01_SBOB_Framvagn_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
14.31
Sida 5
Innehåll Välkommen till byggnadsvården! . . . . . . . . . . . . . . .07 INOMHUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .013 Inredningssnickeri . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .019 Trägolv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .039 Kök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .051 Toalett och badrum . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .065 El . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .077 UTOMHUS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .085 Grund och stomme . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .091 Vägg och fasad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .099 Tak . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0129 Fönster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0153 I trädgården . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0169 VÄRMEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0181 Håll kylan ute . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0189 Eldstäder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0199 Skorstenar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0239 MÅLARBOK . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0247 Utomhusmålning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0255 Inomhusmålning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0305 Litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0361 Register . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .0363
01_SBOB_Framvagn_100308.qxp:Layout 1
6
10-03-23
14.31
Sida 6
01_SBOB_Framvagn_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
14.31
Sida 7
Välkommen till byggnadsvården! i är många som älskar gamla hus; för deiras charm och personlighet och för deras kvalitet. Härligt nu att de dessutom ligger så rätt i tiden med tanke på återbruk, miljö och över huvud taget hållbar utveckling. Många har trots det ännu inte vågat sig på ett eget byggnadsvårdsprojekt. Det är synd. För få saker är så roliga som att ta vara på ett gammalt hus eller en gammal lägenhet. Byggnadsvård handlar ju inte bara om att »gulla till« sitt torp på landet. Byggnadsvård kan lika gärna handla om lägenheten i stan. Och att ge sig själv och sin familj förmånen att få bo sunt i en miljö med »själ«. Det handlar om att använda material så att huset kan åldras med värdighet och skönhet. Byggnadsvård handlar också om att ta vara på och förvalta för kommande tider. Och att på köpet lära sig en massa om husets historia – och sin egen kulturella bakgrund! Och inte minst att njuta! En bra start för ett eget projekt är att inse att målet kanske inte behöver vara ett museum, utan mer att skala fram en mysig miljö utifrån vad huset själv har för förutsättningar. När det väl är avklarat finns det en oändlig mängd tillval. Bara att rädda ett gammalt hus från rivning borde väl i och för sig räcka. Men oändligt många vill gå längre och återskapa det skick som en gång var. Andra väljer att stanna upp på vägen och bara njuta av till exempel vackra rumssammanhang, en härliga takhöjd eller kanske bara att kunna elda i sin egen köksspis. Gemensamt för oss alla, oavsett ambitionsnivån, är ändå att vi – simsalabim – får en bostad med charm
V
Det är de hus där man inte haft råd med storslagna renoveringar, som blivit de kulturhistoriskt värdefullaste. För mycket pengar kan alltså bli ett hot mot vårt kulturarv, inte bara vice versa.
och individuell prägel, en bostad man hela dagarna går och längtar hem till. För det är det som är byggnadsvård. Att det blir så mycket mer än bara tak över huvudet. Att det blir ett riktigt hem!
Restaurera, renovera eller byggnadsvårda Man brukar skilja på begreppen restaurering och renovering. Restaurering är mest ett musealt begrepp och innebär att man konserverar eller återställer något till ett originalutseende. Ofta anlitar man speciell arbetskraft med hög kulturhistorisk och teknisk kompetens, till exempel en konservator. Vid en restaurering eftersträvar man en kulturhistoriskt korrekt kvalitet och avsikten är inte att skapa bekvämlighet, höja standard och göra det mysigt. Tvärtom går en restaurering ut på att vårda och underhålla ett hus så att det blir kvar föri framtiden och förblir så trovärdigt att det verkligen kan vittna om en svunnen epok. Renovering däremot betyder att förnya och ersätta. Ett tag kallades det sanera, men det var på den tiden man trodde att gamla hus var sjuka. Nu är det oftast nya hus som övertagit den rollen. Renovera är vad de flesta gör idag när de tar hand om sitt hus. De renoverar för att det skall passa ett modernt liv och ett bekvämt boende. Oftast vill man inte ens ha kvar det gamla, utan ser sådant som ett hinder för den personliga friheten. Byggnadsvård till sist är en kombination av de båda, alltså när man tar hand om en byggnad med respekt för dess ålder och personlighet, men ändå inte vill avstå från komforten. Skulle det uppstå en krock mellan dessa båda intressen är byggnadsvårdaren ofta kreativ och hittar bra lösningar och undviker en kollision mellan bevarande och förnyande. 7
01_SBOB_Framvagn_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
14.31
Sida 8
Att bara byta fönster och återställa ytskikten kan göra underverk. Smaken skall man inte diskutera, men även den förändras när man byggnadsvårdar. Man lär sig lyssna mer till huset – och förfiningen kommer automatiskt.
En lada som höll på att ramla ihop, blev till ett efterlängtat »garage« på en gammal gård. Stommen är precis densamma, men avvalmningen av taket och tornet som byggdes av timmer som blev över, gjorde underverk.
Ett halvsunkigt kök i en 1700-talsbyggnad, med minusgrader på golvet hela vintrarna, blev varmt och praktiskt efter omdisponering, isolering och byte av de moderna ytskikten mot återvunna byggnadsvårdsmaterial. 8
01_SBOB_Framvagn_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
14.31
Sida 9
Det är sådana här gånger man inser att byggnadsvård inte bara borde gälla gamla hus. Ny ytterdörr och ny fasad och den lilla trivsel som ändå fanns, åkte i samma container till soptippen som de gedigna 1950-talsmaterialen.
Att riva bort den buckliga masoniten, vända den öppna spisen åt rätt håll och lägga in ett riktigt skurgolv igen, känns som att ha lotsat denna 1700-talsbyggnad mot rätt kurs igen.
Betongpannor, plastfärg, timmerbalkong och planglas. Vad skall hända härnäst? Men istället hamnade huset i en byggnadsvårdares händer som skalade fram ursprunget. Till och med själen flyttade tillbaka. 9
01_SBOB_Framvagn_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
14.31
»Tänk om dessa väggar kunde tala.« En byggnadsvårdare är till skillnad från en renoverare en person som ger sig tid att lyssna på just vad väggarna har att berätta. Och tar det till sig. En byggnadsvårdare har alltså ett historiskt perspektiv och ser sig mer som förvaltare än som ägare. Han, eller hon, går försiktigt fram. Bygger man om huset så ska det gå att återställa för den som en vacker dag skulle vilja göra det. Och är det någonting som känts av de senaste decennierna så är det ett nästan folkrörelseliknande intresse för att just återställa. Bort med plast, betong och mineralull, och tillbaka till beprövade utföranden, hälsosamma material och traditionella tekniker.
Byggnadsvårdaren ur ett historiskt perspektiv Byggnadsvårdaren, med sin speciella filosofi, sticker faktiskt ut rejält sett ur ett historiskt perspektiv. Vi är ganska unika, eftersom vi skrapar fram äldre färglager, restaurerar gamla tapeter, återanvänder gammalt taktegel, och när vi äntligen köper något nytt, så väljer vi omoderna utföranden av toaporslin, kranar, tapetmönster och golvbehandlingar. Och vi är dessutom med och jobbar själva. Tidigare generationer, låt säga fram till mitten av 1900-talet, skulle istället ha lagt det gamla bakom sig och gått vidare. Kanske för att det på den tiden fortfarande fanns något vettigt att gå vidare till? Att det till exempel fanns ett levande materialkunnande och en historisk byggnadstradition som man kunde bygga på? Att man visste hur en torpargrund skulle vara konstruerad för att inte mögla. Och så vidare. Idag när alternativet heter gipsplattor, akrylatfärg och mekanisk ventilation, känns det inte som vi är på rätt väg, vi som drömmer om ett resurssnålt samhälle, ekologisk balans och en fart som gör att vi själva kan vara med och styra. Och hinnatillämpa det vi lärt av historien. Att blicka bakåt är alltså ett sätt att se framåt. Många av våra vägval hänger samman med en misstro mot den moderna utvecklingen, men kanske viktigare ändå är att vi vänder oss tillbaka av andra skäl. Vi längtar tillbaka till den skönhet och ro som bodde i gamla hus och till den känsla som bara kan åstadkommas i ett hus med limfärgstapeter, gnistrande handblåsta fönsterglas och varma goa skurgolv. Att hitta själen i ett gammalt hus är kanske till och med det främsta skälet. Både husets och sin egen. 10
Sida 10
Totalförstörda hus är tacksammast Takfärg flagnar, golv knarrar, cementputsen på spisen spricker. Men allt går att åtgärda. Faktum är att ju sämre hus man köper, desto tacksammare blir renoveringsarbetet. Allting kan ju bara bli bättre! Och ju sämre hus, desto större möjlighet att kunna sätta sin egen, personliga prägel på slutresultatet. På vägen blir man till och med varse skönheten i själva förfallet. Och hejdar sin klåfingrighet ibland. Att bara sopa bort spindelväven och maka undan spyflugorna i fönstret för att ställa in en vas med nyplockade blommor från den förvildade trädgården, skapar en stämning som är omöjlig att åstadkomma i ett nybyggt hus. Just mötet mellan det nya, fräscha och det gamla och slitna ger en unik stämning som alla längtar efter idag. I grunden handlar det om ett behov av förankring. Den känslan, kontrasten mellan gammalt och nytt och den skönhet som uppstår i mötet mellan det slitna och det fräscha, får du njuta gratis av i ett gammalt hus. Varje dag! Alla detaljer i en gammal byggnad ger anledning till reflektion. Varenda bräda. Varenda spik. Varenda tapetflaga sätter igång fantasin. Varje bortbruten spånplatta blir som locket till en skattkista. Det bara väller ut information och inspiration och det går bara inte att värja sig. Man blir uppfylld av de många fynden och får världens kreativa skjuts. Det finns inget tacksammare arbete än förvandlingen av en ruin till ett hem, speciellt av ett hus som av de flesta betraktas som »game over«.
Vågar jag? Allt går att renovera om man bara tar sig tid att inventera, fundera och planera. Det går till och med att ersätta de understa stockarna i en timmerstomme om de är ruttna. Ganska lätt till och med. Visst behöver man hantverkshjälp, men om man vänder sig till vana yrkesmän går det som på räls. Vänder man sig till ovana spricker både kostnadskalkyl och tidtabell. Det går att få till ett praktiskt kök utan att offra det gamla skafferiet. Och det går att laga spruckna papptak. De utslitna golven har ännu hundra år av liv kvar. Och alla kakelugnar blir som nya efter omsättning. Tar man tid på sig blir det dessutom mycket hållbarare resultat. Och billigare! Man talar idag om slow food, men vi borde också tala om slow houses. Det skulle kunna bli byggbranschens eget ekorecept
01_SBOB_Framvagn_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
14.31
Sida 11
med bra råvaror, lokal produktion och med arbetskraft från orten. Då skulle man kunna ta en etapp i sänder, eller ett rum i taget om man vill. Man skulle inte behöva rusa iväg. Snabba renoveringar är däremot som fast food; billigt i inköp, men kostar mycket mer i längden och ger dålig livskvalitet. Brådska resulterar alltid i slarviga jobb och höjer inte kunskapsnivån hos de inblandade. För att inte tala om husets själ, som alltid flyttar ut när det blir för bråkigt inne. Tänk också på att det du inte byter ut blir bevarat. Det är en enkel, men omtumlande sanning. Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att låta bli att renovera det man inte har kunskap eller pengar till. Vi måste hela tiden påminna oss själva att det är de byggnader som inte blivit renoverade som också är de kulturhistoriskt värdefullaste! Hus där det helt enkelt bott folk som inte haft råd att renovera. Så bara genom att »låta bli« kan man också faktiskt göra en kulturhistorisk insats!
Har jag råd? Även om man själv inte är hantverkskunnig finns det ändå så otroligt mycket man kan göra själv och många kronor att spara. Rivning är ett exempel. Att riva masonit och dra ut tusentals spik är ett bra sätt att tjäna pengar. Att betala någon annan för att göra ett arbete som är okvalificerat, men roligt och lönsamt, känns slösaktigt. Även att riva ner papp från tak och väggar, eller skotta ur en gammal mullbänksgrund och köra skottkärra är sysselsättningar som ger minnen för livet. Byggstäda är faktiskt både roligt och lönsamt. Att ha snickare gående för många hundra kronor i timmen för att bara städa är en dålig idé. Alla sådana här handgripliga jobb ger en inte bara god kondition, man får också en möjlighet att känna huset på pulsen på ett annat sätt. Under tiden hinner man göra en massa iakttagelser, som man annars skulle ha missat. Man hittar till exempel tapeter och listbitar som berättar husets historia och som annars bara skulle ha åkt iväg med soporna.
Handlingsplanen i en enda punkt Oberoende av objekt bör man alltid ha någon sorts handlingsplan – i alla fall i bakhuvudet. Alla hus går ju att renovera, men om man inte har råd just då får man ordna så att förfallet inte går så långt att när man väl har pengarna i handen, är huset borta. Här
är den mest basala listan för i vilken ordning man skall åtgärda och planera byggnadsvården: 1) Se till att taket är tätt. Med ett tätt tak som styr bort regnvattnet från fasaden kan ingen skada ske på byggnaden. Och där slutar också listan! Om däremot ett hus har stått taklöst i många år, behöver man inte ens lägga nytt tak på en gång. Skadan är troligen redan skedd och förvärras bara marginellt till nästa år. Det tak som läggs i panik blir heller inte ett bra tak. Det kanske blir tätt, men i brådskan ryker en massa kulturhistoriskt intressanta detaljer som aldrig går att rekonstruera trovärdigt. Och helheten består ju av detaljer … Men se upp! Har huset redan stått taklöst en längre tid och regnvattnet tagit sig in bör man naturligtvis först kontrollera att man inte fått svamp eller mögel i huset. Om fönstren är trasiga, gör det heller ingenting, eftersom eventuellt regn som tar sig in genom trasiga rutor också ventileras ut genom fönsteröppningarna. Drag är alltid bra, bättre än igensatta hål som hindrar naturlig ventilation. Känner man ändå att man vill göra något mer så kan man börja olja in fönstren. Då hålls de hårda och friska till den dag då man har möjlighet att glasa om dem.
Och jag själv då? Vem är då jag som nu bara öser över dig en massa ampra råd och tips om hur du skall gå tillväga för att hand om ditt gamla hus eller din gamla lägenhet? Journalister brukar fråga mig lite misstänksamt: – Nåå, lever du själv som du lär? – Neej, brukar jag svara ärligt, men jag lär som jag lever. För jag har själv gått igenom alla dessa stadier – från helvete till hus – som beskrivs så ofta i den här boken. Och jag har gjort det om och om igen. Och jag har kommit till sådana resultat att jag helt enkelt inte kunnat med att göra mig av med en enda av de byggnader som jag rest ur bråten. Istället, för jag brinner för att dela med mig av mina erfarenheter, startade jag ett byggnadsvårdscentrum i Gysinge för ett tjugotal år sedan. Där fick jag visa hur det går till att omvandla ett otal obeboeliga och totalramponerade kåkar till ett riktigt paradis. Religiösa övertoner eller inte, men det är faktiskt det som byggnadsvård handlar om: En försmak av himlen redan nere på jorden. För oss som älskar gamla hus. Välkommen med i församlingen du också! 11
10_SBOB_Uto_Vag_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
12.48
Sida 106
Färgen på gavelröstet visar att det bara flyttades upp en våning när översta våningen tillkom
Grått timmer betyder att man kanske byggt på med återanvänt virke
Spröjsindelning och allt grönskimrande ojämnt glas daterar fönstren till omkring 1800
Ränderna på timret avslöjar osannolikt långa och breda panelbräder
Bra för timret att marknivån ligger lågt
Doftschersminen är en gammal trädgårdsväxt
10_SBOB_Uto_Vag_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
12.48
Sida 107
Skorstenarna är från omkring 1900
Det tvåkupiga tegeltaket kan inte vara äldre än från omkring 1900
En gång hade huset trärännor
Här slutade det tidigare tvåvåniga huset
Urtag för de gamla taksparrarna
Huset var uppenbarligen rödfärgat innan det panelades
Asymmetri för att få plats med en trappa till övervåningen Ytterdörren är bytt runt 1900
Bondpioner hör också hemma på gamla gårdar
10_SBOB_Uto_Vag_100308.qxp:Layout 1
10-03-23
12.48
Sida 108
Ofta sparade man in på dyra material. Speciellt om de inte fanns att tillgå i närheten. Många kalkputsade hus har därför en grund av lerbruk, som här.
I stort sett alla fasadmaterial imiterar ett finare material. Kalkputsen försöker här få huset att se ut som ett riktigt stenhus.
Puts
Putsen har sin egen historia och sina egna utseenden på samma sätt som träpanelerna. Inte bara ytstrukturen skiljer från epok till epok. En tid skulle det vara slätputs, en annan grov och knottrig spritputs. Dessutom kom modefärger och det intressanta är att man med de putsade husen, som överlag ägdes av överklassen med dess internationella kontakter, tog intryck av stenhusen på kontinenten.
Den ultimata stenhusimitationen åstadkommer man genom att putsa ett hus. Puts på fasad har därför varit vanligt på förnämare träbyggnader åtminstone sedan 1700-talet. Nästa steg i imitationen var när man försökte få träfasad att se ut som puts. Varför det ibland blev puts och ibland träpanel i putsimiterande kulör berodde oftast på om det fanns tillgång till kalk och lera i trakten eller inte. Och på hantverkarkunskapen på orten. Varför överge ett vinnande koncept, tycks många byggmästare ha tänkt och föredrog trä istället för puts. Och naturligtvis berodde det också på hur stor plånbok byggherren hade. Även om det fanns tillgång till kalk och kalkbruk ser man ofta mellanformer mellan olika fasadbehandlingar. Ända fram till andra halvan av 1800-talet var det sålunda vanligt att man först putsade husen med enkel lera som utstockningsbruk och därefter lade ett lager kalkputs på ytan. Leran var mjukare och följsammare än kalkbruk, billigare och mer lättillgänglig på många platser i landet. Däremot löses lera upp av regn och måste ha ett extra ytskikt mot väder och vind. Där kommer kalkbruket in. 108
VÄ G G O C H F A S A D
På finare gårdar fanns det ofta en iskällare eller en arkivbyggnad som var putsad, även om resten av bebyggelsen bara hade träfasader. Omkring 1860.
12_SBOB_Uto_Fon_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
14.37
Sida 163
Fönster kan se hemska ut när rutorna är trasiga och regn trängt in i årtionden. Men genom att det absolut bästa virket användes till just fönstren brukar de ändå vara i gott skick, trots ful yta. 1920-tal.
Vårdiochiunderhåll Fönsterrenovering är kanske den vanligast förekommande byggnadsvårdsåtgärden av alla, om man utesluter ommålning. Här finns det utrymme för den normalhändige fastighetsägaren att göra ett bra arbete, men fönsterhantverk har också blivit en nisch för en ny typ av hantverkare som kombinerar de tre traditionella delarna snickeri, glasmästeri och måleri i ett och samma yrke – fönsterhantverkarens. Ett pinsamt faktum är emellertid att all denna fönsterrenovering egentligen skulle vara onödig om bara folk målat om sina fönster i tid – och med lämplig färg. Här vilar också kanske det starkaste argumentet mot de moderna färgerna – de skapar nya problem! Och de skapar merkostnader! Och merarbete! Folk står aningslösa i färgaffären och väljer den »billigaste« eller »starkaste« färgen och anar inte att just det valet gör att man sätter sig i ett dyrt och komplicerat fönsterunderhåll som både knäcker fönstren, plånboken och ofta semestern. Sanningen är att om man målar
om sina fönster med linoljefärg i god tid, så slipper man detta merarbete med omkittning, trälagning och glasning. Och huset bibehåller dessutom sitt kulturhistoriska värde, för det är just de hårdhänta reparationerna, utbytet av originaldelar och spräckta fönsterglas som sänker originalvärdet, det som brukar kallas det kulturhistoriska värdet.
Ett för kort 1970-talsfönster kan i alla fall bli något bättre med hjälp av en förhöjande krönlist. Eller hur? FÖNS TER
163
12_SBOB_Uto_Fon_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
14.37
Sida 164
RENOVERAIETTIFÖNSTER 1
Med en riktigt vass kniv skär man bort det gamla kittet runt kanterna av rutan. Sedan brukar det sedan gå lätt att bara sprätta bort kittet.
1– 5 2
Med en kort så kallad slöjdkniv, eller något annat händigt verktyg, viker man sedan upp de gamla stiften och drar ut dem med en tång.
3
Nu kan man försiktigt lyfta glaset från under sidan, skrapa ren kittfalsen från gammalt kitt och pensla på linolja i falsen. Linolja är bättre än schellack eftersom det just är uttorkning
4
När man tar upp kitt ur en kittburk måste man sticka kittkniven i botten annars får man bara med sig det översta skicket, som är mycket mer oljebemängt och kletigt än längre ner i burken.
164
FÖNS TER
av träet som gör att kittet lossnar med tiden. Schellacken bildar en spärrgrund som bara håller några år, alltså åtgärdas bara symtomen, inte orsaken.
5
Man lägger kittet i handen och knådar det tills det blir homogent. Skulle det mot all förmodan ändå kladda, tillsätter man lite krita.
12_SBOB_Uto_Fon_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
14.37
Sida 165
6 –10 6
Nu börjar arbetet med att lägga ut tryckkittet, som gärna får vara lite lösare än kittet i övrigt. Tryckkittet får glasrutan att vila plant och inte på ojämnheter på spröjsen.
7
Försiktigt lägger man ner rutan så att kittet jäser upp runt kanterna på glaset. Det syns igenom glaset om tryckkittet ligger överallt.
8
Med lätta tryck med fingrarna hjälper man rutan att sjunka ner så lågt det går i falsen. Därefter skrapar man bort överflödigt kitt, och stiftar glaset med en stiftpistol. Den som är
9
Med en kittkniv, som har en sned egg, drar man kniven snedställd över kittfalsen så att man får den vinkel man avser. Hörnen blir lättare att forma genom den sneda avhuggningen på kniven.
skicklig kan stifta med stifttråd. Sedan börjar man lägga på falskittet rikligt.
10
Någon dag senare tar man fram fönstret igen och skrapar bort fransigheter och annat överflöd från kittet. Först nu kan man börja måla fönstret.
FÖNS TER
165
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 336
Limfärg behöver man aldrig maskera. Stänk och fläckar kan nämligen lätt tvättas bort med vatten. Arbetet börjar med att man först målar kanterna med en liten pensel, sedan tar man fram stora borsten för de stora ytorna.
Målaimedilimfärg Limfärg går bra att måla på material som trä, puts och papp. Färgen fungerar lika bra på nya material som på gamla, om de först gjorts rena enligt ovan. Är underlaget extremt sugande kan det vara bra att förgrunda med limvatten (se recept på föregående sida). Måla däremot aldrig ny limfärg på gammal, tjock limfärgsyta. Då finns det risk att färgen spjälkar och faller ner. På gammal, tunn limfärg går det däremot ofta bra att stryka ett lager till om man arbetar snabbt och flyhänt. Börja med att borsta bort smuts och damm från ytan. Spärrgrunda sedan med mager linoljefärg (cirka 70 procent vit linoljefärg och 30 procent terpentin). Även ny takpapp bör spärrgrundas på samma sätt 336
INOMHUS MÅLNING
före målning. Behandlingen gör att pappen inte drar åt sig vattnet från limfärgen och håller därmed formen bättre. En spärrgrund underlättar också framtida färgborttagning och ommålning med limfärg.
FÖRVARINGIAVILIMFÄRG Limfärg är en färskvara och bör förvaras svalt, gärna i kylskåp. Se till att måla upp färgen inom någon vecka, eller släng den! När färgen luktar ruttet är den oanvändbar och bortom all räddning.
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 337
Det är viktigt att komma ihåg att spärrgrunda fläckar från vattenskador, rost och fett före målning, så de inte går igenom den nya färgen. Dessutom bör träkvistar schellackeras före spärrgrundningen. Gamla kvistar kådar inte längre och behöver därför inte schellackeras.
Säsong och material Innan man sätter igång ska man stänga av värmen. Vädra inte heller under målningens gång. Om rummet inte är tillräckligt svalt torkar färgen för fort och man får en massa synliga skarvar. Limfärgsmålning görs därför med fördel på hösten, vintern eller våren, eftersom färgen oftast torkar för fort på sommaren. Ställ färgburken i varmt vattenbad i diskhon eller i
badkaret så att den blir rumstempererad. Rör om väl från botten. Konsistensen skall vara tunn och blaskig. Späd eventuellt med mer vatten tills rätt rinnighet – ungefär som lättmjölk – uppnås. Kall, tjock limfärg kan däremot passa bra när man behöver spackla igen sprickor och mindre hål. Stryk ut färgen flödigt med en målningsborste eller limfärgspensel. En bra limfärgspensel är tjock och håller kvar mycket färg. Det kan vara fördelaktigt att arbeta två tillsammans om det är stora ytor som skall målas. Då kan man också eventuellt rolla färgen. Först går den ene med roller, sedan kommer den andre efter och stryker ut färgen med målningsborsten. Färgen skall målas vått-i-vått och kanterna får inte hinna torka, för då kommer överlappningarna att synas. INOMHUS MÅLNING
337
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 338
Redskapen för stänkmålning är enkla björkriskvastar. Riset kan man binda ihop med maskeringstejp. Grova kvistar ger stora stänk, tunna ger små. Ibland är både tapet och panel stänkta, endast bottenfärgen skiljer dem åt.
Stänkmålning Ett vanligt sätt att tillverka »tapeter« på plats var att själv stänkmåla väggarna med limfärg. Först målade man underlaget i en kulör, därpå stänkte man prickar i avvikande färg med en björkriskvast eller liknande. Många små kvistar gav små prickar. Grövre ris gav större prickar. Vanligtvis valde man två stänkfärger, en ljusare och en mörkare än själva underlaget, till exempel svarta och vita stänk mot grå botten. Tekniken var vanlig redan på 1700-talet och är förmodligen från början tänkt som en imitation av sten. Kanske är det därför den blir så populär i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet när porfyr och andra stenimitationer var högsta mode i inredningskonsten. En välgjord stänkmålning har faktiskt också samma djupverkan som en polerad porfyr. Stänkmålningen har använts på flera sätt. Dels som väggdekoration med en enfärgad bröstpanel under. Dels som dekoration både på väggen och på bröstpanelen. I sistnämnda fall brukar färgställningen på panelen normalt vara mörkare än på väggen ovanför. Själva stänkningen kan göras med olika effekt. Det vanligaste är små prickar, jämnt fördelade över hela ytan. Här avslöjas målarens skicklighet. Det är nämligen svårt att stänka jämnt. Träna därför alltid 338
INOMHUS MÅLNING
först på en masonitskiva eller papp som målats med väggens bottenfärg! En annan variant är stråk med stänk, ungefär med samma diagonala teckning som marmor brukar ha. Här ligger svårigheten i att hålla konsekvent lutning, så att inte något eller några stråk ser ut att vara »på fall«. En tredje variant är stänk kombinerat med marmorering, oftast då avsett att ge ett större djup åt en marmorimitation.
Stänkmålning med matt linoljefärg Att stänka med vanlig linoljefärg är svårt. Först måste man späda färgen med terpentin så att den inte blir trådig. Därefter behöver man man stabilisera färgen med krita så att den blir »kort« och prickarna inte rinner. Däremot är det lätt att göra en komplett stänkmålning med matt linoljefärg, ibland till och med bara utifrån färdiga kulörer på burk. Först målar man bottenfärgen och låter den torka. Matt linoljefärg blir precis så torr och sträv som en botten till stänkmålning skall vara. Därefter tillreder man stänkfärgen genom att späda färdig färg med lite terpentin, och sedan provstänka. Om man vill ha en mörkare kulör bryter man med normal linoljefärg tills man är nöjd med nyansen. Därefter späder man med terpentin på samma sätt som ovan. Matt linoljefärg behöver alltså inte förtjockas med krita.
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 339
Marmorering På 1600-talet var det mycket vanligt att man målade trä och puts i marmorimitation, eftersom det var så exklusivt med äkta marmor. Framför allt var det vid slotts- och kyrkobyggena under stormaktstiden som den målade marmoreringen kom till användning. Marmorimitationer var, inom parentes, vanliga redan under antiken runt Medelhavet, trots den rikliga tillgången på äkta vara i det trakterna. Under 1700-talet upplever marmoreringen en explosionsartad utveckling, framför allt i kyrkorna, men även på slotten och i herrgårdarna. Det tidiga 1700-talets breda taklister och speglarna i de kraftiga fyllningsdörrarna målades gärna i marmormönster i olika kulörer. Det var den svenska, gröna kolmårdsmarmorn som imiterades mest. Under århundradet frigörs successivt marmoreringen från sina förlagor. Ibland blir det till och med svårt att se att det faktiskt är marmor som är idén bakom mönstren. I början av 1800-talet kommer marmorering på modet även hos allmogen och blir från den här tiden och hundra år framöver farstuväggarnas dekoration framför andra. Sin höjdpunkt upplever marmoreringskonsten mot slutet av 1800-talet. Då målas mängder av entréer och trapphus i de stora hyreshusen i städerna med skiftande marmorimitationer. En uppsjö av specialverktyg, böcker och häften med tryckta förlagor hjälpte målarna att göra en marmor som var nästan omöjlig att skilja från den äkta. Men den själ
Man behöver inte vara expert för att få till en marmorering, mest kunna teckna och apa efter faktiskt.
som en gång fanns i den personliga och fantasifulla marmoreringen från 1700-talet och tidigt 1800-tal, den var borta.
Marmorering med matt linoljefärg Marmorering har gjorts i allehanda material. På väggar har limfärg varit vanligast, på möbler linoljefärg. Vill man själv som amatör pröva på att marmorera är matt linoljefärg att föredra framför limfärg. Den är enkel att måla med, den går att »sudda« genom att tvätta bort med terpentin och den torkar fort. För att marmorera bör man ha en förlaga. Ett foto, en bit äkta marmor, en gammal marmorerad dörrspegel – man tar förebilden utifrån vad man vill att det skall likna. Sedan stryker man en bottenfärg och låter den torka. Därefter målar man mönstret med en blandning av vanliga penslar, trasor och för de fina linjerna en akvarellpensel. Nu handlar det bara om att bryta till rätt kulörer och efterlikna det man har för ögonen. Människor som är duktiga på att teckna lyckas oftast med marmoreringen. Den matta färgen kan spädas ända tills den blir som akvarellfärg. Med sådan tunn färg kan man till och med bara »färga in« de olika partierna i marmorn. Med lite tjockare färg går det att teckna sprickor och stråk. För att undvika att mönstret blir för hårt kan man »fördriva« med en specialpensel som kallas just fördrivare, eller flyhänt sudda ut de hårda konturerna med en vanlig lackpensel eller tunn bomullstrasa.
Den här målaren hade nog aldrig sett riktig marmor, men ändå fått till ett charmigt resultat.
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Laseringiochiådring Alla linoljefärgskulörer kan lätt förvandlas till lasyrfärg. För inomhusbruk späder man helt enkelt linoljefärgen med terpentin och ytterligare linolja, enligt receptet till höger. För utomhusbruk förtunnar man färgen med enbart kokt linolja. Då behåller färgen hela sin slitstyrka, men ger ändå en tunn och laserande effekt. Lasyren ger kulör, samtidigt som träets struktur fortsätter vara synlig.
Björklasyr Även den ovane brukar lyckas med en björkådring. Om man känner sig osäker på att imitera trämönster kan man alltid utesluta själva ådringen och enbart måla »långhalm«, det vill säga göra ytan stripig genom att dra i färgen med en tapetborste, bara det ger rätt kulör och stämning. Öva först på en grundmålad masonitskiva för att få in den rätta snitsen.
Sida 340
Måla till att börja med en bottenfärg av ljusgul matt linoljefärg (finns att köpa färdig) på den yta som skall laseras. Bottenfärgen är bara till för att jämna ut underlagets egna kulörskiftningar och tona ner kvistar och får gärna vara tunn, sträv och mycket matt, annars halkar man bara runt med lasyrfärgen i nästa moment. Använd aldrig vit grundfärg, för om björkådringen skadas kommer det vita att lysa igenom och förstöra intrycket. Lasyrreceptet bygger på färdigblandade produkter. Rör om lasyrfärgen och stryk ut den över den yta som skall björkådras. Fördela lasyren jämnt med en mjuk tapetborste. Flamma vissa partier, till exempel spegelfyllningar, med björkådringspensel eller ett hopknycklat tidningspapper. Måla det övriga som »långhalm«. Vänta tills färgen satt sig. Mjuka sedan upp det flammiga mönstret genom att försiktigt borsta lasyren med en fördrivare. Låt torka. Som avslutning kan man stryka ytan ytterligare en gång med ofärgad lasyrolja för att göra den tåligare mot slitage.
I björkådringen brukar man krusa till speglar och detaljer med tillknycklat tidningspapper. På ramverk och stora ytor förenklar man målningen genom att bara »stripa« färgen med tapetborste. Låsen målades alltid samtidigt.
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 341
BLANDAIEGENILASYR Detta recept fungerar bra för nymålning av snickerier, men även om man bara vill fräscha upp gamla slitna målade ytor. Man kan också använda linoljelasyr vid målning av möbler. Blanda lasyren enligt nedanstående proportioner. 1/3 färdig linoljefärg i önskad kulör 1/3 kokt linolja 1/3 terpentin Gör först ren ytan som skall laseras. Bästa underlaget är en ren träyta, hyvlad eller fint slipad med stålull eller sandpapper. För att underlaget skall suga jämnt och ge en jämnare kulör, bör man först olja in ytan med en så kallad halvolja, en
blandning av hälften kokt linolja och hälften terpentin. Låt torka ett till två dygn. När halvoljningen har torkat kan lasyrfärgen strykas. Pensla på linoljelasyren flödigt. Släta därefter ut den med en flat lackpensel för att få en jämnare kulör och för att undvika att färgen blir för tjock. Olika kulörer har olika täckning, men täckförmågan avgörs också av hur lätt man är på handen när färgen stryks ut. Tryck hårt och färgen blir tunnare. Var lätt på handen och den blir tjockare. För mer täckning kan man också öka mängden färg i lasyren eller möjligen måla två gånger. Men låt alltid färgen torka emellan. Vill man ha en mycket slittålig yta stryker man ett lager ofärgad lasyr som avslutning. Men först måste ytan ha torkat ordentligt.
Mahognylasyr En enkel mahognylasyr målas också som »långhalm« och man undviker därmed svårare kärnteckning och regelrätt träimitation. Helhetsintrycket blir inte sämre för att man väljer detta enklare sätt att måla. Precis som i björklasyrreceptet målar man först en tunn bottenfärg av ljusgul matt linoljefärg. Då jämnas underlagets egna kulörskiftningar ut. Grundfärgen skall vara tunn, sträv och mycket matt för att underlätta den kommande laseringen. Receptet ovan utgår ifrån färdigblandade produkter. Rör om lasyrfärgen väl. Stryk ut den på den yta som skall mahognyådras. Fördela lasyren jämnt med en mjuk tapetborste. Teckna därefter trämönster med hjälp av pensel, tapetborste eller liknande. Man kan eventuellt lägga in en kärnteckning med hjälp av en akvarellpensel och lite lasyrolja som bryts till ännu mörkare färg än själva mahognylasyren. Vänta en stund tills färgen satt sig. Mjuka sedan upp målningen genom att borsta ytan försiktigt med en fördrivare. Låt torka. För att göra ytan mer tålig kan man, precis som vid björklasering, stryka ytan en gång till med ofärgad lasyrolja. Björkådring är perfekt för nybörjare. Även en amatör får alltid till rätt ton och skön känsla. INOMHUS MÅLNING
341
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 342
Utifrån gamla målningsfynd, tapetfragment, bilder ur böcker eller tidningar med mera kan man skapa sitt eget, personliga måleri. Här växer en vinranka fram efter en takmålning. Färgen är matt linoljefärg.
Schablonmålning Schablontekniken erbjöd ett enkelt sätt att själv tillverka tapeter på plats. Tekniken är urgammal och var bland annat vanlig i det medeltida kyrkomåleriet, men hos allmogen slog den igenom först mot mitten av 1800-talet, då bönderna ville ha samma mönster på väggarna som de som hade råd att köpa färdigtryckta tapeter. Mönstren skars ut ur papper, näver eller liknande material som fettades in med linolja, och genom de utskurna hålen i dessa mallar stöttes färgen in tills ett mönster bildades. Ville man ha fler kulörer eller mer påkostade mönster, gjorde man fler mallar. Ett sådant mönster kunde upprepas så länge schablonen höll. Därefter gjorde man nya schabloner. Oftast utfördes de här arbetena av kringvandrande målare och man kan genom schablontapeterna spåra deras vandringar från gård till gård, ibland även från socken till socken. 342
INOMHUS MÅLNING
Det absolut vanligaste var att schablonmålarna använde sig av limfärg och målade på samma sorts lumppapper som tapettryckarna. Det förekom också att man, förutom på papper, målade på slät panel eller i enklare sammanhang till och med direkt på det
Det gamla schablonmåleriet är ofta ett hastverk, men kulörvalet och det charmiga slarvet gör ändå helheten så fantastiskt fin.
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 343
Om man vill ha målade fält, ritar man först upp stödlinjer med blyerts, fyller i med färg och målar sedan mönstret för hand eller med schabloner. Med matt linoljefärg kan man dessutom alltid »sudda« bort det man gjort fel.
ojämna timret. I samband med att schablonmåleriet blev modernt avlöste det stänkmålningarna i böndernas finare rum. När man lättar på en gammal schablontapet kan man alltså ofta hitta en stänkmålning under. Stänkmålningarna blev nu istället
Det är de traditionella pigmenten som gör mönstrade och kulörrika schablonmålningar till lugna och behagliga. Nymålat mönster med matt linoljefärg.
förpassade till kök, farstu och andra enklare utrymmen i bondgårdarna. Samma förhållande gällde även i de förmögnare hemmen – stänkmålning kom främst att höra hemma i de mest vardagliga utrymmena, som kök och förstuga. Schablonmålningarna var egentligen inga slaviska kopior av köpetapeterna, utan allmogemålarna valde snarare själva ut mönsterelement ur de dyrare blocktryckta tapeterna, anpassade dem till schablontekniken, stuvade om dem inbördes och grupperade dem på ett sätt som följer upprepningsteknikens grundidé. Trots att schablonmålningarna var vanligast under Karl Johan-tiden – första hälften av 1800talet – använde man oftast 1700-talets kulörtare färger. Kraftiga kulörer blev vanligt, oftast i bjärt kontrast mot varandra på ett sätt som moderna människor knappast skulle drömma om att våga kombinera. Ljusa bottnar av ljusblått, rosa, gult och vitt var vanligt. Det ingick alltid en bård i någon form, precis som det alltid fanns en bård till maskintryckta INOMHUS MÅLNING
343
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.22
Sida 344
Samma schablonmönster fanns ofta hos både överklass och bönder. Det var mer kulörvalen som skiljde. Bönderna ville av tradition ha grannare färger, finare folk föredrog kulörer som liknade förlagorna – fina sidentapeter.
papperstapeter. Bårderna stod ofta i kulörmässigt skarp kontrast mot tapeten, både vad gäller mönster och kulör. Det är inte ovanligt med en tjock rosenbård med rosa blommor mot en knallorange vägg, eller gula rosor mot blå botten.
Schablonmålning med matt linoljefärg Förr var limfärg den vanligaste färgen i schablonmåleriet, men det går precis lika bra med matt linoljefärg. Ett bra, modernt material för schablonmallar är plastfilm, som finns att köpa i lämpligt format. Den är lätt att kopiera över ett mönster på, lätt att skära i, lätt att vika runt hörn och det är lätt att tvätta ren plastschabloner efter användning. Den största fördelen med matt linoljefärg är att det är så enkelt att »sudda« om man gör fel, då tvättar man bara bort färgen med terpentin. Har man målat fel med limfärg är det väldigt svårt att ändra, närmast omöjligt. 344
INOMHUS MÅLNING
Nymålat schablonmönster. Endast bården saknas och den var troligen i skarpt kontrasterande färger.
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 345
Ofta avslutas schablontapeten mot taket med ett målat streck eller en bård
Fuktfläckar i limfärgen döljs av komplicerade mönster
Skuggorna har gjorts med en ny schablon med en mörkröd färg
Spikhål brukar inte synas i schablonmönster
Fixpunkt för passning av schablon
Fixpunkt för passning av schablon
En schablon per kulör är principen
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 346
KOPIERAIETTISCHABLONMÖNSTER 1
Här drömde familjen om en färgglad schablontapet, som skulle göra den nybyggda kammaren mysig och ombonad. Först målade man väggarna med matt vit linoljefärg.
1– 3 2
På en gård i trakten satt idealtapeten med sitt intrikata mönster i fem kulörer, som man fick tillstånd att kopiera. Det tog en stund att förstå hur schablonerna måste sett ut.
3
Med hjälp av schablonplast, knappnålar och tuschpenna började man rita upp mönstret. Först markerades fixpunkterna, sedan ritades själva mönstret, kulör för kulör. Sedan återstod det digra arbetet med att skära ut mönstret ur plasten.
346
INOMHUS MÅLNING
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Redan efter att ha målat den första schablonen tyckte man att resultatet blev så bra att man valde att stanna där. Panelen är målad med allmogeblå linoljefärg.
Sida 347
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 348
En schablonmålad tapetbård kan antingen målas direkt på väggen, som här, eller separat på en rulle rått tapetpapper.
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 349
MÅLAIENIEGENITAPETBÅRD 1
1– 4 3
Först målar man tapetpapperet i önskad kulör. Ett plastlock blir en bra palett. Schablonpenseln lindas med fördel med maskeringstejp så att borsten hålls ihop och mönstret blir skarpt.
2
Schabloner av plast är bra, för de är formbara till exempel i hörn och lätta att göra rena. Fixpunkterna är magiska. Dem måste man följa, annars kan mönstret vingla och misspassningen börjar växa för varje steg.
En enkel skiva på ett par bockar räcker som arbetsbord. Man utnyttjar hela tapetens bredd och målar så många våder som får plats. Matt linoljefärg torkar fort och det går bra att rulla tapetpapperet utan kladd.
4
Färgen stryks inte, den ströpplas. Penseln skall i stort sett vara torr, annars får man färg på undersidan av schablonen och måste tvätta den ofta. Misslyckade bårdpartier kan klippas bort, till skillnad från om man hade målat direkt på väggen.
INOMHUS MÅLNING
349
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 350
Takåsarna är inklädda med återvunna handhyvlade bräder med profilhyvlade kanter
Strömbrytaren på träplatta är av bakelit och ny
Bröstpanel och snickerier är målade med normal linoljefärg, 10 % grön umbra och patinerade med grön umbralasyr
Vägguttagen är nya av bakelit
Golvet är köpt begagnat Trösklarna är målade med grön umbra linoljefärg
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 351
Spiskåpan kommer från en rivning och har en praktisk hylla av trä
Mur, spiskåpa och tak är målade med matt, vit linoljefärg
Kakelbården är från omkring 1900
Kaklet kommer från ett hus från 1913
Väggarna är tapetserade med grålumppapp och målade med matt linoljefärg
Bröstpanelen är tapetserad med grålumppapp Spisen är köpt på ett begagnatlager
Nytt golvtegel ligger framför spisen
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 352
SCHABLONMÅLNINGIMEDIMATTILINOLJEFÄRG 1
Gamla schablonmönster finns att köpa färdiga. Först ritar man av det på ark av schablonplast. Ett ark per kulör. Den viktigaste detaljen i mönstret är fixpunkten. Den måste stämma från schablon till schablon.
3
En schablonpensel blir med tiden lite rufsig, speciellt om borsten är lång. Detta åtgärdar man genom att linda den med maskeringstejp. En spretig pensel ger ett diffust mönster, en tejpad ger ett skarpt.
1– 5
2
Mönstret skärs sedan ut med en vass, lätthanterlig hobbykniv. Underlaget bör vara en glasskiva, för att plasten inte skall deformeras. Knivbladet skall bytas ofta. Skär man fel, lagar man med maskeringstejp.
4
Schablonfärgen bör ha ungefär samma konsistens som filmjölk och penseln får aldrig vara våt. På en palett eller ett plastlock stryker man först ut färgen med penseln, så att den får lagom mycket färg i sig.
5
Tvättningen av schablonerna gör man lättast mot ett underlag av grålumppapp, som suger i sig överflödig färg och terpentin En bomullstrasa är bästa svampen. Penseln däremot skall tvättas väl i terpentin och sedan i såpa.
352
INOMHUS MÅLNING
22_SBOB_Mal_Ino_2_100308.qxp:Layout 1
10-03-22
11.23
Sida 353
6–8 6
Väggar i gamla hus är ofta sneda och det gäller att börja i ett rakt hörn om det går. Första raden av schabloner bör målas strikt i lod och våg. Börjar mönstret vingla blir det värre ju mer det växer fram.
7
Det är i det här läget som fixpunkterna är så viktiga. Dessa passpunkter talar nämligen om för målaren om nästa schablon är i rätt läge. För ett få ett mer levande mönster kan man däremot istället variera färgtjockleken.
8
Fördelen med schablonmåleri är också att man kan hoppa från ställe till ställe i rummet och bara måla på underlag som redan torkat. Så undviker man kladdiga schabloner.
INOMHUS MÅLNING
353