda ljuspunkter, och den pyttelilla marknadens skrangliga trästånd som ställdes upp varje torsdag, då bybor förhandlade om priser på frukt, grönsaker, mediciner, mattor och verktyg. En stig ledde bort från de allmänna byggnaderna och gick mellan en klunga hus byggda i lertegel som inneslöt alla de tvåhundra själarna i min by, och den slutade vid foten av berget och de upptrampade stigarna, där mina getter strövade omkring och letade efter föda. Hela denna anblick fyllde mig med trygghet, så när min mor tryckte min hand för att få reda på hur jag mådde, tryckte jag tillbaka. Men sedan drog jag undan handen för jag ville inte verka barnslig. ”Baba”, viskade jag till min far med liten röst. ”Tänk om Hajj Alis förutsägelser om giftermål slår in?”

Min far kunde inte dölja oron i sin blick, men hans röst var fast. ”Din man kommer att beströ din väg med rosenknoppar”, svarade han. ”Om han vid något tillfälle glömmer att behandla dig med högaktning …”

Han gjorde en kort paus och hans blick var svart, som om det han då skulle göra var alltför hemskt att föreställa sig. Han började säga någonting, men hejdade sig sedan. ”… kan du alltid komma tillbaka till oss”, avslutade han.

Skam och skuld åtföljde en hustru som återvände till sina föräldrar, men min far verkade inte bry sig om det. Det rynkade sig i hans ögonvrår när han log mot mig med sina vänliga ögon.

Hajj Ali avslutade mötet med en kort bön. Några av byborna samlades i familjegrupper för att diskutera förutsägelserna, medan andra började gå hem till sig igen. Det verkade som om Goli ville prata, men hennes man sa åt henne att det var dags att gå hem. Hon viskade att fötterna värkte av tyngden i hennes mage och sa god natt.

Mina föräldrar och jag gick hem på den enda vägen, en jordväg som genomskar byn. Alla bostäder låg tätt tillsammans på båda sidor för värmens och trygghetens skull. Jag kände vägen så väl att jag kunde ha gått med 14

förbundna ögon och ändå vikt av i rätt ögonblick för att komma fram till vårt hus, det sista innan byn mynnade ut i sand och buskvegetation. Min far knuffade upp vår snidade trädörr med axeln, och vi steg in i vårt hem som bestod av ett enda rum. Väggarna av packad lera och halm hade målats ljusare med vit puts och min mor höll dem skinande rena. En liten dörr ledde till en inhägnad bakgård där vi njöt av solen utan att bli iakttagna av andra.

Min mor och jag tog av oss våra sjalar, hängde upp dem på krokar vid dörren och tog av oss skorna. Jag skakade ut mitt hår som nådde till midjan.

För att få tur rörde jag vid de böjda stenbockshornen som lyste på ett lågt ställ intill dörren. Min far hade fällt stenbocken under en av våra vandringar på fredagseftermiddagarna. Ända sedan den dagen hade hornen haft en speciell ställning i vårt hem och min fars vänner hade lovordat honom för att vara lika snabb i vändningarna som en stenbock.

Min far och jag satt tillsammans på den rödbruna mattan som jag hade knutit när jag var tio år. Han slöt ögonen en stund, och jag tyckte att han såg mycket trött ut. ”Ska vi vandra i morgon?” frågade jag.

Hans ögon flög upp. ”Naturligtvis, min lilla”, svarade han.

Han var tvungen att arbeta på fälten på morgonen, men han ville inte missa vår gemensamma vandring om inte Gud befallde att han skulle göra något annat. ”Du kommer ju snart att vara en upptagen brud”, sa han, och hans röst bröts.

Jag tittade bort, för jag kunde inte föreställa mig att lämna honom.

Min mor kastade torkad dynga i spisen för att koka tevatten. ”Varsågoda, en överraskning”, sa hon och tog fram ett fat med nybakade kikärtskakor.

De doftade av rosenessens. ”Må dina händer aldrig värka!” sa min far.

Kikärtskakor var de sötsaker jag tyckte bäst om, och jag åt alldeles för många av dem. Snart blev jag trött och rullade ut min bädd intill dörren, som jag alltid hade gjort. Jag somnade till ljudet av mina föräldrars röster, vilka påminde mig om duvors kuttrande, och jag tror att jag till och med såg min far ta min mor i sina armar och kyssa henne.

15

På

eftermiddagen dagen därpå stod jag vid dörröppningen och spanade efter min baba medan de andra männen strömmade tillbaka från fälten. Jag hade alltid tyckt om att hälla upp te åt honom innan han kom in i huset.

Min mor stod böjd över spisen och bakade bröd till vårt kvällsmål.

När han inte kom gick jag in i huset igen, knäckte några valnötter som jag lade i en liten skål och satte de irisar jag hade plockat i en vas med vatten. Sedan gick jag ut för att titta igen, för jag var ivrig att börja vår vandring.

Var var han? Många av de andra männen hade återvänt från fälten och höll antagligen på att tvätta av sig dagens damm på sina bakgårdar. ”Vi behöver vatten”, sa min mor, så jag tog ett lerkrus och gick mot brunnen. På vägen stötte jag på färgmakaren Ibrahim, som tittade underligt på mig. ”Gå hem”, sa han till mig. ”Din mor behöver dig.”

Jag blev förvånad. ”Men hon har precis sagt åt mig att hämta vatten”, sa jag. ”Bry dig inte om det”, svarade han. ”Tala om för henne att jag har sagt åt dig att gå hem igen.”

Jag gick hem så fort jag kunde, med kruset dängande mot mina knän. När jag närmade mig vårt hus fick jag syn på fyra män som bar ett slappt bylte mellan sig. Kanske det hade skett en olycka på fälten. Då och då kom min far hem och berättade historier om hur män hade blivit skadade av något tröskredskap, fått en spark av en mulåsna eller återvänt blodiga efter ett slagsmål.

Jag visste att han skulle berätta vad som hade hänt medan vi drack te.

Männen rörde sig klumpigt på grund av sin börda. Den skadades ansikte var dolt och vaggade mot en av de bärande männens skuldror. Jag bad för att han skulle återhämta sig snabbt, det var svårt för en familj när mannen var för sjuk för att arbeta. Medan gruppen närmade sig såg jag att offrets turban var virat på ett sätt som var mycket likt min fars. Men det betydde ingenting, sa jag snabbt till mig själv. Många män virade sina turbaner på ett liknande sätt.

De främre bärarna kom i otakt ett ögonblick och tappade nästan greppet om mannen. Hans huvud rullade som om det knappt satt fast vid kroppen, och hans lemmar var alldeles livlösa. Jag tappade lerkruset, som gick sönder vid mina fötter.

16

”Bibi”, gnydde jag. ”Hjälp!”

Min mor kom ut och borstade bort mjöl från sina kläder. När hon fick syn på min far gav hon till ett genomträngande skri. Kvinnorna som bodde intill strömmade ut ur sina hus och slöt sig om henne som ett nät medan luften sönderskars av hennes sorg. Då hon vände och vred på sig, tog de vänligt tag i henne, höll om henne och strök undan håret från hennes ansikte.

Männen bar in min far och lade honom på en bädd. Hans hud hade en sjukligt gul färg, och en sträng av saliv rann ur ena mungipan. Min mor lade fingrarna mot hans näsborrar. ”Lovad vare Gud, han andas fortfarande!” sa hon.

Naghi, som arbetade med min far ute på fälten, visste inte vart han skulle titta medan han berättade vad som hade hänt. ”Han verkade trött, men han mådde bra tills i eftermiddags”, sa han. ”Då tog han sig plötsligt om huvudet och föll till marken och flämtade efter luft. Och efter det rörde han sig inte.” ”Må Gud rädda din make!” sa en man som jag inte kände igen. När de hade gjort det så bekvämt som de kunde för honom, gick de sin väg medan de mumlade böner om god hälsa.

Min mors ögonbryn var krökta när hon tog av min far hans bomullsskor, sträckte på hans tunika och rättade till kudden under hans huvud. Hon kände på hans händer och panna och sa att hans temperatur var normal, men hon bad mig hämta en filt och lägga den över honom för att han skulle hålla sig varm.

Nyheten om min far spred sig snabbt, och våra vänner kom för att hjälpa oss. Kolsom kom med vatten som var berömt för sin helande verkan, som hon hade hämtat från en brunn i närheten av ett helgons grav. Ibrahim ställde sig på innergården och började recitera Koranen. Goli kom förbi med sin pojke sovande i famnen. Hon hade med sig varmt bröd och stuvade linser.

Jag bryggde te för att alla skulle hålla värmen. Sedan knäböjde jag vid min far, iakttog hans ansikte och bad en bön om att det skulle darra till i hans ögonlock, bara en rörelse – vad som helst som kunde försäkra mig om att det fortfarande fanns liv i hans kropp.

Rabi’i, byläkaren, kom när det hade blivit kväll. På sina axlar bar han tyg17

påsar som var fyllda med örter. Han lade dem vid dörren och ställde sig på knä för att undersöka min far i ljuset från oljelampan, som ryckvis flämtade till. Rabi’is ögon smalnade när han tittade närmare på min fars ansikte. ”Jag behöver mer ljus”, sa han.

Jag lånade två oljelampor av några grannar och ställde dem nära bädden.

Läkaren lyfte min fars huvud och lindade försiktigt upp den vita turbanen.

Huvudet såg tungt och svullet ut. I ljuset hade min fars ansikte samma färg som aska, och hans tjocka hår med stänk av grått var alldeles stelt och såg också ut som aska.

Rabi’i rörde vid min fars handleder och hals. När han inte fann det han sökte lade han örat mot min fars bröst. Just då frågade Kolsom med en viskning min mor om hon ville ha mer te. Läkaren lyfte på sitt huvud och bad alla att vara tysta, och när han hade lyssnat igen reste han sig med allvarligt ansikte och meddelade: ”Hans hjärta slår, men svagt.” ”Ali, prins bland män, ge styrka åt min man!” utbrast min mor.

Rabi’i samlade ihop sina påsar och tog fram knippen med örter, och förklarade för Kolsom hur de skulle bryggas till en lindrande medicin för hjärtat. Han lovade också att återvända på morgonen för att undersöka min far. ”Må Gud överösa er med sina välsignelser!” sa han och tog avsked. Kolsom bröt av örterna från sina stjälkar, lade dem i en kruka och hällde på vatten som min mor hade kokat.

Innan Rabi’i gick stannade han till för att tala med Ibrahim, som fortfarande befann sig på innergården. ”Sluta inte be”, sa han varnande, och sedan hörde jag honom viska: ”Gud kan komma att hämta honom i natt.”

Jag kände en smak av någonting som liknade rost i munnen. Jag sökte upp min mor och rusade in i hennes famn och vi höll om varandra ett ögonblick, medan våra blickar återspeglade sorg.

Min far började utstöta väsande ljud. Munnen var fortfarande slapp och hans läppar en aning åtskilda, och det rosslade om honom när han andades, som när döda löv kastas omkring av vinden. Min mor skyndade bort från spisen, örterna hade färgat hennes fingrar gröna. Hon lutade sig över min far och utropade: ”Voj, min älskade! Voj!” Kolsom gick snabbt fram för att se på min far och ledde sedan tillbaka min mor till spisen, för det fanns ingenting man kunde göra. ”Låt oss bli fär18

diga med den här medicinen som kan hjälpa honom”, sa Kolsom, vars blick alltid var klar och vars kinder var röda som granatäpplen, vilket bekräftade hennes krafter som örtkännare.

När örterna hade kokats och svalnat hällde Kolsom över vätskan i en flat skål, som hon ställde vid min fars sida. Min mor lyfte hans huvud och Kolsom hällde försiktigt medicinen i hans mun med sked, men det mesta rann utanför och fläckade bädden. Vid nästa försök lyckades hon få i min far medicinen, men han började spotta och verkade nära att kvävas, ett ögonblick såg det ut som om han slutade andas.

Kolsom, som vanligtvis var så lugn, satte ned skålen med darrande händer och mötte min mors blick. ”Vi måste vänta tills han öppnar ögonen innan vi försöker igen”, tillrådde hon.

Min mors sjal satt snett, men det märkte hon inte. ”Han behöver sin medicin”, sa hon svagt, men Kolsom menade att det var viktigare att han andades.

Ibrahims röst började låta hes, och Kolsom bad mig servera honom någonting. Jag hällde upp lite varmt te och gav honom det och dadlar. Han tackade mig med sina ögon men slutade aldrig recitera, som om makten i hans ord kunde hålla min far vid liv.

På väg tillbaka in i huset stötte jag emot min fars promenadkäpp, som hängde på en krok nära dörren mot innergården. Jag mindes hur han under vår sista vandring hade tagit med mig för att jag skulle få se en ristning av en forntida gudinna som fanns dold bakom ett vattenfall. Gudinnan bar en hög krona som såg ut att vara fylld med moln. Hennes välformade bröst var täckta av en tunn drapering, och hon hade ett halsband med stora stenar.

Fötterna kunde man inte se: klädedräkten virvlade ut i vågor och strömmar.

Hon sträckte ut sina mäktiga armar, lika kraftiga som en mans, och det såg ut som om de frambesvärjde vattenfallet enligt hennes vilja.

Min far hade varit trött den dagen, men han hade marscherat uppför de branta stigarna till vattenfallet, flämtande, för att visa mig den där förunderliga synen. Hans andhämtning lät mer ansträngd nu: det knarrade när han andades ut. Händerna började röra sig som små rastlösa möss. De kilade uppför hans bröst och krafsade på hans tunika. Hans långa fingrar hade blivit bruna av arbetet på fälten, och under varje nagel fanns det en sorgkant, 19

som han skulle ha tagit bort innan han gick in i huset, om han hade varit frisk. ”Jag lovar att ägna mig åt att sköta om honom, bara Du lämnar kvar honom hos oss”, viskade jag till Gud. ”Jag ska be varje dag, och jag ska aldrig klaga över hur hungrig jag är under fastemånaden ramadan, inte ens tyst.”

Min far började fara ut med händerna i luften, som om han kämpade mot sin sjukdom med de enda kroppsdelarna som fortfarande hade någon kraft. Kolsom kom fram till oss vid bädden och anförde oss i bön, medan vi iakttog min fars händer och lyssnade på hans kvalfulla andhämtning.

Jag berättade för min mor hur trött han verkade vara under vår senaste vandring i bergen, och frågade om den hade gjort honom svagare. Hon tog mitt ansikte i sina händer och svarade: ”Mina ögons ljus, den gav honom antagligen styrka.”

När natten var som svartast lugnade sig min fars andhämtning och hans händer slutade föra krig. Min mor rättade till filten på honom och hennes ansikte var lugnare. ”Han kommer att kunna vila lite nu”, sa hon med tillfredsställelse.

Jag gick till innergården, som låg intill vår grannes hus, för att ge Ibrahim lite mer te. Han hade flyttat sig till en kudde nära min turkosa matta, som inte var färdig och fortfarande satt kvar på vävstolen. Min mor hade nyligen sålt mattan till en kringresande sidenhandlare vid namn Hassan, som skulle komma tillbaka senare för att hämta den. Men källan till den turkosa färgen som hade tilltalat Hassans ögon var fortfarande ett ömtåligt samtalsämne mellan mig och min far, och jag rodnade av skam när jag mindes hur bekymrad han hade blivit för att jag hade varit ensam i Ibrahims färgmakeri.

Jag återvände till vakan vid min fars sida. Kanske den här fruktansvärda natten snart skulle vara över, kanske dagsljuset skulle medföra en glädjande överraskning, som att vi skulle få se min far öppna ögonen, eller se honom svälja sin medicin. Och sedan, en dag när han var bättre, skulle vi göra ännu en vandring i bergen och sjunga tillsammans. Ingenting skulle vara mig kärare än att höra hans falska sång.

När morgonen närmade sig, utan annat ljud än Ibrahims flöde av böner, kände jag hur mina ögonlock blev tunga. Jag vet inte hur lång tid som hade gått innan jag vaknade, konstaterade att min fars ansikte fortfarande var 20

lugnt och sedan somnade igen. Vid gryningen kände jag mig trygg när jag hörde ljudet av sparvar bryta tystnaden med sitt ljusa kvittrande. De lät som fåglarna vi hade hört på våra vandringar, och jag började drömma om hur vi stannade till för att se när de samlade kvistar till sina bon.

En kärras hjul gnisslade utanför, och jag vaknade tvärt. Folk började komma ut ur sina hem för att börja sina bestyr vid brunnen, i bergen eller på fälten. Ibrahim reciterade fortfarande böner, men hans röst hade blivit torr och hes. Min mor tände en oljelampa, som hon ställde bredvid bädden. Min far hade inte rört sig sedan han somnade. Hon tittade på hans ansikte och höll sina fingrar under hans näsborrar för att känna hans andedräkt. De blev kvar där, darrande, innan de gled ned mot hans slappa mun. Fortfarande sökande återvände de till hans näsa och stannade där. Jag iakttog min mors ansikte, och väntade på ett förnöjt uttryck som skulle tala om för mig att hon kände hans andedräkt. Min mor tittade inte på mig. I tystnaden kastade hon sitt huvud tillbaka och brast ut i ett fruktansvärt skri. Ibrahims böner upphörde, han rusade in till min fars sida och kontrollerade hans andhämtning på samma sätt innan han hukade sig och vaggade huvudet i sina händer.

Min mor började gny högre och slita sitt hår. Hennes sjal föll av och låg övergiven intill min far. Den var fortfarande hopknuten och formad efter hennes huvud.

Jag tog tag i min fars hand och tryckte den, men handen var kall och orörlig. När jag lyfte på hans tunga arm hängde handen nedåt vid handleden. Linjerna i hans ansikte var djupa fåror, och han såg kränkt ut, som om han hade tvingats att utkämpa en strid mot en ond ande.

Jag brast ut i ett kort, gällt skri och föll ihop över min far. Kolsom och min mor lät mig ligga kvar där i några ögonblick, men sedan drog Kolsom milt undan mig.

Min far och jag hade båda vetat att vår tid tillsammans snart måste komma till ett slut, men jag hade alltid trott att det var jag, överöst med bröllopsgåvor, som var den som skulle lämna honom, med hans välsignelser ständigt klingande i örat.

Dagarna efter min fars död var svarta, men de skulle bli ännu svartare.

Eftersom vi inte hade någon man som skördade den sommaren blev 21

min fars andel säd av odlingen inte stor, även om hans vänner försökte vara generösa med sina andelar. Och med den lilla andelen hade vi inte mycket till bränsle, skor eller ullgarnsfärger. Vi blev tvungna att sälja våra getter för att få säd, vilket betydde ingen mer ost. Varje gång vi offrade en get grät min mor.

Mot slutet av de långa, varma dagarna började vårt förråd ta slut. På morgnarna åt vi bröd som min mor bakade med ost eller yoghurt som vi hade fått av snälla grannar, men det dröjde inte länge innan våra kvällsmåltider blev mindre och mindre innehållsrika. Snart var det inte fråga om att äta ens en liten bit kött. Min mor började byta mina fars efterlämnade tillhörigheter mot mat. Först försvann hans kläder, sedan hans skor, sedan hans turbaner, och till slut hans älskade promenadkäpp.

Andra människor skulle ha vänt sig till sin släkt för att få hjälp, men min mor och jag hade oturen att inte ha några äldre släktingar. Mina mor- och farföräldrar dog innan jag hade blivit tillräckligt gammal för att komma ihåg dem. Min mors två bröder hade blivit dödade i ett krig mot osmanerna. Min fars enda släkting, en halvbror som hette Gostaham, var son till min farfar och hans första fru. Gostaham hade flyttat till staden Esfahan när han var en ung man, och vi hade inte hört av honom på åratal.

När det började bli kallt och bistert levde vi på tunt bröd och konserverade morötter som fanns kvar från året före. Jag var hungrig varje dag, men visste att det inte fanns någonting som min mor kunde göra, och jag försökte att inte säga något om mina smärtor i magen. Jag kände mig alltid trött, och de sysslor som normalt kändes så lätta för mig, som att hämta vatten från brunnen, tycktes mig nu överstiga min förmåga.

Det sista värdefulla som vi ägde var min turkosa matta. Kort efter att jag hade slutat knyta fransarna kom Hassan, sidenhandlaren, tillbaka för att hämta den och betalade oss vad den var värd. Han blev förkrossad över våra svarta tunikor och svarta sjalar, och när han fick veta orsaken till vår sorg, frågade han min mor om han kunde hjälpa oss. Rädd för att vi inte skulle överleva vintern bad hon honom att söka upp vår enda släkting, Gostaham, när han kom tillbaka till Esfahan, och berätta om vår svåra situation för honom.

Omkring en månad senare kom det ett brev till oss från huvudstaden, 22

medfört av en köpman som var på väg till Shiraz på en åsna. Min mor bad Hajj Ali att läsa det högt, eftersom ingen av oss hade lärt oss skrivtecknen.

Det var från Gostaham, som skrev att han kände en stor sorg över den förlust vi hade gjort och erbjöd oss att bo hos honom i huvudstaden tills vår lycka vände.

Och det var på så sätt som jag en kall vintermorgon fick veta att jag för första gången i mitt liv skulle lämna mitt barndomshem och resa långt bort.

Om min mor hade sagt att vi hade blivit skickade till de kristna länderna, där barbariska kvinnor visade sina bröst inför alla, där man åt det svedda köttet av grisar och bara badade en gång om året, kunde vårt resmål knappt ha tett sig mer avlägset.

Ryktet om vår förestående avresa spreds snabbt i byn. På eftermiddagen började kvinnor komma till vårt hem med sina minsta barn. De tog av sig sina sjalar och fluffade upp håret och hälsade på de andra i rummet innan de satte sig i grupper på vår matta. Barnen som var gamla nog att leka samlades i ett eget litet hörn. ”Må detta bli er sista sorg!” sa Kolsom när hon kom in och som för att hälsa kysste min mor på båda kinderna.

Tårar fyllde min mors ögon. ”Det var kometen”, tillade Kolsom deltagande. ”Vanliga människor kan inte besegra en makt som är så stor.” ”Min make”, sa min mor, som om min far ännu var i livet. ”Varför sa du att livet gick så väl? Varför bjuda in kometens vrede?”

Zeinab gjorde en grimas. ”Mahin, minns muslimen som reste hela vägen från Esfahan till Tabriz för att försöka springa ifrån dödens ängel? När han kom fram tackade Azrail honom för att han hade mött honom där i tid. Din man gjorde inget fel, han svarade bara på Guds befallning.”

Min mors rygg kröktes en aning, som den alltid gjorde när hon greps av sorg. ”Jag trodde aldrig att jag skulle behöva lämna mitt hem”, svarade hon. ”Om Gud vill kommer din tur att vända i Esfahan”, sa Kolsom, och erbjöd oss vild vinruta, en ört hon hade tagit med sig som skulle skydda oss från det onda ögat. Hon satte eld på örten med en bit kol från spisen, och snart renades luften av dess fräna doft.

23