9789163879029

Miriam om natten

maria nygren

resumé

Jag köpte en r öd basker på Myrorna och tänkte på saker som förändrar livet. Någon blir hejdlöst förälskad och ser världen öppna sig, glasklar och sprudlande.

En annan upptäcker en knöl och verkligheten töms på färg. Det är alltid stora tillfällen det pratas om. Men de verkliga vändpunkterna ser inte ut så. Inte för mig. De är obetydliga vid första anblicken och inte förrän långt senare kan jag se hur den där lilla händelsen, leendet i folkmassan, eller skavsårsplåstret jag glömde köpa, kom att kasta min tillvaro i en våldsam ny riktning.

Så var det med stenen. Våren var på väg och jag gick på stranden nedanför hans föräldrars sommarhus på Gotland. Det var ett mirakel att jag ens var där. På något sätt hade jag lurat honom, fått honom att tro att jag var märkvärdig. Älskansvärd.

Vi gick tillsammans ner mot havet. Än hade inga turister kommit och kalkstenarna fick sanden att se snötäckt ut. Han badade trots att det inte var mer än 9

tretton grader i vattnet och jag såg hans huvud försvinna bland de vitskummande vågorna. Och då böjde jag mig ner och plockade upp en liten sten från stranden.

Jag stoppade den i jackfickan utan att se på den och sekunden därpå var den redan glömd.

En vecka senare var vi tillbaka på fastlandet och han sa att det var över. Han som hade kinder täckta av fräknar och ett leende som lovade att allt skulle bli bra.

Ingenting hade kunnat förbereda mig på chocken som svepte mig med sig. Hjärtat drogs ihop. Torkade. Blev så fnasigt och skört att om någon hade rört vid det skulle det genast ha fallit sönder.

Han sa att han inte längre trodde på oss. Jag sa ingenting, men när jag gick hem från det lilla rummet han hyrde stoppade jag handen i fickan och kände något lent och kallt. Kalkstenen låg kvar. Ena sidan var helt platt, den andra mjukt rundad och i mitten fanns ett räfflat avtryck av en fossil. Det såg ut som ett leende.

Jag kramade den hårt och försökte att inte gråta. Inte ute i världen. Inte där allas ögon kunde borra sig in i mig. Och från den stunden började jag samla. Små och stora stenar. Granit, skiffer, flinta och gnejs. Stenar från stränder, från gator, från skogen. Jag började samla av nödvändighet. För det blev en sommar då jag behövde hålla en tung sten i handen. En sten som såg till att jag inte råkade flyga iväg och tappas bort. Mjuk, men ändå hård. Obeveklig.

10

Fortfarande bär jag den där första stenen i min kappficka. Och om jag inte tagit upp den från stranden skulle det inte vara höst. Jo, det skulle det kanske, men jag skulle inte befinna mig i just den här hösten. Då skulle jag aldrig ha sökt en kurs i religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Mitt första val hade egentligen varit geologi, men när jag inte kom in tänkte jag att det var bra. Jag var ändå mest intresserad av stenar som tröst.

Fossilen på Gotland var min vändpunkt. Utan den skulle jag inte stå här vid kassan och betala en tjej med blåfärgat hår två tiokronor för en röd basker.

Utan den skulle jag inte få uppleva något av det som nu väntade.

11

rakblad

tänka fritt är stort men tänka rätt är större, stod det högtidligt skrivet med guldbokstäver ovanför ingången till universitetsaulan. Jag läste det flera gånger utan att riktigt få grepp om orden och sedan hörde jag någon ropa att introduktionen hade börjat.

De andra var redan på väg mot trapporna och jag skyndade efter.

Kalle Arvidsson, Shirin Bahremandi, Maja Bruun, Elias Eriksson.

En tjock man klädd i en trång tweedkavaj läste upp våra namn med så allvarlig röst att det lät som en begravning. Emil Borg, Enrico Gonsalez, Sonja Lind. Jag drog av mig den tunga ryggsäcken och slog mig ner i en av bänkraderna. Inget av de många ansiktena kände jag igen. Carla Modig, Jakob Nylén, Liv Svensson, Miriam Ur. Mannen hade tystnat. Sökte med blicken över oss. ”Miriam Ur?” Han upprepade det högt och en aning irriterat, som 12

om han redan hunnit tröttna på just det namnet. ”Ja”, sa jag och räckte upp handen. Jag visste inte varför, ingen av de andra hade gjort det. ”Härligt.”

Han gav mig en road nick och jag tog snabbt ner min arm. Runt mig tyckte jag mig se de andras hånfulla ögon, kanske till och med några tysta fniss. Och jag lät handen glida ner i fickan. Grep tag om min sten och pressade den hårt mot handflatan.

En knapp timme senare var det över. Scheman hade delats ut, litteraturlistor gåtts igenom och de flesta hade redan skyndat tillbaka till sitt. Jag klev ut genom den tunga dörren och fukten slog emot mig. Trots att det bara var mitten av september hade bladen på vissa ställen redan rasat från träden. En vindil ryckte tag i min tunna svarta kappa och slet upp den enda knappen. Jag såg mig själv speglas i universitetets stora fönster. En stor flaxande kråka. Långt ulligt hår och ett magert ansikte med stora mörka ögon. Och jag kände hur jag rös. ”Miriam?”

Rösten lät täppt, som efter en kraftig förkylning och jag såg honom komma emot mig. Lång och tanig med en blick som alltid tycktes vara på sin vakt. Ante som gick i min parallellklass i gymnasiet.

Igeln Ante.

Vi hade båda suttit i redaktionen för skoltidningen 13

och redan vid första mötet gjorde han klart för mig att vi inte var kollegor. Vi var konkurrenter. Jag hade skrattat, övertygad om att det var hans sätt att skämta, men efter den dagen hade varje text som jag lämnat in blivit nerkortad till oigenkännlighet. Och han hade alltid samma kommentarer. Att språket var för lillgammalt, att jag bara försökte göra mig märkvärdig. Mina artiklar blev till notiser på några få rader och efter ett par månader slutade jag på tidningen. Tänkte att det var bättre att ge upp än att ständigt känna den vassa klumpen av besvikelse. Men det ledsna satt ändå kvar. Han hade tagit något ifrån mig och jag visste inte hur jag skulle få det tillbaka.

När vi sedan tog studenten ville jag inte att han skulle skriva i min mössa. Vi var inte vänner och jag hade ingen lust att bära hans namn med mig, men när han kom fram till mig med en penna i handen visste jag inte vad jag skulle säga. Så jag räckte honom motvilligt studentmössan och dagen därpå hittade jag hans hälsning bland de andras.

Mig slipper du aldrig, stod det med stora svarta bokstäver.

Ante närmade sig nu med långa steg. ”Miriam, visst är det du? Jag tyckte att jag såg dig där inne.”

För en sekund funderade jag på att vända om och springa därifrån. Men det var för sent.

14

”Jo, jag brukar nog oftast vara mig själv.”

Det var tänkt att vara roligt, men han petade bara luggen ur ögonen och gav mig ett ointresserat ögonkast. ”Så du ska också läsa religionsvetenskap. Är det din första termin i Uppsala?”

Jag nickade. ”Jaha, själv har man ju redan varit här i ett år. Tagit massor av fristående kurser.” ”Kul”, sa jag utan att mena det. ”Absolut. Och din kille då, har han också flyttat hit?”

Rösten lät skadeglad och genast var känslan där igen.

Bröstet som knöt sig runt hjärtat. Luften trög som olja.

Jag ruskade på huvudet och såg leendet växa fram över hans ansikte. ”Sånt händer”, sa han och ryckte på axlarna. ”I kväll är det förresten pubrunda på alla studentnationer, eller så många man klarar. Det brukar inte bli så många för nybörjare.”

Han gav ifrån sig en högljudd frustning och såg sedan uppmanande på mig. Väntade på att jag också skulle skratta. ”Vill du hänga på?” tillade han när han insåg att jag inte tänkte göra det. Ögonen var tunga och blöta och klibbade mot mina.

Jag vände ner blicken. Några röda löv hade fastnat på mina svarta kängor och jag tänkte att det ändå var rätt vackert.

15

”Nej, sorry”, hörde jag honom säga. ”Jag glömde helt bort, du kan väl inte dricka på det sättet?”

Han sa det för högt. Så att de som stod omkring oss och drack kaffe och rökte garanterat hörde. ”Jo, självklart följer jag med”, sa jag snabbt och lyckades pressa fram ett leende. ”Diabetesen då?”

Han lät bekymrad. Pannan rynkades och munnen drogs ihop. Det såg överdrivet ut, inövat. Och i det ögonblicket kände jag att jag avskydde honom. Allt det som han såg mig som. ”Den är under kontroll.” ”Fint. Då ses vi på Uplands nation klockan sju.” ”Det gör vi.”

När jag gick visste jag att han såg efter mig. Jag ansträngde mig för att hålla ryggen rak och skyndade över den grusade gången. Det fick vara nog nu. Jag skulle kasta av mig allt som tyngde. Jag skulle återuppstå.

I färg.

Huset låg på en liten gata bakom stationen. Jag hade haft tur, en av mammas arbetskamrater på Ringhals hade haft lägenheten som övernattningsbostad medan hennes pappa låg och dog på Akademiska sjukhuset och nu när han var borta stod den tom. Egentligen hade hon tänkt sälja, men mamma hade övertygat henne om att det var bättre att hyra ut den till mig.

16

Utanför det gulputsade huset växte en gammal ek med rötter så kraftiga att de tagit sig upp ur jorden. Av någon anledning gjorde det mig glad. Jag kånkade min ryggsäck uppför de två trapporna, låste upp dörren och steg in i den smala hallen. Rakt framför mig fanns ett litet kök och till vänster låg sovrummet. Det var knappt möblerat. En säng, ett rangligt skrivbord som såg antikt ut, en liten teve och en sliten fåtölj. I fönstret stod en ormbunke och sträckte törstigt sina vissnade blad mot mig. Det var något ömkligt över den. Död utan att den ens visste om det själv.

Jag klev in utan att snöra av mig kängorna och fyllde ett glas med vatten. Drack halva själv och gav resten till växten. Sedan plockade jag fram de två halvmosade bananerna som var kvar från tågresan och letade fram den svarta diabetesväskan. Drog upp dragkedjan som blivit så sliten att den som vanligt fastnade halvvägs och petade ut insulinpennan. Vant skruvade jag på nålen, knackade några gånger för att få bort luftbubblorna och stack in den i magen.

17

gör

Upphetsade andetag fick stearinljusen att flämta och en svettig förväntan låg som en dimma över rummet. Den trånga nationspuben var full av folk. Studenter som för första gången befann sig långt hemifrån, ögon som villigt letade efter någon att gå vilse i. Jag väjde i sista sekund för en kille med glasartad blick som kom snubblande med fem öl i överfulla glas. Ante var inte här och jag skulle just återvända ut när jag upptäckte en smal gång som ledde vidare in.

Egentligen hade jag redan gjort tillräckligt, det fanns ingen anledning att springa och leta efter honom. Ändå rörde sig mina fötter inåt. Jag passerade några toaletter och nådde fram till ett källarvalv som såg ut att vara uthugget direkt ur stenen. De smala fönstergluggarna var igenmurade och det enda ljuset kom från höga kandelabrar placerade på träborden. Längst in skymtade jag Ante tillsammans med tre killar. Kloner med samma svartbågade glasögon, tighta kavajer och bleka kin18

der. Ante måste ha haft rummet under uppsikt för nu vinkade han ivrigt. Jag gick fram och hälsade. Alla tre skakade hand på samma slappa sätt. Ante flyttade sin jacka och jag slog mig ner. Såg honom fylla ett pintglas med öl från den stora kannan.

Om du går på fest måste du alltid informera om att du har diabetes. Det är jätteviktigt att syraförgiftning inte förväxlas med vanlig fylla, det predikade sköterskorna för mig redan på högstadiet. Alkoholen som först får blodsockret att rusa i höjden och sedan pressar ner det i botten.

Botten som kan vara detsamma som medvetslöshet.

Eller döden. Det var inte någon fara att dricka något glas, det visste jag. Men de ständiga uppmaningarna om att först alltid informera förtog hela spänningen. ”Jag och Miriam kommer från samma by”, hörde jag Ante säga medan han räckte mig ölglaset. ”Kattarp utanför Helsingborg.” ”Det märks”, sa killen som satt närmast mig med ett roat tonfall.

Ante gav honom en irriterad blick. ”Äh, lägg av. Jag är inte mer lantis än nån annan.” ”Okej”, sa killen. ”Det skålar vi för.”

Han hade bleka men klara ögon och jag tänkte att jag förstod vad han menade. I Ante syntes samma sak som jag visste fanns i mig. Vår vana vid att bara ha internet och en och annan korvkiosk som enda mötesplats fick oss på något sätt att bli lite trögare. Klumpigare. Och 19