Ursäkta mig!
Argument som driver och bromsar klimatomställning
NiNa Wormbs & maria Wolrath söderberg
makadam
makadam förlag
göteborg · stockholm
www.makadambok.se
Utgiven med stöd från
Riksbankens Jubileumsfond
Ursäkta mig! Argument som driver och bromsar klimatomställning
© Nina Wormbs & Maria Wolrath Söderberg
© Illustrationer: Alexander Cyrén
Författarfoton: Isabelle McAllister
Tryck Bulls Graphics, Halmstad 2024
isbn 978-91-7061-466-8
iNNehåll
▸ hur i all världeN ska maN leva sitt liv? 7 ▸ är det verkligeN mitt aNsvar? 19 ▸ koNto eller budget 29 ▸ Jämförelse 37 ▸ Praktiska hiNder 47 ▸ målkoNflikterNa 57 ▸ Jag är bara mäNsklig 67 ▸ lilla Jag 75 ▸ eller alla tillsammaNs 85 ▸ att komma loss 91 ▸ vad kaN du göra? 97 ▸ klimatsamtal – tio sätt att börJa Prata 103 forskNiNgeN bakom bokeN och ytterligare fördJuPNiNgar 111 bok-, Podd- och filmtiPs fråN aNdra omställare 118 tack 123
▸ Hur i all världen ska man leva sitt liv?
Hur man ska leva sitt liv är en fråga som människor alltid har tampats med, och den är inte mindre aktuell i dag.
Den ökning av välstånd som stora delar av världen fått uppleva under det senaste århundradet bygger i mångt och mycket på att vi har använt lättillgänglig energi i form av fossila bränslen som olja och kol. Genom att bränna dem har vi långsamt ökat atmosfärens temperatur eftersom koldioxiden skapar vad man på 1980-talet kallade för en växthuseffekt. I dag säger vi global uppvärmning. För att inte jorden ska bli obehaglig och till och med obeboelig för människan måste vi sluta släppa ut koldioxid och istället försöka fånga in den koldioxid som vi har släppt ut.
Samtidigt vill de flesta av oss fortfarande bo i varma och stora hus, äta god och exotisk mat och flytta på oss lite hit och dit då och då.
Svaret på hur detta ska kunna ske samtidigt är inte ett, utan många.
Även om de flesta är överens om att vi måste sluta släppa ut koldioxid så är inte alla överens om hur det ska gå till. Vi är
7
inte heller överens om hur vi ska leva våra liv. Och hur skulle vi kunna vara det?
Det kan också verka som om vi människor är helt oförmögna att ändra vårt beteende för klimatets skull. I medier och politiska debatter finns det en berättelse som utgår från vad vi misslyckas med, inte vad vi klarar av. Och på ett sätt stämmer det. Omställningen till ett hållbart samhälle går alldeles för långsamt. Med den här takten kommer vi inte att nå de mål vi har satt upp och enats om, varken i Sverige eller internationellt.
Och det är dåliga nyheter. Klimatförändringarna i Sverige handlar redan om torka och bränder, översvämningar och arter som dör ut. På ganska kort sikt kan vi också vänta oss stora flyktingströmmar från områden i och utanför Europa där det inte längre går att leva. På längre sikt kan Golfströmmen tappa ännu mer kraft än den redan gjort vilket kan leda till ett ohanterligt kallt klimat. Ändå tycks detta inte sätta tillräcklig fart på tillräckligt många. Omställningen går för trögt.
Samtidigt finns det faktiskt människor som lyckas ändra sina liv för klimatets skull. Som börjar leva annorlunda. Hur gör de?
Man skulle kunna tro att allt handlar om kunskap. Att människor är okunniga om hur snabbt förändringarna går och hur omfattande de är. I så fall är lösningen ganska enkel: vi måste informera bättre.
Men de flesta människor i Sverige har kunskap. De vet tillräckligt. De känner till växthuseffekten, vet att det är fossila
8
bränslen som är den stora boven och har läst om både artdöd och havsförsurning. Men de fortsätter att leva som om de inte visste.
Vad är det för sorts kunskap som måste till för att vi ska börja göra annorlunda?
Det undrade vi också. Och i en studie kunde vi se att det är vissa typer av kunskap som faktiskt leder till handling. Egna erfarenheter och upplevelser av klimatförändringar kan till exempel göra att den kunskap man har blir mer verklig. Skogsbränderna sommaren 2018, översvämningar hemma eller utomlands, sinande brunnar på landställen är tre exempel på när en kunskap som låg gömd kunde bli mer tillgänglig eller till och med påträngande. Erfarenheten innebar en insikt om att klimatkrisen är här och nu. Inte där och sedan. Klimatkrisen berör oss som lever i dag, och den kommer att beröra våra barn. Och våra barnbarn. Människor som vi älskar.
Samtidigt kan sådana insikter göra en väldigt rädd. Det kan vara oerhört drabbande och skakande att förstå omfattningen av klimatkrisen på djupet. Det är svårt att värja sig när man får upp ögonen. Men rädslan kan omvandlas till handling.
Att inse storleken på de egna utsläppen kan också vara ett tillfälle när kunskapen omvandlas. Kanske har man länge varit ganska nöjd med sina egna ansträngningar. Man sopsorterar och återvinner miljöfarligt avfall. Kanske släcker man ljuset i delar av bostaden där man inte är, och är noga med att inte slänga mat. Man har tänkt att man är duktig och då kan man
9
unna sig en flygresa och nya kläder. Man är ju en sådan person som bryr sig och anstränger sig, eller hur? Men så förstår man att en flygresa tur och retur New York motsvarar mer klimatpåverkan än två personer i Nigeria eller Bangladesh i genomsnitt åstadkommer på ett helt år. Att den genomsnittliga fossilbilen under ett års körning genererar mer utsläpp än hela årsbudgeten av utsläpp för en person som vi måste ner till om bara några år. Att en entrecote varje fredag under ett år ger samma verkan på klimatet som ett halvt ton koldioxid. Man kanske visste att utsläppet var stort, men inte att det var så stort.
Att bli uppmärksam på proportionerna öppnar också ögonen för frågor om rättvisa. Vem får egentligen använda det lilla utsläppsutrymme vi har kvar? Ska jag ha mer än du? När man får syn på sådana perspektiv slår samvetet till och att leva hållbart blir plötsligt en moralisk fråga.
Det smärtar när man inser att ens handlingar inte motsvarar den man vill vara. Och det är obehagligt när en sådan spricka uppenbarar sig. Man vill försöka laga den och bli hel igen. Och ett sätt är att hitta argument för sitt handlande. Varpå man kan fortsätta att leva som tidigare, i förvissningen om att man har en ursäkt.
10
De här argumenten eller ursäkterna gör det möjligt att fortsätta som vanligt. Men det har visat sig att om man blir uppmärksammad på att de är felaktiga eller problematiska så blir argumenten mindre användbara – den inre sprickan känns och manar till handling. Det gäller särskilt om ursäkten inte längre är gångbar bland ens vänner, familj eller arbetskamrater. Om vännerna säger: ”Men hallå! Så där kan du ju inte tänka. Det tar decennier att sopsortera ihop lika mycket sparade utsläpp som din flygresa till Thailand släpper ut. Och förresten, då behöver du ju konsumera jättemycket för att få ihop alla de där förpackningarna som du ska samla in.” Då blir argumentet obrukbart.
Många som har överkommit trögheten beskriver en lättnad. Man kan leva med sig själv: ”det känns bra i kroppen”, ”man är med och bidrar”. Andra berättar om att de har upptäckt nya sätt att vara, till exempel hur roligt det kan vara att resa med tåg i Europa. Och så finns det de som betonar värdet av att kunna inspirera andra. Och framför allt att kunna ”se sina barn i ögonen”.
Jag har 3 barn och känner ett ansvar att göra mitt yttersta för att de ska få en bra framtid. Jag vill vara den som tar ansvar även om ”ingen annan” gör det. Om mina barn tittar mig i ögonen och allt gått åt helvete vill jag kunna stå för mina handlingar och säga att jag verkligen försökte.
11
Men varför går då omställningen så trögt? I den här boken
redogör vi för två studier där vi intresserar oss för den stora gruppen som vet att klimatkrisen är allvarlig och egentligen vill leva hållbart. De känner ett ansvar för klimatfrågan och för sina egna utsläpp av koldioxid. Många av dem gör ändå saker som skadar klimatet. Hur tänker de då? Och vad är det som driver den mindre grupp som faktiskt gör livsstilsförändringar för klimatets skull?
Som forskare har vi själva den filosofiska utgångspunkten att människor i välbeställda länder har ett individuellt ansvar. Alla tycker inte det. En del menar att ansvaret för den globala uppvärmningen ligger hos politiker eller organisationer. De menar att man som individ istället bör utöva sin demokratiska plikt vid allmänna val om man vill påverka de system som orsakar utsläpp. De ser utsläpp som ett systemproblem.
Vår utgångspunkt är att det nästan aldrig är antingen- eller utan nästan alltid både-och. Vi menar att klimatfrågan är både ett systemproblem och en fråga om individuella utsläpp. Att våra individuella utsläpp också är en del av ett system gör det svårare för alla oss individer som sitter djupt fast i vanor som möjliggjorts av fossila bränslen.
Forskningen är emellertid enig om att vi måste ändra våra beteenden för att vi ska kunna nå de klimatmål som vi har beslutat om i internationella klimatavtal och minska risken för de existentiella hot som en dramatisk uppvärmning innebär. Och beteenden brukar vara något som individer gör. Det kan hand-
12
la om att äta kött, att konsumera kläder och elektronik, att bo stort eller att resa.
Men det är svårt att ändra beteenden. Och när vi dessutom inte är eniga om vilka beteenden som ska ändras, och vilka människor som ska ändra på sig, då blir det supersvårt.
Därför tror vi två att det är bra om vi alla diskuterar detta mer, både i det offentliga och mellan individer. Det är nämligen i sådana diskussioner som vi tillsammans kan försöka komma fram till vad som är önskvärt och hur vi ska nå dit. Det är tillsammans som vi kan förändra de normer som också påverkar våra system. Vi hoppas att vår bok kan bidra till sådana diskussioner.
Vårt syfte med den här boken är med andra ord dubbelt: vi vill både förmedla våra forskningsresultat och visa på vägar till omställning för dem som vill försöka ändra hur de lever sina liv.
Vi har redan publicerat våra forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter men i den här boken vänder vi oss till en bredare publik. Det rör alltså två studier. Den ena handlar om hur människor resonerar om sina egna handlingar när de gör något som skadar klimatet trots att det krockar med deras intention eller kunskap. Den andra handlar om hur människor resonerar som har gjort en stor beteendeförändring för klimatets skull, nämligen att sluta flyga. När vi la dessa två studier bredvid varandra såg vi saker som vänder upp och ner på en del utbredda och deprimerande idéer om vad som hindrar respektive leder till förändring – och vi fylldes av hopp och energi. Det vill vi också förmedla!
13
Studierna är kvalitativa, vilket innebär att vi har tittat närmare på vad människor skrivit. När vi har analyserat och tolkat det har vi sett mönster. Vi har däremot inte räknat och fått statistiska resultat. Vi är båda humanister och intresserade av variationen i hur människor resonerar, hur berättelser formas och hur mening skapas. Vi säger ändå lite om vad som är vanligare och mer ovanligt och har delvis strukturerat boken på det sättet: de allra vanligaste sätten att resonera kommer först.
Forskningen gick till så att vi distribuerade två enkäter till grupper som vi var intresserade av att studera. Den första gruppen var människor med hållbara ambitioner som ibland agerar mot sin intention eller sin kunskap. Den andra gruppen var människor som slutat flyga av klimatskäl. I den första undersökningen fick vi 399 svar och i den andra 673 svar. Vi analyserade dessa svar och fick fram argument både för att fortsätta som vanligt och för att ändra beteende. I båda fallen kunde vi också identifiera sätt att tänka som låg bakom argumenten. För den som är intresserad av att läsa de vetenskapliga publikationerna finns det ett kapitel i slutet av boken där referenserna till både våra studier och annat material finns samlade.
Alla citat som står med särskild stil – som det på s. 11 från föräldern – eller inom citattecken kommer från våra undersökningar. Det är så personerna har svarat i våra enkäter. Ibland har de givit oss längre svar, med fler argument eller resonemang, men vi har gjort urval för att illustrera just en typ av resonemang. Det är många som använder fler än ett argument.
14
Efter ett inledande kapitel om spänningen mellan individen och systemet går vi igenom de vanligaste argumenten som vi hittade i vår första studie i var sitt kapitel. I varje kapitel diskuterar och kommenterar vi också argumenten med utgångspunkt i deras uppbyggnad och i relation till forskning. Dessutom belyser vi argumenten med kunskap från den andra studien. Efter att vi har gått igenom alla argument från den första studien följer ett kort kapitel där vi sammanfattar den andra studien, av dem som slutat flyga av klimatskäl.
Vi avslutar med två kapitel som handlar om vad man kan göra om man vill förändra sitt beteende och om man vill börja tala med sin omgivning om frågor som rör klimatet och de individuella utsläppen. Dessa kapitel baseras inte på material från vår studie utan bygger på andras forskning om omställning och på kunskaper i retorik.
Vi anser att det är fullt möjligt att diskutera moraliska frågor utan att vara en person med ett fläckfritt moraliskt förflutet. Vi menar också att man kan diskutera och kritisera handlingar som är tveksamma från ett hållbarhetsperspektiv, även om man själv har bil och dessutom har flugit mycket. Dels går det inte att leva i det samhälle vi har utan att släppa ut koldioxid. Bara de utsläpp som genereras för vår räkning av den offentliga servicen, så som vägar, sjukvård och skolor, skapar högre utsläpp per person än den nivå vi måste ner till. Dels är det svårt att minska det individuella utsläppet, när hela kulturen och samhällsstrukturen är så uppbyggd kring det fossila. Om vi kräver
15
total renlevnad av varandra blir det inte många röster kvar att lyssna på. Varken vi som skrivit den här boken eller de som ingår i våra forskningsstudier är några perfekta människor. Men det är aldrig för sent att ändra beteende; varje kilo koldioxid vi inte släpper ut spelar roll.
16
Samtidigt vet vi att trovärdigheten i vår argumentation är beroende av hur vi själva lever som individer, vare sig vi vill eller inte. Vi kan inte argumentera för att svenskarnas semesterflygande borde begränsas om vi själva flyger till Mallorca. Vi kan inte köpa mängder av jeans som vi aldrig använder om vi samtidigt hävdar att andra inte borde ägna sig åt den sortens konsumtion. Det gäller också för oss som skriver den här boken. Så vi låter bli.
Vi, Nina och Maria, kämpar på, försöker att avstå det vi har svårt att försvara och gör vårt bästa för att fatta beslut som är välgrundade. Vi försöker till exempel båda att äta mindre ost, som vi älskar. Men vi är också bara människor. Precis som du.
17
▸ Är det verkligen mitt ansvar?
Vi är intresserade av hur individer resonerar om sina egna handlingar i relation till klimatet. Men kanske måste man ändå först fråga sig om det verkligen spelar någon roll vad individen gör.
Är inte klimatkrisen egentligen ett systemproblem som måste lösas på en nivå långt ovanför den vanliga medborgaren och med ny och bättre teknik?
Frågan är befogad och som vi berörde i inledningen är detta ett vanligt argument i den allmänna debatten.
Låt oss börja med frågan om ansvar. Det är inte individens ansvar, säger man då, utan politikens, eller företagens, eller ”samhällets”. Men argumentet finns också i våra studier av individer. I en av våra enkäter lät det så här:
Omställningen från fossila bränslen, kött och överkonsumtion ligger inte bara hos medborgaren utan mer ansvar finns inom industrin och framför allt politiken
Personen som svarade så sköt inte över allt ansvar på andra, men pekade på att det ”inte bara” var folkets ansvar att ställa om.
19
