På Enahandavägen är det tisdag för tjugosjunde gången detta år.
I zebraflocken gÜr de som de brukar, särskilt de som bor i hus 22.
Här sitter Enis och Treo som vanligt, vid samma bord som de alltid sitter vid. Med samma gamla te och samma smÜrgüs, varje vanlig vardag likadant.
– Tänk vad fint vi har det! säger Enis, mackorna är lika goda som igår! – … och som i förrgår och i morgon, muttrar Treo, aldrig nånsin gör vi något nytt.
Enis diskar alltid mycket noga, och nynnar på sin älsklingsmelodi. Jag har hört den sången hundratusen gånger, tänker Treo och slamrar med ett fat.
Snart kommer Enis gå iväg till bageriet och köpa samma skorpor som de äter jämt. Treo vägrar torka färdigt disken, och klampar argt tillbaka till sin säng.
När Treo ligger där och suckar, och tycker livet känns så hopplöst trist, då hörs det plötsligt ljud från garderoben. Men vem i allsin dar har gömt sig där?