9789174993240

Gertrude Stein

IDA Översättning av Johanna Mo

i da

Första hälften

Del ett D e t föddes ett barn som fick namnet Ida. Barnets mor höll det med sina händer för att hindra Ida från att födas men när tiden var inne kom Ida ut. Och när Ida kom kom hennes tvilling med henne, så där var hon Ida-Ida. Modern var rar och vänlig och det var fadern också. Hela fa­mil­ jen var rar och vänlig förutom gammelfastern. Hon var det enda undantaget.

En gammal kvinna som inte var släkt och som hade känt gam­mel­fas­tern när hon var ung sa hela tiden att något hade hänt gam­mel­fas­tern o det var många år sedan, det var en soldat, och se­dan hade gam­melfastern fött små tvillingar och sedan hade hon still­samt, tvillingarna var döda då, föddes så, hade hon begravt dem under ett päronträd och ingen visste.

Ingen trodde på den gamla kvinnan kanske var det sant men ingen trodde på det, men alla i familjen tittade på vartenda päron­ träd och fick en egendomlig känsla.

Farfadern var också rar och vänlig. Han tyckte om att säga att efter ett litet tag ser ett körsbärsträd inte ut som ett päronträd.

Det var en trevlig familj men de hade lätt för att tappa bort var­andra.

Så Ida föddes och ett väldigt kort tag därefter åkte hennes för­ äldrar i väg på en resa och kom aldrig tillbaka. Det var den första egendomliga sak som hände Ida. Dagarna var långa och det fanns inget att göra.

Hon såg månen och hon såg solen och hon såg gräset och hon såg gatorna.

Första gången hon såg något skrämde det henne. Hon såg en 19

liten pojke och när han vinkade till henne tittade hon åt ett annat håll.

Hon tyckte om att prata och att sjunga sånger och hon tyckte om att byta plats. Var hon än var tyckte hon alltid om att byta plats. Annars fanns det inget att göra på hela dagen. Hon gick för­stås och lade sig tidigt men trots det kunde hon alltid säga, vad ska jag göra nu, vad ska jag nu göra.

Någon sa åt henne att säga att hur dagen än är slutar den ändå alltid samma dag, vad som än händer under året så slutar alltid året en dag.

Ida var ideligen sysselsatt men dagarna var alltid långa till och med på vintern och det fanns inget att göra.

Ida bodde hos sin gammelfaster inte i staden men precis utan­för.

Hon var mycket ung och eftersom hon inte hade något att göra gick hon som om hon var lång lika lång som vem som helst. En gång tappade hon bort sig det vill säga en man följde efter henne och det skrämde henne så att hon grät precis som om hon hade tappat bort sig. Efter ett tag det vill säga lite senare tröstade det henne att detta hade hänt.

Hon hade inget att göra och därför hade hon tid att tänka på varje dag som den kom. Hon var mycket försiktig med tisdag. Hon var hela tiden tvungen att ha tisdag. Tisdag var tisdag för henne.

De hade alltid nog att äta. Ida tvekade alltid innan hon åt. Sån var Ida. En dag det inte var tisdag kom två personer för att träffa hen­ nes gammelfaster. De kom in mycket försiktigt. De kom inte in tillsammans. Först kom en och sedan den andra. En av dem hade några orange blommor i sin hand. Det fick Ida att känna sig egen­ domlig. Vilka var de ? Hon visste inte och hon ville inte följa med dem in. En tredje kom, den här var man och han hade orange blom­mor i sitt brätte. Han tog av sig hatten och sa för sig själv här är jag, jag skulle vilja tala med mig själv. Här är jag. Sedan fort­satte han in i huset.

Ida mindes att en gammal kvinna en gång hade berättat för 20

henne att hon Ida skulle komma att bli så mycket äldre att ingen annan kunde vara äldre, fastän, sa den gamla kvinnan, det fanns en som var äldre.

Ida började undra om det var vad som nu hände med henne.

Hon undrade om hon borde gå in i huset för att se efter om det verkligen var någon hos hennes gammelfaster, och sedan tänkte hon att hon skulle bete sig som om hon inte bodde där utan bara var någon som kom på besök och hon gick fram till dörren och hon frågade sig själv är någon hemma och när de som är hon själv sa till henne själv nej ingen är hemma bestämde hon sig för att inte gå in.

Det var lika bra för hennes gammelfaster tyckte att orange blom­ mor var egendomliga saker precis som Ida tyckte att päronträd var egendomliga saker.

Så Ida fortsatte att bli äldre och hon var nästan sexton och en hel del egendomliga saker hände henne. Hennes gammelfaster reste bort så hon förlorade sin gammelfaster som aldrig riktigt känt sig tillfreds efter att de orange blommorna hade kommit och besökt henne. Och nu bodde Ida hos sin farfar. Hon hade en hund, han var nästan blind inte av ålder utan av att ha blivit född så och Ida kallade honom för Kärlek, hon gillade att ropa på honom så klart det gjorde hon och han gillade att komma även om hon inte ropade.

Det var mörkt på morgonen vilken morgon som helst men efter­ som hennes hund Kärlek var blind gjorde det inte någon skillnad för honom.

Det stämmer att han föddes blind trevliga hundar gör ofta det. Trots att han var blind kunde hon så klart alltid prata med ho­­nom.

En dag sa hon. Lyssna Kärlek, men lyssna till allt och lyssna medan jag berättar något för dig.

Ja Kärlek sa hon till honom, du har alltid haft mig och nu kom­ mer du att ha två, jag ska ha en tvilling ja det ska jag Kärlek, jag är trött på att bara vara en och när jag är tvilling kan en av oss gå ut 21

och en av oss kan stanna inne, ja Kärlek ja jag ska ja jag ska ha en tvilling. Vet du Kärlek jag är sån när jag måste ha det måste jag ha det. Och jag måste ha en tvilling, ja Kärlek.

Huset som Ida bodde i var litet och beläget på en kulle, det var inte ett särskilt fint hus men det var rätt trevligt och det låg ett stort fält bredvid det och träd i båda ändar av fältet och en stig på ena sidan av det och inte särskilt många blommor någonsin eftersom träden och gräset tog upp så väldigt mycket plats men det fanns en hel del utrymme att fylla med Ida och hennes hund Kärlek och vem som helst kunde förstå att hon verkligen behövde ha en tvilling.

Hon började sjunga om sin tvilling och det var så här hon sjöng.

O kära o kära Kärlek, det var hennes hund, om jag hade en tvilling då skulle ingen veta vem som var jag och vem som var hon och om något hände skulle ingen kunna säga något och en massa saker kommer att hända och o Kärlek jag kände det ja jag vet det jag har en tvilling.

Och sedan sa hon Kärlek längre fram kommer de att kalla mig för en suicide blonde eftersom min tvilling kommer att ha färgat sitt hår. Och sedan kommer de att kalla mig för en mörderska efter­som den tiden kommer när jag har dödat min tvilling som jag först såg till blev till. Om man gör henne kan man döda henne.

Berätta för mig Kärlek min hund berätta för mig och berätta för henne.

Som alla andra hade Ida bott inte överallt men hon hade bott i rätt många hus och i ett antal hotell. Det var alltid naturligt att bo var hon än bodde och hon glömde snart de andra adresserna.

Vem som helst gör det.

Det var inget egendomligt med Ida men egendomliga saker hän­de henne.

Ida hade egentligen aldrig träffat en man på riktigt men hon hade en plan.

Det var medan hon fortfarande bodde hos sin gammelfaster.

Det låg inte nära vattnet inte om man inte kallar en liten ström 22

för vatten eller en bra bit bort en liten sjö för vatten, och kullar bortom den för vatten. Om man inte kallar alla de här sakerna för vatten då låg det där Ida bodde inte alls nära vatten men det låg nära en kyrka.

Det var mars och mycket kallt. Inte i kyrkan som var varm. Ida gick inte ofta i kyrkan, hon kände inte någon och om man inte känner någon går man inte ofta i kyrkan inte i en kyrka som bara är öppen när något är på gång.

Och sedan började hon lära känna en familj av små fastrar. De var fem stycken, de var ingens fastrar men de kändes som fastrar och Ida gick i kyrkan med dem. Någon skulle predika. Var det om liv eller politik eller kärlek ? Det var sannerligen inte om död, i alla fall, de bad Ida följa med och de gick alla. Det var trångt i kyrkan kallt ute och varmt inne. Ida kom ifrån fastrarna, de var små och hon kunde inte se dem, hon var lång lika lång som vem som helst så de kunde se henne.

Det var inget egendomligt med Ida men egendomlig saker hän­de henne. Där var hon det var en folksamling det var inte sär­skilt ljust, och hon var nära så många, och sedan höll hon sig nära en eller två, det kunde kanske funnits mer utrymme omkring hen­ne men hon kände inte så om det, hur som helst var det varmt att vara så nära dem och hon kände inte någon av dem, hon såg inte någon av dem, hon tittade långt bort, men hon kände något, okej hon kände något, och sedan var föreläsningen eller vad det nu var över.

Hon gick ut, det gjorde alla, och snart träffade hon de fem små fastrarna, de tycktes inte vara särskilt förtjusta i henne men de fortsatte alla tillsammans, det var kallt det var mars och det snöade nästan. Det fanns träd självklart fanns det en trottoar men ingen gick på den utom de själva, och så helt plötsligt hoppade någon en man så klart ut från bakom träden och ytterligare en var med honom. Ida sa till fastrarna fortsätt fortsätt snabbt jag går bakom er för att skydda er, fastrarna skyndade vidare, Ida skyndade inte lika snabbt, hon vände sig mot männen men de var borta. De 23

fem fastrarna och Ida fortsatte, de sa god natt till henne men hon såg dem aldrig mer. De här var de första och sista vännerna hon någonsin hade, och hon gick egentligen inte i kyrkan igen inte egentligen.

När hon kom hem mötte hennes hund Kärlek henne och hon började sjunga om sin tvilling och det var så här hon sjöng.

O kära o kära Kärlek (det var hennes hund), om jag hade en tvilling då skulle ingen veta vem som var jag och vem som var hon och om något hände skulle ingen kunna säga något och en massa saker kommer att hända och o Kärlek jag känner det ja jag vet att jag har en tvilling.

Sedan började hon titta långt bort och hon började tänka på sina föräldrar. När hon blev lite äldre mindes hon dem men det fanns många som kunde ta hand om henne och det gjorde de.

(Tänk på alla flyktingar som finns i världen tänk bara.) Och så en dag tittade hon och hon såg någon, hon såg två av dem men de var inte hennes föräldrar. Hon lärde sig läsa och skriva då och det första hon lärde sig var att mirakel kan ske och därför bad hon vem som helst att ge henne ett. Så en dag sa hon att hon fått ett.

Hon satt ensam och det var sommar och plötsligt snöade det och medan det snöade såg hon två hundar en svart och en vit båda små och medan hon tittade rymde båda båda de små hundarna rymde och de rymde tillsammans. Ida sa att detta var ett mirakel och det var det.

Gradvis blev Ida lite äldre och varje gång hon blev lite äldre tog någon annan hand om henne. Hon tyckte om att byta adress för det gjorde att hon aldrig behövde minnas vad hon hade för adress och hon tyckte inte om att behöva minnas. Det var så enkelt att glömma den senaste adressen och hon glömde verkligen att gissa vad nästa adress skulle bli.

Sakta men säkert kunde hon läsa och skriva och egentligen sa hon och hon hade rätt var det inte nödvändigt för henne att kunna något annat. Och så rätt gradvis sakta men säkert blev hon äldre.

Hon hade alltid en hund, på varje adress hade hon en hund och 24

hunden hade alltid ett namn och en gång hade hon en och dess namn var Iris. Bara vid den här tiden bodde Ida uppe i bergen.

Hon tyckte om att vara där uppe. Men Ida tyckte å andra sidan om att bo var som helst. Hon hade bott på så många ställen och hon tyckte om var som helst.

Hennes hund Iris var inte rädd för åska och blixtar men han var rädd för regnet och när det började regna rymde han från Ida och sedan rände han tillbaka till henne för han kunde ändå inte rymma från regnet för regnet följde efter honom. Så han rände tillbaka till Ida. Och sedan lämnade Ida stället för att bo i en stad. Hon bodde hos sin gamla farfar. Han var så gammal och svag att man undrade hur han kunde fortsätta gå men det kunde han alltid. Ida brydde sig inte om sin farfar.

Medan hon var i staden hände egendomliga saker henne.

Det var i augusti månad. Augusti är en sån månad att om vädret är varmt är det verkligen väldigt varmt.

Några egendomliga saker hände då. Ida var ute, hon var alltid ute eller inne eftersom båda var spännande.

Hon var ute det var snart kväll det var då offentliga parker var stängda och Ida tittade in genom staketet, och hon såg att någon annan på andra sidan hörnet tittade och tittade på henne. Det var en polisman. Han böjde sig ner och tittade på henne. Hon oroade sig inte men hon undrade varför han böjde sig ner för att titta på henne från andra sidan hörnet. Och sedan såg hon bredvid sig en mycket gammal kvinna, eller var det eller var det inte en kvinna, hon hade så mycket kläder på sig och så mycket som hängde på henne och hon bar på så många saker att hon kan ha varit vad som helst.

Ida gick sin väg det var dags för henne att vara hemma. Äntligen var augusti över och sedan var det september.

Ibland i en offentlig park såg hon en gammal kvinna göra om en gammal brun klänning det vill säga delar av den för att göra en annan klänning till sig. Hon hade allt på sig allt hon ägde i klädväg 25

och hon var mycket upptagen. Ida pratade aldrig med henne.

Ida hade börjat bli äldre. Ibland funderade hon på en make men hon visste att en make innebar giftermål och giftermål innebar förändringar och förändringar innebar namn och hon hade ändå så många förändringar men hon hade bara det där enda namnet Ida och hon ville inte skiljas från det. Och då hände en annan egendomlig sak henne.

Det var vinter och Ida undrade aldrig för åskan mullrade när det var vinter, att det blixtrade och åskan mullrade när det var vinter. Så var det bara.

Ida brydde sig inte om det men en dag såg hon en man som bar reklam på ryggen, en sandwichman, det var i sin ordning men vad som var egendomligt var att han stannade och han pratade med en stor välklädd rik man som om han kände honom.

Ida skyndade sig hem.

Sedan flyttade hon till en annan gammelfaster utanför staden och där bestämde hon sig och hon berättade det för sin hund Kärlek, hon bestämde sig för att hon skulle vara tvilling.

Hon hade ännu inte bestämt sig för att vara tvilling när en an­nan egendomlig sak hände henne.

Hon var ute och gick med sin hund Kärlek, de gick och plötsligt lämnade han henne för att skälla på något, detta något var en man som låg utsträckt vid sidan av vägen, inte sovandes, för hans ben sparkade, inte död, för han rullade, inte lycklig, för det var han bara inte, och han bar militärkläder. Hunden Kärlek gick fram till honom, inte för att nosa, inte för att skälla, han gick bara fram till honom och när Ida kom fram såg hon att han inte var en vit man, han var arab, och självklart skällde inte hunden Kärlek på honom. Hur skulle han kunna göra det när en arab luktar örter och fält och inte något mänskligt ? Ida var inte rädd, han reste sig upp araben och han började teckna att han ville dricka. Ida hade kanske blivit rädd om det hade varit kväll, vilket det var, och om hon hade varit ensam, vilket hon var, men hon tecknade tillbaka att hon inte hade något, och araben reste sig upp, och stod, och så 26

plötsligt gick han därifrån. I stället för att fortsätta på samma väg gick Ida tillbaka den väg hon hade kommit.

Hon hörde talas om religion men det kom sig aldrig riktigt att hon hade någon. En dag, det var sommar, var hon på ett annat ställe och hon såg en massa människor under träden och hon gick också dit. De var där och någon rörde sig bland dem, de satt alla och knäböjde, inte alla men de flesta och i mitten var en som sakta gick och hennes armar rörde sig sakta och alla gjorde likadant och några kunde inte när deras armar började röra sig hindra sina armar från att fortsätta röra sig. Ida stannade så länge hon kunde och sedan gick hon därifrån. Hon stannade alltid så länge hon kunde.

En dag, det var före eller efter som hon bestämde sig för att vara tvilling, gick hon med i ett gångmaraton. Hon fortsatte att röra sig, sovandes eller gåendes, hon fortsatte att sakta röra sig. Detta var en av de egendomliga saker som hände henne. Sedan bodde hon utanför en stad, hon var arton då, hon bestämde sig för att hon hade fått nog av att bara vara en och hon berättade för sin hund Kärlek att hon skulle vara två hon skulle vara tvilling. Och då blev det så.

Ida skrev ofta brev till sig själv det vill säga hon skrev till sin tvilling.

Kära Ida min tvilling, Här sitter jag inte ensam för jag har kära Kärlek med mig, och jag pra­ tar med honom och han pratar med mig, men här är jag alldeles ensam och jag tänker på dig Ida min kära tvilling. Är du vacker så vacker som jag är kära tvilling Ida, är du, och om du är det kanske jag inte är det.

Jag kan inte ge mig av Ida, jag är alltid här, om inte här så någonstans, men just nu är jag här, sån är jag, men du kära Ida du är det inte, du är inte här, om du vore det skulle jag inte kunna skriva till dig. Vet du vad jag tror, Ida, jag tror att du skulle kunna vara en skönhetsdrottning, en av dem de väljer när alla får rösta. De väljs och de reser överallt och alla tittar på dem och alla ser dem. Kära Ida o kära Ida snälla var en.

27

Låt dem inte få veta att du har något annat namn än Ida och jag vet att Ida kommer att vinna, Ida Ida Ida, från din tvilling Ida

Ida satt tyst och tittade på sin hund Kärlek och spelade mjukt på pianot tills ljuset blev skumt. Ida gick ut först låste hon dörren hon gick ut och medan hon gick ut visste hon att hon var en skönhet och att de alla skulle rösta på henne. Först var hon tvungen att hitta stället där de skulle rösta, men det gjorde inte någon skillnad var som helst skulle duga de skulle rösta på henne precis var som helst, hon var en sån skönhet.

Medan hon gick såg hon en finklädd liten flicka med bruten arm som slängde en sten mot ett fönster. Det var den lilla flickans högra arm som var bruten. Detta var ett tecken.

Så när Ida anlände röstade de för att hon var en stor skönhet och den vackraste och mest fulländade skönheten och det året var hon vinnaren av hela världens skönhetspris. Bara så där. Det hände verkligen. Ida var hennes namn och hon hade vunnit.

Ingen visste något om henne förutom att hon var Ida men det var tillräckligt för hon var Ida skönheten Ida.

Del två D e t var en äldre man som råkade gå in där omröstningen ägde rum. Han visste inte att de röstade om priset skönhet men när han väl var där röstade han också. Och naturligtvis röstade han på henne. Vem som helst skulle ha gjort det. Och hon vann. Det enda hon kunde göra efter det var att gå hem vilket hon gjorde. Hon var tvungen att ta en lång omväg annars skulle de ha fått reda på var hon bodde självklart var hon tvungen att uppge en adress och det gjorde hon, och hon gick dit och sedan tillbaka ut ur staden där hon bodde.

På vägen dit, precis vid utkanten av staden såg hon en kvinna som bar på en massa smutstvätt. Den här kvinnan stannade och hon tittade på ett fotografi, Ida stannade också och det var häp­ nadsväckande, kvinnan tittade på fotografiet, hon hade det i sin hand, på Idas hund Kärlek. Det var häpnadsväckande.

Ida blev så överraskad att hon försökte rycka åt sig fotografiet och precis då körde en bil förbi, det satt två kvinnor i den, och bilen stannade och de klev ut för att se vad det var som pågick.

Ida ryckte åt sig fotografiet från kvinnan som var upptagen med att titta på bilen och Ida hoppade in i bilen och försökte starta den, de två kvinnorna hoppade in i bilen kastade ut Ida och körde i väg i bilen med fotografiet. Ida och kvinnan med smutstvätten blev kvar. De två stod och sa inte ett ord.

Ida gick sin väg, hon var en skönhet, hon hade vunnit priset hon ansågs vara den vackraste men hon var förbryllad och sedan såg hon ett paket på marken. En av kvinnorna i bilen måste ha tappat det. Ida plockade upp det och gick sedan sin väg.

Efter det gjorde Ida allt som en vald skönhet gör men emellanåt tap­pade hon bort sig.

29

En dag såg hon en man han såg ut som om han precis hade lämnat en bondgård och med honom var en mycket liten kvinna och bakom honom var en normalstor kvinna. Ida undrade över dem. En dag såg hon återigen kvinnan med en massa smutstvätt.

Hon pratade med en man, han var en ung man. Ida gick nära dem.

Precis då körde en bil förbi med två kvinnor i och i bilen fanns Idas hund Kärlek, Ida var säker på att det var Kärlek, självklart var det Kärlek och i munnen hade den ett paket, samma paket som Ida hade plockat upp. Allt var där och kvinnan med smutstvätten och den unge mannen och Ida, de stod alla och tittade och inte en enda av dem sa något.

Ida fortsatte att bo hos sin gammelfaster, där de bodde precis utanför staden, hon och hennes hund Kärlek och hennes piano.

Hon skrev väldigt ofta brev till sin tvilling Ida. Kära Ida, sa hon.

Kära Ida, Så glad så väldigt glad att du vinner, jag kanske till och med ska kalla dig Winnie för att du vinner. Du har vunnit för att du är vacker den vackraste. En dag var jag ute och gick med min hund Kärlek och en man kom fram till honom, sträckte fram sin hand mot honom och sa hur mår du, du som är vackrast. Jag tyckte att han var en mycket egendomlig man och nu har de bestämt att det är du, du som är vackrast. Och en dag den dag du vann såg jag en egendomlig sak, jag såg hur min hund Kärlek tillhörde någon. Han tillhörde inte mig han tillhörde dem. Det fick mig att känna mig mycket egendomlig, men egentligen är det inte sant han är här han tillhör mig och dig och nu ska jag kalla dig Winnie. För att du vinner allt och jag är så glad att du är min tvilling.

Din tvilling, Ida-Ida

Och så kom det sig att Winnie kom att bli känd som Winnie.

Winnie Winnie är vad de sa när de såg henne och de började se henne.

30

De sa det på olika sätt. De sa Winnie. Och sedan sa de Winnie.

Hon visste.

Det är enkelt att få alla att säga Winnie, ja Winnie. Visst känner jag Winnie. Alla vet vem Winnie är. Det är inte så enkelt, men så är det, alla började lägga märke till att Winnie är Winnie.

Detta gjorde Ida rätt upprymd och hon skrev fler brev till Winnie.

Kära Winnie, Alla vet vem du är, och jag vet vem du är. Kära Winnie vi är tvillingar och ditt namn är Winnie. Aldrig mer ska jag inte vara tvilling, Din tvilling Ida

Så många saker hände Winnie. Varför inte när alla visste hennes namn.

En gång var det två människor som möttes tillsammans. De sa.

Vad ska vi göra ? Så vad gjorde de. De gick för att hälsa på Winnie.

Det vill säga de gick för att titta på Winnie.

När de tittade på henne började de nästan gråta. En sa. Tänk om jag inte hade tittat på henne inte tittat på Winnie. Och den andra sa. Det är precis så jag känner det.

Efter ett tag började de tro att de hade gjort det, att de hade sett Winnie, att de hade tittat på henne. Det gjorde dem nervösa för hade de kanske verkligen.

Den ena sa till den andra. Säg har vi och den andra svarade, säg har vi.

Såg du henne sa en av dem. Visst såg jag henne gjorde du. Visst sa han visst såg jag henne.

De återvände dit de kom ifrån.

En dag gick Ida för att köpa skor. Hon tyckte om att titta på gula skor när hon skulle köpa röda. Hon tyckte om att titta på svarta skor när hon inte skulle köpa några skor alls.

Det var mycket folk i skoaffären. Det var dagen före påsk.

Det fanns väldigt många platser men alla hade någon, det är 31

svårt att prova skor när man står, svårt, nästan omöjligt så hon väntade på sin tur, en man satt bredvid sin hustru som provade skor, han gjorde det inte, så inte Ida utan expediten sa till honom att resa på sig, det gjorde han, och han tittade inte på Ida. Ida var van vid det.

Stället var fullt, ingen tittade på Ida. Några av dem pratade om Winnie. De sa. Men är Winnie verkligen så intressant ? De bara pra­tade och pratade om det.

Så det var så livet gick vidare.

Winnie fanns.

Emellanåt är en man en man och han kommer från Omaha där de fångar allt de kan. Han fångade nästan Ida. Det hände så här.

Han gick ut en kväll och han såg Winnie. Winnie var alltid där.

Hon var överallt.

Han följde efter Winnie.

Han gjorde det väldigt bra.

Dagen efter gick han och ringde på dörren.

Han frågade efter Winnie.

Självklart fanns det ingen Winnie.

Det var inte förvånande och förvånade honom inte.

Han kunde inte fråga efter Ida för han kände inte Ida. Han frå­ gade nästan efter Ida. På sätt och vis frågade han faktiskt efter Ida. Ida kom.

Ida var inte densamma som Winnie. Inte alls.

Ida och han, sa mannen från Omaha. Hur står det till. Och sedan sa de. Adjö.

Mannen från Omaha gick sin väg. Han följde efter Winnie igen men han ringde aldrig på dörren igen. Han visste bättre.

Ida bodde ensam. Hon försökte få sin hund Iris att lägga märke till fåglar men det gjorde han aldrig. Om han hade gjort det hade hon haft mer att göra för då hade hon också varit tvungen att lägga märke till dem.

Det är egendomligt den sortens liv Ida levde men trots allt höll det henne igång dag efter dag.

32

Men trots allt hände något verkligen.

En dag var hon där utan att göra något och plötsligt kände hon sig mycket egendomlig. Hon visste att hon hade tappat bort något.

Hon letade överallt och hon kunde inte komma på vad det var hon hade tappat bort men hon visste att hon hade tappat bort något. Helt plötsligt kände hon eller snarare hörde någon ropa på henne. Hon stannade, egentligen hade hon inte gått men hon stannade i alla fall och hon vände sig om och hon hörde dem säga, Ida är det du Ida. Hon såg någon komma emot henne. Hon hade aldrig sett dem förut. De var tre stycken, tre kvinnor. Men snart var det bara en. Hon kom ända fram. Det är egendomligt är det inte. Sa hon. Ja sa Ida. Där ser du, sa kvinnan, jag sa till dem att jag visste att det var det.

Det var allt som hände.

De gick alla tre sin väg.

Ida fortsatte inte att leta efter det hon hade tappat, hon var alldeles för upprymd.

Hon mindes dagen framför huset då en man med en hatt en käpp och en flaska stannade. Han lade ner käppen men sedan visste han inte vad han skulle göra med hatten, så han började om.

Han stoppade in käppen i ett fönster så att den stack ut, och han hängde hatten på käppen och sedan stod han upp med flaskan.

Det här, sa han, är en flaska och i den finns vin, och jag som är full ska dricka det här vinet. Det gjorde han.

Och sedan sa han.

Det skulle kunna vara som att ha en näsduk i en byrålåda och aldrig ta fram den men alltid veta att den fanns där. Den skulle alltid vara ny och ingen skulle ju någonsin tröttna på att ha den där.

Vad är fred vad är krig sa mannen, vad är skönhet vad är is, sa mannen. Var är min hatt, sa mannen, var är mitt vin sa mannen, jag har en käpp, sa han, jag har en hatt, sa han, jag har en flaska full med vin. Adjö, sa han, men Ida hade gått sin väg.

Hon hade vissa vanor. När hon räknade tio räknade hon dem alltid på sina fingrar för att få tio gånger tio. Det var mycket svårt 33

att minnas hur många gånger hon hade räknat tio när hon väl hade räknat dem därför att hon var tvungen att minnas två gånger och sedan när hon hade räknat etthundra vad hände då. Egent­ ligen inget. Ida satte sig bara ner. Eftersom hon bodde ensam var räkning en sysselsättning.

Hon var ute och gick och hon såg en kvinna och tre barn, två små flickor och en mindre pojke. Pojken bar en svart kappa över armarna, en stor en.

En kvinna sa till Ida, jag föredrar en vit hud. Om jag när jag dör återvänder igen och upptäcker att jag har en annan sorts hud då kommer jag vara säker på att jag var mycket ond tidigare.

Det fick Ida att fundera på att prata.

Hon började prata. Hon tyckte om att se människor äta, på restauranger och var de än äter, och hon tyckte om att prata. Man kan alltid prata med officerare. Det gjorde hon.

Officerare har inte på sig sina uniformer i städerna, soldater har det men inte officerare. Detta gör det enklare och svårare att konversera med dem.

Om en officer träffade Ida sa han, hur står det till och hon sva­ rade mycket bra jag tackar dig. Så artiga var de.

Han sa till henne. Tack för att du svarade mig så tillfredsställan­de, och hon sa. Ingen orsak alls.

Officeren fortsatte sedan att konversera.

Vad är det som du tycker om mer än något annat, frågade han och hon sa. Jag tycker om att vara där jag är. O sa han upprymt, och var är du. Jag är inte här, sa hon, jag är mycket försiktig när det gäller det. Nej jag är inte här, sa hon, det är mycket behagligt, lade hon till och vände sig bort en aning, verkligen mycket behagligt att inte vara här.

Officeren log. Jag vet sa han jag vet vad du menar. Ditt namn är Winnie och det är det du menar med att du inte är här.

Hon kände sig plötsligt mycket svag. Hennes namn var inte Winnie utan Ida, det fanns ingen Winnie. Hon vände sig mot officeren och hon sa till honom. Jag är rädd verkligen rädd att 34

du har fel. Och hon gick mycket sakta därifrån. Officeren tittade efter henne men han följde inte efter henne. Ingen kunde veta genom att titta på honom att han var officer eftersom han inte hade uniform på sig och han visste inte om hon visste det eller inte.

Kanske gjorde hon det och kanske gjorde hon det inte.

Varje dag efter det pratade Ida med någon officer.

Om jag är officer, sa en officer till Ida, och jag är officer. Jag är officer och jag ger order. Skulle du, sa han och tittade på Ida. Skulle du vilja se mig ge order. Ida tittade på honom och svarade inte. Om jag gav order och alla lydde mig och det gör de, sa office­ ren, skulle det imponera på dig. Ida tittade på honom, hon tittade på honom och officeren kände att hon måste tycka om honom, annars skulle hon inte titta på honom och därför sa han till henne, du tycker om mig för annars skulle du inte titta på mig. Men Ida suckade. Hon sa, ja och nej. Du förstår, sa Ida, det stämmer att jag tittar på dig men det räcker inte. Jag tittar på dig och du tittar på mig men ingen av oss säger mer än hur står det till och mycket bra jag tackar dig, om vi gör det så uppstår alltid frågan. Vilket är ditt namn. Och faktiskt, sa Ida, om jag visste ditt namn skulle jag inte vara intresserad av dig, nej, det skulle jag inte, och om jag inte vet ditt namn. Skulle jag inte kunna vara intresserad, nej det skulle jag verkligen inte kunna. Adjö, sa Ida, och hon gav sig av.

Ida sa inte bara adjö utan hon gav sig av för att bo någon annan­ stans.

Det fanns en gång långt tillbaka alltid grindar, grindar som öppnade sig så att man kunde gå in och sakta men säkert fanns det inga staket inga murar någonstans. Ett litet tag hade de en grind även där det inte fanns något staket. Den fanns där bara för att se elegant ut och det var trevligt att ha en grind som klickade även om det inte fanns något staket. Bit för bit fanns det ingen grind.

Ida när hon hade en hund hade ofta stått vid en grind och med handen höll hon hunden och på detta sätt brukade de stå.

35

Men det var länge sedan och Ida tänkte inte på något annat än nuet. Varför minsann var hon alltid ensam om det kunde finnas något att minnas. Varför minsann.

Och alltså hände henne inget än. Inte än.

En dag såg Ida en mal som flög och det oroade henne. Det var en av väldigt få saker som någonsin oroade Ida. Hon sa till en officer. Det här var en annan officer. Det finns en armé och det finns en flotta och det finns alltid många officerare. Ida sa till den här. När du lägger undan uniformen över sommaren är du rädd för malar. Ja sa officeren. Jag förstår det, sa Ida, och hon gled sakta bort, mycket eftertänksamt, eftersom hon visste om detta. Ensam och hon var ensam och hon var rädd för malar och malkulor. De två hör ihop.

Ida hostade sällan. Hon hade den sortens hälsa.

I New England finns det sex stater, Maine, Massachusetts, Ver­ mont, New Hampshire, Connecticut och Rhode Island.

Ida dök upp i Connecticut. Rätt naturligt bodde hon där, bodde där tyst. Hon hade en vän som var lång och smal och hennes ögon var grå och hennes hår var oordnat och hon klädde sig i svart och hon var smal och hennes ben var långa och hon hade på sig en stor hatt. Hon hade inget emot solen men hon hade på sig en hatt med stort brätte. Ja det hade hon. Hon var sån. Ja det var hon.

Den här vännen intresserade inte Ida. Hon träffade henne, ja, men hon intresserade henne inte.

Förutom denna enda kvinna kände ingen i Connecticut Ida. Ett tag pratade hon inte med någon där. Hon tillbringade dagen med att sitta och sedan var det den dagen. Den dagen hörde hon någon säga något. De sa vem är Winnie. Dagen efter lämnade Ida Connecticut.

Hon började fundera på vad som skulle hända om hon var gift.

Medan hon lämnade Connecticut började hon lyssna på en man.

Han var officer i armén. Hans namn var Sam Hamlin. Han var en livlig Sam Hamlin. Han sa att om han hade en hustru kunde han skilja sig från henne. Han kom ursprungligen från Connecticut 36

och han var fortfarande i Connecticut. Han sa att enda sättet att lämna Connecticut var att ge sig av därifrån. Men det skulle han aldrig. Om han hade lämnat Connecticut hade han kanske tagit sig till Washington, kanske till Utah och Idaho, och om han hade gjort det hade han kanske tappat bort sig. Det var så han kände för Connecticut.

Sakta men säkert verkligen sakta men säkert berättade han allt för Ida. Han sa jag vet, och han sa när jag säger att jag vet menar jag att det är precis så. Jag vill, sa han till Ida, jag vill att allt jag säger ska sägas högt.

Han sa jag känner. Han sa jag känner dig, och han sa det inte bara till Ida utan han sa det till alla, han kände Ida sa han fan ja han kände Ida. En dag sa han till Ida det är så härligt att ha musik på låg volym det är så härligt.

Han berättade för henne hur han en gång i tiden hade varit gift och han sa till henne. Lyssna nu. Det var en gång jag var gift, när du kom till Connecticut var jag inte det. Nu säger du att du ska lämna Connecticut. Enda sättet att lämna Connecticut är att ge sig av, och jag tänker inte ge mig av från Connecticut. Lyssna på mig, sa han, jag tänker inte ge mig av från Connecticut. Jag är officer i armén och självklart kommer de kanske att skicka i väg mig från Connecticut, Massachusetts finns och Rhode Island och New Hampshire och Vermont och Maine men jag tänker stanna i Connecticut, tro det eller ej det tänker jag.

Ida lämnade Connecticut och det var första gången Ida funde­ rade på att gifta sig och det var sista gången någon sa Winnie i närheten av henne.

Det fanns en kvinna i Kalifornien hennes namn var Eleanor Angel och hon hade en egendom och på den egendomen hittade hon guld och silver och hon hittade platina och radium. Hon hit­ tade inte olja. Hon skrev till alla om det och de blev alla upprymda, det skulle vem som helst bli, och de trodde på det, och de sa att det var intressant om det var sant och de var säkra på att det var sant.

Ida gav sig av för att bo hos henne.

37