9789163869891

Page 1

DENISE RUDBERG

BARISTAS

tredje boken


Ruben

”M

en är du helt säker på det här, Ruben ?” Ruben nickade med sådan kraft att hans rödlockiga hår skakade framför hans

ögon. Sandro nickade betydligt lugnare som svar och

tog ett djupt andetag innan han fortsatte. ”För du måste förstå att jag också tar en risk här. Jag behöver en heltidsanställd som kan vara ansvarig på Pronto. Det gäller att du kan vara chef över dina vänner, kan bestämma över dem, och inte bara vara en vanlig jobbarkompis. Det gäller att du kan garantera mig att arbeta här i de fem månader som det gäller, även om du ångrar dig. Du kan inte bara plötsligt komma en dag och säga att du nog inte tyckte att det var ett så genomtänkt beslut att hoppa av gymnasiet. 


Gör du så, så sitter jag i skiten.” ”Jag vet. Och det är genomtänkt. Jag ska hoppa av skolan och jag tänker inte börja igen förrän till hösten. Tidigast.” Sandro nickade igen och lade handen på Rubens axel. ”Jag litar på dig till hundra procent och det vet du, men jag var bara tvungen att vara tydlig så att vi båda är på det klara med att du förstår allvaret. Jag vill inte att du ser det som ett övertramp, men jag skulle vilja prata med dina föräldrar också så att vi gör allt rätt från början.” ”Absolut, pappa frågade förut om han fick ringa dig och stämma av.” ”Bra ! Sedan måste vi prata lön du och jag. Men det ser jag inte som ett problem, det vet jag att vi kommer att lösa. Jag tänkte föreslå att du kanske ska få en provisionsbaserad lön utöver din fasta timpenning. Mest för att du ska få en extra morot och känna att du får en del av kakan när det går bra. Och du är beredd att jobba så mycket som det krävs ? Kommer du verkligen att orka öppna alla vardagar ? Det är ju ändå rätt tufft att kliva upp fem varje morgon och sätta sig på tåget. Å andra sidan gör ju det här att du faktiskt är ledig varje helg istället. Det kanske kan vara ganska skönt som omväxling. Du har ju jobbat 


mer eller mindre varenda helg sedan i september.” ”Jag vet, och jag har kanske en lösning på det där. I alla fall tillfälligt. Jag kommer nog att kunna bo lite hos Viki, hon bor ju här på Östermalm.” ”Ludvigs tjej ?” ”Jo, fast inte längre.” ”Nej, det vet jag, men du tror inte att han blir sur på dig om du tänker bo där ?” Ruben skakade på huvudet. ”Nej, jag tror faktiskt inte det. Viki är min barndomsvän och sedan det tog slut har han inte nämnt hennes namn en enda gång. Och Viki och jag är just bara vänner, det har aldrig varit något mer mellan oss. Vi är som syskon, inget annat.” Sandro slog ut med händerna. ”Okej ! Tänk bara på att även om han aldrig nämner hennes namn så betyder det inte att han inte tänker på henne. Det kan jag nästan lova att han gör. Bara så att du är beredd på att det kan bli problem. Men det låter väl suveränt om du kan bo där ibland och slippa åka hem. Jag förstår att det måste vara tufft att sätta sig på det där tåget varje morgon, särskilt på vintern när det är kallt och jäkligt.” ”Jag lovar att jag kommer att göra ett bra jobb. Just nu vill jag bara arbeta och må bra, och att fortsätta på Södra Latin och teaterlinjen är inget alternativ. 


Sedan om jag inte kommer in på Scenskolan eller hittar någon annan utbildning så får jag väl sticka utomlands och plugga. Det är väl rätt osannolikt att en sjuttonårig kille kommer in på Scenskolan på första försöket. Jag tror bara att det är typ Morgan Alling som lyckats med det. Josephine Bornebusch, du vet hon Mickan i Solsidan, hon sökte fyra gånger utan att komma in. Vi får se, helt enkelt.” Sandro sträckte fram handen och de log när de skakade hand. ”Och du ska veta att jag är så jäkla nöjd över att du är här. Du kan inte fatta hur lägligt det här kom för mig. Jag behöver dig lika mycket som du behöver mig och nu ska vi bara se till att få ordentlig snurr på verksamheten.” Pronto hade startat bara några månader innan och hade direkt blivit en succé, varför Sandro beslutat sig för att starta upp två systerverksamheter, en i Vasastan och en på Lidingö. Han ville själv starta upp dem och istället ha en trygg person som kände till verksamheten och kunderna på det redan etablerade stället på Humlegårdsgatan. Ruben hade snabbt lärt känna de flesta stamgästerna och eftersom han jobbat så mycket extra under våren hade han blivit den i personalen som hade störst erfarenhet, efter Sandro förstås. Han visste också att han var en populär kille 


bakom kaffedisken som många gärna bytte några ord med samtidigt som de fick sitt kaffe och sin smörgås serverade. Beslutet att hoppa av skolan hade känts mycket lättare att ta eftersom han hade Pronto. Han trivdes så fantastiskt bra där och han såg mycket fram emot att få axla en större roll. Dessutom såg han fram emot att tjäna sina egna pengar. Hans föräldrar hade alltid varit generösa, men det var liksom en helt annan grej att helt få bestämma över vad han gjorde med sina pengar.




Viki

V

iki Renault klev ut ur porten på Kaptensgatan. Hon hade lovat att möta upp sin pappa för en tidig lunch på Östermalmstorg. Tillsammans

skulle de sedan gå runt i några butiker och se om det

fanns möbler som kunde passa till lägenheten, nu när hon skulle göra om den till sin. Hon gick förbi Ciao Ciaos uteservering och såg några från skolan sitta tillsammans och äta pizza i vårsolen. Viki böjde ner huvudet för att slippa hälsa. De hade sett ut som klippta ur en amerikansk tonårsfilm med färgglada pikétröjor och slitna jeans, och de hade sett härliga ut med sina välfönade frisyrer. Vackra och lyckliga med vårkänslor i kroppen. Viki studerade sin egen spegelbild i skyltfönstret och såg 


det motsatta. Hennes hållning signalerade att hon ville ur sig själv. Med sin tunna och magra kropp såg hon mest bara utmärglad och sjuk ut, inte alls vacker och lycklig. Håret hade hon satt upp i en stram tofs för att hon inte orkade göra något annat. Kläderna var fortfarande plockade ur vintergarderoben. Svarta jeans och en mörkgrå tröja. Hon hade visserligen nya Converse på fötterna, men man kunde knappast kalla de mörkblå tygskorna för våraktiga. Viki hade ingen lust att känna sig färgglad och sitta på en uteservering och vara sprudlande tillsammans med några vänner. Det enda hon hade lust med var att sitta hemma och se på teve, så att hon slapp tänka. Träningen gav samma effekt och hennes squashtränare var lyrisk eftersom hon aldrig varit så målmedveten som under de senaste månaderna. Viki hade god lust att säga att det enbart handlade om att hon inte stod ut med sig själv om hon inte tränade. Att det var en av få saker som lyckades hålla hennes ångest i schack. Hon passerade Hedvig Eleonora kyrka och såg hur gräset började bli grönt. Samma starka kulör som skolkompisarnas tröjor på uteserveringen. Viki fattade inte hur hon skulle kunna genomlida resten av den här våren, för att inte tala om sommaren. Det enda hon önskade just nu var höst och vinter. Mörker och kyla. 


Det var dock skönt att de äntligen hade bestämt att hon skulle bo kvar i lägenheten. När hennes pappa Philippe hade meddelat att han tänkte flytta in hos Lola hade hon ett kort ögonblick funderat på att följa med. Viki tyckte om sin pappas kvinna sedan tio år, men samtidigt kändes det opraktiskt att flytta nu. Hon skulle ju ändå flytta hemifrån inom några år. Fast Lolas hus på Skeppsholmen var förstås fantastiskt mysigt och där fanns också det konstgalleri där Viki jobbade extra ibland. Men nu var det i alla fall bestämt att hon skulle bo kvar på Kaptensgatan i den stora trerummaren. Ibland undrade hon om det skulle kännas ödsligt att bo där alldeles ensam, men ensam hade hon ju faktiskt alltid varit. Hon klarade sig nog. På något sätt var det som om hon varit vuxen hela livet och inte litat på någon annan än sig själv. Ända sedan hon var fem år. Ingen fick komma innanför hennes murar. Ingen utom Ludvig. Med honom hade det varit annorlunda. Hon visste inte varför, men hon hade vågat släppa in honom nästan på en gång. Han hade inte gjort henne rädd eller på något vis pressat henne. Hon hade litat blint på honom. Så fel hon hade haft. I höstas hade det självklara alternativet varit att Ludvig skulle bott på Kaptensgatan med henne, att de skulle ha flyttat ihop. Men det hade ändrats när 


det drastiskt tagit slut mellan dem strax före jul. Och i ärlighetens namn så gjorde det inte Viki något. Hon hade i praktiken bott mer eller mindre ensam de senaste två åren och hade ingenting emot att göra det fullt ut. Hon längtade efter att göra om lägenheten helt i sin egen stil och smak. Att Ludvig inte fanns med kvittade faktiskt. Efter vad han hade gjort så ville hon ändå inte ha med honom att göra. Hela gänget från Pronto hade åkt upp till Rubens familjs stuga i fjällen för att fira lucia när firandet hade gått överstyr för några i sällskapet. Ludvig hade blivit extremt packad och betett sig väldigt aggressivt. Det hela hade slutat med att han hade spytt som en räv och sedan kallat Viki för ”jävla fitta”. Han hade plötsligt blivit helt förändrad och det hade tagit slut där och då. Om det var något hon avskydde så var det alkohol och vad den gjorde med folk. Det spelade ingen roll att hon saknade Ludvig och tänkte på honom nästan hela tiden. Att hon på allvar trodde att hon aldrig mer skulle kunna känna likadant för någon som hon hade känt för honom. Hon skulle ändå aldrig mer kunna lita på honom. Viki visste redan, trots att hon bara var sjutton år, att den perioden hon just nu genomled skulle räknas som en av de värsta i hela hennes liv. Om hon så blev hundra år gammal. Hon visste också att hon aldrig 


någonsin mer skulle låta någon komma nära henne. Hon hajade till när kyrkklockorna i Hedvig Eleonora plötsligt började ringa bakom henne. Ilsket blängde hon på den stora byggnaden. Kyrkan där hon var döpt och hade konfirmerats. Kyrkan som hon hade drömt om att gifta sig med Ludvig i. Det var töntigt att tänka så, men hon hade gjort det ändå. Hon hade velat skaffa barn med honom också. Att bara vara sjutton och känna så var fel, det skulle alla säga till henne om de visste vad hon tänkte och drömde om. Men ingen visste och ingen hade med det att göra. Inte heller tänkte hon någonsin låta någon få veta vad hon känt för Ludvig och hur långt hon hade fantiserat om deras framtida liv. Det spelade ju ändå ingen roll nu när allt var över. När hon var nästan framme vid Östermalmstorg svängde en kille in precis framför henne och hon ryckte till. Han såg vid en första anblick ut som Ludvig innan han vände sig om och visade sig inte vara det minsta lik honom. Men Vikis hjärta hade redan hunnit börja banka lika fort som ett bättre stridsflygplan. Hon tog ett djupt andetag och blundade mot solen. Aldrig att hon hade orkat med att träffa Ludvig just den här morgonen. Av någon anledning kändes det extra jobbigt idag. 


Nicolas

N

icolas vaknade av att telefonen vibrerade och textraden visade att han hade fått ett sms från Amanda. Sömnigt sträckte han sig efter

telefonen och öppnade knapplåset. Hej ! Vill du ses senare idag och ta en promenad på Djurgården ? Kram/Amanda

Han slöt ögonen och drog en djup suck. Visst gillade han Amanda, men var det på det sättet? De hade setts lite till och från efter den där helgen i fjällen, men det tog liksom inte fart. Nu hade hon varit bortrest med sin familj på en kryssning eftersom hennes pappa fyllde sextio år och de hade inte hörts på över en månad. 


Nicolas lade telefonen ifrån sig och satte sig upp i sängen. Det var någonting som gjorde att han inte släppte in Amanda. Som om det fortfarande var upptaget inne i huvudet av Nathalie. Det störde honom oerhört att han inte kunde släppa taget om henne. Han visste sedan länge att hon var tillsammans med den äldre killen hon träffat redan i höstas. Och efter vad han hade förstått så var hon rätt kär i honom. De gjorde en massa vuxna saker som att gå ut på tjusiga krogar och hänga på en hel del nattklubbar. Nicolas avundades dem inte den biten det minsta, han hade aldrig imponerats av det livet och gjorde det ännu mindre efter att han börjat på Pronto. En hel del av deras gäster gjorde allt för att tillhöra det glassiga livet kring Stureplan, och Nicolas och hans vänner hade alla gemensamt konstaterat att det nog inte blev mer patetiskt än så. Att ha Stureplans uteliv som sitt riktmärke för vad som gällde i livet gjorde knappast någon lycklig. Vad Nicolas däremot stördes av var att Nathalie verkade så nöjd med förhållandet. Hon såg supermallig och uppriktigt glad ut när han ibland såg henne komma Humlegårdsgatan ner hand i hand med sin nye kille. Det var sjukt irriterande. ”Nico, är du vaken ?” Hans mamma Helene stack in huvudet genom dörren och han noterade att hon var påklädd trots 


att hon annars älskade att ligga och lata sig i sängen när det var helg. ”Förlåt att jag stör, men jag tänkte följa med en kompis till landet.” ”Och stanna över natten ?” Hans mamma nickade. ”Ja, jag tänkte höra om det är okej med dig. Annars kommer jag hem ikväll.” ”Nej, det är väl klart att du ska stanna. Och jag lovar att inte ha fest.” Hans mamma skrattade. ”Du, det är jag inte det minsta orolig för. Om det är någon av oss som skulle ha en stökig fest här hemma så är det väl jag. Du vet att jag litar på dig. Men du får gärna ta hem kompisar om du skulle vilja. Ska du jobba idag ?” Nicolas skakade på huvudet. ”Nej, det är min första lediga helg på evigheter. Jag har lovat att gå ner och hälsa på Ruben. Patetiskt egentligen, trots att jag är ledig så kan jag inte hålla mig därifrån.” ”Äsch, det är väl bara ett tecken på att du gillar att hänga där. Men det är säkert då ? Att du inte kommer att gråta dig till sömns över att din mamma inte är här och pussar dig god natt ?” Nicolas gjorde en grimas. 


”Sluta, mamma. Det där är inte ens roligt. Vem är det du ska åka till, förresten ?” Plötsligt blev hans mamma högröd i ansiktet och stammade när hon svarade. ”Ingen du känner, en från jobbet bara.” Nicolas log. ”En kille alltså.” ”Verkligen inte. Det är bara en från jobbet.” Nicolas skakade på huvudet och reste sig. ”Det är lugnt, mamma. Jag kan faktiskt hantera ifall du träffar någon, jag lovar.” ”Men det är ju inget sådant. Du vet ju att jag är noga med att berätta allt för dig.” ”Jaja, åk nu och se till att ha kul. Finns det någon frukost hemma ?” Helene nickade. ”Allt finns. Har du hört något från Amanda förresten ? Är hon tillbaka från den där kryssningen ?” Nicolas ryckte på axlarna och tog på sig en t-shirt som hängde på stolen. ”Ingen aning.” Han hade ingen lust att berätta exakt allting för sin mamma och önskade ibland att hon hade lite sämre koll på alla. ”Och förresten, jag vet inte om jag berättade det, men jag stötte på Nathalie förra veckan. Jag var ute 


med jobbet och hon kom in på restaurangen.” Nicolas såg på sin mamma. ”Jaha, och ?” Helene tvekade innan hon svarade. ”Usch, jag vet inte, Nicolas, men jag tyckte hon såg så annorlunda ut. Jag blev faktiskt lite orolig. Hon hade ganska utmanande kläder på sig och väldigt mycket smink. Mina kollegor trodde mig inte en sekund när jag berättade att hon bara var sjutton år och din före detta flickvän. Och då menar jag inte att det behöver vara fel att ha utmanande kläder och mycket smink, men det var bara så annorlunda. Nathalie, som ändå alltid varit en rätt naturlig tjej, kändes mest bara utklädd. Som om hon inte var sig själv.” ”Men, vad menar du ?” Helene suckade. ”Jag vet inte, jag fick bara lite ont i magen. Hur mår hon egentligen ? Har du haft någon kontakt med henne ? Och vad säger Ludvig ?” Nicolas pillade på en lös tråd som hängde från t-shirten. ”Jag har inte pratat med henne sedan lucia, så jag har ingen aning. Ludvig har inte sagt ett knyst, men vi har inte heller setts så himla mycket eftersom han inte har jobbat så ofta. Men hon är ju ihop med en 


äldre kille så det är väl inget konstigt om hon klär sig som en gammal kärring.” Han kände hur hon tittade på honom. ”Fast det var inte det jag menade. Nathalie såg ut som allt annat än en gammal kärring. Hon var bara lite väl utmanande klädd för någon som just fyllt sjutton år. Dessutom var hon berusad trots att det var en kväll mitt i veckan.” Nicolas nickade. ”Men ärligt talat, mamma, det är faktiskt inte mitt problem. Och inte ditt heller. Det där får hennes familj ta hand om.” ”Fast efter vad jag har förstått så har hon ju haft det rätt tufft hemma ett tag eftersom föräldrarna ligger i skilsmässa. Kan du inte känna något slags empati och oro för en person som du ändå har stått väldigt nära? Säg att det skulle hända henne något, hur skulle du känna dig då ? Jag tycker i alla fall att det minsta du kan göra är att prata med Ludvig. Eller också kan jag ringa deras mamma.” Nicolas tänkte en stund. På ett sätt kunde han förstå varför hon reagerade som hon gjorde. De hade stått varandra nära, Nathalie och Helene, under de två åren han och Nathalie hade varit tillsammans. Men samtidigt var han livrädd för att börja involvera sig känslomässigt i henne igen. Det var inte hans problem. 


”Om du är orolig så får du ringa hennes mamma. Det var ju ändå du som träffade henne ute. Jag har bara sett henne någon gång och jag oroade mig inte då.” ”Okej, jag ska fundera på det. Det kan ju vara jäkligt känsligt också att höra av sig till en annan förälder och påpeka saker om deras barn. Men jag blev på allvar orolig för henne. Och jag bryr mig om Nathalie.” Nicolas nickade och drog med handen genom håret. Hans mamma klappade honom på kinden. ”Du har förstås rätt i att det egentligen inte är ditt problem och jag förstår att det känns jobbigt för dig med tanke på vad ni har haft. Jag lovar att hålla dig utanför om jag drar det vidare, okej ?” Hon gav honom en kram och gick mot ytterdörren. När den slog igen bakom henne blev det alldeles tyst i lägenheten. Bara ett svagt sorl från någon grannes radio hördes och Nicolas gick ut i köket. Han öppnade kylskåpsdörren och drog fram ett mjölkpaket. Törstigt drack han några klunkar direkt ur förpackningen och ställde sedan ner den på diskbänken innan han gick tillbaka in i sitt rum. Mobilen låg kvar på sängen och han öppnade knapplåset samtidigt som han återvände till köket. Han lutade sig mot diskbänken och skrev : 


Gärna promenad, kl 12 vid Djurgårdsbron ? Kram/N

Svaret från Amanda kom samtidigt som han skar upp brödet. Ses där, kram !

Nicolas log. Det kunde nog bli en rätt skön ledig helg.




Ludvig

Ö

gonen kändes torra och han öppnade dem med stor möda. Plötsligt rörde sig något bredvid honom och han ryckte till. Någon

låg bredvid honom i sängen och det var inte Viki. Försiktigt vände han sig om med ryggen mot och satte sig upp i sängen. En hes röst fnissade och frå-

gade : ”Erkänn att du inte kommer ihåg vad jag heter.” Han vred huvudet mot tjejen som låg i hans säng och log stort. Själv förmådde han inte ens småle när han svarade : ”Nej, tyvärr. Var det Julia ?” Tjejen skrattade till och skakade på huvudet. ”Alltså, jag tror att jag sa det ungefär hundra gånger 


igår, men du glömde hela tiden bort det. Men du var rätt packad, så du är förlåten. Hur mår du förresten, är du bakis ?” Ludvigs huvud bultade och hans mun var lika torr som en sandlåda, men nu tvingade han sig att le. ”Nej, det är ingen större fara. Och du då ?” Tjejen skakade på huvudet och log. Hennes ena framtand var sned och hon hade fräknar i hela ansiktet. Håret var mörkrött och lockigt och hängde långt nedanför axlarna. Det var en riktigt söt tjej. ”Nej, inte alls faktiskt. Men jag drack inte så himla mycket. Så du kanske vill att jag säger vad jag heter då ?” Ludvig strök sitt blonda hår bakåt och log igen när han nickade. ”Tack, det vore schysst.” ”Jag heter Hanna och vi träffades hemma hos din syrras kille igår.” ”Så du känner Nathalie ?” Hanna skakade på huvudet. ”Nej, jag har bara träffat henne ett par gånger, men min brorsa känner Malcolm. Så jag var egentligen medbjuden på nåder. Min brorsa gillar inte när jag hänger med hans kompisar.” Ludvig nickade. ”Nej, jag kan nästan förstå det. Fan, jag har rejäla 


minnesluckor från igår. Jag kommer knappt ihåg någonting. Hade jag roligt ?” Hanna skrattade. ”Ja, det verkade så i alla fall. Vi dansade en hel del. Du och jag var väl typ bland de yngsta där. Nästan alla verkade vara över tjugo. Ja, förutom din syrra då. Men hon verkar så mycket äldre.” ”Mmm, jag vet. Okej, vad vill du göra ? Vill du stanna och äta frukost här eller vill du smita ut och ta en kaffe på stan ?” Hanna log och klappade på täcket. ”Äsch, jag har ingen brådska. Och igår var du så himla trött.” Ludvig kände hur det knöt sig i magen och bilder av Viki dök upp samtidigt som han ändå tyckte att Hanna verkade rätt charmig där hon log mot honom och drog täcket över huvudet. Han svalde tungt och slöt ögonen. Det var väl ändå onödigt att göra Hanna ledsen, tänkte han samtidigt som han sträckte sig och tog tag om hennes nakna midja. Den var mjuk och hennes parfym luktade sött. Hon suckade när han kysste henne på halsen och Ludvig tvingade bort bilderna av Viki och koncentrerade sig istället på Hanna och hur mjuk hon var.




Ruben

R

uben sorterade in mjölken i rätt ordning utifrån bäst-före-datum. Leveransen av bröd hade

kommit senare än vanligt, förmodligen för att

det var lördag. Bagarna var säkert tröttare då. Han hade med nöd och näppe hunnit få alla smörgåsar färdiga i

tid innan det var dags att öppna. Visst kunde man göra dem klara allteftersom, men han gillade upplägget att ha allt på plats när de första gästerna kom. Lördagar var alltid annorlunda jämfört med övriga dagar i veckan och stammisarna brukade skilja sig åt en del. Framförallt var det fler par som kom in och åt frukost och de gjorde det gärna länge samtidigt som de noggrant satt och läste morgontidningarna. Ruben drog upp volymen något men han var noga med att 


musiken skulle vara stämningsfull och inte för stark. När han hade varit i Paris året innan tillsammans med sina föräldrar hade han ätit frukost varje morgon på ett trendigt café där en tjej spelat gamla jazzskivor. Perfekt musik på en kaffebar, hade han tänkt då, och nu strömmade ungefär samma jazzlåtar ut ur högtalaren på Pronto. Sandro var helt med på noterna och gav honom fria händer med musiken. Efter jobbet skulle han träffa Viki för att kanske gå på bio eller något. Hon skulle ut med sin pappa på stan under dagen så hon skulle komma förbi när de var klara. Även Nicolas hade sagt att han skulle titta in lite senare. Ludvig hade skickat flera sms sent under natten med bilder från någon fest. Ruben hade bara svarat något artigt på det första och sedan stängt av telefonen. Det var något som var annorlunda med Ludvig nu. Efter luciahelgen hade han först förklarat att han aldrig skulle dricka mer eftersom han hade haft svår ångest efter det som hänt med Viki. Men i och med att det gått upp för honom att Viki verkligen menade allvar med att göra slut så verkade han ha gett upp. Han festade en hel del och efter vad Ruben förstått så hade han avverkat ganska många tjejer bara sedan jullovet. Inte för att Ruben hade något att anmärka på just den biten, men det var mer drickandet som 


oroade honom. Ludvig blev alltid dyngers och hade minnesluckor nästan varje gång. Ruben som inte hade någon större erfarenhet av att dricka själv tyckte att det kändes otäckt. Att förlora kontrollen så pass mycket kunde inte vara sunt. Att dessutom bli så otrevlig mot de som stod en nära borde vara det största skälet till att avstå. Han fattade inte hur Ludvig hade kunnat låta det hända. Att förlora en tjej som Viki skulle förmodligen vara något Ludvig skulle ångra resten av sitt liv. Det där med tjejer hade Ruben mer eller mindre gett upp. Hela hösten hade han gått och trånat efter Elvira och hoppats att hon skulle släppa sin pojkvän som hon ändå inte verkade så värst kär i. Men tydligen var det något som höll henne kvar och Ruben hade uppriktigt tröttnat på henne. Ena veckan var hon mysig och ringde massor, bara för att veckan efter vara kort i tonen eller inte ens svara när han ringde. Ruben hade inga problem med att alla människor hade sina bra och dåliga dagar, men i Elviras fall slog det så hårt just mot honom. Han undrade om hon var likadan mot sina tjejkompisar, men något sa honom att det inte var särskilt troligt. Han kände sig utnyttjad. Som om hon behövde hans bekräftelse när det var lite dåligt med hennes kille, men så fort det blev bra igen så behövdes inte Ruben. Han var 


inget vidare sugen på att ställa upp på ett sådant spel. Oavsett om han gillade Elvira eller inte. Istället hade Ruben ägnat sitt liv åt att ta på sig ännu fler arbetspass på Pronto och varit hemma en hel del med sina föräldrar. De hade pratat ganska mycket om Rubens beslut att hoppa av teaterlinjen på Södra Latin. Hans pappa hade tagit tag i de trakasserier som Rubens klasskompisar utsatt honom för strax före jul, men det hade väl egentligen inte blivit så stor skillnad. Visst, de hade slutat trycka ner honom och håna honom, men istället behandlades han som luft och det var lika illa. Och lärarna var svaga, de gjorde ingenting. Nej, han passade inte in på Södra Latin, fick inget utrymme, och då var det lika bra att dra. Hans föräldrar hade förstått, och när han släppt bomben att hans skulle försöka ta sig in direkt på Scenskolan hade de stöttat honom i det också. Chansen att han tog sig in på första försöket var minimal, men de hade gemensamt bestämt att han ändå skulle prova och under våren och sommaren arbeta på Pronto på heltid. Ruben var tacksam över att ha så förstående föräldrar, och han misstänkte att det nog inte var många av hans vänners föräldrar som skulle vara lika stöttande i ett sådant beslut. Kanske hade många föräldrar inte ens låtit sina barn söka sig till teateryrket alls. 


Ruben drog en djup suck och såg ut mot gatan, han var äckligt nervös över intagningsproven. Trots att han visste att det inte behövde betyda något om han inte kom in på första försöket. Det var många som tvingats söka flera gånger för att lyckas. Tidigare under veckan hade han varit nära att få panik och börja lipa när han läst igenom texterna han behövde plugga in. Det var mitt under ett arbetspass på Pronto och den svackan oroade honom. Hade han egentligen nerverna som krävdes för att bli skådis ? Senare hade han pratat med Nicolas om hur nervös han var, även om han inte hade berättat det där om sitt psykbryt. Men svackan hade fått honom ännu mer orolig. Tänk om han skulle få ett bryt mitt på scenen ? Börja lipa inför hela antagningsgruppen. Ruben skakade på axlarna, tog ytterligare ett djupt andetag och lutade huvudet bakåt. Han var bara tvungen att sätta detta. Vad fasen skulle han annars göra med sitt liv ? Han strök med trasan en sista gång över disken innan han gjorde en cappuccino till sig själv. Ännu hade han inte hunnit äta någon frukost och han kände hur kroppen riktigt ropade efter ett rejält skrovmål.




Tidigare utgivet av Denise Rudberg på Bonnier Carlsen Bokförlag : Tillsammans 2007 Tillsammans : andra boken 2008 Tillsammans : tredje boken 2009 Baristas : första boken 2010 Baristas : andra boken 2011

BARISTAS : TREDJE BOKEN Copyright © Denise Rudberg 2012 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Omslagsformgivning : Marit Messing Omslagsfotografi : Denise Rudberg Sättning : Bonnier Carlsen Tryckt av ScandBook AB i Falun, 2012 ISBN 978-91-638-6989-1 www.bonniercarlsen.se