9789164206121

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se isbn 978-91-642-0612-1 © Rosa Ventrella 2018 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2019 This edition published in agreement with Newton Compton Editori s.r.l. through MalaTesta Literary Agency, Milan.

Originalets titel: Storia di una famiglia perbene Översättning: Malin Emitslöf Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Ferdinando Scianna / Magnum Photos Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019

Jag kommer aldrig att glömma den dagen som mormor Antonietta gav mig smeknamnet Ondhjärta. Regnet vräkte ursinnigt ner, den sortens regn som kommer bara några få gånger om året. När det händer kan man höra hur pålands­ vinden skakar om allt med sitt vinande och känna hur blo­ det fryser till is i ådrorna. Vägen längs havet blev till en enda smutspöl. De övergivna åkrarna och den glesa vegetationen runtomkring Torre Quetta var förstörda och slokande, som nedslagna av det piskande regnet. Det var april månad. En av de regnigaste vårarna på trettio år, som gamlingarna i mitt kvarter skulle konstatera några dagar senare.

Trots avrådan från mamma och mormor, som kunde tol­ ka vindens sus, hade jag insisterat på att gå ut. ”När havet ger ifrån sig djävulens läte gör jorden uppror”, hade mormor sagt när jag med beslutsam min klev ut genom ytterdörren. Jag hade sett på dem båda, mor och dotter: den ena upptagen med att riva pecorino, precis som varje dag före lunch, och den andra med att skära en tjock skiva bröd. Jag ryckte bara nonchalant på axlarna, gick ut och trotsade deras uppmaningar. Jag ville se det stormiga havet på nära håll, och framför allt ville jag förstå om det skrämde mig.

Jag sprang förbi stadsmuren i vit sten medan jag vinkade till ett par grannfruar som stod på sina trösklar och gran­ skade himlen, som de gamla etruskiska teckentydarna. Jag kände vinden ta tag i håret och piska mig i ansiktet, men jag hade inte en tanke på att vända tillbaka. Med två stora skutt 11

tog jag mig nerför stentrappan som ledde från stadsmuren till strandpromenaden, skyndade mig förbi teater Margherita och vidare över piren mot området där vågbrytarna låg. Jag ville se havet i hela dess arrogans.

När jag närmade mig Torre Quetta hörde jag för ett ögon­ blick en inre röst som viskade åt mig att vända hem. Återigen såg jag framför mig mamma som sa åt mig att inte gå ut.

Blicken som milt varnade mig och huvudet som vaggade åt höger och vänster innan hon avslutade diskussionen med de vanliga orden: ”Du är till och med mer envis än din far.” Och jag såg framför mig mormor, som trots sina försök att tämja mig med stränga förebråelser var lika foglig som sin dotter.

Till och med till utseendet var hon mjuk. En kortväxt kvinna med stor, slapp byst som föll ner över magen.

Jag ruskade på huvudet, för jag ville inte låta bilden av dem beröva mig modet. Med ett hårt grepp om klänningen som nådde mig ner till vaderna och som jag hoppades kunna använda som livlina, gick jag fram till klipporna. De jätte­ lika vågorna skummade och kastade sig mot stenblocken vid stranden för att sedan slås sönder i genomskinliga spillror.

Horisonten var dimmig och smälte samman med havet som såg ut som en stor bläckplump. Hänförd som jag var av den mäktiga utsikten lade jag inte ens märke till hur hotfull him­ len hade blivit, mörk som om det var natt fastän det var mitt på dagen. När regnet började ösa ner hade jag ingen chans att hinna tillbaka hem. Snart var konturerna på husen i den gamla delen av Bari utsuddade, omsvepta av den mörka him­ len. Den hårda vinden slet och drog i havsytan, piskade upp ett slags dimma som sedan slogs sönder i en mängd små vita droppar.

Vad ska jag nu ta mig till? tänkte jag och såg mig omkring.

Bakom mig reste sig ruinerna av Torre Quetta, ett torn 12

som under kriget hade använts av soldaterna för att upptäcka fiender som kom från havet. Väggarna var grå och vegeta­ tionen runtomkring gles och livlös. Jag gick fram till porten som hölls stängd med hjälp av rostig ståltråd, medan regnet slog som små blykulor mot mitt huvud. Jag hade inget val.

Därinne skulle jag vara i säkerhet.

Jag sköt upp dörren, som protesterade med ett olycks­ bådande knarr, och klev in. Framför mig öppnade sig ett cirkel­format rum med två öppna fönstergluggar från ­vilka man kunde övervaka kusten. På golvet låg en gammal madrass, och en bit längre in stod ett aluminiumkärl med blåmålad kant som var sprucket på flera ställen. Jag var bara nio år gammal på den tiden, och jag kunde inte veta att Torre Quetta var platsen dit de prostituerade tog sina kunder.

Så jag slog mig ner och hoppades att madrassens ägare inte skulle komma tillbaka alltför snart. Jag kramade om mina ­axlar för jag var dyngsur från topp till tå och hade bör­ jat huttra. Jag betraktade mina fötter som stack ut ur trä­ skorna. Tårna var svarta av lera, huden blank av regnvatten så att den såg ännu mer olivfärgad ut. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet och jag var rädd, men det skulle jag aldrig erkänna, väl hemma igen.

När jag kom tillbaka hem hade jag ingen aning om vad klockan var. Himlen hade blivit klar igen och vinden hade mojnat. Från havet spred sig en stark lukt av rutten tång, men så snart jag kom upp till stadsmuren ersattes stanken av en härlig doft av basilikasås och ugnsstekt kött. Långt borta vid horisonten syntes fortfarande en och annan molntuss som såg ut som dun som svävade i luften. Belåtenheten över att tappert ha klarat av äventyret vid Torre Quetta förbyttes snart i rädsla för hur pappa skulle reagera. Vad skulle han säga om min tanklösa nyck? Hur mycket skulle han skälla på mig den 13

här gången? Tanken på de ljusa ögonen som glödde av ilska och de spända käkarna som förvrängde hans vackra ansikte skrämde mig mer än ovädret som nyss dragit förbi.

Plötsligt hade mina ben blivit tunga som bly och jag fick kämpa för att fortsätta framåt. Även huvudet kändes ­outhärdligt tungt för min späda flickkropp att bära upp, som ett ägg som balanserar på ett halmstrå.

Grannfru Angelina hälsade på mig från sitt fönster där hon stod och skakade av bordsduken. ”Marì, vad i all sin dar har du råkat ut för? Har du ram­ lat i vattnet?” frågade hon förfärat. Jag skakade på huvu­ det men hade ingen lust att svara henne. En bit längre bort stod m ­ amma och mormor på tröskeln och väntade på mig.

Mamma var blek och tilltufsad som en trasa slängd i tvätt­ korgen. Mormor, som stod med ryggen krum över den korta och satta kroppen, visste inte vad hon skulle säga, på grund av den där stora taggen som jag hade pressat in i hennes hjärta ända sedan jag var ett spädbarn. Aldrig hade hon kun­ nat ­föreställa sig att hennes lilla dotterdotter skulle bli ett så otämjt och bångstyrigt barn.

Det var inte så att mormor saknade talförmåga, för när hon ville kunde hon minsann prata på oavbrutet, om de ­tusentals sysslor hon var tvungen att utföra under dagen och om de som väntade henne dagen därpå. Eller om morfar – må han vila i frid – som hade gift sig med henne när hon fort­ farande var oskuldsfull och oerfaren och sedan fått se henne bli en rådig kvinna kapabel att sköta om hushållet.

Nu stod hon där i dörröppningen och såg ut som den ­heliga jungfrun, och väntade bara på ett tecken från sin d ­ otter för att börja prata. Ett tecken som inte kom, för mamma visste att vilket ord som helst skulle ha satt fyr på pappas ilska likt ett vedträ på brasan.

14

När jag kom fram till mamma och mormor kändes mitt hjärta som en virveltrumma och jag var övertygad om att också de kunde höra hur det dundrade. Just därför spelade jag oberörd. Jag skämdes över hur jag såg ut i klänningen som var åtminstone två storlekar för stor – det var så mam­ ma sydde dem, så att jag kunde ha dem flera säsonger – och som vätan fick att klistra sig mot min kropp, och med föt­ terna som halkade runt i de genomblöta träskorna. Jag hade ont i magen, en känsla av illamående och yrsel fick varje steg att kännas tungt och jag såg allt som i ett töcken. Surret från hundra bin ekade i mitt huvud.

Jag stannade till ett ögonblick bara för att betrakta dem, först mamma och sedan mormor.

Mamma sa inte ett ord. Jag kunde se hur hon kokade ­inombords, men inte ett ljud kom över hennes läppar.

Mormor böjde sig fram mot mig som om hon ville ge mig en örfil, men hennes knubbiga hand blev hängande i luften.

Det var i den stunden som hon – det skulle hon berätta för mig senare – lade märke till det underliga ljuset i mina becksvarta ögon. ”Du är kallblodig som ödlorna”, väste hon. ”Eller du är snarare blodlös, som en bläckfisk. Ett ondhjärta, det är vad du är. Ett ondhjärta.” Hon kände sig tvungen att säga det där ordet högt två gånger, den andra gången mest till sig själv.

Mamma nickade, som om hon hade tänkt samma sak men inte haft modet att säga det högt. ”Ondhjärta”, nöjde hon sig med att viska i samma stund som jag bestämde mig för att slinka in genom den lilla glipan mellan deras armar.

Jag trodde att mitt hjärta skulle brista. Det var som om det bultade på en massa olika ställen samtidigt. Jag tyckte att även kökets dimensioner hade förändrats, att jag med mina egna 15

ögon kunde se hur det krympte, redo att krossa mig helt och hållet. Pappa och mina två bröder, Giuseppe och Vincenzo, satt och åt pasta med bönor och ett tjockt lager riven peco­ rino på. Giuseppe var den ende av dem som vände sig mot mig: ”Jaså”, sa han, ”du är tillbaka.” Än idag tänker jag att Giuseppe alltid har varit den bästa av oss. På den tiden var han sexton år gammal och han hade plötsligt blivit vuxen, som barnen i sagorna som blir stora över en natt.

Det var i det ögonblicket som pappa riktade blicken mot mig. Ögon som knappnålshuvuden och sammanpressade läppar. Jag blev stående mitt i köket. Även Vincenzo hejdade sig och slutade tugga. Giuseppe hade redan slutat. Kanske hade till och med tiden stannat. Grannfru Angelinas sås putt­ rade inte längre i kastrullen, fåglarna kvittrade inte längre.

Världen hade satts på paus.

Nu exploderar han, tänkte jag, nu exploderar han.

Han reste sig inte från stolen utan nöjde sig med att skjuta ut den en bit. Ena handen låg och vilade på låret medan den andra greppade glaset med mustigt primitivo. Han höjde det som för att utbringa en skål. Jag blundade och drog ett djupt andetag.

Det går över, sa jag till mig själv för att fatta mod. ”För Ondhjärta”, utropade pappa med glaset i luften, ­sedan såg han på sina söner och väntade på att de skulle göra detsamma.

När jag öppnade ögonen igen såg alla på mig, Vincenzo med sitt vanliga lömska smil, Giuseppe med det där hjärtliga leendet som fick alla tjejer i kvarteret på fall. Även pappa såg på mig. Han skrattade, och i det ögon­ blicket kändes det som ett mirakel.

16

DEN LILLA VÄRLDEN

1 Jag heter Maria. Maria De Santis. Jag föddes liten och brun som ett moget plommon. Efter hand som jag växte blev mina vilda drag mer utpräglade och tillät mig – på gott och ont – att utmärka mig bland de andra flickorna i kvarteret. En stor, fyllig mun och två mandelformade ögon som glänste som knappnålshuvuden. Långa ograciösa händer som jag ärvt av min farfar, och en något avog och trotsig läggning som jag där­ emot ärvt direkt av Antonio, min pappa. Han var fiskare till yrket. En kylig och burdus man som växlade mellan stunder då hans tankar befann sig långt borta från oss, blicken fi ­ xerad på tallriken eller på väggen, och stunder då våldet tycktes vara det enda sättet för honom att uttrycka sin ångest. Hans bru­ talitet återverkade på oss med samma kraft som tystnaden i kvarteret, under sommardagarnas h ­ etaste timmar, fick cika­ dornas sång att breda ut sig i all oändlighet. Vi fördrev som­ rarna i Baris gamla kvarter ute på de smala g­ atorna i vit sten där vi lekte tafatt i virrvarret av gränder, bland doften av lakan som hängde och torkade på tvätt­linorna och av mustiga såser med kalvkött som stod och puttrade i timmar. Bland den där vita stenen tillbringade jag min barndom och min ungdom.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har tänkt på de åren som dåliga eller olyckliga. Fulheten och smärtan fanns över­ allt runtomkring mig. Jag kunde finna den i grann­fruarnas förmaningar: ”Gå aldrig nära havet när det är högt, det kan sluka dig”, ”Ät upp dina grönsaker, annars får du skörbjugg 19

och dör”, i mormors: ”Be din kvällsbön, annars hamnar du i helvetet”, ”Låt bli att ljuga, annars stannar du i växten”, och i mammas: ”Om du tänker dåliga tankar vet Jesus om det och skär av dig tungan innan du hinner använda den för att säga smutsiga saker.”

Men fulheten fanns även i ansiktet på vissa av kvinnorna i mitt kvarter, såsom grannfru Nannina som en del ­kallade ”hästen” eftersom hon hade ett långt ansikte och en stor mun, ja, något hästlikt över sig som fick henne att se en aning van­ ställd ut. Två uttryckslösa ögon som inte utstrålade något som helst ljus, kalla och livlösa som dammiga spel­kulor. Hon ­bodde i huset intill oss och jag såg hennes fula hästansikte varje dag när jag gick ut, eftersom hon tillbringade timmar ­sittande på en stol med halmflätad sits utanför sin port, okäns­ lig för kyla och värme. Fulheten fanns hos kackerlackorna som ilade omkring i sina glänsande skrudar på källargolvet och ibland till och med i köket; den fanns i m ­ össens pipande medan de belåtna tassade runt på de förfallna ­altanerna. Men värst av allt var att fulheten även fanns i mig: jag kände hur den var som fastsydd på mig som ett andra skinn, utanpå mitt ursprungliga. Den fanns i kylan i pappas ögon när ilskan fick grepp om honom och förvrängde hans vackra ansikte; den fanns i vredes­utbrotten om kvällarna, framför den varma soppan, och i hans maniska sätt att samla ihop brödsmulorna på bordet i pyttesmå högar när någon sa emot honom – upp­ takten till en explosion som slumpmässigt kunde träffa vem som helst som råkade befinna sig inom räckhåll. Då förvand­ lades den vackre Tony Curtis till djävulen; allt som fattades var att han sprutade eld ur munnen.

Men jag var sällan den som hamnade i skottgluggen för hans ilska. Inför mig gjorde djävulen förklädd till filmstjärna sig av med varje tillstymmelse till fulhet. Om kvällarna, efter 20

middagen, tog han min hand där han satt på kortsidan av bordet och kramade den hårt under några minuter. Utan att säga ett ord, utan att se mig i ögonen: en stum foglighet som jag rättade mig efter förteget och nästan förskrämt. Kanske älskade jag honom i de stunderna. Eller kanske hatade jag ­honom ännu mer, för att han ställde sig emellan mig och hatet, blandade sig med min ondskefulla natur så som botten­satsen blandar sig med den fina olivoljan. Mormor hade förstått allt.

Jag var ett ondhjärta. Det var inget som gjorde mig ledsen, för nästan alla i mitt kvarter hade ett öknamn som fördes vidare mellan generationerna. De som inte hade ett skröt inte med det, för i de andras ögon kunde det bara betyda att medlem­ marna i den familjen inte hade utmärkt sig, vare sig på ett bra eller dåligt sätt, och som pappa brukade säga var det bättre att vara föraktad än att vara en medelmåtta.

Nollan, ynkryggen, fjollan. Det var några av de namn som tilldelades dem som inte hade lämnat något avtryck under sitt liv. I min familj var pappa känd som Tony Curtis, och det var han stolt över. Mammas familj var känd för alla som Munkarna eftersom min gammelmormor, som var en duk­ tig husmor och en utmärkt kock, drygade ut sin makes lön ­genom att fritera munkar och sälja dem genom sitt köksföns­ ter. Och sedan dess gick även mormor Antonietta, mamma och till och med hennes bröder, som hade emigrerat till Venezuela, under det namnet.

På min gata bodde också Pygmén, familjen Kyrkskitare och Gifttungan. Pygmén var en liten och tystlåten man med tunt hår som ständigt var flottigt och som den arme stacka­ ren delade i en lång mittbena. I hans familj var alla små till växten, pappan, farfadern och bröderna. Hans hustru, en kvinna som hette Cesira och som hade romerskt ursprung, var en bastant matrona som hunsade sin make från morgon 21

till kväll. Alla män i kvarteret tyckte synd om Pygmén. Pappa brukade säga att om han varit i hans kläder hade han skurit halsen av den där översittarhustrun, ingen hade ändå kun­ nat klandra honom. Men den spenslige lille mannen svalde tyst sin hustrus alla smädelser. Man såg honom alltid stå vid fönstret och speja ut på gatan med tom blick och ett härjat ansikte som redan såg åldrat ut.

Och så var det alltså familjen Kyrkskitare. Make, hustru, tre söner och tre döttrar. Deras hus låg nära kyrkan Santa Maria del Buonconsiglio, alldeles intill de antika kolonnerna som barnen i familjen helt respektlöst smutsade ner med kiss och spottloskor. Herr och fru Kyrkskitare arbetade ständigt för att kunna försörja den stora familjen. Barnen såg ut att vara stöpta i samma form, alla med svart ostyrigt hår och samma klarblå ögon som pappan, som liksom min pappa arbetade som fiskare. Alla män i Pinuccio Kyrkskitares f­amilj hade haft samma yrke, och av stolthet hade han bevarat en gam­ mal båt som tillhört en av hans förfäder. Det var en röd- och blå­målad fiskebåt som låg uppdragen på land, under tvätt­ stugan. Hans barn hoppade och lekte i den där båten hela dagarna, men när naturbehoven gjorde sig påminda och de behövde tömma tarmarna, gjorde de det precis intill kyrkan.

Gifttungorna var Maddalenas familj. Det var ett namn som hennes farmor från början hade fått, en kvinna som arbetade som häxa i den gamla delen av Bari och som bodde i ett för­ fallet hus på Via Vallisa. När jag var liten och hade magont brukade mamma ta mig till häxan Maddalena som, sades det, var bra på att hela människor. Hon drog med fingertoppar­ na över min mage och ritade en massa små kors medan hon rabblade ramsor på ett språk som varken var Baridialekt eller italienska. Jag vet inte om hon verkligen var en häxa, men faktum är att magontet försvann lika snabbt som det hade 22

kommit. Alla i kvarteret både beundrade och fruktade henne.

De som hade besökt henne i hemmets vrå berättade att hon hade ett långt, silverfärgat hårsvall som nådde henne ända ner till fotknölarna och som hon omsorgsfullt kammade var­ je kväll. Dagtid hade hon det alltid i en stram knut som hölls på plats med stora silverhårnålar. Det sades också att hon, med sin giftiga tunga, kunde uttala fruktansvärda förbannel­ ser över en och att man gjorde klokt i att inte reta upp henne.

Det var därför hon var känd för alla som Gifttungan. Hennes barnbarn Maddalena var den sötaste flickan i min klass. Inget namn hade passat bättre på den där flickan med änglalikt ansikte och kolsvart hår som föll i mjuka vågor över hennes rygg ända ner till skinkorna. Alla pojkar i skolan blev tafatta och dumma i hennes närhet, stakade sig på orden och lekte nervöst med händerna. Det var under den här tiden som jag upptäckte vilken effekt skönhet kan ha på människor.

Maddalena och jag var vänner. Vi bodde på samma gata och gjorde ofta sällskap till skolan. Jag visste att hon var kär i min bror Giuseppe, men han ägnade henne ingen som helst uppmärksamhet för han var sju år äldre och hade bara ögon för tjejer som redan var kvinnor. Vi hade inte mer än två små knoppar som trotsigt putade ut under tröjtyget och ben som var långa och taniga som på en gasell. Mina var ­ärligt talat inte ens särskilt långa, för jag var sen med att växa på längden och förblev länge liten och mörkhyad. Som barn kände jag mig ful, och den känslan förstärktes när jag var i när­heten av Maddalena. Därför hatade jag henne. Hatet bottnade i ­avund, för i skolan lade alla märke till henne och ingen lade märke till mig. Jag försökte att inte bry mig så mycket om det. Jag hade ändå inte vetat hur jag skulle hantera trånande beundrare som varje dag dök upp på min gata eller fumliga killar som försökte imponera på mig med r­ omantiska fraser 23

på ­förvrängd italienska. Likväl besvärade det mig. Maddalena hade redan den där förmågan att vara precis l­ agom a­ vvisande och l­agom frivol, som den sortens kvinnor som är förut­ bestämda för ett liv som hjärtekrosserskor. Ena stunden ver­ kade Rocco Kyrkskitares varma, lena ögon få henne att dröm­ ma, andra stunden tycktes blotta åsynen av honom ­irritera henne. Ena dagen verkade hon tråna efter vår lärare, herr Caggiano, som alla i skolan – elever, kollegor och till och med rektorn – ­behandlade med stor vördnad, för att nästa dag svä­ ra åt honom under bänken och haspla ur sig samma giftiga ramsor som hade gjort hennes farmor till den häxa hon var.

Vi alla visste att magister Caggiano var särskilt förlåtande mot Maddalena. Hennes skönhet hade lyckats ­ingjuta respekt till och med i en sträng och kylig man som han. Eller kanske var det bara rädslan för att komma i konflikt med häx­farmodern som gjorde honom så överseende med henne. Hon utnytt­ jade det och gjorde sina läxor bara när hon hade lust, och när hon inte kände sig förberedd i det ena eller andra ämnet drog hon en väl inövad snyfthistoria som fick till och med magis­ terns hårda hjärta att smälta. Det som ena dagen fick hennes hjärta att bulta, fick henne nästa dag att skratta. Maddalena hade utvecklat de aptitlösa själarnas förmåga, tillsammans med en bitande humor som ytterligare förvärrade hennes beundrares hjärtesorg och gjorde alla fullständigt odugliga inför henne. Det var bara Giuseppe som hon ständigt tycktes tråna efter, kanske för att han var den ende som inte ägnade henne så mycket som en blick.

Jag minns att magister Caggiano den allra första skoldagen granskade var och en av oss ingående, fixerade oss med ögon som var som smala springor. Han gav intrycket att han kände till alla våra hemligheter, och inte bara de som vi bar på fram till den stunden utan även de som vi skulle bevara i fram­ 24

tiden. Han var en högrest och spenslig man med långa piano­ fingrar och knogar som putade ut under huden. Varenda linje på hans kropp var vertikal och uppåtsträvande, från benen ända upp till det kantiga och stränga ansiktet: den spetsiga näsan, de långa ögonbrynen som istället för att slutta neråt böjde sig uppåt mot en hög och slät panna. Hela den där explosionen av vertikalism var sammanfogad i hans kropp i perfekt harmoni, med undantag för en liten kutryggighet som hade börjat synas i nacken, kanske till följd av alla tim­ mar han tillbringade med att läsa. Han vurmade för klassisk litteratur, ett ämne som han gick in på så fort han fick tillfälle, och citerade ofta verser av Catullus och Horatius. Magister Caggiano behandlades med stor respekt i vårt kvarter.

När det blev min tur att skärskådas av magisterns små mörka ögon kände jag för första gången i mitt liv en rädsla lik den som bara pappas blick kunde ingjuta i mig. ”Och vem är du då, lillan?” frågade han och vädrade den stillastående luften ovanför mitt huvud, vände blicken mot himlen och uttalade en av sina små älskade aforismer på ­latin.

Sedan sa han torrt, så att alla skulle förstå: ”Mig lurar du inte, din lilla rackarunge.” Vassa och sluga ord som jag aldrig skul­ le glömma. Därefter vände han sig mot den störste pojken i klassen, Michele Straziota. ”Du där, kom hit”, sa han på dia­ lekt och pekade på honom med sitt knotiga finger, för magis­ ter Caggiano hade förmågan att orkestrera orden, att skickligt blanda latin och dialekt så att till och med svor­domarna, när de kom ur hans ädla mun, lät som ljuv litteratur.

Michele Straziota nickade flera gånger och gick sedan med sänkt blick och satte sig bredvid mig på främsta raden. Han såg på mig och presenterade sig med ett leende: ”Hej, i min familj kallar alla mig Lino, Linuccio eller Chelino, men du kan kalla mig Michele, om du vill.” Jag nickade, för hans ­väldiga 25

kroppshydda skrämde mig lite. Mitt första intryck var det av en blyg och vänlig pojke. Det var allt. På den här tiden hyste jag ett verkligt förakt för överviktiga människor, så jag visste från första stund att jag skulle försöka undvika min bänk­ granne på samma sätt som man undviker en besvärlig insekt.

Det var först några veckor senare som vi fick veta vem den rundhyllte pojken, som alla i klassen redan hade valt som måltavla för diverse elaka epitet, verkligen var. Och även om jag inte kände honom så väl än hade jag en vag känsla av att våra öden, på ett sätt som jag ännu inte kunde föreställa mig, skulle korsas. Magistern frågade ut oss om våra pappors yrke.

När det blev min tur svarade jag utan större entusiasm: ”Fiskare”, precis som Pinuccio Kyrkskitares fjärde barn och några andra ungar som jag inte kände.

När frågan kom till Maddalena sa hon däremot, med stort eftertryck: ”Han arbetar på stålverket, där man fram­ ställer stål”, och det var tydligt att familjen varit noga med att hon lärde sig det perfekt utantill. Den sista som magister Caggiano vände sig till var min bänkgranne. Det fanns något lömskt i blicken hos den demoniske läraren när frågan kom till Michele Straziota. Som en katt som slickar sina morrhår framför en läcker fiskrätt.

Michele satt och stirrade ner i bänken. Några gånger gjorde han en ansats att säga något, men de första försöken misslyckades fatalt. Orden fastnade i halsen på honom och rösten återvände till den där obestämbara platsen långt ner i magen där alla känslor föds. Från andra bänkraden började Mimmiù och Pasquale, två pojkar med mörka ansikten och luriga blickar, driva med honom: ”Svara då, tjockis. Vad är det med dig, har du ingen tunga? Har du ätit upp till och med den?” Magister Caggiano hörde vad de sa men låtsades som att han inte gjorde det. Han njöt av det där elaka skådespelet 26

som han själv hade satt igång. Han hade redan förutsett vad som skulle hända, och vi ungar spelade exakt de roller som han hade tänkt ut åt oss.

27