De
första, gripbara minnena jag
har av mitt liv är bland de
allra blodigaste. Jag var nio år gammal när den by jag växte upp i ödelades. Bilderna som kommer till mig när jag återkallar den dagen är hur jag leker tillsammans med några andra barn i byn. Vi springer omkring bland de vuxna som rensar ogräs på åkern. Det är tidig morgon, sen höst, och bitande kallt. Min andedräkt blir till ånga i luften. Vi kastar oss runt de vuxnas ben, rullar runt i den halvfrusna leran, skrattar. Jag kommer inte ihåg namnet på byn, eller ens på någon av byborna. Allt som hände innan denna dag är inte mer än antydningar till minnen, suddiga fragment av ett obetydligt liv som jag har föraktat. Föraktat och därför glömt. Men jag minns mitt eget namn. En av kvinnorna ryckte tag i mig när jag råkade knuffa till henne. ”Lugna dig, Erik”, sade hon. ”Du skrämmer de andra barnen.” Just de orden har etsat sig fast i mitt huvud. Det är ett av de klaraste minnena jag har från min barndom. Jag var för våldsam. Jag skrämde de andra barnen. Varför visste jag inte, och jag hade inte tid att fråga kvinnan heller. Det nästa som hände var att någon började skrika. Och skrika, och skrika. ”Söderlänningar! Söderlänningar!” ”Rädda barnen!” ”Göm er!” Panik bröt ut. Vuxna sprang fram och tillbaka som vettvillingar 11
Krigarhjärta.indb 11
08-04-04 16.54.08