Förord ”Jag bär Fidel i mitt hjärta och jag önskar honom inget ont.” Så sa Rosita Antich, en äldre kvinna i Havanna, till mig kort tid efter östblockets kollaps. Som tjugosjuåring hade hon gråtit av glädje när Fidel Castro 1957 efter flera års gerillastrid kom ner från Sierra Maestras berg för att störta diktatorn Fulgencio Batista. Hon blev skollärare och vigde sitt liv åt att lära kubanska barn läsa och skriva inom ramen för den kampanj som Castros revolution satte igång. Med tiden blev hon besviken, men inte tillräckligt besviken för att vända hans projekt ryggen. Det var först i och med Sovjetunionens sönderfall som hon började misstänka att det Kuba hon hade ägnat sitt liv var en utopi byggd på Fidel Castros egna illusioner. Men ändå. För hon ansåg också att hon hade varit med om att skapa revolutionens nya människa: en solidarisk, oegennyttig och social individ, som strävade efter ett nytt samhälle. Hennes historia gjorde ett djupt intryck på mig, för hon kände inget hat och uttryckte bara en personlig besvikelse över att all den kraft som miljontals kubaner hade lagt ner på revolutionen inte gav det som hon och andra drömde om som yngre entusiastiska revolutionärer: frihet, rättvisa och välfärd. Att skriva en bok om Fidel Castro är ingen lätt uppgift. I nästan femtio år har han regerat en ö som under alla andra omständigheter skulle vara en fotnot i historien. Han har ingripit i konflikter i allt från Chile till Angola, farit ut mot en orättvis världsordning, 7