9789174636017

DIPLOMATEN SOM GICK FÖRLORAD

Diplomaten som gick förlorad

Inspirationen till uttryckssättet ”Alla Lyckade Olyckliga”

är hämtat ur Kristina Ohlsson ”Skrivboken: en bästsäljande spänningsförfattares samlade råd”, sid 26. Piratförlaget 2019.

@2023WiktoriaDageråsWittboldt

Förlag:BoD–Books-on-Demand,Stockholm,Sverige

Tryck: BoD – Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-7463-601-7

Omslagsbild: Arvfurstens palats, 1880. This image was taken from Flickr's The Commons. The uploading organization may have various reasons for determining that no known copyright restrictions exist

Svetten rinner i klyftan mellan brösten. Strax nedanför naveln blir det tillfälligt stopp. Trosan suger upp. Det blir en torr yta mellan spetskanten och resåren runt låren. Sedan blir det äckligare. För nu blandas svetten med en svag doft av urin. Hon har inte varit på toaletten sedan morgonen. Det är nästan som om kroppen ger upp och suger tillbaks vätskan in i de omgivande organen. För att sedan låta urinen pysa ut genom huden.

Stella hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle bli såhär.

Instängt, ingrott, inkapslat i ett osynligt men påtagligt normsystem. Hon hade trott att hon skulle klara det.

SMS-texten lyser upp skärmen:

VAR ÄR DU? NÄR KOMMER DU HEM?

Om hon bara visste.

På natten efter att Stella börjat skolan drömmer hon att hennes kropp flyger över skolgården. Känslan av hur hennes armar trycker undan luftmassan, bort, under henne är så otroligt verklig att hon inte vågar berätta om drömmen för någon. Hon är övertygad: Nu kan hon flyga!

I skolan upptäckte hon att det fanns något som hette födelsedagskalas. Alltså, för barn. Man blev bjuden. Alla klasskamrater bjöds demokratiskt. Föräldrarna hade dekorerat hemmet med flaggor och ballonger. Födelsedagsbarnet kanske hade valt en särskild tårta med en speciell smak eller färg. Med sitt namn på. Det arrangerades lekar. Föräldrarna bistod tålmodigt och med ett aldrig sinande leende på läpparna. Påfrestande gnälliga ungar togs åt sidan via en avväpnande manöver. De som bröt ihop för att de inte lyckades få upp något ur fiskdammen gavs diskret ett tröstpris och på det sättet fortsatte det. Ända in i föräldrarnas avslutande leenden när det sista barnet hämtades: ” Nää, inga problem alls, jag tror de har haft riktigt kul faktiskt” . Och de menade det. På allvar. Här lärde hon sig att det fanns föräldrar som menade att barn kunde få bära sig åt lite, ja, lite som barn helt enkelt.

Och de var älskade ändå. Bara för att de fanns.

Vakten utanför Utrikesdepartementets entré såg på långt håll kvinnan komma i full fart med cykeln. Hon sladdade runt hörnet. Precis innan däcken började glida på det bortglömda gruset fick hon upp den i neutralt läge, hoppade av i farten och försvann ned i cykelgaraget.

Fem minuter senare stod Stella framför honom. Den väldresserade vakten iakttog henne nådigt. Hon halade fram ett väl uppvärmt tjänstekort. Med

tummarna innanför bälteskanten och en rak nacke levererade vakten henne en knapp märkbar nickning. En minimal kroppsrörelse. Med maximal verkan. Vakterna utstrålade ofta ett visst mått av betydelsefull fördragsamhet. Deras bidrag till internationella relationer liksom. I ur och skur. Hon passerade ännu en vaktstation. Därefter en knappsats. För att slutligen landa i byggnadens innanmäte. En slängkyss flög åt AnnaLindhs byst.

Hallenssvalamarmorrymdandadesettlugnt igenkännande. Stabil i dess underliggande frenesi. Stella tog av sig cykelhjälmen, skakade ut det långa, röda håret och knappade sig vidare och uppför trapporna in i byggnadens innanmäte. Hon träffades av lukten av damm i de röda trappmattorna.

Den landade lite svårtolkat på någon obestämbar plats i mellangärdet. Nuddade vid den där gamla känslan av total upprymdhet. Lyckan, nej euforin, som vibrerade ut i kindbenen strax bakom öronen. Bara över att vara här. Hon hade tagit sig hit. Fast idag var känslan blandad med något. Annat.

Som vanligt slogs hon av att det, trots den intensiva aktiviteten i byggnadens otaliga små kontorsrum, var knäpptyst i trappan. Någon kunde komma rusande två kliv i taget med ett krampaktigt grepp om en dokumentbunt. Men oavsett måttet av brådskande karaktär ropades det inte i trapphuset. Lågmälda bekymrade samtal förekom. Eller förnöjda men återhållsamma kommentarer. Toppat med ett litet glatt skrockande kanske. Den nervösa

doften av något utländskt sändebuds démarche låg kvar som en knapp förnimbar känsla.

Den långa visaren på klockan innanför dörrarna till Stellas avdelning skuttade precis över till halv. Halv sju. En lätt arom av mörkrostad, östafrikansk blandning sipprade ut från ett av rummen. Det var Magdalena Finsmakarens. Stella log. Annars var de flesta kontor fortfarande mörka.

Genomsvettig efter cykelturen droppade hon ryggsäcken i kontorsstolen och passerade garderoben där hon norpade med sig en grön klänning. Tippande på tå från duschen rundade hon kaffeautomaten. ”Sumpbehållaren full”. Hon tryckte på några av de knappar med symboler i vitt som skulle kunna indikera att en sumpbehållare fanns därinnanför och ville bli tömd.

Hon fortsatte med några andra markerade rektanglar. Kanske hade den fiffige designern gömt en öppningsanordning bakom en av dessa? Nej.

Samtidigt som fötterna ivrigt letade efter ett passande par av alla de pumps som vält och låg i drivor runt bordsbenen modifierade Stella skrivbordet till ståhöjd, tryckte in ID-kortet i datorns kortläsare och dök in. Hon tyckte, själv, att hon hade hittat det rätta förhållningssättet. Nödvändiga förhållningssättet.

Mailen rasslade in: Hon behövde bedöma ett förslag hur forum för dialogen mellan företrädare för utvecklingssamarbetet och internationell trupp i fält kunde förbättras. Dödlina klockan 10.00; Hennes kommentarer till ett utkast över hur klimatförändringar kunde kopplas till väpnade konflikter. Idem 11.30; En kort text till förhandlarna i New York, som de behövde lagom tills de landat på kontoret, dvs. klart till klockan

14.00 svensk tid; Ett underlag med svenska ståndpunkter och en bakgrundsbeskrivning, inför kabinettsekreterarens besök i Paris och möte med sin franske kollega. Helst senast kl. 15.00. Hon sänkte skrivbordet, satte sig, drog in ett djupt andetag och plockade upp en tom PM-mall på skärmen. Det här var hon. Det som hon gjorde. Och hon gjorde det bra. Jävligt bra.

Stella SMS-ade Jonas. Favorit-Jonas. Det fick skjuta upp lunchen till nästa gång han var i Stockholm. Underbare Jonas som funnits där för henne så många gånger. Ända sedan deras blickar mötts en av hennes första veckor på UD. Börjat som en fnissande flirt.

Bubblat, brustit, burits. Kanske kunde de ses nästa gång. Undrar hur det var med Jessica. Hon och Jonas hade varit ett par sedan första julbordet. Stella hade hört att hon mått dåligt. Mått? Mådde? Över det foster som aldrig blev till eller inte ville stanna. Stella adderade åtta hjärtan till textmeddelandet. Och ett foto från sist, när de provade lite för många ölsorter på Zum Franziskaner. Visst var väl Jonas i Stockholm en gång i kvartalet?

Honslängdeett ögapådatornsklocka.Dags att öka. Om hon sedan stack ned till sushin på hörnet lite före anstormningen fick hon ett minimalt avbräck för lunchen. Hon fick ta kvällen i anspråk för en längre promemoria om vikten av konfliktkänsligt utvecklingssamarbete. Skönt att barnen varstörrenu.Förr

klev hon upp på cykeln vid fem, passerade förskolan där hon lastade in tvillingarna i cykelkärran, för att sedan avhandla middag, Bolibompa, bad och saga, tätt följt av kvällspasset från klockan åtta när barnen snusade i sina sängar. C-D skymtade förbi i veckorna för att helt materialisera sig på helgerna.

Diplomat är inte bara ett yrke. Ett av de äldsta. I sällskap med krukmakaren och skökan. Det är en livsstil. Korsbefrukta en elefant med en delfin och du får en diplomat: Outtröttlig, trogen, lojal, smart, snabb, smidig och anpassningsbar. Och en lagspelare. Oftast.

Påföljande dag hade börjat ganska vilsamt. Hon kollade mailen vid frukosten och vad hon kunde se verkade det inte vara något som behövde skickas iväg under förmiddagen. Stella hade till och med stannat till och köpt med sig en doftande havrelatte till kontoret. Medan hon klämde fast latten mellan handen och höger styrhandtag slog hon koden och fick upp den tunga metalldörren till cykelgaraget med vänster. Det luktade något konstigt. Lite ruttet. Eller mögligt. Entrén var också del av den angränsande restaurangens soprum. Hon trevade sig fram och fick fatt i ljusknappen. Någon hade bytt till en för svag lampa och gången som ledde vidare in till cykelparkeringsrummet syntes nätt och jämnt. Nästa dörr hade en annan kod och Stella fick ta av sig hjälmen där hon skrivit in den i frigoliten. Hon höll den framför cykellampan. Det var något märkligt med den koden. Den ville inte fastna. Väl inne slog den självstängande dörren igen bakom henne. Det gjorde inget. Hon var van. Hennes vanliga plats var ledig och hon svängde runt cykeln i rätt riktning inför hemfärden. Med ryggsäcken över ena axeln tryckte hon ned handtaget för att gå ut. Ingenting hände. Hon tryckte ned det igen och lade kroppstyngden mot dörren. Den var låst. Äsch, det var nog bara som handtaget hängt sig, tänkte Stella och tog ett steg tillbaka. Hon provade igen. Ingenting. Nu började hon frysa. Ljuset slocknade. Stella letade reda på knappen och tryckte igång timern för en ny femminutersperiod. För ett ögonblick kände hon paniken

komma. Kröp upp längs ryggraden. Hon var sen idag. Klockan varredan 08.30. Deflesta som cykladetill jobbet hadeantagligenredankommit.Honkundefåsittahärhela dagen. Restaurangfolket hade inga ärenden inne i cykelrummet. Och plåtdörren var isolerad. Rummet skulle också kunna användas som skyddsrum. Ingen kan höra henne.

Hon är en liten flicka som kräks. Hon hade kräkts upp allt som fanns. Inte kunnat förstå. Inte trott att hon någonsin skulle komma ut. Ut ur mörkret. Helt tappat känsla för tiden. Tills hennes mamma helt plötsligt låst upp. Frågat om hon ångrat sig nu. Och Stella hade nickat. Nickat och nickat tills nacken börjat ömma. Stella vet att hon har förträngt det. Gömt alltihopa långt, långt inne i sitthjärta.Efterdethadehonalltiduppförtsig.Alltidgjort det rätta. Och inte haft så mycket tillgång till sitt hjärta.

Då trycks handtaget ned och dörren öppnas. Aldrig har Stella blivit så glad över att känna lukten av mögel. Hon säger ingenting om att dörren inte gått att få upp. Bara ler och ser ut som om hon precis var på väg att öppna själv. Ett sådant sammanträffande. Minsann. Hon var glad att det inte var någon hon kände. Hade faktiskt aldrig sett honom förut. Måste vara från ett annat departement. Snabbt slinker hon förbi den reflexprydde gestalten och den tillhörande artonväxlade farkosten. Ut.

Ut på gatan. Drar in luften djupt in i lungorna.

Hon lugnade ned sig i den varma duschen.

Lät det ta tid. De blöta iskalla cykelkläderna låg i en hög på golvet. SpetsBH:n är mjuk. De vackra spetsarna talar

Stella är svensk diplomat, gift med C-D och tvillingmamma. Hon lever sitt liv i 390 km/timma Ständigt mån om att vara till lags Om bara alla är nöjda så Stella pressar sig Det är vad arbetsgivaren förväntar sig Älskar det Hon ifrågasätter ingenting av sin hysteriska vardag. Allt är toppen. Tror hon. Hennes kollegor kämpar med utmaningar Kan Magdalenas man se sig själv som enbart medföljande? Måste Lars alltid förtränga sin homosexualitet ?

Vad är framtiden för Jonas och Jessica, båda diplomater som posteras i olika länder ?

På UD är det plötsligt tvärnit Byråkratin står henne upp i halsen Verksamheten före allt annat I hemmet börjar maken tröttna Sakta växer frustrationen och insikterna. Demonerna från uppväxten kryper fram ur skuggorna

Vem är Stella? Vad vill HON egentligen? Bara en sista resa. Sedan ska allt klaras ut.

Berättelsen tar dig med runt jordklotet i tid och rum Den börjar på UD i nuet, kliver sedan bakåt och arbetar sig via Hongkong, Ryssland, Colombia och Liberia framåt till nuet igen