Av Anna Laestadius Larsson: Barnbruden (2013) Pottungen (2014) Räfvhonan (2015) Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint (2017)
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0527-8
© Anna Laestadius Larsson 2019 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsbild: Målningen ”Mademoiselle Charlotte Eckerman” av Adolf Ulric Wertmüller, 1784, Paul och Fanny Sinebrychoffs konstsamling. Foto Finlands Nationalgalleri / Jukka Romu. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019
Stockholm 1 december 1774
Första kapitlet AllAS ögoN vIlAde nyfiket på henne, redo att vid minsta miss-
tag slita den unga debutanten i stycken. Hon stod mitt på Bollhusets stora scen i talgljusens flackande sken. Uppifrån logerna blickade kungen, prinsarna och prinsessorna och deras hov ned på henne. Framför henne på parterren stod huvudstadens välborna borgerskap och ute i kulisserna tisslade och tasslade de andra skådespelarna, som inget hellre önskade än att se henne misslyckas. Att hon, en liten flicksnärta, fick spela den kvinnliga huvudrollen hade väckt ont blod. Hennes knän skakade, händerna darrade och hon bad en stilla bön att rösten inte månde skälva när hon öppnade munnen för sin första replik. ”Låt mitt liv för ödets stormar drivas. Ack, låt mig fly!” Hon hörde själv att rösten inte bar och vinnlade sig om att hämta kraft nedifrån magen samtidigt som hon tog sig för pannan och vände sig mot sin manlige motspelare. Er vän som fört mig i ert slott, har gjort att frälsa mig vad mänsklig makt förmått. Men, med en ringa hop, ack, bör han våga fejden – 11 –
emot en krigshär, en i nejden. Det skydd ni lämnat mig jag tacksamt minnas skall, men bör ej till en lön er draga i mitt fall. Det segrande parti som nu min flykt förföljer, är i förbund med Sveriges drott. Den grymme Birger Jarl tör anse som ett brott, er ömma vänskap som mig döljer. Nerverna stillade sig, varje ord drev henne djupare in i rollen. Det kvittade vad andra ansåg. Hon var Mechtild, dansk drottning på flykt. Kunde känna drottningens smärta när hon upptäckte att den riddare som räddat henne undan fienden inte bara var densamme som hennes ungdoms kärlek utan även den hatade Birger Jarl som krigat mot hennes man. Hon ropade ”ack!” och ”ve!” och fäktade inlevelsefullt med armarna. Kastade sig i jarlens famn och drog sig skyggt undan. Brottades med sitt samvete men lät till publikens förtjusning slutligen kärleken segra. Applåderna var öronbedövande. Hon sneglade blygt upp mot kungens stora blå loge med de gyllene kronorna, och då hans ansikte bestod av ett enda brett leende vågade hon sig på att le tillbaka, kunde knappt tro sin lycka. Sexton år hade Beata Charlotta hunnit fylla då den gamle Stenborg, i vars teater hon nyligen engagerats som körmedlem, överraskande fick kunglig order om att samla delar av sin trupp på Gripsholms slott. Vad ville kung Gustav med den skamfilade och inte särskilt respektabla Stenborgska teatern? Tvinga honom att lägga ned? Men då borde det väl räcka med att kalla på direktören, – 12 –
varför ville Hans majestät träffa skådespelarna? Lika förvånande var det enligt många att Stenborg valde att ta med sig unga mamsell Ekerman, en i teaterkonsten föga erfaren flicka. Visst var hon osedvanligt täck men hon sjöng illa och dansade ännu sämre. Enligt den allmänna meningen fanns bara en förklaring till det udda valet och det var att den söta mamsellen släppt in direktören under stubbkjolen. Den torftiga truppen kastade oroliga blickar upp mot det gamla slottets murar och torn när de efter båtresan från Stockholm trippade över borggården. De visades genom flera pampiga rum för att till slut rada upp sig i den stora rikssalen. Renässansregenter från Europas alla länder blickade allvarligt ned på dem från svartnande porträtt. Och som om det inte var nog stod där en grupp sångare och sångerskor från det kungliga operasällskapet och blängde minst lika misstänksamt. Kungen själv satt på en röd sammetskudde i en enkel fällstol, som en gång i tiden hade tillhört Gustav Vasa. Han betraktade dem en god stund, ingående och med ett roat leende på de tunna läpparna innan han tog till orda. ”Som ni vet har vi nyligen instiftat Den kungliga musikaliska akademien för befordrande af deklamation och musik. Vi har med stor framgång satt samman ett operasällskap och framfört tvenne operor, inte på franska som hittills varit brukligt utan på det inhemska språket.” Han gestikulerade sirligt i riktning mot sångarna från det kungliga operasällskapet som malliga över uppmärksamheten bröstade upp sig. ”Nu önskar vi fortsätta befrämja vårt gemensamma modersmål genom att på kungliga teatern även låta uppsätta talpjäser på det svenska språket. Vi har kallat er alla – 13 –
hit för att, låt oss säga, inventera underlaget.” Skådespelet Birger Jarl var den pjäs som skulle repeteras och nu förväntade sig kungen att samtliga skådespelare ställde sig till hans förfogande under den tid som krävdes för att han skulle kunna bilda sig en uppfattning om planen var genomförbar. Beata Charlotta undrade tyst hur det skulle gå till, hon hade inte så mycket som en kopparplåt med sig. Som om kungen hört hennes tankar lät han meddela att truppen skulle bjudas kost och logi i den intilliggande staden. Efter sitt korta anförande reste han sig upp för att ta sig en närmare titt på de ditresta. Hon såg honom spatsera framför operasällskapet och hörde honom utbyta artigheter med ansikten som var honom bekanta. Snart skulle han nå fram till henne. Vad skulle hon svara om han fick för sig att tilltala henne? Hon hade aldrig föreställt sig att hon någonsin skulle komma så nära majestätet och fick lägga all sin kraft på att dämpa sin uppspelta nervositet. Och det var inte bara kungen som oroade henne, han omgavs av ett flertal förnäma män och kvinnor. Trots att Beata Charlotta var klädd i sin bästa klänning och trots sidenbanden som hennes väninna Malin hade knutit i håret kände hon sig som en trashank i detta hav av siden och spetsar. ”Vafalls!” hördes majestätet missnöjt utbrista. ”Är madame Olin inte här? Indisponibel, säger ni! Hur ska vi kunna repetera utan vår primadonna?” Beata Charlotta slog snabbt ned blicken och upptäckte till sin förvåning en glipa mellan kungens strumpa och knäbyxa. Hon fann en besynnerlig tröst i det nakna knä som stack fram och påminde om att majestätet blott var en människa av kött och blod – 14 –
precis som hon själv, en människa som trots all sin makt och rikedom klädde sig slarvigt. När han en stund senare stod framför henne gjorde hon sitt yttersta för att hålla fast den tanken. ”Och vem är den här vackra varelsen, henne har vi aldrig sett förut?” Frågan var menad för direktör Stenborg men styrkt av det nakna knät, och ganska förorättad över hur de talade över hennes huvud, förekom hon teaterdirektören. ”Jag är mamsell Ekerman, dansös och körsångerska, till er tjänst, Ers majestät”, svarade hon morskt och neg djupt. ”På det viset. Och mamsell har mål i mun, hör vi. Dessutom är hon en alldeles förtjusande uppenbarelse.” Kungen lät blicken svepa över henne uppifrån och ned och utbrast sedan: ”Hon får duga som Mechtild!” Man kunde nästan ta på missnöjet som spred sig i salen. Att en körflicka tilldelades den kvinnliga huvudrollen när salen var full av erfarna skådespelerskor var en skandal. ”Mamsell får spela mot Carl Stenborg som Birger Jarl. Han kan rollen väl ty han spelade den alldeles nyligen när vi firade min bror hertig Karls giftermål med den unga hertiginnan Charlotta.” En harkling hördes ifrån operasällskapet och Carl Stenborg, son till direktör Stenborg, upplät sin stämma. ”Om Ers majestät ursäktar, med förlov sagt.” Han gjorde en högdragen grimas. ”Jag är rädd att jag glömt min roll.” ”Fy, lille Stenborg, fy som så kan glömma!” Kungen hytte med fingret mot honom. ”När vi, som har så mycket annat att tänka på, kan hela pjäsen utantill. Var god och lär sig rollen väl, för vår önskan är att låta spela stycket för publik på Bollhuset i vinter.” – 15 –
Carl Stenborg teg stukad och kungen vände sig till en vacker dam i sitt sällskap. ”Fröken Uggla, vill ni ha vänligheten att ta er an vår nya primadonna och öva in Mechtilds roll med henne”, sade han och upplät ett kort och affekterat skratt. ”Förträffligt, alldeles förträffligt, då var det bestämt.” Scenen var full av folk, bakom skådespelarensemblen fyllde kören och dansarna på, bortåt ett hundratal allt som allt. Applåderna ville inte avta. Luften var kvalmig av allsköns människoutsöndringar och av oset från talgljusen. Beata Charlotta kände svetten fukta linnet under det hårt snörda livstycket och den vida styvkjolen. Den höga peruken som var dekorerad med både fjädrar och slöja tyngde hennes nacke när Carl Stenborg bockade och signalerade att hon skulle niga och böja huvudet för publiken. Teaterns andredirektör herr Zibet kom ned på scenen för att å kungens vägnar tacka den manlige huvudrollsinnehavaren för hans utomordentliga prestation och uppifrån de kungliga logerna ljöd en stämma: ”Fröken Uggla, fröken Uggla!” Hertig Karl hade ställt sig upp i sin förgyllda loge. Hans läppar hyllade den adliga fröken som varit hennes lärare, men det var Beata Charlotta som hans ögon genomborrade. Bredvid honom satt hans unga barnbrud hertiginnan Charlotta med ansiktet stelt som en trädockas. Malin väntade i logen. ”Du var fantastisk. Vilken storartad succé!” Hon applåderade – 16 –
förtjust och tog sin barndomsvän i famn. ”Jag för min undran ren det största ämne funnit, det ljuva fängsel här i kärleks skydd jag vunnit”, härmade hon Mechtilds slutreplik. ”Inte ett öga var torrt, jag lovar.” ”De hatar mig”, suckade Beata Charlotta och höll ut armarna så att Malin kunde hjälpa henne av med den tunga styvkjolen. ”Jag är glad över att ha kommit helskinnad därifrån. Hela föreställningen var jag rädd.” ”Struntprat, de älskar dig”, sade Malin och började snöra upp livstycket. ”Jag svär att jag trodde att någon skulle sätta krokben för mig så jag ramlade ned från scenen. Eller knuffa in mig i ett ljus så att jag tog eld.” Befriad från de otympliga scenkläderna satte sig Beata Charlotta framför bordsspegeln. Malin lyfte av peruken, när deras ögon möttes trillade en tår nedför Beata Charlottas kind. Hon strök ilsket bort den, så orättvist att denna framgångens dag skulle solkas så. ”Fru Olin har uppviglat större delen av ensemblen mot mig. Å Malin, de säger de hemskaste saker. Att jag är en lättfotad slinka, ja, och även värre ord.” Trots att anledningen till att Beata Charlotta fått chansen var att fru Olin anmält sig sjuk, hade den regerande primadonnan, assessorskan och premiäraktrisen bestämt sig för att inte låta denna oförrätt gå stillatigande förbi. Hon hade uppvaktat teaterdirektören och andra högt uppsatta män och erbjudit sig att ”för teaterpersonalens skull ta sig an rollen, eftersom personalen är så missnöjd med att spela tillsammans med mamsell Ekerman”. – 17 –
Ärendet hade nått ända upp till kungen, som till fru assessorskans besvikelse inte låtit sig bevekas. Sjuk och sjuk förresten, anledningen till fru Olins illamående var nog av en mer ljuv och intressant art. Hennes man assessorn var en beskedlig natur som såg mellan fingrarna på hustruns ömma och allmänt kända förhållande till sångarkollegan Carl Stenborg. ”Det är så orättvist, om någon är en slampa så är det fru Olin, inte jag”, utbrast Beata Charlotta och gnuggade bort sminket med en tyglapp. ”Men jag antar att man känner andra som man känner sig själv.” Hon granskade ansiktet som trädde fram bakom det tjocka lagret av blypuder och rouge när den medelålders drottningen fick lämna plats för flickkvinnans ljusa, släta hy med naturliga rosor på kinderna. Skakade ut det ljusa håret så att lockarna ringlade ned över axlarna. Strök med pekfingrarna längs de perfekt formade ögonbrynen som välvde sig över pigga klarblå ögon. Hon provade ett leende och bländade snudd på sig själv med de vackra, vita tänderna – en eftertraktad tillgång bland hög som låg. Rynkade så plötsligt näsan så att den blev till ett tryne. Hennes skönhet var en gåva, men också en plåga. Kvinnor blev avundsjuka och män… Hon hade inte varit mer än tolv första gången en herre tryckt upp henne mot en vägg och lystet fingrat med handen under kjolen. Ibland önskade hon att hon var vanställd av koppärr, som Malin. Men barndomsvännen hade sina egna problem, något hon nu påminde om. ”Jag måste hem, får Färgarn reda på att jag varit här ger han mig stryk, han vill inte ha mig rännande ute på kvällarna.” – 18 –
Beata Charlotta ryste när hon frammanade bilden av Malins styvfar, stor och rödbrusig med favoritkäppen i högsta hugg. ”Gå du”, sade hon. ”Men kom hit imorgon igen. Lova att försöka, jag behöver dig.”
– 19 –
Andra kapitlet vAktmäStAreN vAr I färd med att släcka ljusen när Beata
Charlotta kom ut i den i övrigt tomma teatersalongen. För bara någon timme sedan hade hon stått på scenen i all sin glans. Nu kunde hon misstas för en tjänsteflicka i sin enkla kjol och slitna kappa. Hon nickade åt vaktmästaren och spottade upp sig. Fattigdom var ingen synd, även om det fanns de som påstod så. Kanske var det lättare för småsyskonen som var uppväxta i misären och inte visste om något annat? Själv drömde hon fortfarande om det stora vitrappade huset, alléerna och de vackra salarna från sin barndom. Mindes hur rädd hon varit för att bete sig illa inför den stränga, mörkt klädda mormodern med de fina manéren och de adliga anorna. Hon klev ut på slottsbacken och möttes av decemberkylan som svepte in under kjolarna, inte ens den vaddstickade stubben kunde stänga den ute. Hon satte fart för att få upp värmen. Snön som låg i drivor utmed väggarna och huslyktornas svaga kattögon lyste upp vägen där hon pulsade genom gränderna i riktning mot Röda – 20 –
slussen. Några överförfriskade män tumlade ut från en av Stadens alla krogar, en av dem halkade på en isfläck och blev liggande på backen. ”Hjälp mig, söta mamsellen”, sluddrade han men hon visste bättre och skyndade vidare. Hennes far hade varit full den där kvällen för sju år sedan när allt förändrades. ”Hora!” hade han skrikit och hytt med nävarna. ”Luder!” Beata Charlotta hade krupit längre in i sitt gömställe under matsalsbordet. ”Och ni då?” invände hennes mor när hon repat sig från slaget som träffat kinden. ”En bock som stoppar pitten i varenda krogpiga. Jag håller mig åtminstone till vårt eget stånd och bättre.” Trots att Beata Charlotta slog händerna för öronen hörde hon vartenda ord när fadern snyftande sjönk ned på en stol. ”Ni, madame, har gjort mig till hanrej, det kan jag inte tåla.” Modern gick fram till honom och föll ihop vid hans fötter, vilade huvudet i hans knä. ”Det finns en frälsning, ett sätt vi kan slippa ur detta fördömda äktenskap och sluta göra varandra illa”, viskade hon. Fadern slet tag i moderns hår och vände hennes ansikte mot sig. ”Hur då?” ”Vi kan begära äktenskapsskillnad.” Modern flämtade när greppet om håret hårdnade. ”Jag ber er, lyssna på vad jag har att säga.” Moderns förslag var att fadern inför rätten skulle ta på sig otroheten med den senaste pigan han gjort med barn. Hon lovade – 21 –
att avstå sin giftorätt om han å sin sida svor på att ta till sig och sörja för deras tre gemensamma barn. Beata Charlottas hjärta klappade så hårt att hon fruktade att det skulle avslöja henne. Ville hennes mor inte längre ha henne och småsyskonen, tänkte hon överge dem? Fadern släppte modern och reste sig på raglande ben. ”Det blir bäst för oss alla”, vädjade modern. ”Jag kan skriva som jag alltid velat men som ni, min herre, inte tålt. Och ni kan gifta om er med en kvinna som bättre passar era behov.” Ett hånfullt leende spred sig över faderns läppar när han pekade på bulnaden under moderns midja. ”Ni hoppas att amiralen ska ta på sig faderskapet och äkta er. Lycka till med det, kära hustru.” Fötterna kändes som isklumpar när Beata Charlotta hastade över den mörka bron som ledde bort från Staden mellan broarna – eller Staden som den vanligtvis kallades – och över till den södra malmen. Inga skor klarade vinterkvällar som denna, hur mycket halm man än stoppade dem med. Men det var inte långt kvar nu, hon kunde redan skymta hemmet i korsningen av Hornsgatan och Götgatan. Om fadern hade levt upp till sitt löfte och tagit hand om henne och syskonen, hur skulle hennes liv ha gestaltat sig då? Hon visste att det var fruktlöst men kunde inte låta bli att tänka tanken då och då, i fantasin se sig själv i fina kläder på säteriet utanför Linköping med en guvernant vid sin sida. En iskall snöboll avbröt hennes funderingar. Hon tog sig om nacken och såg två bekanta rackarungar ducka bakom en snövall. – 22 –
”Bengt! Christopher! Jag ser er allt”, ropade hon och en ljus och en mörk pojkvasker stack upp sina huvuden. ”Kom genast hit, båda två.” Småbröderna kom skrattande emot henne. Hon gav dem en hastig omfamning, tog dem i hand och fortsatte den sista biten mot bostaden. ”Springa runt utan mössa mitt i sprängkalla vintern och så här sent, vad har jag sagt om det?” bannade hon när de kämpade sig uppför trappan till husets vind. Modern satt djupt böjd över skrivbordet som en skeppsbruten klamrar sig fast vid den sista plankan. Runt omkring henne ett hav av hopknycklade papper, ord och rader som ratats och ilsket förpassats till golvet. Beata Charlotta hängde av sig sjalen och kappan på spiken innanför dörren och gick fram till den nästan slocknade kaminen, slängde in en vedklabb och lagade att den fick fyr. Böjde sig ned och plockade upp de kringspridda pappersbollarna, slätade omsorgsfullt ut vart och ett av arken. Ett förtvivlat tjut från bädden i ena hörnet fick modern att se upp från sina skriverier. Småbröderna hade kastat sig in under täcket och med sina kalla lemmar abrupt återbördat systern Julie till det dragiga rummet från hennes barmhärtigt varma sömn. ”Mor måste vara sparsam med pappren, de är dyra”, förmanade Beata Charlotta milt och placerade högen med papper ytterst på skrivbordet med de oskrivna sidorna upp. Modern tittade förvånat på sin dotter som om hon först nu upptäckte att hon kommit hem. Beata Charlotta satte sig på en utsökt snidad taburett, en av de möbler modern fått med sig i – 23 –
skilsmässan och vägrat göra sig av med trots att gud visste att de behövde pengarna. ”Jag gjorde succé, trodde aldrig att applåderna skulle ta slut.” Skriftställaren Catharina Ahlgren, som en gång varit kammarfru åt drottning Lovisa Ulrika och förärat henne en tryckt hyllningsdikt, spretade med sina stela fingrar som stack fram ur ett par slitna halvvantar. Då gick hon klädd i siden i det kungliga slottets salar, nu satt hon klädd i dubbla stubbar insvept i en filt i ett dragigt vindskyffe och ältade sin olycka i sin eviga Brefwäxling trots att hon inte längre hade råd att ge ut den vare sig i form av journal eller bok. Hon log disträ och läste högt från pappret framför sig. ”Och om någon ska kunna säga något dig till tröst, så måste det vara jag, som är så utlärd i alla slags olyckor, att jag med skäl kan kalla mig mästarinna uti att bära dem och uthärda dem.” Beata Charlotta kände modet sjunka. ”Och Bark, var befinner han sig?” undrade hon. ”Men hur skall man kunna vara glad då man känner brist av bröd, brist av vänner, brist av mänsklighet och brist av hälsa?” fortsatte modern utan att ta notis om frågan. Beata Charlotta gav upp och gick bort till syskonens bädd där bröderna knölat ned sig skavfötters med systern Julie. Hon strök dem alla tre över de lena kinderna och önskade dem god natt. Rufsade Christophers, den minstes, mörka hår. Det där håret som var en ständig påminnelse om att han bara till hälften tillhörde deras familj. Hennes far ryttmästaren vägrade ta på sig faderskapet och den egentlige fadern amiralen likaså. Skulle de minnas sina avkommor till julen som nalkades med bråda steg? Hon hop– 24 –
pades det, utan deras allmosor skulle det bli en påver och dyster högtid. Tryckargesällen Bark hade visat sig vara en lika stor besvikelse som ryttmästaren och amiralen, med den skillnaden att där de båda förstnämnda inte ville axla sitt ansvar var den sistnämnde rätt och slätt oförmögen. Modern hade trott att hon gifte sig till en bokhandel men allt hon fick var en penninglös odugling. Och som om han själv kände sitt misslyckande var hans besök i hemmet alltmer sällsynta. Beata Charlotta drog av sig skorna, knöt upp kjolen, stubben, livstycket och placerade alltsammans omsorgsfullt vikt på en pall innan hon i bara linnet kröp ned i sängen som hon delade med modern när styvfadern inte var hemma. Hon drog huttrande upp benen mot magen, knöt händerna under dem och bad en tyst bön om att hennes framgångar vid teatern måtte fortsätta så att hon kunde lyfta familjen ur detta armod.
– 25 –