9789163888410

1 Den (inte) utvalda

Min brorsa är en superhjälte och det hade jag också kunnat vara – om jag bara inte hade behövt kissa.

Jag heter Luke Parker, är elva år och bor i en lugn del av London med min mamma, pappa och storebrorsa, Zack. Han har inte alltid varit en superhjälte, men med ett namn som Zack kan man ju undra om mina föräldrar inte hade en känsla av att han en dag skulle ta på sig mask och mantel för att rädda föräldralösa barn ur brinnande hus. Liksom, kom igen! Det är inte ett namn, det är en ljudeffekt. Det är hur det låter i en serietidning när superhjälten ger superskurken en smocka. BAM! POFF! ZACK!

5

Som jag ser det så ställs man ibland inför ett helt glasklart ögonblick där man måste välja antingen den ena vägen eller den andra. Vanilj eller choklad.

Krämigt eller krispigt. Släppa vattenbomben i pappas huvud eller vapenvila. Det är upp till en själv vilket man väljer och ibland är tre små ord allt som krävs för att förändra hela ens liv.

“Jag måste kissa.”

Det var den ödesdigra kvällen. Zack och jag hade hängt i vår trädkoja i säkert en timme och jag höll på att spricka. Jag läste en gammal Teen Titans-tidning i ficklampsskenet och Zack gjorde matteläxan.

Han har alltid varit lite av en nörd. Innan han blev Stjärngrabben var han en stjärnelev i stället. ”Men gå då”, sa han och löste ännu en ekvation med ett snabbt knyck med pennan. ”Jag tänker inte stoppa dig.”

Om jag ska vara helt ärlig så vågade jag inte klättra nerför repstegen i mörkret. Bara att klättra upp hade varit svårt. Inte för att jag är superklumpig, men om jag säger så här: du kommer aldrig se mig stå på prispallen i Olympiska spelen. Jag har pollen­ allergi och konstigt formade fötter som gör att jag måste ha skumma grejer i skorna som heter ”ortopediska sulor”. När mamma sa att jag behövde dem

6

blev jag jätteglad. Jag tyckte att det lät som en del av en mekanisk rustning för en supersoldat. Men när jag fick dem visade det sig att de var dallriga sulor och inte ett cybernetiskt exoskelett. Det var verkligen en besvikelsens torsdag.

Jag hängde mig ut genom trädkojans dörr. ”Jag kanske bara kan kissa härifrån?” ”Ut! Gå ut härifrån, din äckliga unge!”

Zack är bara tre år äldre än jag, men när jag gör något som stör honom kallar han mig unge. Av allt min brorsa gör som jag inte står ut med ligger att han kallar mig unge på plats fyrtiosju. Inte för att jag har en lista.

Okej. Jag har en lista.

Innan han blev superhjälte gick listan till sextio­ tre. Nu är den nästan uppe i hundra. Han är väldigt irriterande.

Jag klättrade nerför repstegen och gick in i huset.

Jag kissade.

När jag några minuter senare kom tillbaka till trädkojan satt Zack alldeles tyst i mörkret. Jag viss­ te att något hade hänt, för han hade slutat göra läxan. Jag högg tag i ficklampan och riktade ljusstrålen rakt i hans ansikte. Han blinkade inte ens. ”Är du okej, Zack?”

7

Han nickade. ”Är du säker? Du ser … konstig ut.”

Han nickade igen. Jättesakta, som om hans hjärna höll på att räkna ut något väldigt komplicerat.

Och sedan sa han med hes röst: ”Jag tror … det hände just nåt helt otroligt.

Luke, nåt har hänt med mig.”

Det kom inte som en chock. För kanske ett halvår sedan hade pappa dragit undan mig för att snacka, män emellan. Vi satt i hans verkstadsskjul – förmodligen för att det är det manligaste rummet vi har. Pappa sa att jag kanske skulle märka att det började hända saker med min storebrorsa. ”Zack är på väg ut på en spännande resa”, sa pappa. ”Grymt! När åker han? Får jag hans rum?” ”Inte den sortens resa”, sa pappa och suckade trött. ”Han går igenom nåt som heter puberteten. Hans röst kommer till exempel att börja låta annorlunda.” ”Ååh, kommer han låta som Yoda?” ”Nej, inte som Yoda.” ”Synd.” ”Han kommer att bli hårigare.” ”Ååh, som en varulv?!”

8

”Nej, inte som en varulv.”

Wow, det här med puberteten var verkligen inget att skriva hem om. Det skulle hända andra grejer också, något med tjejer och att han skulle vilja vara i fred, men ärligt talat slutade jag lyssna efter besvikelsen med Yoda och varulven.

Så i trädkojan när Zack sa att något hade hänt med honom visste jag precis vad jag skulle säga. Jag knep ihop läpparna och nickade allvarligt, som jag hade sett doktorn göra efter att han hade berättat för mig att jag fått körtelfeber. ”Du verkar tyvärr ha drabbats av puberteten.”

Han struntade i mig och stirrade på sina händer, vände dem fram och tillbaka. ”Jag tror att jag har superkrafter.”

9

2 Zorbon

Zack hade blivit helt och hållet knäpp i huvudet – för mycket läxor kan göra hemska saker med hjärnan. Men sedan blev jag misstänksam. Han visste hur mycket jag gillade serietidningar och retade mig alltid för vad han kallade min ”barnsliga fixering”.

Det luktade fälla. ”Superkrafter?” Jag la armarna i kors och hånlog. ”Vadå, kan du flyga och skjuta blixtar från fingrarna nu, eller?”

Ett konstigt uttryck spred sig över hans ansikte. ”Jag undrar …”, mumlade han och sträckte ut en hand. Han spretade med fingrarna som en fj ­ antig

10

trollkarl. Det kom inga blixtar. Men jag var för chockad för att märka det, eftersom det som hände var lika otroligt.

Ficklampan flög ur handen på mig, snurrade genom luften och landade med en duns i Zacks utsträckta hand. Hans fingrar slöt sig om den och han flinade.

O-möj-ligt!

Men Zack hade gjort det. Han hade fått ficklampan att röra sig med bara en tanke och en töntig handrörelse. På något sätt var det på riktigt. Min brorsa hade en äkta superkraft!

Telekinesi, för att använda det officiella ordet.

I serietidningar har massor med superhjältar den kraften, men det här var första gången jag såg det på riktigt. Jag ville verkligen inte erkänna det, men det var coolt. Supercoolt. Inte för att jag tänkte säga det till honom. ”Inga blixtar alltså”, sa jag och låtsades vara besviken. ”Va?!” Han stirrade på mig som om jag var korkad. ”Såg du det där? Såg du vad jag gjorde?”

Jag kunde inte fortsätta låtsas – jag var imponerad. Men det gick snabbt över i något annat. Jag var grön som Hulken, till och med mer avundsjuk än

11

förra julen när Zack fick en Iphone och jag fick skor. ”Det är orättvist! Varför får du superkrafter? Du läser inte ens serier.”

Jag fortsatte utläggningen i några minuter – när jag är i gång kan jag hålla på tills jag blir lila – men till slut orkade jag inte mer utan dunsade ner på golvet och kände ansiktet rynkas ihop i en tjurig grimas. Fastän jag kokade av avundsjuka måste jag veta. ”Vad hände?”

Zack stirrade förbi mig med blicken fäst på väggen och började beskriva det otroliga som nyss hade hänt. ”Precis efter att du gått hörde jag ett muller långt bortifrån, så jag kollade ut ur trädkojan. Det var en massa ljus på himlen och jag trodde att det kanske var ett meteorregn. Och då fattade jag att det var på väg hitåt – snabbt. Himlen fylldes av flera hundra lysande vita streck. Men precis när de skulle träffa stannade de. Då såg jag att det inte var ett meteorregn …”

Han tystnade och tog ett djupt andetag innan han viskade: ”Det var ett transdimensionellt rymdskepp.”

Jag flämtade till. Hittills hade den mest intres-

12

santa historien Zack någonsin berättat för mig handlat om en misslyckad frisyr och en chihuahua. ”Skeppet såg ut som en stor, blå oval och svävade precis där.” Han höjde ett darrande finger och pekade. ”Jag såg en dörr på sidan av rymdskeppet åka upp med ett ljud som lät ’plopp-swosssch’.

På en ljusstråle kom en lysande figur ut. Han hade glansiga, lila kläder, guldiga stövlar och en mantel med hög guldkrage. På hans bröst pulserade tre guldstjärnor som hjärtslag. Han hade ett avlångt huvud som var alldeles skalligt, och ett spretigt skägg som han strök när han pratade. Han gjorde honnör med tre fingrar och sa att han hette Zorbon Beslutaren. Han var på en resa mellan dimensionerna och representerade det Höga rådet på Frodax Wonthreen Rrr’n’fargh. Det lät som att han bara pratade med stora bokstäver. Zorbon förklarade att han kom från ett annat universum som finns i en parallell dimension. Det är nästan exakt likadant som vårt universum, sa han, förutom att färgerna grön och röd är omvända och att sockerkaka smakar annorlunda.” Zack såg fundersam ut. ”Inte helt annorlunda, men lite annorlunda.”

Jag såg på Zacks dagdrömmande blick att han tyckte att den här tråkiga infon var hemskt fascine-

13

rande och jag visste att det fanns en stor risk att han skulle fortsätta prata om sockerkaka. ”Strunt i den dumma sockerkakan! Kom till superkrafterna nån gång!”

Zack skakade sig ur sin trans. ”Just det. Ja, Z ­ orbon sa att jag hade fått ett uppdrag av det Höga rådet som var av yttersta vikt för båda våra universum.

Ett uppdrag som var så viktigt att det skulle vara förödande för biljoner varelser om jag misslyckades.” ”Två universum? Måste du rädda två universum?”

Typiskt. Min brorsa kunde inte nöja sig med att rädda bara ett. Han skulle alltid vara bäst på allt. ”Men varför just du?” kved jag.

Tankfullt glodde Zack ut genom dörren. ”Tydligen ligger den här trädkojan där våra två universum möts.”

Det var fantastiskt. Helt otroligt. Vår trädkoja, en portal mellan två världar. Men å andra sidan … ”Och?” Zack ryckte på axlarna. ”Jag antar att jag var den första personen Zorbon träffade när han kom igenom.”

Jag var mållös. Munnen rörde sig men inga ord kom ut, bara ett pip som när luften åker ut ur en ballong. Det där är inte så där man väljer vem som

14

ska rädda mänskligheten. Det måste finnas minst en profetia i en uråldrig bok. Det här var som att ge det heliga svärdet till en guldfisk. ”För att se till att jag lyckas”, fortsatte Zack, ”berättade Zorbon att han hade fått rätten att ge mig sex gåvor – krafter, skulle man kunna kalla det – för att hjälpa mig. Sen lyfte han händerna och sa nåt på ett jättekonstigt utomjordingsspråk …”

Till skillnad från ett jättenormalt utomjordingsspråk? tänkte jag, men sa inget. ”… Ett rött ljus blixtrade till – eller det kanske ska vara grönt ljus”, sa Zack. ”Jag kände energi välla genom hela kroppen. Det var som om varje atom fattade eld. När det var klart bugade Zorbon och sa: ’DET ÄR GJORT.’ Jag frågade vad som var gjort. Vilka krafter hade jag fått? Vad var mitt uppdrag? ’DET KAN JAG INTE SÄGA DIG, FÖR OM JAG GÖR DET RISKERAR JAG ATT ÄNDRA DET SOM KOMMA SKALL. OCH VEM SOM HELST SOM FÖRSTÅR SIG PÅ DEN HÄR SORTENS SITUATIONER VET ATT DET SKULLE VARA MYCKET DÅLIGT. DU KOMMER ATT FÖRSTÅ ALLT. I SINOM TID’, sa han. Sen log han mystiskt och gick in i rymdskeppet igen. Men precis innan dörren på skeppet gled igen sa han att det fanns en grej han kunde berätta. Sen

15

såg han helt läskig ut och sa: ’NEMESIS KOMMER’.

Och sen var han borta. Plopp-swosssch!”

Jag stod där och gapade. Det var så mycket att ta in. Så många frågor. En fråga trängde sig längst fram i kön. ”Men jag var bara borta i fem minuter!”

De viktigaste fem minuterna i hela världens historia och jag hade missat dem för att jag behövde kissa. ”Om jag hade varit här hade Zardoz Besudlaren säkert valt mig”, gnällde jag. ”Han hette Zorbon Beslutaren. Och du var inte här.” Zack ryckte på axlarna. ”Du borde ha hållit dig, va?”

Det var så orättvist! Jag kunde inte bete mig som en normal, vettig människa längre. ”Få honom att komma tillbaka. Säg till Surbonden­Berusaren att han gjorde fel och måste komma tillbaka och ge mig superkrafter också.” ”Zorbon Beslutaren”, rättade Zack igen. ”Och han beslutade att jag det skulle vara jag. Inte du.” ”Jag tror dig inte. Vi kan inte vara helt säkra om du inte ringer honom.” ”Ringer honom? Visst, för han lämnade ju sitt nummer. Öh, vad är riktnumret till vårt parallella universum nu igen?”

16

Jag anade ett visst mått av sarkasm i hans röst.

Zack drev med mig, och det var inte det smartaste att göra, för jag hade aldrig varit så här arg i hela mitt liv. ”Vad gör du?” sa han.

Jag stampade omkring i trädkojan och knackade på väggarna. Var det inte uppenbart? ”Letar efter en portal till den andra dimensionen.” Jag tryckte örat mot väggen. ”Jag tror att jag hör den.” ”Luke.” ”Ssch!” väste jag. Jag hörde definitivt något. ”Jepp. Nåt är på väg. Låter som nåt som skrapar.

Kan vara transdimensionella möss.” ”Öh, Luke …”

Jag snodde runt. Skrapandet kom från Zack.

Han klöste över sin överkropp. Som vanligt hade han på sig sin skolskjorta. Eftersom, som han brukade säga, den satte honom i precis rätt stämning för att göra läxorna. (Jag vet. Och jag måste bo i samma hus som han.) Något konstigt höll på att hända under skjortan. Jag gjorde en grimas och pekade. ”Vad är det där?”

Ett svagt sken pulserade som en nattlampa under

17

tyget. Han drog upp knapparna, tog tag om skjortan med båda händerna och slet upp den så att hans bara överkropp syntes. Jag svär att jag hörde trumpeter.

Trots det pappa hade sagt så fanns det inget hår där. Men det fanns något annat. På hans bröstkorg var tre lysande stjärnor tatuerade. ”Det var såna här stjärnor som Zorbon hade”, sa Zack. ”Jag undrar vad de betyder.”

Han drog fingret över dem. ”Jag kan berätta precis vad de betyder. De betyder att du har skaffat en tatuering.” Jag skakade på huvudet. ”Mamma kommer att slå ihjäl dig.”

Zack struntade i mig. Han rätade på ryggen, sträckte ut sig till sin fulla längd på en och sextio.

Ett lugnt, tankfullt uttryck spred sig över ansiktet. ”Jag vet vad stjärnorna betyder”, andades han. ”Jag. Är. Stjärnmannen!”

Jag höjde ett finger som invändning. ”Vadå?” fräste han. ”Öh, ledsen, men det finns redan en Stjärn­ mannen­. Du kommer att bli stämd.”

Zack fnös irriterat. ”Visst. Strunt samma.” Han rätade på ryggen igen. ”Jag. Är. Stjärnpojken!”

Han sneglade mot mig för att kolla efter. Jag gav honom en liten huvudskakning.

18

Han slängde frustrerat upp händerna i luften. ”Finns det en Stjärnpojken också?” ”Jag har sagt till dig miljoner gånger att du borde läsa mer serier.” Jag trummade fundersamt på min haka ”Vad tror du om Stjärngrabben?” ”Stjärngrabben?”

Zack tänkte igenom det. Han sa namnet några gånger på olika sätt, som om han provade det i olika storlekar. Han sa det med sin vanliga röst och sedan i en djup röst och sedan tystnade han. ”Stjärngrabben eller kanske bara Stjärnan?”

Jag lyssnade inte riktigt. Det hade just slagit mig vad tecknen på hans bröst påminde mig om. Det såg ut som stjärnorna på färdigmat som markerar hur länge maten håller i frysen. Baserat på hur Zacks bröst var märkt så skulle han behöva tinas upp före uppvärmning.

Han satte händerna på höfterna. ”Jag. Är. Stjärngrabben!” sedan la han huvudet på sned och såg fundersam ut. ”Eller kanske Stjärnan. Jag. Har. Inte. Bestämt. Mig. Än.”

Och det var så det gick till. Min brorsa har superkrafter och jag … … jag har inget.

19

3 Stjärngrabben

Två universums öden låg i min brorsas händer. I mina händer låg ett blomkålshuvud.

Det var dagen efter att Zack hade blivit Stjärn­ grabben – han hade valt bort Stjärnan eftersom han förr eller senare skulle behöva en symbol på tröjan, och bara ”S” var redan upptaget. Vi var i köket och hjälpte till med maten. ”Zack, hjärtat, skala potatisen.” Mamma gav honom en stor påse.

Jag fångade hans blick och flinade. Till och med superhjältar måste skala potatis.

20

”Javisst”, sa han med ett stort leende. ”Det gör jag så gärna.”

Han gav mig en slug blick och lufsade bort till ett hörn. Han hade något på gång. Jag smög upp bakom honom. Han såg på potatisarna med smala ögon och höll ena handen utsträckt mot dem. Potatisskalen föll av i perfekta, obrutna spiraler. Potatisarna skalade sig själva. Jag var helt chockerad. ”Så där får du inte göra”, väste jag. ”Varför inte?” ”Regel nummer ett för superhjältar: du får inte springa runt och använda dina krafter för att till­ reda grönsaker.”

Han grimaserade. ”Jag tror inte att det är regel nummer ett. Eller en regel alls.” ”Nä, okej, kanske inte. Men med stor makt kommer stort ansvar. Gordon Buktalaren …” ”Zorbon Beslutaren”, sa Zack med en suck.

Av någon anledning hade jag en mental blockering när det kom till det där namnet. Jag tror att det var för att jag var extremt kränkt över vad han hade gjort, och därför inte lyckades komma ihåg hans dumma transdimensionella utomjordingsnamn. ”Ja, Vad-han-nu-heter Vem-bryr-sig. Han gav dig

21

inte telekinesi för att du skulle hjälpa till i köket.”

Zack såg fåraktig ut. ”Du har rätt.” ”Klart att jag har rätt. Tro mig, du vill verkligen inte missbruka dina krafter. Det är lätt att gå från att vara superhjälte till att bli superskurk. Visst, det börjar oskyldigt med telekinetisk potatisskalning.

Men innan du fattar vad som hände sitter du och trycker i en hemlig bas djupt inne en vulkan, med en armé av onda underhuggare och planerar hur du ska ta över världen.”

Just då ropade mamma från andra sidan köket: ”Vad står ni och lurar på?” ”Inget”, sa vi samtidigt.

Självklart kunde vi inte berätta för henne om vad som hade hänt med Zack. Regel nummer två för superhjältar är att du måste hålla det hemligt. Om skurkarna får veta vem du egentligen är så lurar de dig i en fälla genom att kidnappa de du bryr dig om.

Det här är rätt grundläggande grejer, som är lätta att undvika med bara några enkla försiktighetsåtgärder.

Mamma och pappa gav varandra ett extremt fånigt leende och sedan sa pappa: ”Det är så trevligt att se er komma överens, grabbar.”

Det var sant. Inte att det var trevligt, men att Zack

22

och jag inte hade kommit överens på ett tag. När vi var mindre brukade vi vara bästa kompisar, men nu för tiden kommunicerade vi mest genom att skrika, slå i dörrar och göra tusen nålar på varandra. Sedan i går kväll hade vi nog pratat mer än vi hade gjort de senaste tre månaderna tillsammans. Jag upptäckte att Zack tittade på mig med en väldigt sorgsen blick, som om han saknade den gamla goda tiden. ”Vad glor du på, pucko?” sa jag. Vadå, jag var ju tvungen att göra någonting. Situationen riskerade verkligen att bli riktigt sliskig.

Tack och lov svarade Zack med att slå mig på armen. Den bröts inte och flög inte av. Det betydde att superstyrka inte var en av hans sex krafter.

Intressant. Jag siktade in mig på en punkt på hans överkropp och slog tillbaka. På så här nära håll kunde jag inte missa. Och det gjorde jag inte.

Jag studsade.

När näven var några centimeter från hans kropp kände jag hur den träffade något fjädrande och osynligt. ”Ett kraftfält! Du har ett jäkla kraftfält!” viskade jag förbluffat.

Innan jag hann säga något mer slet pappa isär oss, predikade lite om hur man ska bete sig och skickade

23

ut oss ur köket för att vi skulle lugna ner oss.

En kvart senare var maten klar. Under hela måltiden studerade jag Zack som om jag var en lärare på ett läxförhör. Jag väntade på att han skulle peta runt sin blomkål på tallriken med tankekraft eller få en ärta att studsa mot kraftfältet. Eller … vad mer?

Zorro Bedummaren hade gett honom sex krafter till uppdraget. Telekinesin och kraftfältet var två; vilka var de andra fyra? Och vad var det för uppdrag? Allt vi visste var att ”NEMESIS KOMMER”.

Efter maten, när jag egentligen skulle göra läxorna på datorn, bestämde jag mig för att rota runt på internet och se vad jag kunde ta reda på om Nemesis.

Det fanns massor med information. Jag gick igenom sida efter sida innan jag kom fram till en slutsats.

I grekisk mytologi var Nemesis, och jag citerar: ”ett hänsynslöst väsen som delade ut gudomlig vedergällning”. Jag fattade inte allt, men killen lät rätt farlig. Sedan slog det mig som en blixt: Nemesis måste vara namnet på en superskurk, och Zack hade fått sina krafter för att besegra honom.

Jag skulle just klicka bort sidan när jag la märke till något. Jag hade läst för snabbt. Han var inte alls en ”han”. Stjärngrabbens ärkefiende var en tjej.

24