9789171263612

PALME Ett liv i bilder

Henrik Berggren Jacob Forsell

BOKFÖRLAGE T MAX ST R ÖM

INNEHÅLL Förord 7 Söndagsbarn 10 Student 46 Minister 84 Regeringschef 130 Motvind 206 Återkomst 230 Arvet efter Palme 264 Fotografernas Palme 266

6

FÖRORD Olof Palme berörde människor på ett alldeles speciellt sätt. Många entusias­ merades av hans budskap och person. Andra blev provocerade. Jag mötte sällan någon som kände sig likgiltig inför Olof Palme. Några förklaringar är enkla att finna. I Sverige är det få politiker, om ens någon, som kunnat mäta sig med Olof Palme när det gällt att uttrycka sig. Det gäller i både tal och skrift. Han älskade dräpande formuleringar och starka ord. Människor lyssnade på honom.

I den svenska vardagen kände man att Olof Palme var närvarande. Men det gällde inte bara för oss här hemma. När president Nixon våndades över Vietnamkriget med sina medarbetare i Vita huset, när apartheidregimen i ­Sydafrika kände sig ställd mot väggen för sin raspolitik, när diktaturregimer i Europa blev uthängda, fanns Olof Palme närvarande. Hur gärna de än ville lyckades de inte frigöra sig från honom.

När jag lärde känna Olof Palme i slutet av 1950-talet var han redan en upp­ märksammad person i Sverige som Tage Erlanders förtrogne medarbetare. Till min glädje upptäckte jag att vi hade fler intressen än politik gemensamt. Film, litteratur, teater och idrott blev dagliga samtalsämnen. Olof var fenomenal på att komma ihåg exakta resultat från idrottens historiska höjdpunkter. Han spelade tennis, åkte längdskidor och joggade så fort han kom åt. I allt var han en tävlingsmänniska som tyckte illa om att förlora. Han gav aldrig upp även om motståndet var oövervinnerligt. I fotboll var vi inte alltid överens efter­ som han var övertygad Djurgårdssupporter medan jag höll på Elfsborg. Allt detta skänkte lust, glädje och avkoppling i en vardag som annars präglades av koncentration och hårt arbete. Vi kände varandra nästan på dagen i trettio år och arbetade på olika sätt nära varandra i tjugosju år. Ändå kan jag inte komma ihåg någon viktig fråga där vi blev osams när vi fått tillfälle att disku­ tera ­igenom den ordentligt.

Jag blev ledsen och förvånad när jag märkte att hans motståndare irriterades över Palmes begåvning i kombination med hans ungdom. Ibland slog det över i ett obegripligt hat. Det minskade inte när han allt oftare syntes i statsminister Tage Erlanders närhet. Tage blev Olofs politiske lärofader men med åren blev de alltmer beroende av varandra. Det är svårt att tänka sig Tage ­Erlanders långa tid som partiordförande och statsminister utan Olof Palmes stöd och

7

inflytande. Som hans efterträdare fick Olof med sig oumbärliga kunskaper och erfarenheter.

Det var ingen tillfällighet att statsministern fick ögonen på den unge Palme.

Studier i USA, resor i främmande länder, insatser inom både den svenska och internationella studentrörelsen hade gett honom en plattform som dugt till en karriär på många områden. Jag tror inte att det av en tillfällighet blev politik.

Det han såg i andra länder skapade både ett personligt intresse och en stark medvetenhet som gjorde politiken lockande.

Jag hörde honom långt senare, fortfarande upprörd, tala om den nöd och det elände han sett i tredje världen. Ännu mer obegripliga var för honom de enorma skillnaderna mellan rika och fattiga i USA. Detta såg han med egna ögon när han liftade runt i landet.

Olof Palmes politiska gärning är imponerande genom både sin bredd och sitt djup. Engagemanget var lika starkt på det internationella området som inom den svenska inrikespolitiken. När han agiterade i Piteå Folkets hus trivdes han lika bra som i talarstolen under en session med Förenta nationernas general­ församling. Han studerade apartheidpolitikens groteskheter med samma skärpa som när han satte sig in i det svenska ATP-systemets labyrinter.

Ideologi och dagspolitik var för honom två sidor av samma sak. Det var ingen tillfällighet att professorn i statskunskap tillika chefredaktören för Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, gärna debatterade politiska ideologier i radio med Olof Palme. Få var förunnade den ynnesten. För mig var det högtidsstunder att som statsvetare från Lund få lyssna på dessa debatter.

Jag slogs också av att Olof debatterade med samma intensitet vare sig han mötte en professor eller en ung SSU-are på sin första klubbledarkurs.

Olof Palme deltog i främsta ledet under årtionden när den svenska modellen förverkligades och försvarades. Han gjorde Sverige känt i omvärlden och han förde världen in i det svenska folkhemmet. Övertygelsen om att demokratin var den överlägset bästa samhällsformen och att politiken erbjöd verktygen att förverkliga idéerna gjorde honom trygg och säker i det vardagliga arbetet. I den känslan myntade han på SSU-kongressen 1964 uttrycket Politik är att vilja.

8

Med värme minns jag Olof när han tillsammans med Lisbet och barnen fick koppla av under somrarna på Fårö. Utvilad, solbränd och glad hämtade han krafter och energi för uppgifter som han visste väntade. Det var den Olof Palme som tyvärr alltför få lärde känna. Där kändes det hur mycket familjen, fritiden och vänskapen betydde.

Men kanske kan läsaren av denna bok nu få komma Olof Palme lite närmare, bortom schabloner och politisk polemik. Sveriges skickligaste fotografer följde ständigt Olof Palme och han lär ha varit en av 1900-talets mest fotograferade svenskar. Bilden är ett omedelbart medium, som förmår överbrygga avstånd i tiden. Bilderna i denna bok ger en äkta och osminkad skildring – en resa genom Olof Palmes liv och gärning.

Ingvar Carlsson

9

SÖNDAGSBARN Olof Palme fick tidigt stifta bekantskap med välstånd. Den utsträckta famil­ jen Palme levde på stor fot med vindlande våningar på Östermalm, tjänstefolk och guvernanter, en herrgård i Sörmland med arton rum och privatskolor för ­barnen. Det var också en politiskt konservativ miljö. I ett Sverige som under mellankrigstiden blev alltmer socialdemokratiskt, nedrustat och väst­orien­ terat var den allmänna hållningen i familjen Palme antisocialistisk, tysk­ orienterad och Finlandsaktivistisk.

Att denna burgna och konservativa familj skulle frambringa en av den svenska arbetarrörelsens största politiker är naturligtvis pikant. För hans beundrare ­bevisar uppbrottet från familjen att Olof Palme var en fri och självständig ande, medan belackarna betraktar honom som en opportunist, till och med som en ”klassförrädare”.

Men förmögenheter kan förloras och partilojaliteter bytas, under det att mer djupgående familjemönster består. I många avseenden var Olof Palme inte en avfälling utan en representant för de grundvärderingar som präglade familjen Palme: en stark tro på vetenskap och modernitet, en mångspråkig internationa­ lism, en blandning av aristokratisk noblesse oblige och faustisk vilja till makt, ett intresse för litteratur, dramatik och retorik samt en grundmurad övertygelse om nödvändigheten av att mobilisera all sin viljekraft när det gäller att uppnå avgörande mål.

Ingenting under hans första tjugo levnadsår antydde att han skulle bli en socialistisk arbetarledare. Hans åsikter var konventionellt borgerliga, hans uppförande artigt, kanske en aning lillgammalt. Det som pekar framåt är hans passionerade intresse för litteratur och något ironiskt gäckande i hans person­ lighet, en subversiv lättsamhet som signalerade att han förbehöll sig rätten att tänka själv.

10

Olof Palme föddes den 30 januari 1927, en mild vintersöndag mellan två världskrig. Här hålls han av sin stolte far, framgångsrik direktör i försäkrings­branschen. Till skillnad från de flesta andra i den utåtriktade familjen hade Gunnar Palme ett stillsamt och eftertänksamt temperament. ”Livet är inte endast brinnande längtan efter handling och strävan efter det oerhörda”, skrev han till sin hustru vid ett tillfälle. Människan behöver också ”kärlek och ro, ömhet och stillhet”. Han undvek det offentliga livet och ägnade det mesta av sin kraft åt det av familjen Palme kontrollerade försäkringsbolaget Thule och den egna familjen.

12

Olof Palmes mor Elisabeth von Knieriem kallades ”Müsi” inom familjen. Hon kom som flykting från Lettland till Sverige 1914 och inkvarterades hos Olof Palmes farföräldrar, Sven och Hanna Palme. Kärlek uppstod mellan henne och Gunnar, en av sönerna i huset, och de gifte sig sommaren 1916. Müsi var en begåvad och viljestark kvinna – hon hade ursprungligen tänkt bli läkare – men hade svårt att finna sig till rätta i Sverige.

13

18

Olofs föräldrar hade ett lyckligt äktenskap, även om den sjuklige Gunnar oroade sig för att hustrun skulle ta barnen och flytta till Lettland eller Tyskland om han dog. Men hon blev kvar i Sverige även efter hans död 1934. Olof hade en välvillig men ganska avlägsen relation till sin tio år äldre storebror Claës men stod närmare sin syster Catharina.

Den utsträckta familjen Palme styrdes med järnhand av Olofs farfar och farmor, Sven och Hanna. Inga familjemedlemmar var dock lika direkt underordnade som Gunnar och Elisabeth.

Dels bodde de i samma hus som Sven och Hanna, dels arbetade Gunnar direkt under fadern i Thule. På morgnarna promenerade far och son – vd och vice vd i företaget – tillsammans från Östermalmsgatan till kontoret vid Kungs­ trädgården. På nästa uppslag ser vi hela den stora familjen uppställd på Svens och Hannas guldbröllopsdag 1933.

19

STUDENT När blev du socialdemokrat?

Det var en fråga som kom att förfölja Olof Palme genom livet. Ibland angav han någon enskild händelse – ett tal av Wigforss, en upplevelse under en bussresa i den amerikanska södern – men i mer eftertänksamma sammanhang erkände han att det inte fanns något Damaskus, utan att hans politiska ställningstagande växt fram långsamt i slutet av 1940- och början av 1950-talet.

Tiden vid Kenyon College i USA 1947–1948 var avgörande. Där kom han i kontakt med både mer vanligt folk och fler nya idéer än han gjort ­under sin tämligen skyddade uppväxt i folkhemmets Sverige. Efterkrigstidens USA ­vibrerade av energi, rastlöshet och optimism och Palme fascinerades av ­amerikansk politik, inte minst dess livfulla retorik. Han smittades också av den amerikanska jämlikhetsandan i vardagslivet.

Kanske för första gången i sitt liv betraktades han som en vanlig kille, ”a regular guy”, som hans amerikanska studentkompisar uttryckte det. Hans libe­ rala lärare vid Kenyon gav honom nya idéer, och under sin sommarresa besökte han Detroit och intervjuade den legendariske amerikanske fackföreningsledaren Walter Reuther, som just utsatts för ett attentat och hade en skottskada i armen.

Hemma i Sverige förstärktes Palmes studentpolitiska engagemang av hans alltmer utvecklade jämlikhetskänsla. Han kom i kontakt med unga socialister och socialdemokrater från hela Europa som bekämpade den kommunistiska ledningen i den internationella studentrörelsen. Dessutom träffade han stu­ denter från tredje världen som brottades med kolonialismen, vilket påverkade honom starkt. År 1951 – tjugofyra år gammal – gick han med i den socialdemokratiska ­studentföreningen vid Stockholms högskola. Under de senaste gångna åren hade jämlikhet kommit att bli den för honom viktigaste frågan. Och inget parti hade större vilja och förmåga att driva denna fråga i 1950-talets Sverige än det socialdemokratiska arbetarepartiet, ansåg han.

Så när statsminister Tage Erlander erbjöd honom jobbet som assistent h­ östen 1953 tvekade han inte. Han förklarade för sin fästmö Lisbet Beck-Friis att han ville ”resa med lätt bagage” i sin nya politiska karriär. I packningen ingick ­familj och barn, men i övrigt skulle arbetet komma att gå före andra intressen och ­sociala relationer.

Tage Erlander med sin unge assistent.

46

47

48

Våren 1949 värvades Palme till SFS, Sveriges förenade studentkårer. Hans uppgift blev att hantera relationerna med den kommuniststyrda ledningen för den internationella studentrörelsen. Palme kom snabbt fram till att de demokratiska studentförbunden måste bilda en egen organisation.

Till en början hade han motvind, men de andra västliga studentföreträdarna anslöt sig till hans linje efter den stora studentkongressen i Prag sommaren 1950 där kommunistiska delegater skrikit ner sina motståndare och viftat med porträtt av Stalin. Palme, som inte bara var på plats utan också tog bilder, utnyttjade situationen och fick till stånd ett beslut om att de demokratiska studentorganisationerna skulle träffas i Stockholm i december samma år.

Kongressen var dock inte Palmes första besök i Prag. Han hade varit där redan påsken 1949 och fått hjälp av den unga tjeckiskan Jelena R ­ ennerová att komma i kontakt med oppositionella studenter. Efter att Palme lämnat Prag började säkerhetspolisen intressera sig för Jelena, och hennes oroliga mor skrev då till den svenske studentpolitikern och föreslog ett skenäktenskap som skulle ge dottern möjlighet att lämna kommunistdiktaturen. Den 21 december 1949 vigdes de per korrespondens, då Palme var i London på en annan studentkonferens. Jelena kom senare till Sverige där hon utbildade sig till läkare och gifte sig. Att hjälpa henne var ingen otypisk handling för Olof Palme, vars mor också varit flykting.

49

MINISTER 1960-talet blev Olof Palmes epok. Den unge, respektlöse socialdemokraten med slarviga slipsknutar passade bra i en tid som ville ”omvärdera alla vär­ den” och ”skita i traditionerna”. Han stormade in i decenniet som politiskt underbarn och lämnade det som ansvarstyngd statsminister.

På ett sätt stod Palme ganska långt från den unga generation av radikaler som nu trädde fram. Han var bestämd antikommunist och var inte särskilt intresserad av marxismen. Han var sannolikt den enda ministern i regeringen som läst Herbert Marcuse, en av 68-revoltörernas inspirationskällor, men avfärdade honom som ”en typiskt förvirrad tysk filosof”. Den förortstillvaro i Vällingby som för både mods och unga intellektuella framstod som kvintes­ sensen av svensk tristess var för honom ett tilltalande ideal för en modern och klasslös tillvaro.

Men med sin utopiska sensibilitet, sitt engagemang för tredje världen och sin jämlikhetstro förkroppsligade Palme samtidigt decenniets radikalism, ungefär som bröderna Kennedy blev ungdomens idoler i USA. När Palme utövade politik framstod det som en personlig och oförutsägbar verksamhet.

Hans retorik var annorlunda än de flesta andra politikers, infärgad av hans existentialistiska livssyn och fylld av öppna och dolda lån från skönlitteratur och poesi. Han umgicks med författare, kastade sig in i kulturdebatten och fick till och med ett popband uppkallat efter sig, Palmes från Borås. ”Han är rörlig, sprätter åt sidan, är lättretlig, elegant och alltid redo till aktion”, ­menade Dagens Nyheters kulturchef Olof Lagercrantz.

Palme hanterade också medierna på ett nytt sätt. Han gillade att munhuggas med journalisterna och ställde gärna upp för intervjuer och bilder. Men det som verkligen gjorde honom till mediernas favorit var att han tog ställning på ett långt djärvare sätt än andra politiker. Sommaren 1965 blev han en av de första etablerade europeiska politiker som kritiserade USA:s krigföring i Vietnam, även om det bara skedde i en bisats: ”ty det är ju om Vietnam jag talar.”

Vid invigningen av järnvägs­stationen i Borlänge 1965 – bilden utsågs senare till Årets Bild.

84

85

86

Den 18 november 1963 trädde Olof Palme ut ur rollen som grå eminens. Han utsågs till konsultativt statsråd – alltså minister utan eget departement. Utnämningen fick enorm medial uppmärksamhet, inte minst på grund av att den 36-årige Palme var ett av de yngsta statsråden genom tiderna i Sverige. När han trädde inför kungen för att svära statsråds­eden var både Lisbet, sönerna Joakim och Mårten samt mamma Elisabeth på plats tillsammans med svärmor Anna-Lisa Beck-Friis (f. Bolling), som skymtar bakom hovlakejens honnör. Kanske skänkte han i denna stund en tanke åt sin farfar Sven Palme, som var nära att bli minister 1911. Familjen Palme var nu, ett halvsekel senare, tillbaka i maktens centrum, fast på den vänstra sidan av den politiska skalan. Ändå fanns det kontinuitet: viljestyrkan, språkfärdig­ heten, självförtroendet, det internationella engagemanget, utvecklingsoptimismen. Efter hand skulle också släkten Palme komma att känna stolthet över hans politiska gärning.

87

REGERINGSCHEF Olof Palmes första år som statsminister hade gjort många besvikna; vad hade hänt med den radikale 1960-talspolitikern och var kom den försiktige stats­ ministern ifrån?

Men under hösten 1973 framträdde nya och dolda sidor hos Palme. Under Norrmalmstorgsdramat visade sig den disträe idépolitikern vara en effektiv och kylig ledare. Någon tid senare överraskade han den intellektuella vän­ stern genom att slå hårt mot de journalister som avslöjat Sveriges hemliga under­rättelsetjänst. Och efter 1973 års val, som resulterat i ett jämviktsläge mellan de två blocken, förvandlades den hårde konfrontationspolitikern till en skicklig samarbetsingenjör. Palme hade tagit steget från ungt löfte till hård­ hänt resultatpolitiker, en inte alltigenom behaglig upplevelse för en del av hans beundrare. Många hade svårt att förstå att Palme på en gång kunde vara en idealist och en realpolitiker.

Reformtakten var hög. Arbetsmarknaden stöptes om med medbestämmande och anställningstrygghet, hela högskolan strömlinjeformades och den jäm­ ställda familjepolitiken sjösattes. Dessutom var Sverige mer utrikespolitiskt aktivt än någonsin förr. Det kalla kriget gick på sparlåga och det var en gynn­ sam tid för ett litet, neutralt land som ville motverka supermakternas inflytande i tredje världen. Palmes utrikespolitiska register var långt bredare än Vietnam­ kriget: han ivrade för en nordisk ekonomisk union, flörtade med möjligheten till ett EG-medlemskap, stödde den nya demokratiska regimen i Portugal, utvecklade kontakterna med länder i Afrika och besökte Kuba.

Hösten 1976 tog rekordåren abrupt slut och Sverige kastades in i en eko­ nomisk kris. Men då hade socialdemokraterna redan förlorat makten. Under Palmes sista år före maktskiftet hade den ena skandalen efter den andra under­ grävt förtroendet för socialdemokraterna: smuggelpengar till Finland, fack­ basen Hasse Ericsons semester i Francospanien och inte minst Astrid Lindgrens och Ingmar Bergmans problem med skattesystemet.

Framför Kanslihuset.

130

131

132

133

Föregående uppslag: Några dagar innan Palme valdes till partiledare fick Expressenfotografen Jan Delden tillträde till det något större radhus i Vällingby som familjen flyttat till efter sonen Mattias födelse i maj 1968. Men när Palme väl blivit statsminister blev hemma-hos-reportagen mer sällsynta.

Den tidigare tillgängligheten minskade och den extranyckel till radhuset som tidigare förvarats i en träsko under trappan flyttades till en mer undanskymd plats bakom trädgårds­ bänken. För Lisbet – som numera arbetade som psykolog med ansvar för den mentala hälsan hos femtusen förskolebarn i västra Stockholm – hade det också blivit viktigare att freda privatlivet. ”Olof ser värdet av samspel med pressen och jag ser värdet av avstånd”, förklarade hon i en av sina fåtaliga intervjuer.

134

Stämningen var elektrisk när de 350 ombuden på den social­demokratiska kongressen valde Olof Palme till sin ledare i september 1969. Svenska Dagbladet hade visserligen varnat dem för Palme genom att citera Lenin: ”Arbetarna är de enda verkliga socialisterna – bakom intelligentian och överklassen kan potentiella förrädare dölja sig.” Men ombuden – som var till 90 procent medelålders män och hade namn som Kurt, Tore och Rolf – litade på att Olof Palme skulle vara en ansvarsfull ledare men förväntade sig också att han skulle flytta fram arbetarrörelsens positioner. Erlander var också lättad. Han hade lyckats med något som är få demokratiska ledare förunnat – att få utse sin egen efterträdare. På bilden ovan, som utsågs till Årets Bild 1969, döljer han ett innerligt skratt.

135

MOTVIND Den 30 januari 1977 fyllde Olof Palme femtio år. I vanlig ordning ville han inte ha någon extravagant fest. Men femtioårsdagen är en viktig rite de passage i ­Sverige som är svår att undandra sig. Det blev kaffe med hyllningar i Folkets hus av ledande socialdemokrater, bland andra Willy Brandt och Bruno Kreisky.

På livets middagshöjd kunde Palme vara nöjd med mycket. Han hade gjort en imponerande karriär, hade ett stadigt äktenskap med Lisbet och tre söner: Joakim, 18, Mårten, 15, och Mattias, 8. Efter valförlusten 1976 hade han mer tid över och ägnade sig bland annat åt Socialistinternationalen, en insomnad organisation som han blåst liv i tillsammans med Kreisky och Brandt. Dess­ utom var han på väg att sluta röka.

Men han ville återerövra makten. Olof Palme var en intensiv tävlings­ människa; när han förlorade blev han arg på sig själv och spelade i ursinne, menade hans tennispartner Harry Schein. Även om han kanske inte var ursin­ nig på den borgerliga regeringen Fälldin var han fast besluten att återvända till Kanslihuset.

Trots detta valde Palme att släppa fram en folkpartistisk regering när den borgerliga alliansen kollapsade över kärnkraften i oktober 1978. Han såg goda relationer med partiledaren Ola Ullsten som en investering för framtiden. Men reaktionerna inom arbetarrörelsen blev starkt negativa; många ogillade att Palme sträckt ut en hjälpande hand.

Socialdemokraterna rasade i opinionsmätningarna under 1979 och Palme började ångra sitt statsmannalika försök att bygga en stabil liberalsocial­­demokratisk allians för framtiden. Han hade dessutom andra problem.

LO drev frågan om löntagarfonder vidare, trots Palmes försök att mildra det radikala förslaget. Kärnkraftsolyckan i Harrisburg hade dessutom lett till att han gått med på en folkomröstning om kärnkraften för att hålla ihop det social­ demokratiska partiet.

Valet 1979 blev mycket jämnt men efter att 20 000 utlandsröster räknats stod de borgerliga partierna som segrare. ”Skattesmitarna avgör valet” var Aftonbladets rubrik.

Valtal i Fredrika Bremergymnasiet i Haninge utanför Stockholm.

206

207

208

Palme var mer entusiastisk än skicklig som skidåkare. Men flera avgörande händelser i hans liv ägde rum i samband med skidfärder. Romansen med Lisbet hade inletts på allvar under en skidsemester i Lappland 1952 och det var under en skidtur med Sten Andersson och Ingvar Carlsson i Jämtlandsfjällen vintern 1969 som han lät sig övertalas att ställa upp som partiledarkandidat. Familjen vintersemestrade ofta i Idre, där den stora bilden togs 1977. På den mindre bilden, som är från 1971, drar Palme treårige Mattias i pulkan och Lisbet åker efter.

Nästa uppslag: Palme hade svårt för Götaplatsen i Göteborg med dess monumentala, neoklassiska arkitektur. Men det var där han avslutade sina valrörelser och ibland framträdde på första maj, som till exempel 1977. Palme var nu i början av sina oppositionsår och på ett sätt var det en läglig tid att stå utanför regeringsansvaret. Bara några månader efter den borgerliga regeringens tillträde hösten 1976 hade Sveriges ekonomi sjunkit som en sten. Palme var inte sämre politiker än att han placerade ansvaret hos sina efterträdare. De borgerliga partiledarna ”hade satt sig vid ett dukat bord” och sedan glupskt plundrat skafferiet, menade han.

209

210

211

ÅTERKOMST Olof Palme har beskrivits som allt från liberal till rödglödgad marxist. Men han var inte en starkt ideologisk person. Han hade blivit vuxen precis efter andra världskriget, kanske den tid i 1900-talets historia då man varit mest skeptisk till de stora tankesystemen. Det fanns inga svar på de stora frågorna, m ­ enade de 1940-talsförfattare som präglade honom; individen var tvungen att själv hitta mening i en kaotisk värld.

Däremot trodde han på vikten av att ta ställning, att ha ideal och värderingar (till skillnad från system). För egen del kom han fram till att jämlikhet var det centrala värdet. Som politiker sökte han på pragmatiska sätt att förverkliga ett mer jämlikt samhälle och en mer jämlik global ordning, vilket ibland gjorde honom till liberal, ibland till socialist. När han skulle precisera var han stod ideologiskt brukade han svara att han var ”demokratisk socialist”, som till exempel i den sista partiledardebatten inför segervalet 1982: ”Visst är jag demokratisk socialist, som Branting när han genomförde röst­ rätten, som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om omtanke och solidaritet människor emellan.”

Att återkomma som statsminister efter sex år i opposition var en stor person­ lig triumf för Palme. Men det var en ny situation för honom. För första gången var han tvungen att skära på allvar i statsfinanserna, något som väckte starkt motstånd inom fackföreningsrörelsen. ”Rosornas krig” mellan LO och KjellOlof Feldts finansdepartement bröt ut.

Socialdemokraterna lyckades med sitt krisprogram och vann även 1985 års val. Men månaderna efter valet blev tunga. Palme var trött och deprimerad, inte minst på grund av ”Harvardaffären”, i sig trivial, men ovanligt obehaglig för Palme eftersom den involverade hans äldste son Joakim. Han lekte med tanken på att avgå som statsminister och uttryckte intresse för posten som FN:s flyktingkommissarie.

Fram mot nyåret 1986 hade han återhämtat sig. Det här är ”möjligheternas år”, förklarade han för en journalist som intervjuade honom på eftermiddagen den 28 februari. Några timmar senare sköts han till döds i hörnet av Tunnelgatan och Sveavägen – mindre än en kilometer från sitt barndomshem, ett ­hundratal meter från det socialdemokratiska partihögkvarteret, bredvid den kvinna han varit gift med i trettio år.

Efter valsegern 19 september 1982.

230

231

232

”I kväll är det härligt att vara socialdemokrat”, ropade Palme till den rusiga folkmassan i Folkets hus i Stockholm valnatten 1982. Han hade äntligen vunnit en stor och definitiv seger.

Socialdemokraterna hade fått 45,6 procent av rösterna och avståndet mellan blocken var det största sedan 1968. 1976 hade han varit den förste socialdemokratiske parti­ledaren som förlorat ett val på fyrtiofyra år. Nu var han den förste socialdemokratiske partiledaren som återtagit makten sedan 1924, då Hjalmar Branting bildade sin tredje regering.

I tv-huset mötte han den avgående statsministern Thorbjörn Fälldin som under det sista året lett en minoritetsregering bestående av Folkpartiet och Centerpartiet. De sex borgerliga regeringsåren hade varit stökiga med många konflikter, avgångar och regeringsombildningar. Det största problemet hade varit Centerpartiets kärnkraftsmotstånd, men det fanns också motsättningar mellan de socialliberala partierna i mitten och det mer välfärdsstatsfientliga Moderata samlingspartiet. De borgerliga hade också haft oturen att få makten under 1970-talets ekonomiska strukturkris.

Till skillnad från Palme kunde Fälldin inte hävda att han överlämnade ett ”dukat bord”.

233

Löntagarfonderna hade börjat som ett stillsamt vinstdelningsförslag från Folkpartiet, omvandlats av Rudolf Meidner och LO till ett radikalt program för förändring av ägarförhållandena i svenskt näringsliv och slutligen bantats ner av den socialdemokratiska partiledningen till en modest reform som knappast kunde beskrivas som en socialistisk offensiv.

Men det hjälpte inte. För den borgerliga oppositionen hade löntagarfonderna blivit ett effektivt propagandaverktyg.

När fonderna beslutades i riksdagen i oktober 1983 ägde en gigantisk demonstration rum i Stockholm. Bland demonstranterna fanns Olofs bror Claës (i mitten av bilden), som kanske besvärades av att folkmassan skanderade ”Palme fegis! Palme fegis!” Varken Palme eller Feldt hade varit särskilt entusiastisk för löntagarfonderna i deras ursprungliga form. Vid omröstningen i riksdagen skrev finansministern – ovetande om fotografens teleobjektiv – den berömda dikten: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.

Sen ska de fyllas med varenda pamp, som stött oss så starkt i våran kamp.

Nu behöver vi inte gå flera ronder, förrän hela Sverige är fullt av fonder.”

234

Den 28 februari 1986 klockan 23.21 sköts Olof Palme till döds på Sveavägen i Stockholm.

258

259

260

261

262

263

REDAKTIONENS TACK Redaktionen vill först och främst tacka familjen Palme som med Joakim i spetsen på ett generöst sätt hjälpt oss med familjens – och Olof Palmes – egna bilder.

Många andra har också bidragit, var och en på sitt sätt, och redaktionen vill även tacka Karin Andersson, Joakim Berglund, Stephan Bergman, Roger Berzell, Madeleine Biörck, Gabriella Bruske, Hanna Bäärnhielm, Peter Frisell, Anna Hild, Mark Isitt, Bibbi Johansson, Carin Jämtin, Lisa Karlsson, Marianne Lindgren, Per Lindström, Maud Nycander, Torsten Nyström, Marianne Odelhall, Mikael Persson, Mia Bengtsson Plynning, Anna Sanner, Joakim Ståhl, Peter Thunborg, Bo Toresson och Nina Wadensjö.

© Bokförlaget Max Ström, 2016 Text: Henrik Berggren Bildredaktion: Jacob Forsell, Marcus Erixson och Susanna Forsell Projektledare: Jeppe Wikström Projektsamordning: Frida Axiö Formgivning: Patric Leo Original: Petra Ahston Inkapööl Faktagranskning: Johan Erséus Repro: Linjepunkt Tryck: Graphicom, Italien, 2016 ISBN 978-91-7126-361-2 www.maxstrom.se