9789163871184

perc y

jackson född till hjä lte

r ick r ior da n Översättning av Anders Bellis

percy jackson – född till hjälte – del 1 Copyright © Rick Riordan 2005 All rights reserved.

Först utgiven i USA av Disney • Hyperion Books, an imprint of Disney Book Group Originalets titel: percy jackson and the olympians – the lightning thief Permision for this edition was arranged through the Nancy Gallt Literary Agency and Ia Atterholm Agency, Malmö.

Först utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2005 Översättning: Anders Bellis Omslagsillustration © 2008 by John Rocco Typsnitt: Indigo, Trajan och Copperplate Grafisk form: Fredrika Siwe Tryck av UAB PRINT-IT, Litauen

www.bonniercarlsen.se

En kommentar av mr Riordan Käre dödlige läsare, Jag har svurit vid floden Styx på att jag ska lägga fram den här boken som skönlitteratur.

Det finns ingen tolvårig pojke som Perseus ”Percy” Jackson. De grekiska gudarna är bara gamla myter. De har avgjort aldrig fått barn med dödliga under 2000-talet, och inte heller finns det någon sådan plats som Halvblodslägret – ett sommarläger för halvgudar på östra Long Island. Percy träffade aldrig en satyr eller en dotter till Athena. Och de gav sig definitivt inte ut tillsammans på ett uppdrag tvärs genom USA, för att ta sig till Underjordens portar och förhindra ett krig mellan gudarna som skulle ha fått förödande konsekvenser.

Med detta i åtanke måste jag varna dig och be dig att allvarligt tänka dig för innan du börjar läsa den här boken. Om du känner dig konstig till mods när du läser – om du börjar misstänka att den här berättelsen kan handla om något i ditt eget liv – DÅ MÅSTE DU SLUTA LÄSA OMEDELBART. Jag kan inte hållas ansvarig för konsekvenserna.

Må Olympens gudar (som naturligtvis inte existerar) vaka över dig.

Högaktningsfullt, Rick Riordan Förste Skrivare, Halvblodslägret Hedersmedlem vid De klövförsedda äldstes råd, vid Poseidons hov, munskänk osv., osv. www.rickriordan.com

inneh å ll

• 1. Jag råkar förinta min matematiklärare

9

2. Tre gamla damer stickar dödens sockor

26

3. Grover står plötsligt där med brallorna nere

41

4. Mamma lär mig tjurfäktning

59

5. Jag spelar pinochle med en häst

74

6. Jag blir högste härskare över toaletten

95

7. Min middag går upp i rök

116

8. Vi fångar en flagga

132

9. Jag erbjuds ett uppdrag

155

10. Jag förstör en fullt fungerande buss

180

11. Vi besöker trädgårdstomtemarknaden

202

12. Vi får råd av en pudel

225

13. Jag störtar mot min egen död

235

14. Jag blir en ökänd rymling

253

15. En gud bjuder oss på cheeseburgare

261

16. Vi tar en zebra till Las Vegas

287

17. Vi tittar på vattensängar

315

18. Annabeths dressyrskola

335

19. Vi får reda på sanningen, på sätt och vis

354

20. Jag slåss med en tönt till släkting

377

21. Jag gör upp räkningen

393

22. Profetian går i uppfyllelse

417

Författarens tack

442

Om författaren

443

Den grekiska mytologin

444

Jag r å k a r för inta min m atem atik l ä r a r e

• inte vara ett halvblod.

Läser du detta för att du undrar ifall du själv är ett, så råder jag dig att omedelbart slå igen boken. Tro på allt dina föräldrar har ljugit ihop om din födelse och försök att leva ett normalt liv.

Att vara ett halvblod är farligt. Det är skrämmande.

För det mesta leder det till en smärtsam, otäck död.

Om du är en vanlig unge, som tror att det här är en hist­oria i en bok, så är det suveränt. Fortsätt läsa. Jag av­undas dig som kan låtsas att ingenting av detta har hänt. Men om du känner igen dig själv i berättelsen – om du känner hur det rör upp någonting inom dig – så sluta genast läsa. Du kan vara en av oss. Och när du väl vet om det, så är det bara en tidsfråga innan de också upptäcker det och börjar jaga dig.

Kom inte och säg att jag inte har varnat dig.

A l lt s å , jag v i l l e

Jag heter Percy Jackson.

Jag är tolv år gammal. Tills för några månader sedan var jag elev vid Yancy Academy, en privat internatskola •9•

för problembarn i norra delen av delstaten New York. Är jag ett problembarn?

Japp. Det kan man säga.

Mitt korta, bedrövliga liv är fyllt av historier som bevisar det. Jag skulle kunna börja precis var som helst, men det var i maj som saker och ting började gå snett på allvar, när vi sjätteklassare gjorde en utflykt till Manhattan – tjugoåtta störda elever och två lärare i en gul skolbuss, på väg till konstmuseet Metropolitan Musem of Art för att titta på gamla grekiska och romerska prylar.

Jag vet – det låter som rena tortyren. De flesta Yancyutflykter var sådana.

Men jag var hoppfull, för det var mr Brunner – vår latinlärare – som hade ansvaret för den här utflykten.

Mr Brunner var en medelålders man i el-rullstol.

Han var tunnhårig och hade stripigt skägg och en nött tweedkavaj som alltid luktade kaffe. Man skulle aldrig ha kunnat tro att han var cool, men han berättade historier och skämtade och lät oss spela spel på lektionerna. Dessutom hade han en enorm samling av gamla romerska rustningar och vapen, så hans lektioner var de enda jag inte somnade på.

Jag hoppades att utflykten skulle bli okej. Eller jag hoppades i alla fall att jag inte skulle hamna i knipa.

Gissa om jag hade fel.

På skolutflykter råkar jag i knipa, det bara är så. Som när jag gick i femman, i en annan skola, och vi besökte • 10 •

slagfältet Saratoga och det hände en sak med kanonen från nordamerikanska frihetskriget. Jag siktade inte på skolbussen, men jag blev förstås relegerad i alla fall. Och när jag gick i fyran och vi guidades runt bakom kulisserna vid hajbassängen på stadens akvarium, råkade jag liksom komma åt fel spak på gångbryggan och hela klassen fick sig ett oväntat dopp. Och gången innan dess …fast ni förstår vad jag menar.

Den här gången var jag fast besluten att inte ställa till med något.

Under hela vägen in till staden stod jag ut med att Nancy Bobofit – den fräkniga, rödhåriga kleptomantjejen – kastade stora bitar av sin smörgås med jordnötssmör och ketchup i nacken på min bäste vän Grover.

Grover var ett lätt offer. Han var spinkig. Han grät när han blev retad. Han måste ha gått om flera klasser, för han var den enda i sexan med finnar och fjunig haka. Och dessutom var han handikappad. Han hade ett intyg som befriade honom från gymnastiken för resten av livet, eftersom han hade någon sorts muskelsjukdom i benen. Han gick konstigt, som om vartenda steg gjorde ont – men det skulle man inte låta lura sig av. Ni skulle sett honom springa när det serverades enchilada i skolbespisningen.

Hur som helst kastade Nancy Bobofit stora smörgås­ bitar som fastnade i hans lockiga, bruna hår, och hon viss­te att jag inte kunde göra något eftersom jag redan fått en varning. Rektorn hade hotat mig med avstäng• 11 •

ning från ­undervisningen om något tråkigt, generande eller bara lätt underhållande hände under den här utflykten. ”Jag ska döda henne”, mumlade jag.

Grover försökte lugna mig. ”Det är okej. Jag gillar jordnötssmör.”

Han duckade för en ny bit av Nancys lunch. ”Det var droppen.” Jag började resa mig upp, men Grover drog ner mig på sätet igen. ”Du har redan fått en varning”, påminde han mig. ”Du vet vem som får skulden om det händer nåt.”

Nu när jag tänker tillbaka på det önskar jag att jag hade klippt till Nancy Bobofit där och då. Att bli avstängd från undervisningen var ingenting jämfört med den knipa jag just var på väg att hamna i.

Mr Brunner guidade oss på museet.

Han körde före i sin rullstol och visade oss genom de stora, ekande salarna, förbi marmorstatyer och glasmontrar fulla med väldigt gamla, svarta och orange­ färgade krukor.

Jag höll på att smälla av när jag tänkte på att de inte hade gått sönder på flera tusen år.

Han samlade oss runt en fyra meter hög stenpelare med en stor sfinx högst upp och började berätta att den var en gravsten, en stele, som utmärkt graven där en flicka i vår ålder legat. Han berättade om uthuggningarna på sidorna. Jag försökte höra på, för det var • 12 •

faktiskt ganska intressant, men alla runt omkring mig pratade och varje gång jag sa åt dem att hålla käft stirrade mrs Dodds, den andra läraren som var med, på mig med sitt onda öga.

Mrs Dodds var den lilla matteläraren från Georgia som alltid bar svart läderjacka, trots att hon var femtio år gammal. Hon såg ut att vara tuff nog för att köra en Harley rakt in i ens skolskåp. Hon hade kommit till Yancy när halva terminen gått, då vår förra mattelärare fått ett nervsammanbrott. Ända från första dagen hade mrs Dodds älskat Nancy Bobofit och sett mig som djävulens avkomma. Hon brukade peka på mig med sitt knotiga finger och säga ”Nu, raring” med sitt allra lenaste tonfall, och då visste jag att jag skulle få kvarsittning varenda dag i en månad.

En gång, när hon tvingat mig att sudda ut svar i gamla skrivböcker ända till midnatt, sa jag till Grover att jag tyckte att mrs Dodds var omänsklig. Han såg mycket allvarligt på mig och sa: ”Du har alldeles rätt.”

Mr Brunner fortsatte att prata om grekisk gravkonst.

Till slut sa Nancy Bobofit fnissande något om den nakne killen på stelen, och jag vände mig om och sa: ”Kan inte du HÅLLA KÄFTEN?” Jag hade inte tänkt säga det så högt.

Hela klassen skrattade. Mr Brunner tystnade. ”Jackson”, sa han, ”var det nåt du ville säga?”

Jag var knallröd i ansiktet. Jag sa: ”Nej, magistern.”

• 13 •

Mr Brunner pekade på en av bilderna på stelen. ”Du kanske kan tala om för oss vad den här bilden föreställer?”

Jag såg på uthuggningen och blev enormt lättad, för jag kände faktiskt igen den. ”Det är väl Kronos som äter sina barn?” ”Ja”, sa mr Brunner, uppenbarligen inte helt nöjd. ”Och det gjorde han för att …” ”Tja …” Jag tänkte så det knakade. ”Kronos var gudarnas konung, och …” ”Gudarnas?” frågade mr Brunner. ”Titanernas”, rättade jag mig. ”Och …han litade inte på sina barn, som var gudarna. Så, eh, då åt Kronos upp dem, eller hur? Men hans fru gömde babyn Zeus och gav Kronos en sten att äta i stället. Och senare, när Zeus blivit stor, lurade han sin pappa Kronos att kräkas upp hans bröder och systrar …” ”Blääää!” sa en av flickorna bakom mig. ” …och så blev det en väldig strid mellan gudarna och titanerna”, fortsatte jag, ”och gudarna vann.”

Några i klassen fnissade.

Bakom mig mumlade Nancy Bobofit till en vän: ”Som om vi har nån nytta av att veta det i verkliga livet.

Som om det kommer att stå på våra jobbansökningar: Var god förklara varför Kronos åt upp sina barn.” ”Och varför, Jackson”, sa mr Brunner, ”för att nu parafrasera miss Bobofits förträffliga fråga – varför är det viktigt i verkliga livet?” ”Nu fick du”, muttrade Grover.

• 14 •

”Håll käft”, väste Nancy, vars ansikte blivit rödare än hennes hår.

Nancy hade i alla fall åkt dit hon också. Mr Brunner var den ende som någonsin hörde henne säga sådant hon inte borde ha sagt. Han hade radaröron.

Jag tänkte på hans fråga och ryckte på axlarna: ”Jag vet inte, magistern.” ”Jag förstår.” Mr Brunner såg besviken ut. ”Nå, halvt godkänt, Jackson. Zeus gav faktiskt Kronos en blandning av senap och vin som fick honom att spy upp sina övriga fem barn, som naturligtvis – eftersom de var odödliga gudar – överlevt och växt upp fullständigt oskadda i titanens mage. Gudarna besegrade sin far, skar honom i stycken med hans egen skära och spred ut hans kvarlevor i Tartaros, den mörkaste delen av Underjorden. Och med det lyckliga slutet är det dags för lunch. Mrs Dodds, kan ni visa vägen tillbaka ut?”

Klassen släntrade ut. Flickorna höll sig för magen och pojkarna knuffade varandra och uppförde sig som töntar.

Grover och jag skulle just följa efter när mr Brunner sa: ”Jackson.”

Jag visste vad som väntade.

Jag sa åt Grover att fortsätta ut. Sedan vände jag mig mot mr Brunner: ”Ja, magistern?”

Mr Brunner hade den där blicken som naglade fast en – intensivt bruna ögon som kunde ha varit tusen år gamla och sett allt.

• 15 •

”Du måste lära dig svaret på min fråga”, sa mr Brun­ ner till mig. ”Om titanerna?” ”Om verkliga livet. Och vad dina studier har med det att göra.” ”Åh.” ”Det du lär dig av mig”, sa han, ”är livsviktigt. Jag förväntar mig att du tar det till dig. Jag förväntar mig toppresultat av dig, Percy Jackson.”

Han pressade mig så hårt att jag ville bli arg.

Jag menar, visst var det ganska coolt de dagar det var frågesport och han klädde sig i romarrustning och ropade: ”Vad där!” och pekade med svärdsspetsen mot kritorna och sa åt oss att rusa fram till svarta tavlan och namnge varenda grek och romare som någonsin levat, och deras mödrar, och vilka gudar de dyrkade. Men mr Brunner förväntade sig att jag skulle vara lika duktig som alla de andra, trots att jag är dyslektiker och lider av ADHD och aldrig fått mer än godkänt i hela mitt liv. Nej – han förväntade sig inte att jag skulle vara lika duktig. Han förväntade sig att jag skulle vara duktigare. Men jag kunde helt enkelt inte lära mig alla namn och fakta, och än mindre stava till dem.

Jag mumlade något om att jag skulle anstränga mig mera. Mr Brunner kastade en lång, sorgsen blick på stelen, som om han deltagit i den där flickans begravning.

Han sa åt mig att gå ut till de andra och äta lunch.

• 16 •

Klassen hade samlats ute på museets trappa, där man kunde titta på fotgängarna på Fifth Avenue.

Det drog ihop sig till ett riktigt oväder; moln som var svartare än några jag någonsin sett skockades på himlen över staden. Jag tänkte att det kanske hade med växthuseffekten eller något att göra, för vädret i hela delstaten New York hade varit knäppt ända sedan i julas. Det hade varit väldiga snöstormar, översvämningar och löpeldar efter blixtnedslag. Jag skulle inte ha blivit förvånad om en orkan var på väg.

Ingen annan verkade ha märkt något. Några av killarna kastade kex på duvorna. Nancy Bobofit försökte stjäla något ur en dams handväska, och mrs Dodds såg förstås ingenting.

Grover och jag satt på kanten till fontänen, en bit från de andra. Om vi gjorde det skulle folk kanske inte förstå att vi kom från den skolan – skolan för nördar och töntar som inte klarade sig någon annanstans. ”Kvarsittning?” frågade Grover. ”Nä”, sa jag. ”Det får man inte av mr Brunner. Jag önskar bara att han kunde låta mig vara i fred nån gång. Jag är ju inget geni direkt.”

Grover sa ingenting på en stund. Sedan, när jag trodde att han skulle komma med någon djup, filosofisk kommentar för att få mig att känna mig bättre till mods, sa han: ”Kan jag få ditt äpple?”

Jag var inte så värst hungrig, så jag gav det till honom.

Jag tittade på raden av taxibilar som körde längs • 17 •

Fifth Avenue och tänkte på min mammas lägenhet som låg bara en bit bort. Jag hade inte sett henne sedan i julas. Jag ville så hemskt gärna hoppa in i en taxi och åka hem. Hon skulle bli glad att se mig och krama om mig, men hon skulle bli besviken också. Hon skulle skicka mig raka vägen tillbaka till Yancy Academy och påminna mig om att jag måste försöka, även om det här var min sjätte skola på sex år och jag förmodligen skulle bli relegerad igen. Jag skulle inte stå ut med hennes sorgsna blick.

Mr Brunner hade parkerat sin rullstol vid foten av handikapprampen. Han åt selleri och läste en pocket­ bok. Ett rött paraply stack upp från ryggstödet på hans rullstol, så att det såg ut som om han satt vid ett motoriserat kafébord.

Jag skulle just packa upp min smörgås när Nancy Bobofit dök upp framför mig med sina äckliga vänner – hon hade väl tröttnat på att stjäla från turister – och dumpade sin halvätna lunch i knäet på Grover. ”Hoppsan.” Hon flinade mot mig med sina sneda tänder. Hennes fräknar var orangefärgade, som om någon hade sprutmålat hennes ansikte med flytande ostbågar.

Jag försökte hålla mig lugn. Skolkuratorn hade sagt åt mig miljoner gånger att jag måste räkna till tio och försöka kontrollera mitt humör. Men jag blev så arg att det svartnade för ögonen. En våg röt i öronen på mig.

Jag minns inte att jag rörde vid henne, men i nästa • 18 •

ögonblick satt Nancy på rumpan i fontänen och skrek: ”PERCY KNUFFADE MIG!” Mrs Dodds materialiserade sig bredvid oss.

Några av ungarna viskade: ”Såg du …” ”… vattnet …” ”… som om det tog tag i henne …”

Jag visste inte vad de pratade om. Det enda jag visste var att jag låg illa till igen.

Så fort mrs Dodds var säker på att lilla Nancy var okej och hade lovat att köpa en ny skjorta åt henne i museets presentbutik, och så vidare, och så vidare, vände hon sig mot mig. En triumferande eld brann i hennes ögon, som om jag hade gjort något hon väntat på hela terminen. ”Nu, raring …” ”Jag vet”, muttrade jag. ”Jag får sudda skrivböcker i en månad.”

Det skulle jag inte ha sagt. ”Följ med mig”, sa mrs Dodds. ”Vänta!” skrek Grover. ”Det var jag som knuffade henne.”

Jag stirrade som bedövad på honom. Jag kunde knappt fatta att han försökte ta på sig skulden. Grover var livrädd för mrs Dodds.

Hon blängde så stint på honom att hans fjuniga haka darrade. ”Det tror jag inte, Underwood”, sa hon. ”Men …” ”Du – stannar – här.”

• 19 •

Grover såg förtvivlat på mig. ”Det är okej”, sa jag till honom. ”Tack för försöket.” ”Raring”, röt mrs Dodds till mig. ”Nu.” Nancy Bobofit log självbelåtet.

Jag gav henne lyxvarianten av min jag-ska-döda-digblick. Jag hade inget emot att hamna i knipa för att jag knuffat henne. Jag önskade bara att jag kunde komma ihåg att jag hade gjort det.

Jag vände mig mot mrs Dodds, men hon var inte där.

Hon stod vid ingången till museet, på trappans krön, och gjorde otåligt tecken åt mig att komma.

Hur hade hon tagit sig dit så fort?

Det där händer mig ofta, att min hjärna somnar eller något – och i nästa ögonblick vet jag att jag har missat något, som om en pusselbit ramlat ut ur universum och jag står där och stirrar på hålet efter den. Skolkuratorn hade sagt att det berodde på min ADHD, som fick min hjärna att misstolka saker och ting.

Jag var inte så säker på den saken.

Jag gick upp mot mrs Dodds.

Halvvägs uppför trappan kastade jag en blick över axeln på Grover. Han såg blek ut och tittade från mig till mr Brunner och tillbaka igen, som om han ville att mr Brunn­er skulle lägga märke till vad som höll på att hända … men mr Brunner var helt uppslukad av sin roman.

Jag såg upp mot ingången. Mrs Dodds hade försvunnit igen. Nu befann hon sig inne i byggnaden, i slutet • 20 •

av gången i entrén, och vinkade åt mig att jag skulle skynda på.

Okej, tänkte jag. Hon tänker tvinga mig att köpa en ny skjorta åt Nancy i presentbutiken.

Men det var tydligen inte vad hon hade i tankarna.

Jag följde med henne längre in i museet. När jag äntligen hann ikapp henne, var vi tillbaka på den grekiskromerska avdelningen.

Med undantag av oss var salarna tomma.

Mrs Dodds stod med armarna i kors framför en stor marmor­fris föreställande de grekiska gudarna. Hon utstötte ett kons­tigt ljud långt nere i strupen – nästan som om hon morrade.

Jag skulle ha varit nervös även om hon inte låtit så.

Det är läskigt att vara ensam med en lärare, särskilt mrs Dodds. Det var något med hennes sätt att titta på frisen, som om hon ville pulvrisera den … ”Du har ställt till med problem för oss, raring”, sa hon.

Jag tog det säkra före det osäkra. Jag sa: ”Ja, mrs Dodds.”

Hon drog i läderjackans ärmar. ”Trodde du verkligen att du skulle kunna göra det ostraffad?”

Uttrycket i hennes ögon var inte bara vansinnigt.

Det var ondskefullt.

Hon är lärare, tänkte jag nervöst. Hon kommer inte att göra mig illa.

Jag sa: ”Jag ska försöka bättra mig, mrs Dodds.” Åskmuller fick byggnaden att skaka.

• 21 •

”Vi är inga idioter, Percy Jackson”, sa mrs Dodds. ”Det var bara en tidsfråga innan vi avslöjade dig. Erkänn, så blir ditt lidande inte lika smärtsamt.”

Jag visste inte vad hon pratade om.

Det enda jag kunde komma på var att lärarna måste ha hittat förrådet av godis jag gömt i sovsalen och sålde av till de andra eleverna. Eller så kanske de hade fattat att jag kopierat min uppsats om Tom Sawyer på internet utan att ha läst boken, och nu skulle de stryka mitt betyg. Eller ännu värre, tvinga mig att läsa boken. ”Nå?” sa hon uppfordrande. ”Mrs Dodds, jag vet inte …” ”Din tid är ute.”

Sedan hände något väldigt konstigt – en tidslucka till.

Mrs Dodds började förändras.

Hennes ögon lyste som glödande grillkol. Fingrarna blev längre och förvandlades till klor. Hon väste. Jag menar som en kobra, alltså. Och hennes jacka smälte och förvandlades till stora, läderaktiga vingar.

Hon var inte mänsklig. Hon var en rynkig hagga med fladdermusvingar och klor, och hon hade munnen full av gula huggtänder, och hon skulle just slita mig i stycken.

Sedan blev illusionen ännu konstigare.

Mr Brunner, som hade befunnit sig utanför museet ett ögonblick tidigare, kom rullande in i salen med en penna i handen.

• 22 •

”Vad där, Percy!” ropade han och kastade pennan genom luften.

Mrs Dodds kastade sig över mig.

Med ett skrik hoppade jag åt sidan och kände klorna vina genom luften, precis intill örat på mig. Jag tog emot kulspetspennan, men när jag fick den i handen var den inte en penna längre. Den var ett svärd – mr Brunners bronssvärd, som han alltid använde när det var frågesport.

Mrs Dodds snodde runt mot mig med ett mordiskt uttryck i ögonen.

Jag fick spaghetti i knäna. Händerna skakade så häftigt att jag nästan tappade svärdet.

Hon morrade: ”Dö, raring!”

Och flög rakt emot mig.

Total skräck tog över min kropp. Jag gjorde det enda som föll sig naturligt. Jag svingade svärdet.

Metallklingan träffade henne i axeln och fortsatte ner genom hennes kropp som om hon varit gjord av vatten.

VÄÄSSSS! Mrs Dodds var som ett sandslott framför en jättefläkt. Hon exploderade i ett moln av gult damm. Hon förintades på fläcken, utan att lämna något annat efter sig än svavellukt och ett dödstjut och isande, ondskefull kyla – som om de där lysande röda ögonen fortfarande stirrade på mig.

Jag var ensam.

• 23 •

Jag höll i en kulspetspenna.

Mr Brunner var inte kvar. Det fanns ingen där förutom jag.

Händerna darrade fortfarande. Min lunch måste ha varit förgiftad med svamp som gav hallucinationer eller något.

Hade jag inbillat mig alltsammans?

Jag gick tillbaka ut.

Det hade börjat regna.

Grover satt vid fontänen med en museikarta som ett tält över huvudet. Nancy Bobofit stod fortfarande där, genomblöt efter simturen i fontänen, och pratade muttrande med sina äckliga vänner. När hon fick syn på mig sa hon: ”Jag hoppas mrs Kerr gav dig stryk!”

Jag sa: ”Vem då?” ”Vår lärare, dumskalle!”

Jag blinkade. Vi hade ingen lärare som hette mrs Kerr. Jag frågade Nancy vad tusan hon pratade om.

Hon bara himlade med ögonen och struntade i mig.

Jag frågade Grover var mrs Dodds var någonstans.

Han sa: ”Vem då?”

Men han gjorde en paus först och ville inte möta min blick, så jag trodde han drev med mig. ”Skoja inte nu”, sa jag till honom. ”Jag menar allvar.” Åskan mullrade.

Jag fick se mr Brunner under sitt röda paraply, där han fortfarande satt vid rampen och läste som om inget hade hänt.

• 24 •

Jag gick bort till honom.

Han höjde tankspritt blicken. ”Se där, min penna.

Var vänlig ta med dig egna skrivdon i framtiden, Jackson.”

Han ryckte åt sig pennan. Jag hade inte ens märkt att jag fortfarande höll i den. ”Magistern”, sa jag, ”var är mrs Dodds någonstans?”

Han stirrade tomt på mig. ”Vem då?” ”Läraren som var med på utflykten. Mrs Dodds.

Matteläraren.”

Han rynkade pannan och lutade sig framåt och såg aningen bekymrad ut. ”Percy, det finns ingen mrs Dodds med på den här utflykten. Såvitt jag vet har det aldrig funnits nån mrs Dodds vid Yancy. Mår du riktigt bra?”

• 25 •

Tr e ga ml a da mer stick a r dödens sockor

• vid kusliga upplevelser, men för det mesta var de snabbt över. En hallucination av samma slag som de får i fanatiska frikyrkor var mer än jag klarade av.

Under resten av läsåret kändes det som om hela skolan spelade mig ett spratt. Alla andra hade totalt och fullständigt gått på att mrs Kerr – en pigg blondin som jag aldrig hade sett i hela mitt liv förrän hon steg ur vår buss efter utflykten – hade varit vår matematiklärare ända sedan i julas.

Alltsom oftast nämnde jag mrs Dodds för folk, för att se om jag kunde lura dem att försäga sig – men de stirrade bara på mig som om jag var ett psykfall.

Jag började nästan tro dem; mrs Dodds hade aldrig existerat.

Bara nästan.

Men Grover kunde inte lura mig. När jag nämnde namnet Dodds för honom, tvekade han och påstod sedan att hon inte fanns. Men jag visste att han ljög.

Det var något som pågick. Något hade hänt på museet.

Ja g va r va n

• 26 •

Jag hade inte tid att tänka på det särskilt mycket under dagarna, men på nätterna vaknade jag kallsvettig av mardrömmar om mrs Dodds klor och läder­artade vingar.

Vädret fortsatte att vara konstigt, vilket inte fick mig på bättre humör. En natt blåste ett åskväder ut fönstren i vår sovsal. Några dagar senare drog den största tornado som någonsin skådats fram över Hudsondalen bara åtta mil från Yancy Academy. En av de nyheter vi tog upp på lektionerna var det ovanligt stora antalet små flygplan som störtade i Atlanten på grund av plötsliga stormbyar.

Jag började känna mig vresig och irriterad nästan jämt. Mina betyg sjönk från godkänd till icke godkänd.

Jag bråkade allt oftare med Nancy Bobofit och hennes vänner. Jag blev utskickad i korridoren nästan varenda lektion.

Till slut exploderade jag. Det hände när vår engelsklärare, mr Nicoll, för miljonte gången frågade mig varför jag var för lat för att plugga till rättstavningsproven.

Jag kall­ade honom för gammal rumlare. Jag visste inte ens vad det betydde, men det lät bra.

Följande vecka skickade rektorn ett brev till min mamma, och därmed blev det allmänt känt – jag var inte välkommen tillbaka till Yancy Academy följande läsår.

Bra, tänkte jag. Det passar mig utmärkt.

Jag hade hemlängtan.

• 27 •

Jag ville vara hos min mamma i vår lilla lägenhet på Upper East Side, även om jag blev tvungen att gå i kommunal skola och måste stå ut med min hemske styvfar och hans löjliga pokerkvällar.

Och ändå … det fanns ett och annat på Yancy jag skulle sakna. Utsikten mot skogen från sovsalsfönstret, Hudsonfloden i fjärran, doften av tallarna. Jag skulle sakna Grover, som hade varit en god vän även om han var lite konstig. Jag undrade hur han skulle överleva nästa läsår utan mig.

Jag skulle sakna latinlektionerna också … mr Brun­ ners vansinniga frågesportdagar och hans tro på att jag kunde göra så bra ifrån mig.

När sista veckan och alla prov närmade sig var latinprovet det enda jag pluggade till. Jag hade inte glömt vad mr Brunner sagt till mig den där dagen på konstmuseet, om att hans ämne betydde liv eller död för mig. Jag var inte säker på varför, men jag hade börjat tro honom.

Kvällen före slutproven blev jag så frustrerad att jag kastade Cambridges guide till den grekiska mytologin tvärs genom sovsalen. Orden hade börjat simma upp från sidorna och kretsa runt huvudet på mig. Bokstäverna gjorde 180-gradiga svängar, som om de åkte skate­ board. Det fanns inte en chans att jag skulle komma ihåg skillnaden mellan Keiron och Karon, eller Poly-

• 28 •

dektes och Polyfemos. Och böja latinska verb? Det var bara att glömma.

Jag vankade av och an i rummet, och det kändes som om myror kröp runt innanför skjortan. Jag mindes mr Brunn­ers allvarliga uppsyn, hans tusenåriga blick. Jag förväntar mig toppresultat av dig, Percy Jackson.

Jag tog ett djupt andetag. Jag plockade upp mytologi­ boken.

Jag hade aldrig bett en lärare om hjälp förut. Fast om jag pratade med mr Brunner, kunde han kanske ge mig några tips. Eller så kunde jag åtminstone be om ursäkt för att jag skulle misslyckas fullständigt på hans prov.

När jag lämnade Yancy Academy ville jag inte att han skulle minnas mig som en urusel elev.

Jag gick ner till lärarrummen. Det var släckt och tomt i de flesta, men mr Brunners dörr stod på glänt och ljuset föll från hans dörrfönster över korridor­ golvet.

Jag befann mig tre steg från dörrhandtaget när jag hörde röster inne på kontoret. Mr Brunner ställde en fråga. En röst som helt klart var Grovers sa: ”… orolig för Percy, magistern.”

Jag stelnade till.

Jag brukar inte tjuvlyssna, men jag tror inte att du heller skulle kunna låta bli att lyssna om du fick höra din bäste vän prata om dig med en vuxen.

Jag smög närmare. ”… ensam i sommar”, sa Grover. ”Tänk bara, en • 29 •

Fränka i skolan! Nu när vi är säkra på vår sak, och de också vet …” ”Vi skulle bara göra saken värre genom att sätta press på honom”, sa mr Brunner. ”Pojken måste mogna mer.” ”Men han har kanske inte tid. Fristen som löper ut vid sommarsolståndet …” ”Den saken måste klaras upp utan honom, Grover.

Låt honom njuta av sin okunnighet så länge han kan.” ”Han såg henne, magistern …” ”Han inbillade sig bara”, insisterade mr Brunner. ”Diset som vilar över eleverna och lärarna räcker för att övertyga honom om det.” ”Magistern, jag … jag får inte försumma mina plikter igen.” Grovers stämma skälvde av återhållna känslor. ”Ni vet vad det skulle betyda.” ”Du har inte misslyckats, Grover”, sa mr Brunner vänligt. ”Jag borde ha sett henne för den hon var. Låt oss nu bara försöka hålla Percy vid liv till nästa höst …”

Mytologiboken föll ur handen på mig och slog i golvet med en duns.

Mr Brunner tystnade.

Med bultande hjärta plockade jag upp boken och drog mig baklänges bortåt korridoren.

En skugga gled över det upplysta fönstret i mr Brun­ ners kontorsdörr – skuggan av någon som var mycket längre än min rullstolsburne lärare, och som höll i något som var misstänkt likt en pilbåge.

Jag öppnade närmaste dörr och smet in.

• 30 •

Några sekunder senare hörde jag ett långsamt kloppklopp-klopp, som det dämpade ljudet av träklossar, och sedan något som lät som ett djur som snörvlande nosade utanför min dörr. En stor, mörk skepnad stannade till utanför glasrutan, och gick sedan vidare.

En svettdroppe rann nerför halsen på mig.

Ute i korridoren tog mr Brunner till orda. ”Det var inget”, mumlade han. ”Jag har haft problem med nerverna ända sedan vintersolståndet.” ”Jag också”, sa Grover. ”Men jag skulle ha kunnat svära på …” ”Gå tillbaka till sovsalen”, sa mr Brunner till honom. ”Det blir en lång dag i morgon, med alla prov.” ”Prata inte om det.”

Ljuset inne på mr Brunners kontor släcktes.

Jag väntade i mörkret i vad som kändes som en evighet.

Till slut smög jag ut i korridoren och tog mig tillbaka till sovsalen.

Grover låg på sin säng och läste latinanteckningar som om han legat där hela kvällen. ”Hej”, sa han och såg trött på mig. ”Kommer du att klara provet?”

Jag svarade inte. ”Du ser sjuk ut.” Han rynkade på ögonbrynen. ”Är allt som det ska?” ”Bara … trött.”

Jag vände mig bort så att han inte skulle se mitt • 31 •

ansiktsuttryck och började göra mig i ordning för att gå och lägga mig.

Jag förstod inte vad det var jag hört därnere. Jag ville tro att jag hade inbillat mig alltsammans.

Men en sak var klar: Grover och mr Brunner pratade om mig bakom min rygg. De trodde att jag svävade i något slags fara.

När jag följande eftermiddag gick efter det tre timmar långa latinprovet, vimmelkantig av alla de grekiska och romerska namn jag hade stavat fel, ropade mr Brunner tillbaka mig till klassrumsdörren.

För ett ögonblick var jag rädd att han hade fått reda på att jag tjuvlyssnat föregående kväll, men det verkade inte vara det som var problemet. ”Percy”, sa han. ”Var inte ledsen för att du måste lämna Yancy. Det … det blir bäst så.”

Hans tonfall var vänligt, men det han sa gjorde mig förlägen i alla fall.

Trots att han talade lågmält, hörde de andra eleverna som var klara med provet vad han sa. Nancy Bobofit hånlog och gav mig slängkyssar.

Jag mumlade: ”Okej, magistern.” ”Jag menar …” Mr Brunner rullade fram och tillbaka i sin rullstol, som om han inte riktigt visste vad han skulle säga. ”Det här är inte rätta stället för dig.

Det var bara en tidsfråga.”

Det sved i ögonen.

• 32 •

Här satt min favoritlärare och talade inför hela klassen om att jag inte klarade av skolan. Efter att ha sagt att han trodde på mig hela läsåret, sa han nu att jag var förutbestämd att bli relegerad. ”Just det”, sa jag darrande. ”Nej, nej”, sa mr Brunner. ”Äsch, fördömt också. Vad jag försöker säga … du är inte normal, Percy. Det är inget att …” ”Tack”, hasplade jag ur mig. ”Tack så mycket, magistern, för att ni påminner mig om den saken.” ”Percy …”

Men jag hade redan gått.

Sista dagen på terminen proppade jag ner kläderna i resväskan.

De andra killarna stojade och pratade om sina semesterplaner. En av dem skulle fotvandra i Schweiz.

En annan skulle på kryssning i Västindien en månad.

De var ligistungar, som jag, men de var rika ligistungar.

Deras pappor var verkställande direktörer, eller ambassadörer, eller kändisar. Jag var en nolla, från en familj av nollor.

De frågade mig vad jag skulle göra på sommarlovet.

Jag sa att jag skulle tillbaka till stan.

Jag talade inte om för dem att jag skulle bli tvungen att gå ut med hundar eller sälja tidskriftsprenumerationer, eftersom jag måste ha ett sommarjobb för att kunna hålla min styvfar på gott humör genom att lägga • 33 •

pengar i hans pokerkassa, och att jag skulle tillbringa min lediga tid med att oroa mig för vilken skola jag skulle börja i till hösten. ”Åh”, sa en av killarna. ”Coolt.”

Sedan fortsatte de att prata som om jag inte fanns.

Den ende jag fasade för att säga adjö till var Grover, men det visade sig att jag slapp. Han hade löst biljett till Manhattan på samma Greyhoundbuss som jag, så där satt vi, tillsammans igen, på väg in till staden.

Under hela bussfärden kastade Grover nervösa blickar längs gången mellan sätena och höll ögonen på de andra passagerarna.

Det slog mig att han alltid betedde sig så när vi lämnade Yancy. Han blev nervös och rastlös, som om han trodde att något hemskt skulle hända.

Tidigare hade jag trott att han varit rädd för att bli retad. Men det fanns ingen som kunde reta honom på Greyhoundbussen.

Till slut stod jag inte ut längre.

Jag sa: ”Letar du efter Fränkor?”

Grover var nära att ramla ur sätet. ”Va vad menar du?”

Jag erkände att jag hade tjuvlyssnat på honom och mr Brunner kvällen före provet.

Det ryckte i Grovers ögonlock. ”Hur mycket hörde du?” ”Tja … inte mycket. Vad är fristen till sommarsolståndet för nåt?”

• 34 •

Han ryckte till. ”Hör på, Percy …jag var bara orolig för dig. Som du hallucinerade och trodde att du såg mattelärarinnor som var demoner och allt …” ”Grover …” ”Och jag sa till mr Brunner att du kanske var utbränd eller nåt, för det har aldrig funnits nån mrs Dodds, och …” ”Grover, du är verkligen riktigt, riktigt dålig på att ljuga.”

Han blev skär om öronen.

Han fiskade upp ett solkigt visitkort ur bröstfickan på skjortan. ”Ta det här, okej? För den händelse att du skulle behöva mig i sommar.”

Skriften på kortet var snirklig, vilket var rena mordet för mina dyslektiska ögon, men till slut lyckades jag uttyda något i stil med:

Grover Underwood, väktare Halvblodskullen Long Island, New York 009-0009 ”Vad är Halv…” ”Säg det inte högt!” tjöt han. ”Det är min, eh … sommarlovsadress!”

Mitt mod sjönk. Grovers familj hade en sommarstuga. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att hans familj kunde vara lika rik som de andra vid Yancy.

• 35 •

”Okej”, sa jag dystert. ”Om jag vill komma och hälsa på dig i ert residens, alltså?”

Han nickade. ”Eller … om du behöver mig.” ”Varför skulle jag behöva dig?”

Jag lät surare än jag tänkt mig.

Grover rodnade ända ner till struphuvudet. ”Alltså, Percy, sanningen är den att jag … jag liksom måste beskydda dig.”

Jag stirrade på honom.

Under hela läsåret hade jag råkat i slagsmål för att hålla mobbare borta från honom. Jag hade legat sömnlös av oro för att han skulle bli mobbad nästa läsår, när inte jag var där. Och nu kom han och påstod att det var han som beskyddade mig. ”Grover”, sa jag, ”vad exakt är det du beskyddar mig mot?”

Det hördes ett högt, skärande ljud under våra fötter.

Svart rök vällde upp från instrumentbrädan och hela bussen fylldes med en lukt som av ruttna ägg. Chauffören svor och svängde in den krängande bussen till vägkanten.

Efter några minuters slamrande med motorn meddelade han att vi måste stiga ur allihop.

Grover och jag gick ut, precis som alla andra.

Vi befann oss ute på landsbygden, på ett ställe man aldrig skulle lägga märke till om man inte fick motorstopp där. På vår sida av motorvägen fanns inget förutom lönnar och en massa skräp från förbipasseran• 36 •

de bilar. På andra sidan de fyra filerna av asfalt, som skimrade i eftermiddagshettan, stod ett gammaldags fruktstånd.

Varorna såg verkligen goda ut; lådor som var överfulla med blodröda körsbär och äpplen, valnötter och aprikoser, och så tillbringare med cider som stod på drivor av is i ett badkar med lejonfötter. Det fanns inga kunder, bara tre gamla damer som satt i gungstolar i skuggan av en lönn och stickade på det största par sockor jag någonsin hade sett.

Alltså, de där sockorna var stora som ylletröjor, men de var helt klart sockor. Damen till höger stickade den ena av dem. Damen till vänster stickade den andra.

Damen i mitten höll i en väldig korg med stålblått garn.

Alla tre kvinnorna såg uråldriga ut; de bleka ansiktena var rynkiga som gammal frukt, deras silvervita hår var uppsatt i knut under stora, vita huvuddukar, och de beniga armarna stack ut ur blekta bomullsklänningar.

Det konstigaste av allt var att de verkade titta på mig.

Inte bara på alla de strandsatta passagerarna … utan på just mig.

Jag vände mig mot Grover för att säga något om det och såg att han var likblek i ansiktet. Det ryckte i hans näsa. ”Grover?” sa jag. ”Vad är …” ”Säg att de inte tittar på dig. Men det gör de. Eller hur?”

• 37 •

”Ja. Konstigt, va? Tror du att de där sockorna är i min storlek?” ”Det där var inte roligt, Percy. Inte roligt alls.”

Den gamla damen i mitten plockade fram en enorm sax – gyllene och silverfärgad, stor som en trädgårdssax. Jag hörde Grover flämta efter andan. ”In i bussen igen”, sa han till mig. ”Kom.” ”Va?” sa jag. ”Det är tusen grader varmt därinne.” ”Kom!” Han bände upp dörren och klev ombord på bussen igen, men jag stod kvar.

De gamla damerna på andra sidan vägen tittade fortfarande på mig. Den i mitten klippte av garntråden, och jag svär på att jag kunde höra klippet tvärs över fyra filer med trafik. Hennes båda väninnor vek ihop de stålblå sockorna, och jag undrade vem de egentligen var till – snömannen eller Godzilla.

Bakom bussen stod chauffören och ryckte loss en stor bit rykande metall ur motorn. Hela bussen skakade till, och motorn vaknade rytande till liv igen.

Passagerarna hurrade. ”Så där, ja!” skrek chauffören. Han daskade till bussen med sin mössa. ”Alle man ombord!”

När vi åkte vidare började jag känna mig febrig, som om jag fått influensa.

Grover såg inte ut att må särskilt mycket bättre. Han darrade och hackade tänder.

Jag sa: ”Grover?” ”Ja?” • 38 •

”Vad är det du inte talar om för mig?”

Han baddade pannan med skjortärmen. ”Percy, vad såg du borta vid fruktståndet?” ”Du menar de gamla damerna. Vad är det med dem?

De är väl inte som … mrs Dodds? Eller?”

Hans ansiktsuttryck var svårtolkat, men jag fick en känsla av att damerna i fruktståndet var något mycket, mycket värre än mrs Dodds. Han sa: ”Berätta bara vad du såg.” ”Den som satt i mitten plockade upp sin sax och klip­ pte av garnet.”

Han slöt ögonen och gjorde en gest med fingrarna som kunde ha varit korstecknet, men som inte var det.

Det var något annat – något nästan … äldre.

Han sa: ”Du såg henne klippa av tråden.” ”Japp. Och?” Men redan när jag sa det, visste jag att det var väldigt allvarligt. ”Det här kan inte vara sant”, mumlade Grover. Han började suga på tummen. ”Jag vill inte att det ska gå som sist.” ”Vad då som sist?” ”Alltid sjätte klass. De tar sig aldrig förbi sjätte klass.” ”Grover”, sa jag, för nu började han verkligen skrämma mig, ”vad pratar du om?” ”Låt mig följa dig hem från bussterminalen. Lova det.”

Det tyckte jag var en hemskt konstig begäran, men jag lovade att han skulle få göra det.

• 39 •

”Har det här med vidskepelse eller nåt att göra?” frågade jag.

Inget svar. ”Grover, den där avklippta tråden … Betyder den att nån ska dö?”

Han såg sorgset på mig, som om han redan höll på att välja ut de blommor jag helst skulle vilja ha på min kista.

• 40 •