12
Arbetets lust och leda
1. Föreställ er en resa över en av den moderna världens stora städer. Ta till exempel London en särdeles grå måndag i slutet av oktober. Flyg över dess distributionscentraler, vattenreservoarer, parker och bårhus. Ägna några tankar åt dess brottslingar och sydkoreanska turister. Se smörgåsfabriken i Park Royal, cateringföretaget i Hounslow som levererar färdiglagade måltider till flygbolagen, DHL:s leveransterminal i Battersea, Gulfstreamplanen på City Airport och hotellstäderskornas vagnar på Holiday Inn Express vid Smuggler’s Way. Lyssna på skriken från matsalen i Southwark Parks lågstadieskola och på de tystade kanonerna utanför Imperial War Museum. Tänk på körskolelärare, elmätaravläsare och tvehågsna äktenskapsbrytare. Stå på BB-avdelningen på St Mary’s Hospital. Betrakta Aashritha, född tre och en halv månad för tidigt för detta liv, där hon sover, omslingrad av slangar, i en genomskinlig plastlåda som tillverkats i den schweiziska kantonen Obwalden. Titta in i praktgemaket i Buckingham Palaces västra flygel. Beundra drottningen som äter lunch tillsammans med tvåhundra handikappade idrottsmän och -kvinnor och sedan, över kaffet, håller ett hyllningstal till målmedvetenheten. Följ ministern när han i parlamentshuset redogör för ett lagförslag som reglerar eluttagens höjd över golvet i offentliga byggnader. Reflektera över ledamöterna i National Gallerys styrelse när de röstar om inköp av en målning av den italienska 1700-talskonstnären Giovanni Panini. Låt blicken svepa över ansiktena på de presumtiva jultomtar som är på anställningsintervju i det stora varuhuset Selfridges vid Oxford Street och häpna över den ungerske psykoanalytikerns sätt att uttrycka sig när han föreläser om paranoia och amning på Freudmuseet i Hampstead. Samtidigt utspelar sig i huvudstadens östra utkant en annan händelse som inte kommer att lämna några spår i det allmänna med-
Lastfartygsskådning 13
vetandet eller ägnas någon uppmärksamhet av andra än de närmast berörda, men som likafullt är värd att beakta. The Goddess of the Sea anlöper Londons hamn från Asien. Hon byggdes för ett årtionde sedan av Mitsubishi Heavy Industries i Nagasaki, hon är 390 meter lång, målad i orange och grått och bär sitt namn med ett visst mått av trots, för hon gör inga allvarligare försök att väcka tankar om skönhet och grace, de egenskaper som gudinnor traditionellt är berömda för. Hon har snarare en satt figur, en dräktighet på 80 000 nettoton, hennes akter buktar ut som en bullig kudde och travade i hennes lastrum står mer än tusen olikfärgade containrar, fulla av last vars ursprung spänner från Kobekorridorens fabriker till Atlasbergens lundar. Detta ambulerande Leviathan är inte på väg till Themsens mer välkända delar där turisterna köper glass till lukten av dieselmotorer, utan till en plats där vattnet är smutsbrunt och stränderna söndergnagda av kajer och lagerbyggnader, ett industriområde som få av huvudstadens invånare vågar sig in i, trots att deras välordnade liv och, inte minst, deras tillgång till Tango kolsyrad apelsinläsk och betongtillsatsmedel är beroende av dess invecklade processer. Vårt fartyg stävade in i Engelska kanalen sent föregående kväll och följde grevskapet Kents bågformiga kustlinje till en punkt några sjömil norr om Margate, varifrån hon, i gryningen, anträdde den sista etappen av sin seglats uppför flodens nedre lopp, genom ett spöklikt landskap som påminner både om urtiden och om en dystopisk framtid och där man halvt om halvt förväntar sig att en Brontosaurus skall dyka upp vid den utbrända ruinen av en bilfabrik. Flodens till synes generöst tilltagna bredd erbjuder faktiskt bara en smal inseglingskanal. Fartyget, som är vant vid att ha ett svängrum på flera hundra meter vatten glider nu försiktigt fram, likt ett stolt vilddjur fånget i djurparkens bur, och hennes sonar ger ifrån
Lastfartygsskådning 15
sig en jämn sekvens av försynta signaler. Uppe på bryggan står den malaysiske kaptenen och studerar ett sjökort som visar varje undervattensrevel och bank från Canvey Island till Richmond, medan det omgivande landskapet liknar det ”terra incognita” som fanns utmärkt på de tidiga upptäcktsresandenas sjökort, till och med där monumenten och de offentliga byggnaderna står som tätast. I vattnet runt fartyget virvlar plastflaskor, vingpennor, korkbitar, av havet slipade plankor, filtpennor och bleknade leksaker. The Goddess lägger till i Tilburys containerterminal strax efter klockan elva. Med tanke på de prövningar hon utstått kunde hon kanske ha förväntat sig att bli mottagen av en smärre dignitär eller en kör som sjöng ”Exultate, jubilate”. Men den ende som tar emot henne är en förman som räcker en filippinsk besättningsman en bunt tullhandlingar och försvinner utan att fråga hur gryningen såg ut i Malackasundet eller om de hade siktat några tumlare utanför Sri Lanka. Fartygets rutt är bara den imponerande. För tre veckor sedan avseglade The Goddess från Yokohama och därefter har hon anlöpt Yokkaichi, Shenzhen, Mumbai, Istanbul, Casablanca och Rotterdam. För bara några dagar sedan, när ett grått och dystert regn föll över Tilburys lagerbyggnader, påbörjade hon seglatsen upp genom Röda havet, under en skoningslös sol och i sällskap av en storkfamilj från Djibouti. Stålkranarna som nu förflyttar sig längs hennes skrov bryter upp den brokiga lasten av varmluftugnar, joggingskor, räknedosor, lysrör, cashewnötter och leksaksdjur i lysande färger. Hennes lådor med citroner från Marocko kommer att stå på butikshyllorna i centrala London innan dagen är slut. I gryningen kommer det att finnas nya teveapparater i York. Inte för att särskilt många kunder är speciellt intresserade av var deras frukt kommer ifrån, och än mindre av var deras skjortor är
Lastfartygsskådning 17
sydda eller vem som formgav ringarna som kopplar duschslangen till handfatets kran. Våra inköps ursprung och resor är oss tämligen likgiltiga, även om en antydan till fukt i botten av en kartong eller en kryptisk kod på en datorsladd kan ge en fingervisning om tillverkningsprocesser och transporter som är ädlare och mer gåtfulla, mer förtjänta av förundran och studier än varorna själva. 2. The Goddess of the Sea är bara ett av dussintals fartyg som seglar uppför Themsen denna oktoberdag. Ett finskt fartyg anländer från Östersjön, lastat med pappersrullar som är lika breda som järnvägstunnlar, avsedda för de bullrande tryckpressarna i Wapping och West Ferry. Ett bulkfartyg ligger djupt i vattnet, nedtyngt av 5 000 ton kol från Colombia – tillräckligt för att hålla östra Englands vattenkokare och hårtorkar igång fram till nyår. Vid kajen öppnar ett biltransportfartyg sina käftliknande lastportar och släpper ut tretusen familjebilar som har tillbringat tjugo dagar till sjöss sedan de lämnade monteringsfabriken i Ulsan på Koreahalvön. Dessa nästan identiska Hyundai Amica-bilar luktar ny plast och syntetfibermattor, och de kommer att bevittna smörgåsluncher och gräl, älskog och motorvägssång. De kommer att köras till natursköna platser och stå och samla löv på skolparkeringar. Några kommer att döda sina ägare. Att kika in i dessa jungfruliga fordon vilkas säten är insvepta i brunt papper med eleganta och kryptiska koreanska instruktioner ger ungefär samma känsla som när man stör den oskuldsfullhet som normalt associeras till nyföddas slummer. Hamnen visar dock inget större intresse för lyriska associationer. I Tilbury presenterar rederierna sina tjänster rakt på sak inifrån sina huvudkontor av rökfärgat glas. För att lugna och förföra sina
Lastfartygsskådning 19
kunder vill de göra gällande att deras fartygs seglatser – även de som kräver att Godahoppsudden rundas mitt i vintern eller att trettio jetmotorer forslas över Stilla havet – är precis lika prosaiska och vardagliga som en resa mellan två grannstationer på tunnelbanan. Men kajer kan aldrig framstå som helt banala eftersom männi skorna alltid kommer att vara pyttesmå i jämförelse med de väldiga oceanerna, och omnämnandet av avlägsna hamnar bär därför alltid på ett förledande löfte om att de liv som levs där måhända är mer dramatiska och intensiva än dem vi lever här. Namn som Yokohama, Alexandria och Tunis har en romantisk laddning – platser som i realiteten inte är förskonade från leda och kompromisser, men som ligger tillräckligt långt bort för att under en tid ge näring åt vissa förvirrade dagdrömmar om lycka. 3. Fartygens destination är egentligen inte en enda, sammanhängande hamn, utan snarare en löst hopfogad samling terminaler och fabriker som lite hipp som happ kantar en sträcka av Themsens lopp mellan Gravesend och färjeläget i Woolwich. Det är här fartygen kontinuerligt glider in, under kvava somrar och dimhöljda vintrar, dag som natt, och lossar den övervägande delen av Londons grus och armeringsstål, dess sojabönor och kol, dess mjölk och dess pappersmassa, rörsockret till dess kex och kolvätena till dess generatorer – ett område som är lika beaktansvärt som något av stadens museer, men om vilket guideböckerna alltid håller tyst. Ett antal fabriker ligger vid själva strandkanten, tillräckligt nära vattnet för att kunna skopa upp eller suga upp råmaterialet direkt ur fartygens lastrum, och dessa fabriker tillverkar några av de mera sällan prisade ingredienser som får vår utilitaristiska civilisation
Lastfartygsskådning 21
att fungera någorlunda friktionsfritt: polyolerna som gör att tandkrämen kan behålla sin fuktiga smidighet, citronsyran som stabiliserar maskintvättmedlen, isoglukosen som sötar frukostflingorna, glyceryltristearatet som används i tvåltillverkning och stabiliseringsämnet xantangummi som gör att söndagsstekens sås blir lagom tjock. De som ansvarar för dessa processer är ingenjörer som förmått undertrycka sin lättja för att lära sig att bemästra kemins och fysikens allvarliga dilemman, människor som kan ha ägnat tjugo år åt att specialisera sig på förvaring av lättantändliga lösningsmedel eller pappersmassans reaktion på vattenånga – och som på sin fritid sitter och bläddrar i Hazardous Cargo Bulletin, världens enda månadstidskrift som ägnas åt den säkra hanteringen och transporten av oljor och kemikalier. Hur omänskliga hamnanläggningens dimensioner än tycks vara så är det i slutänden bara våra egna personliga och prosaiska böjelser som har skapat dem. En fabrik vid flodstranden, omslingrad av rörledningar som för tankarna till hydrans tentakler och krönt av en skorsten som väsande spyr ut orangefärgad rök, gör sig inte skyldig till något ondskefullare eller mer esoteriskt än produktionen av kex med cheddarsmak. Ett tankfartyg har korsat den gyttjebruna Nordsjön från Rotterdam med en last av koldioxid avsedd för framställning av bubblorna i barnens läskedrycker. Den stålgrå lådan som är Kimberly-Clarks fabrik i Northfleet, åtta våningar hög och stor nog att rymma ett hangarfartyg, producerar kartonger med toalettpappersrullar. Det är vår kollektiva smak för sötsaker och nötter, drycker och pappersnäsdukar som har kallat hit fartyg från avlägsna kontinenter och rest industritorn som i höjd kan tävla med Sankt Paulskatedralens kupol. Så mystisk är verksamheten på hamnområdet att ingen enskild
22
Arbetets lust och leda
människa någonsin kan hoppas på att förstå mer än ett uns av dess helhet. En fartygskapten må ha full kontroll över varje liten kontur i Themsens nedre lopp, men hans skepp hinner knappt lägga till förrän han degraderas till en nykläckt observatör av kajanläggningsarbeten och lång kylförvaring av citrusfrukter – hans expertis upphör lika snabbt som sjökortets auktoritet. Den sorg vi må känna över generalistens död kan kompenseras av vetskapen om att vår tid ger oss tillgång till vederhäftiga specialister inom avgränsade yrkesområden, till exempel lagring av bitumen eller tillverkning av transportörer för fartygslastning – vilket känns lika trösterikt som att veta att det finns professorer i medicin som enbart koncentrerar sig på leverenzymernas funktion, eller att det, i varje givet ögonblick, finns åtskilliga hundratals forskare runt om i världen som inte sysslar med något annat än frankerrikets merovingiska period och publicerar sina fynd i Zeitschrift für Archäologie des Mittelalters, en akademisk tidskrift som ges ut av humanistiska fakulteten vid universitetet i Tübingen. Denna glidning mot specialisering uppträder även på den mekaniska nivån. Hamnområdet är fullt av maskiner som den stora allmänheten inte har tillgång till, maskiner som inte äger något av flexibiliteten hos generiska fortskaffningsmedel som lastbilar och skåpbilar, men som å andra sidan inte heller är behäftade med några av deras dilettantiska svagheter. Dessa maskiner liknar sällsamma djur vilkas isolerade miljöer har belönat utvecklingen av säregna färdigheter – förmågan att suga upp skalbaggar ur gyttja med hjälp av nosen, till exempel, eller förmågan att hänga uppochned över en underjordisk flod – medan den har överseende med bristen på mer prosaiska talanger. Gaffeltrucken R30XM2, tillverkad av Hyster Corporation i Cleveland, Ohio, har förvisso en toppfart på beskedliga fem kilometer i timmen, men på det begränsade utrymmet i en
24
Arbetets lust och leda
lagerbyggnad glider den graciöst fram över betonggolven och uppvisar en balettartad smidighet när den lyfter ut pappersrullar från de översta hyllorna på båda sidor om en smal gång. Det känns naturligt att beundra tålamodet och kallblodigheten hos dem som skaffar fram de pengar som behövs för att bekosta dessa industrigrenar, till exempel de tvåhundrafemtio miljoner dollar som krävs bara för att ett oceangående containerfartyg skall kunna doppa kölen i vattnet. Investerarna vet att det varken är orimligt eller övermodigt att lägga beslag på ett lands brevbärares eller sjuksköterskors sparmedel och därefter satsa dessa pengar på finansieringen av lagerbyggnader i Panama eller kontorslokaler i Hamburg. De kan släppa sina pengar ur sikte i ett årtionde eller mer, lämna dem i händerna på sjökaptener och förste styrmän, låta dem korsa Kräftans och Stenbockens vändkrets, segla genom Long Island Sound och över Joniska havet, lägga till i containerhamnarna i Aden och Tangier, i trygg förvissning om att deras investering förr eller senare kommer att flöda tillbaka till dem med den råge som är belöningen för tålamod och träget arbete. De vet att deras utlägg i realiteten är en form av förtänksamhet och en ojämförligt mycket mindre risktagning än att förvara pengarna i madrassen, vilket i slutänden resulterar i utarmning och ruin för alla. 4. Hur kommer det sig då att lastfartygen och hamnanläggningarna, begåvade som de är med både praktisk betydelse och emotionell resonans, är praktiskt taget osynliga för alla utom dem som är omedelbart engagerade i deras verksamhet? Det beror inte bara på att de är svåra att hitta och omgärdade av oräkneliga skyltar på vilka det står: ”Obehöriga äga ej tillträde”. Vissa av Venedigs kyrkor är lika undangömda, men ändå oerhört
Lastfartygsskådning 27
välbesökta. Det som gör fartygen och hamnarna osynliga är en obefogad fördomsfullhet som säger att det är suspekt att uttrycka överdrivet stor beundran för ett pappersbruk eller för ett tankfartyg för transport av petroleumbaserade gaser – eller för praktiskt taget vilken aspekt som helst av arbetets värld. Alla har emellertid inte låtit sig avskräckas. Längst ute på en pir i Gravesend står fem män tillsammans i regnet. De är klädda i regnjackor och kängor med kraftiga sulor. De är tysta och uppmärksamma där de spanar ut över den dimhöljda floden. Deras blickar följer en skepnad som de, tack vare sina tidtabeller, vet är Grande Nigeria. De vet dessutom att hon är på väg till Lagos, att hennes lastrum är fullt av Fordreservdelar för den afrikanska marknaden, att hon drivs av två dieselmotorer av märket Sulzer 900 och att hon mäter 214 meter från för till akter. Deras skärskådande har inget praktiskt syfte. De har inte ansvar för att ställa hennes kajplats i ordning för nästa anlöpande fartyg och inte heller, till skillnad från personalen i kontrolltornet alldeles i närheten, för att tilldela henne en farled för seglatsen ut i Nordsjön. De vill bara beundra henne och notera hennes förbipasserande. Deras studium av hamnlivet genomsyras av en hängivenhet som oftare kommer till uttryck vid betraktandet av konstverk, och deras uppträdande låter ana en föreställning om att kreativitet och intelligens kan vara lika närvarande i transporten av hjulaxlar runt Saharas västra utkanter som i användningen av impasto i den konstnärliga gestaltningen av en naken kvinnokropp. Men hur nyckfulla förefaller inte museibesökarna vara vid en jämförelse, med sitt otåliga intresse för kafeterior, sin mottaglighet för presentbutiker, sin beredvillighet att göra bruk av närmaste bänk. Ytterst sällan har en man tillbringat två timmar framför Hendrickje badar i vinande storm, med bara en kaffetermos till tröst.
28
Arbetets lust och leda
Fartygsskådarna reagerar förvisso inte på föremålen för sin entusiasm med någon större fantasi. De handlar med statistik. Deras energi är koncentrerad på att anteckna datum och hastigheter, på att notera turbinantal och längden på vevaxlar. De beter sig som en djupt förälskad man som frågar sin partner om han får uttrycka sina känslor i handling genom att mäta avståndet mellan hennes armbåge och skulderblad. Men genom att omvandla en passion till en uppsättning fakta följer fartygsskådarna åtminstone ett mönster med mycket gamla och väletablerade anor som allra tydligast kommer till uttryck i den akademiska världen, där en konsthistoriker som blir rörd till tårar av den ömsinthet och rofylldhet han finner i ett verk av en 1300-talskonstnär från Florens mycket väl kan tänkas skriva en monografi, lika oantastlig som den är livlös, om pigmentframställningens historia under Giottos tidsålder. Vi tycks ha lättare att hantera vår entusiasm genom att handskas med fakta än genom att utforska de känsligare och naivare frågorna om hur och varför vi har blivit rörda. Fartygsskådarna har måhända svårt att uttrycka sig adekvat, men de har å andra sidan ett synnerligen vaket sinne för en av de mest häpnadsväckande aspekterna av vår tid. De vet vad det är i vår värld som skulle få en marsmänniska eller ett barn att stanna till. De finner nöje i att känna hur små och okunniga de är i jämförelse med det moderna kollektiva medvetandets omfattande intelligens. När de står bredvid ett fartyg som ligger i hamn och med böjda nackar spanar upp mot dess ståltorn som försvinner i himlen, går de in i ett tillstånd av tyst, tillfredsställd förundran, precis som pilgrimerna gör inför Chartreskatedralens strävpelare. De skäms inte heller för att framstå som excentriska när deras nyfikenhet så kräver. De sätter sig på huk för att få en skymt av fartygspropellrar. Just innan de somnar undrar de exakt var ute på havet ett visst tankfartyg befinner sig. Deras koncentration för tankarna
Lastfartygsskådning 29
till en liten flicka som plötsligt tvärstannar mitt i affärsgatans vimmel och lutar sig fram för att, med samma noggrannhet som bibelforskaren studerar sidorna i en pergamentbunden bok, undersöka ett tuggummi som någon trampat in i trottoaren, eller kappfickans knäppningsmekanism, allt medan de förbipasserande försöker undvika att kollidera med henne. De liknar barn även i sitt sätt att vända uppochned på konventionella föreställningar om vad som är ett bra jobb, och värdesätter alltid ett yrkes inneboende intresse högre än dess relativa materiella fördelar, och de är extra positivt inställda till jobbet som kranförare i en containerhamn eftersom det ger så bra utsikt över fartyg och kajer, på samma sätt som vagnsdörrarnas förföriska hydrauliska väsande kan få ett barn att vilja bli lokförare, eller på samma sätt som tillfredsställelsen i att sätta airmail-etiketter på bulliga kuvert kan få det att vilja förestå ett postkontor. Fartygsskådarnas hobby går tillbaka till vanorna hos den förmoderna tidens resenärer som när de kom till ett nytt land tenderade att visa sig speciellt nyfikna på dess spannmålsmagasin, akvedukter och verkstäder, eftersom de menade att studiet av arbetet kunde vara precis lika stimulerande som det som utspelades på en teaterscen eller var målat på väggen i ett kapell – som omväxling till den nutida uppfattningen som sätter likhetstecken mellan turism och lek och följaktligen styr oss bort från ett intresse för aluminiumgjuterier och reningsverk, till förmån för musikalernas och vaxkabinettens utbasunerade fröjder. Männen nere vid floden har frigjort sig från dessa förväntningar, de uttrycker fritt sitt intresse för godsförflyttningar och transportbandens muller. Där den vanliga åskådaren på sin kaj inte ser något annat än tre långtradare som kör ut från ett fabriksområde, där har de lärt sig att känna igen en last sockerrör från Brasilien som på sin oavbrutna odyssé anlände med lastfartyget Valeria, blev till socker på
30
Arbetets lust och leda
Tate and Lyles raffinaderi i Silvertown och nu anträder färden till Derby och ett bageri som bakar russinkakor. Deras tillfredsställelse liknar ornitologens, som när han i sin kikare får syn på något som de flesta människor skulle avfärda som ett grågrönt flygfä av något slag ger sig själv en klapp på axeln för att han har sett vårens första Phylloscopus trochilus (lövsångare) vila ut efter den 650 mil långa flygturen från övervintringsplatsen i Elfenbenskustens sumpmarker. 5. Hur obevandrade är inte de flesta av oss vid en jämförelse, omgivna av maskiner och processer som vi bara har vaga kunskaper om, vi som inte vet något om traverskranar och bulkfartyg för järnmalmstransport, vi som betraktar ekonomin enbart som en uppsättning siffror, som har undvikit att ingående studera ställverk och spannmålsförvaring och besparat oss den närmare bekantskapen med metoderna för tillverkning av tänjbara stålkablar. Hur mycket skulle vi inte kunna lära oss av männen längst ute på piren i utkanten av London. De gav inspiration till den här boken, som författaren hoppas skall kunna fungera ungefär som en av de där stadsvyerna från 1700talet som skildrar människor i arbete, från kajen till templet, från parlamentsbyggnaden till räkenskapskontoret, ett vedutamåleri som Canalettos, i vilket man innanför en enda överdådig ram kan beskåda hamnarbetare som lossar packkorgar, köpmän som ackorderar på torget, bagare framför sina ugnar, kvinnor som syr i sina fönster och rådsherrar församlade i ett palats – allomfattande scener som påminner oss om den plats i människans kupa som arbetet beviljar var och en av oss. Männen på piren gav mig inspiration till en lovsång till den moderna arbetsplatsens intelligens, egendomlighet, skönhet och fasa, och, inte minst, dess häpnadsväckande anspråk på att den, vid sidan av kärleken, utgör den viktigaste källan till livets mening.
II
Logistik
Logistik
i. ett logistiskt nav 1. För tvåhundra år sedan var våra förfäder väl medvetna om det exakta ursprunget till, och den exakta historien bakom, nästan alla de saker de åt och ägde, liksom de människor och verktyg som varit engagerade i föremålens produktion. De var bekanta med grisen, snickaren, vävaren, vävstolen och mjölkpigan. Utbudet av varor vi kan inhandla har måhända vuxit exponentiellt sedan den tiden, men vår kunskap om deras tillblivelse har minskat till den grad att den nästan är obefintlig. Vi är i dag lika bortkopplade från tillverkningen och distributionen av våra varor som vi har dem lättillgängliga, en alienationsprocess som har berövat oss ett otal möjligheter till förundran, tacksamhet och skuldkänslor. Avgörande både för denna utarmning av vår fantasi och för berikningen på det praktiska planet är det verksamhetsområde som kallas logistik, en benämning som har sitt ursprung i det antika Greklands logistikos eller kvartermästare, den man som ansvarade för att en armé försågs med nödvändiga vapen och livsmedel. I dag syftar termen på magasinering, lager, förpackning och transport, en industri som till sina främsta bedrifter kan räkna den ”svala korridor” mellan Afrika och Europa längs vilken snittblommor och grönsaker färdas, FedEx transportnav i Memphis, Tennessee, och framtagningen av den korrugerade träfiberlådan. 2. Mitt i England, några kilometer sydväst om floden Avon, i närheten av kung Jakob I:s gamla palats Holdenby House, ligger en grupp om tjugofem imponerande grå lagerbyggnader – det slags byggnader som är ett sådant vanligt inslag i landskapsbilden i alla industria-
35
Logistik
liserade länder, det slags byggnader som kantar ringleder och flygplatser, men som sällan förklarar sitt ändamål för dem som ser dem och som stumt stöter ifrån sig den nyfikenhet eller indignation de kan ge upphov till. Tillsammans bildar dessa lagerlokaler en av de största och tekniskt mest avancerade logistikanläggningarna i Europa. De ligger utmed tre betydande trafikartärer, M1, M6 och A5, på en plats varifrån 80 procent av landets befolkning kan nås med bil inom fyra timmar, och i dem hanteras varje vecka, huvudsakligen nattetid, en betydande del av britternas leveranser av byggnadsmaterial, kontorsmateriel, livsmedel, möbler och datorer. Hur viktiga dessa lagerbyggnader än är så när de ingen önskan att dra allmänhetens uppmärksamhet till sig. De ligger utspridda över ett intetsägande område som utmärks av svaga sluttningar, prydnadsträd och enorma, onaturligt gröna gräsmattor. Byggnaderna visar inget intresse för arkitekturens problem och möjligheter. De är bara intresserade av dimensioner. Om man spanar upp mot deras katedralliknande tak hittar man inga änglar, utan enbart omväxlande prosaiska, ekonomiska stålspann och lysrör som leder betraktarens blick tillbaka till raderna av symmetriskt ordnade hyllor och gaffeltruckarnas pilsnabba rörelser. Att det logistiska navet har tillåtits anta detta dystra och monolitiska utseende speglar vår osäkerhet om huruvida det egentligen spelar någon roll vad vi har framför ögonen. Vi accepterar att museer spenderar förmögenheter på förvärv av gammalnederländska tavlor med religiösa motiv som inte är större än en inbunden bok, men vi tycker inte att det är dumdristigt att tämligen lättvindigt avträda stora sjok av vår planet till otåliga män från den multinationella fastighetskonsulten Jones Lang LaSalle. Av någon konstig anledning vill vi inte erkänna att vi i slutänden måhända blir lika påverkade vid åsynen av en fem kvadratkilometer stor logistikpark som schaktats ut i grevskapet
37
Logistik
Northamptonshires åkrar som av den milda blicken hos en tjugo centimeter hög madonna från Rogier van der Weydens verkstad. Men det vore dåraktigt att beskriva logistiknavet som enbart fult, för det äger den skrämmande, själlösa, fulländade skönhet som utmärker så många av den moderna världens arbetsplatser. Ovanför en sluttning i anläggningens utkant, med utsikt över sex motorvägsfiler, ligger en barservering som frekventeras av lastbilschaufförer som antingen just har lossat sin last eller väntar på att hämta den. Den som blivit besviken på familjeliv och förtrolighet kan garanterat känna sig lättad i denna kaklade, starkt upplysta kafeteria med dess lukt av pommes frites och bensin, för den ger det lugnande intrycket av att vara ett ställe där alla bara är på genomresa – och har därför inget av den intima eller gemytliga stämning som skulle kunna få ens egen ensamhet att framstå i förödmjukande dager. Det tycks kunna vara den idealiska platsen för juldagens traditionella lunch för dem som blivit svikna av sina närmaste. Matgästerna kan vandra runt mellan de välfyllda självserveringsdiskarna och kombinera fiskpaj med tjockbottnad pizza eller hamburgare med curry, utan att behöva be om ursäkt för portionsstorleken eller excentriciteten i valet av maträtter, och tyst och stilla slå sig ned vid ett av de gula plastborden från vilket de kan spana ut över strömmen av rubinröda baklyktor. Vägarbeten är vanliga längs den här motorvägssträckan och de bromsar trafiken tills den nästan står still, vilket gör det möjligt att följa det långsamma avancemanget av Scania- och Ivecolångtradare, fulla av industriella kvantiteter av saker som man i normala fall bara konfronteras med i hushållsskala: chokladkakor, frukostflingor, mineralvatten, madrasser och margarin som trögt flyter norrut i mörkret. Utsikten har ungefär samma trösterika egenskaper som en flod vars eviga lek med skuggor, dagrar och strömmande vatten kan
39
40
Arbetets lust och leda
lyfta betraktaren ur ett tillstånd av stagnation eller isolering. Det är livet självt som rullar förbi i sina mest tanklösa, hänsynslösa, själviska manifestationer, begåvat med samma lidelsefria vilja som driver spridningen av bakterier och djungelvegetation. 3. Den målmedvetenhet med vilken logistikparkens verksamhet bedrivs blir extra tydlig på kvällstid då månens uppdykande, ur ett interplanetariskt perspektiv, ifrågasätter vikten av effektiv budservice, på samma sätt som en smal kyrkspira uppförd i slutet av trettonhundratalet gör det – ur evighetens perspektiv – där den skymtar likt en kolsvart pil på den bortre sidan av motorvägen. Mörkrets inbrott brukade vara den tid på dygnet då medlemmarna av vårt släkte erkände sina fysiska begränsningar och kurade ihop sig intill varandra för att dämpa rädslan för vålnader och häxor. Men logistiknavet gör inga eftergifter åt mänskliga svagheter, andevärlden eller naturens rytmiska ordning. Strålkastare tänds och kompenserar solens reträtt, och området badar i det nattliga brandgula ljus vi så väl känner igen från flygplatser och militäranläggningar. Arbetare stiger av bussarna vid den centrala huvudingången och stämplar in före klockan sju. På en plats där korn- och veteåkrar tidigare bredde ut sig väntar nu lagerbyggnaderna på leveranser av gräsklippare, gymbänkar och utomhusgrillar. Passerande bilister som ser ljusskenet från anläggningen genom dimman må förlåtas om de undrar vad det är för ogudaktiga förehavanden som pågår här vid denna okristliga tid på dygnet. Vi som är ovetande om nyttan av det arbete som utförs här tilldelas en passiv roll. Vi ligger i våra sängar med försvarslöst gapande munnar och vänder oss då och då från sida till sida medan en hel armada av långtradare lastas med lejonparten av morgonens lätt-
Logistik
mjölk till norra England. Att bevittna anläggningens verksamhet i mörkret är att minnas de tillfällen i barndomen då vi vaknade efter midnatt och hörde steg och andra ljud utanför sovrumsdörren som kunde vittna om att föräldrarna plockade koppar och fat ur diskmaskinen eller flyttade om möbler, och vi flyktigt anade det osynliga arbete som i hemlighet utgjorde grunden för den ordning som under dagarna rådde i vårt hushåll. 4. Den största lagerbyggnaden i logistikparken tillhör en snabbköpskedja som under natten får leveranser från livsmedelsproducenter och kombinerar om dem för vidare transport till butikerna runt om i landet. Genomsnittssnabbköpets hyllor innehåller tjugotusen artiklar, av vilka fyratusen är kylvaror som måste ersättas var tredje dag, medan de resterande sextontusen har en omsättningstid på mindre än två veckor. Utmed lagerbyggnadens sida finns en lastkaj för femtio långtradare och ett av dessa fordon anländer eller kör sin väg var tredje minut. Inne i byggnaden går personalen runt bland hyllorna och placerar varor på automatiska transportband som snabbt vidarebefordrar dem till de rader av stålburar som står innanför lastkajen och väntar på att bli körda till ett antal kryptiskt numrerade destinationer. 02093–30 är beteckningen på en stad som förutom katedral också ståtar med en teater och ett bryggeri, en stad där en av rundhuvudenas arméer var förlagd under det engelska inbördeskriget, en stad som äger flera vackra torganläggningar från Georgarnas tid och som varje morgon får besök – även om de flesta av dess invånare inte märker det – av en långtradare från andra sidan Penninska bergen, lastad med parmesanost, rödvinbärsgelé, fiskkroketter och lammkotletter.
41