9789173378420

Hinsides brinner

ALBINALVTEGEN

KARIN ALVTEGEN

ALBIN ALVTEGEN KARIN ALVTEGEN

Hinsides brinner

Läs mer om Albin Alvtegen

på rabensjogren.se

Böcker i Hinsides-serien:

Nyckeln till Hinsides

Hinsides brinner

Hinsides väktare

Smittan i Hinsides

© Albin Alvtegen & Karin Alvtegen 2017

Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023

Tidigare utgiven av Brombergs Bokförlag

Omslagsillustration: Alexander Jansson

Omslagsformgivning: Jonas Lindén

Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2023

ISBN 978-91-29-74173-5

Rabén & Sjögren ingår i

Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

K APITE L 1

Det fanns stunder när Linus trodde att han tappat förståndet. När han kom på sig själv med att tvivla på om Hinsides verkligen fanns. Tänk om det bara varit fantasin som skenat iväg de där dygnen förra sommaren, då när Linnéa, mamma och han hade bott på Trakeborg?

Det hade gått ett helt år sedan dess. Långa dagar som blivit till månader. Under hela den tiden hade han inte berättat för en endaste människa om Porten mellan världarna. Bara Aron kände till den. Livet hade flutit på som vanligt, men aldrig förr hade han känt sig så ensam. Visst hade han alltid känt sig lite annorlunda, som om han inte riktigt passade in bland sina klasskamrater, men vistelsen i Hinsides hade förstärkt den känslan. Han gick där i skolan, ensam om att veta att det fanns en annan värld. Det var en gigantisk hemlighet att bära på. Ibland, när han kände sig riktigt utanför, fick han lust att berätta. Då ville han bara få vräka ur sig hela historien. Men det gick inte, det visste han. Visserligen skulle väl ingen tro

honom, men det skulle vara ännu värre om någon gjorde det.

Om någon skulle försöka hitta Porten och öppna den igen. Då skulle Hinsidarnas värsta farhågor om människor visa sig stämma.

Han satt vid skrivbordet i sitt rum. Linnéa satt i sin rullstol vid fönstret. En solkatt från grannhuset lekte i hennes ansikte. Hon tycktes inte märka det. Hennes tomma blick vilade på fönsterbrädan. Mammas mobil låg i hennes knä och spelade klassisk musik, mamma sa att Linnéas hjärna mådde bra av det.

Linus såg på hennes händer. Som vanligt låg de stilla i knät. Bara en enda gång hade hon rört på dem, det var när hon besegrade Råttmannen. Linus kunde fortfarande se det framför sig. En knivskarp minnesbild. Och alldeles efteråt hade hon sett honom rakt i ögonen. Bara någon sekund, men den sekunden betydde allt.

Han försökte ofta fånga hennes blick. Han ville så gärna få ett tecken på kontakt igen, om så bara för en millisekund. Men Linnéa var lika onåbar som alltid. Fast nu visste han att hon fanns därinne, att hon både hörde och såg honom. Han visste att hon lyssnade. Det var bara så svårt att hålla den trösten vid liv när han aldrig fick något bevis.

Linus satt och fingrade på ett kuvert.

– Titta, sa han och visade upp det för Linnéa. Det kom brev från Aron idag.

Han läste den prydligt skrivna adressen. Aron hade varken dator eller mail, men de pratade ofta i telefon med varandra. Det var när de ville tala om sådant som ingen fick höra som de skrev brev.

Linus slet upp kuvertet och tragglade sig igenom den gammalmodiga handstilen.

Linus, Jag hoppas sommarlovet börjar bättre än ditt förra. Det hade varit trevligt om ni kom till Trakeborg i år igen, men jag fick just veta att det inte hyrs ut i sommar. Henrietta, du vet Vilhelms synnerligen otrevliga syster, har bestämt sig för att huset ska tömmas och säljas. Tydligen ska Vilhelms alla ägodelar säljas eller kastas. En ren skam. Han reste runt hela världen för att samla på sig dem. För att inte tala om alla märkliga saker som han uppfann själv!

Vilhelm kunde sitta i timtal och läsa i de gamla böckerna i sitt bibliotek. En gång kom jag på honom med att flänga runt på gräsmattan med ett av sina svärd och fäkta i luften som en galning. Han skrek till mig att hålla mig på avstånd, medan han ”klarade upp någonting”. Det var inte läge att protestera, tyckte jag. Säga vad man vill om Vilhelm, men han var en mycket underlig man. Fast alltid vänlig och villig att hjälpa till om det behövdes. Henrietta visar honom inte den respekt han förtjänade.

Linus plattade fundersamt ut pappret över bordsskivan. Aron

hade för vana att tala om Vilhelm som om han var död, fastän de visste att Vilhelm i allra högsta grad levde. Han fanns i Hinsides och skulle verkligen inte gilla att Trakeborg såldes.

Linus fortsatte läsa.

Men faktumet att huset säljs oroar mig. Är du säker på att det inte finns några spår kvar efter vägen till Porten? Det vore farligt om någon riskerade att öppna den av misstag. Vi vill inte att någon råkar ut för samma sak som du. Vad tror du? Du vet bäst, trots allt.

Din vän, Aron

Linus la ifrån sig brevet. Du vet bäst, trots allt, hade Aron skrivit. Linus suckade. För vad visste han egentligen? Bara att hålet i lönnrummets golv, det som lett till Porten, hade försvunnit när han lämnat tillbaka alla skatter som Råttmannen stulit i Hinsides. Och han visste att Porten var låst.

Han reste sig och gick fram till elementet. En nästan osynlig fiskelina var knuten kring vredet. Linus drog försiktigt i linan och fiskade upp den stora, svarta nyckeln ur det dammiga utrymmet mellan elementet och väggen.

Han sjönk ner på huk framför Linnéa.

– Hör du mig, Lionora? sa han och höll fram nyckeln. Jag

har den i tryggt förvar, men nu ska Trakeborg säljas. Kan hålet till Porten mellan världarna öppnas igen?

Inget i Linnéas ansikte visade att hon hört vad han sagt. Linus satt kvar en stund och betraktade henne. Därefter reste han sig och strök hennes hand. Han hängde tillbaka nyckeln och gick tillbaka till skrivbordet för att svara på Arons brev.

Lionora blev alltid lugn när hon såg att nyckeln fanns i Linus förvar. Hennes medvetande flöt ur Linnéas kropp i Människornas värld, gled enkelt genom Gränsen och sjönk på plats.

En lång stund satt hon bara stilla. Fingrarna strök över armstödet på Hramrs jättefåtölj. Den var tillräckligt bred att ligga raklång i, när hon satt nådde fötterna bara halvvägs till kanten. Hon tyckte om att sitta där. Fåtöljen var hennes favoritplats. Den fick henne att känna sig närmare Linus, för han hade suttit där med henne en gång, den sista gången de kunnat tala med varandra. Det gjorde ont att tänka så, men det var sant. Lionora hade inte vetat att det gick att längta så efter något, så som hon längtade efter att få tala med Linus. Hon märkte hur ivrigt han sökte kontakt med henne, men i Människornas värld vägrade kroppen att lyda. Hur mycket hon än ville gick det inte.

Så hon fick välja.

Antingen var hon hos Linus i Människornas värld, stum och orörlig och fången i en skadad kropp. Eller så var hon ensam på den här sidan Gränsen, frisk och stark och dessutom född med förmågor utöver det vanliga. Så hade det varit sedan hon föddes. Av någon gåtfull anledning var hennes medvetande delat i två. Hon fanns i bägge världarna, hon var både Lionora och Linnéa. Ingen visste varför. Inte ens Hramr, som visste nästan allt. Hramr var den som hade tagit hand om henne sedan hon var liten, som mamma gjorde i Människornas värld.

Ett vedträ välte i den väldiga spisen. Elden sprakade till och Lionora väcktes ur funderingarna. Hon suckade och kravlade sig ur fåtöljen. Det var dags att gå, Hramr hade redan gått i förväg. De skulle ses på mötet med Ariatlam, det var ett slags råd som funnits sedan urminnes tider, till skydd för folket. Medlemmarna kom från olika folkslag, men på senare tid hade rådet knappast behövts. Råttmannen var borta och Gränsen var säkrad, alla dyrbara föremål var tillbaka i Zantionas minnessal.

Det var fred i världen.

Lionora öppnade Hramrs väldiga dörr och steg ut i tunneln utanför. På håll såg staden Zantiona ut som ett berg, där fanns inga gator med dagsljus, bara tunnlar och boningar. Ljusglober i tak och väggar spred ett dämpat sken över den rödbruna

stenen. Efter några dagar i Zantiona brukade Lionora längta ut. Hon ville till skogen och slätten, till stjärnklara nätter och viddernas ljus. Men nu gick hon nerför Zantionas breda, spiralformade huvudtunnel. Där var liv och rörelse. Folk småpratade bekymmerslöst och hastade in och ut genom dörrar och öppningar. Lionora gillade inte trängsel, vanligtvis använde hon de mindre tunnlarna eller tog sig direkt dit hon ville, men just idag var det något som fick henne att välja stora vägen.

Folk klev åt sidan och nickade respektfullt när de mötte henne. Lionora log artigt, men inuti blev hon ledsen. Deras vördnad fick henne att känna sig utanför. I den här världen fruktade och hatade man Människor, det hade Vilhelm sett till. Han var den ende, förutom Linus, som någonsin passerat Gränsen. Och Lionora såg ut som en Människa, fast hon egentligen var ett mellanting. Det fanns ingen mer av hennes sort.

Om Linus vore här, tänkte hon ofta. Då skulle jag aldrig mer känna mig ensam.

Lionora log mot ännu en vördsam stadsbo. Hon försökte alltid vara extra trevlig, för respekten folket visade hade inget med kärlek att göra. Nej, kärlek var det hon fick av Hramr. Och av mamma och Linus i den andra världen, där det räckte att bara vara Linnéa. Här var folk lite rädda för henne, det var hennes förmågor som skrämde dem. Så om hon alltid

använde kraften till att skydda folket kanske de skulle tycka om henne till slut? Det var i alla fall vad hon hoppades.

En Gränsvakt klättrade i tunnelns tak. Nedanför gick en Tenariim. Hans hud var blek och full av blå klantatueringar. Tenariimen pysslade med sin packning och såg inte att Gränsvakten klev ner på marken. Tenariimen väjde i sista stund, men tappade balansen och föll. De vassa bentaggarna sköt ut ur pälsen på axlarna.

Lionora stannade och betraktade dem. Hon och Gränsvakterna hade aldrig riktigt gillat varandra. Det var inget öppet bråk, men de undvek varandra så gott det gick. För en Gränsvakt var plikten att skydda Gränsen mellan världarna viktigare än livet, även andras liv. Det tyckte inte Lionora. För henne var det minst lika viktigt att skydda folket som levde i världen.

Tenariimen höll armarna som skydd över huvudet. Till Lionoras förvåning räckte Gränsvakten fram en av sina fyra händer och hjälpte Tenariimen på fötter. Lionora log för sig själv. Sedan Linus räddat Gränsen hade Gränsvakterna blivit … mildare, på något vis.

Linus, tänkte hon och leendet växte, som så ofta när hon tänkte på sin tvillingbror.

I samma ögonblick kände hon en ilning längs ryggraden. Ett säkert varningstecken. Hon skärpte uppmärksamheten och insåg att någon stirrade på henne. Längre fram i tunneln

stod en man, alldeles stilla, som avskild från trängseln omkring dem. Ingen tycktes se honom.

Det var Vilhelm.

Ett guldmynt rullade mellan hans knogar. En silvervit låga tändes i Lionoras hand.

Vilhelm hade hållit sig gömd en längre tid, ingen visste var han höll till. Men nu stod han alltså mitt i Zantiona. Hans sandblonda hår var samlat i en hästsvans. Han hade gammalmodiga, runda glasögon men som alltid var det svårt att avgöra hans ålder. Den tycktes skifta från sekund till sekund.

Tur att ingen mer än jag ser honom, tänkte Lionora bistert. Annars skulle det bli panik.

Vilhelm flinade och försvann in i en sidotunnel. Utan att röra sig var Lionora framme vid öppningen.

Tunneln var mörk. Fållen på Vilhelms gröna rock försvann runt en krök. Hon såg sig hastigt omkring och gick efter. Hon förstod att hon gjorde precis det han ville, att han troligen ledde henne rakt mot en fälla, men hon kunde inte låta Vilhelm härja fritt i Zantiona.

– Kom fram nu, Vilhelm! ropade hon. Jag vet att du är här.

Det var knäpptyst i den mörka tunneln. Den här delen av staden användes inte, utom möjligen av Gränsvakterna.

Lionora höjde handen med lågan. Hon klev över spillrorna från en krossad vägg, nästan halvmetern tjock, men riven som om den varit av sand.

Hon såg sig omkring, mer vaksam nu. Tunneln mynnade ut i en stor sal. Väggar och tak var alldeles blanka, stenen var så slät att den såg ut att ha smält och sedan stelnat igen. Luften var underligt het. Så kvav att det sved när hon andades.

Lionora stannade. Längst bort i salen fanns en jättelik port som var gjuten av järn. Mängder av kedjor och reglar sträckte sig kors och tvärs över den svartbrända dörren.

Vilhelm stod framför porten, med ryggen åt henne. Hans händer gestikulerade som om han pratade med någon, men det fanns ingen annan där. Lionora lyssnade på hans mumlande. Det lät som om han svarade någon som bara han kunde höra.

Plötsligt spratt hon till av ett annat ljud. Det steg ett dämpat jämmer ur salens dunkel. Lionora snodde runt och fick syn på två Gränsvakter som låg på golvet. Den ena rörde sig inte, den andra hade tappat sin polerade mask och försökte förgäves nå sin lykta som hade hamnat utom räckhåll. Det gröna skenet i lyktan glimmade svagt.

Lionora skyndade dit och sjönk ner bredvid Gränsvakten utan mask.

– Vad har han gjort med er?

Gränsvaktens gula ögon blinkade långsamt. Hennes hårfläta var upplöst och röda lockar hängde ner över det tatuerade ansiktet.

– Bry dig inte om oss, Ljusbärare, väste hon. Du måste stoppa honom. Befriar han den är det slut med oss alla.

Orden gick som en stöt genom Lionora. Hon förstod med ens vart Vilhelm hade fört henne och rädslan dunkade till i bröstet. Med en blinkning var hon framme vid den olycksbådande järnporten. Hettan var nästan outhärdlig, det var som om själva solen brann där innanför.

Vilhelm stod bredvid henne med händerna på ryggen.

– Nämen, ser man på, sa han och vände sig mot henne. Tänk att du hade vägarna förbi.

Lionora betraktade hans överlägsna leende.

– Du kommer straffas för det här, sa hon kort.

Vilhelm höjde pannan.

– Va? Jag har ju inte ens gjort nåt än.

Lionora tittade på Gränsvakterna och Vilhelm följde hennes blick.

– Jaså dom där, sa han och ryckte på axlarna. Vad skulle

jag göra? Jag bad dom snällt att flytta på sig, men dom valde att stå kvar och fortsätta vakta den här dörren. Knappast mitt fel att somliga vägrar lyssna till råd.

– Varför skulle dom lyssna på dig? snäste Lionora och småstenar lyfte kring hennes fötter.

– För annars blir det ju så där tråkigt? föreslog Vilhelm och nickade mot Gränsvakterna.

Lionora kände ilskan i bröstet, men samtidigt försökte hon hålla sig lugn. Hon visste för lite om Vilhelms förmågor. Hur farlig var han egentligen? Allt hon hört var rykten.

– Varför är du här, Vilhelm? frågade hon.

Vilhelm gjorde en gest mot järnporten.

– Jag tänker befria nån som hållits inspärrad alldeles för länge. Nån som Gränsvakterna använt som simpelt bränsle till sina vapenlyktor. Verkligen vidrigt. Du, Lionora, som påstår dig vara Hinsides barmhärtiga beskyddare, hur kan du ha tillåtit det?

Småstenarna svävade upp omkring henne. Hon knöt nävarna för att dämpa kraften.

– Du vet lika väl som jag att den som finns bakom porten är för farlig för att släppas fri!

– Och dom så kallade Gränsvakterna, då? sa Vilhelm med äcklad min. Dom är ju som otämjda vilddjur. Varför ska dom få gå lösa? Dom försökte ju till och med bränna din stackars bror till aska, så snart han klev genom Porten?

– Tala inte om Linus! skrek Lionora och stenarna runt henne började gnistra som eldflugor.

Vilhelm tystnade och betraktade henne med nytt intresse.

Lionora bet sig i tungan. Vilhelm sökte hennes svagheter och nu hade han hittat hennes sköraste punkt. Hon borde inte ha visat hur mycket Linus betydde. Vad som helst, men inget fick hända honom. I Människovärlden var han trygg, men tänk om Vilhelm tog sig tillbaka dit? Fast kunde han det? Det var ju Linus som hade Nyckeln till Porten.

– Linus, ja, sa Vilhelm långsamt. En mycket trevlig gosse. Användbar på många vis, inte sant?

Lionora kunde inte hejda sig.

– Du vet inget om honom! fräste hon och slog ut med handen. Ett klot av bländande vitt ljus sprakade bort mot Vilhelm.

Han himlade med ögonen och med en uttråkad min knackade han stövelklacken mot golvet. En stenpelare sköt upp mot taket. Lionoras eldklot träffade pelaren som exploderade med en knall, bakom den stod Vilhelm oskadd och borstade bort dammet från rocken.

– På tal om Linus, fortsatte han som om inget hänt. Du kommer snart att få träffa honom, mycket snart faktiskt. Bara några detaljer som ska ordnas först …

Han avbröt sig och stelnade till. Under ett ögonblick tycktes han lyssna till något.

– Naturligtvis, det ska ske alldeles strax, sa han och nickade rakt ut i intet.

Sedan vände han sig mot Lionora igen.

– Var var vi? Jo, just det, vi talade om din bror. Du får snart träffa honom igen. Det blir ju förstås för sista gången, men man kan ju inte få allt här i livet.

Lionora kände hur något knöt sig i magen. Hon bet ihop för att dölja rädslan. Alla rykten hon hört om Vilhelm. Vilka var sanna? Vad var han egentligen kapabel till?

– Du ljuger, sa hon, men rösten svek henne.

Vilhelm hånlog. Det syntes tydligt att han njöt av sitt övertag.

– Det finns bara ett sätt för dig att veta säkert, inte sant?

sa han långsamt. Seså, ge dig iväg nu. Åk till Linus. Lionora tänkte det snabbaste hon kunde. Hon ville till Linus och se om något hade hänt. Å andra sidan måste hon stanna och bevaka Vilhelm. Men tänk om Linus var i fara? Hon försökte stå emot, men hon måste se efter, om så bara i några sekunder. Hon tog ett djupt andetag och blundade. Snabbare än ljuset färdades hon genom det obeskrivliga avståndet mellan världarna. Hon landade i sin andra kropp och kände de lama lemmarna, hjälplösheten, den kvava sommarluften i Linus rum.

Han satt vid skrivbordet och skrev. Men något var fel. Hans ögon var underligt tomma, som glaspärlor. En lång, svart skepnad böjde sig över hans axel. Den hade inga tydliga anletsdrag, det var mer som en skugga. Den höll i Linus arm och styrde pennan över pappret.

Linus satt som i trans och lät det ske.

Plötsligt stelnade skepnaden till. Den vände sig sakta mot Linnéa. Där fanns inget ansikte, inga ögon, ingen mun. Bara svartaste mörker.

Ändå kände hon hur den log.

”Ett förträffligt äventyr!”

Litteraturmagazinet

Det har gått ett år sedan Linus stängde Porten mellan världarna. Plötsligt får han ett meddelande som han tror kommer från Lionora: ”Jag och Hinsides behöver din hjälp! Kom så fort du kan!”

Medan Linus förbereder sig för en ny resa står Lionora inför sitt livs svåraste utmaning.

Vilhelm har skapat kaos och Hinsides hotas av total förödelse. Linus och Lionora får kämpa för sina liv för att kunna återförenas.

Vem kan de egentligen lita på?

Hinsides brinner är andra delen i serien. Läs också: Nyckeln till Hinsides, Hinsides väktare och Smittan i Hinsides.