©Rune Andréasson
Utgiven av Egmont Story House AB Text och bild: Rune Andréasson
Projektledare och redaktör: Katarina Oldenburg
Grafisk form och sättning: Mattias Mattsson
Bildretusch: Sara Riis Hasselskog, Mattias Mattsson
Bildrepro: Seriearkivet, Jakob Hallin
Tryck: Edica, Polen 2025
ISBN: 978-91-570-3520-2
‰
Lille Skutt drog upp morötter i sitt morotsland, medan Katten Janson och Husmusen tittade på. Janson ville att de skulle göra något annat. Men
Husmusen gnagde på en morot och hade inte bråttom.
– Det är gott, sa han. Smaka!
– Mus-mat, sa Janson och rynkade nosen. Inget för en katt.
De båda vännerna kivas alltid om det är nast att vara katt eller mus.
De var på väg att göra det den här gången också, men hejdades av ett ruskigt skratt.
– Hiia-hia-iia, hördes det plötsligt.
Det var inget vanligt skratt, utan ett otäckt, som ck hela kroppen att rysa och darra.
– Vem skrattade? undrade de alla tre och tittade sig omkring.
Ingen syntes till, utom en liten fågel som var lika rädd.
– Kanske spökeri i luften, sa Husmusen.
– Säg inte så, gnällde Katten Janson.
– Titta! ropade Husmusen.
Katten Janson blundade, men kikade lite med ena ögat. Något hände med Lille Skutts öron! De ändrade sakta färg och form.
Lille Skutt rusade in i sin stubbe, och i spegeln såg han att öronen hade förvandlats till morötter.
Hans små vänner kikade in genom fönstret.
– Det är något konstigt på gång här, sa Husmusen.
– Då går vi härifrån, sa Katten Janson.
– Smyger härifrån, föreslog Husmusen.
Och de smög.
Tills det otäcka skrattet hördes igen …
– Hiia-hia-iia!
De rusade in och gömde sig bland buskarna. Där låg de och tryckte och kände på sina öron.
– Mina är som vanligt, sa Husmusen.
– Inte mina. Aj, de sticks! De håller på att bli kaktusar, jamade Katten Janson.
– Lugna dej, Janson! Det är taggar på busken som sticks. Dina öron är precis som vanligt, sa Husmusen.
Då hördes ett annat konstigt ljud.
– Gnäggeliii-nö eliii-iii!
Var det en häst, åsna eller gris som lät så där?
Försiktigt kikade de fram och såg Ola Grävling som åkte vagn. Åsnan som drog skrek som en gris. Och det var just vad den plötsligt blev förvandlad till – en gris! Katten Janson och Husmusen sprang in i stallet för att gömma sig. Därinne matade Vargen hästarna och Mickelina sopade golvet.
Hiia-hia-iia, lät det igen – och Mickelinas svans förvandlades till en kvast!
– Tjusigt, tjusigt, inade Vargen.
Men han skulle inte ina länge. Nu hördes skrattet igen – och hans svarta päls blev först röd och sedan lila.
– Man kommer att tro att jag är en räv, muttrade han förargat.
Inte nog med det. Han började växa – och förvandlades till en ballong.
– HJÄLP! Jag går till väders! Jag vill ner, vrålade han.
Bamse var på väg till verkstaden med igelkottarnas bil när han upptäckte
vännernas problem.
– Jag vill inte ha morötter till öron! tjöt Lille Skutt.
– Jag vill inte ha kvast till svans! skrek Mickelina.
– NÖFFIII! vrålade Åsnan som inte ville vara gris.
Vargen ylade utan ord. Det var faktiskt värst för honom. Han höll på att yga bort.
Bamse satte ner bilen vid verkstaden och sprang för att hjälpa. Men Vargen var för högt upp och höll på att yga över stallet. Bamse klev upp på en tunna och klättrade vidare upp på stalltaket.
Därifrån tog han ett djärvt hopp, ck tag i Vargens svans och drog ner honom. Sedan band han fast svansen i en stubbe.
– Nu yger du inte iväg, sa Bamse.
– Jag vill inte vara en ballong, sa Vargen. Jag vill vara Vargen.
– Här hjälper det inte att vara dunder-stark, sa Bamse. Vi får fråga Skalman om råd.
Bamse, Lille Skutt, Katten Janson och Husmusen skyndade bort till Skalman. Skalman har många böcker – på hyllor, i lådor, i travar på golvet, i sängen, i kylskåpet – allting huller om buller.
– Vi får titta i troll-lexikonet, sa han.
– Kan du hitta det i den här röran? undrade Lille Skutt.
– Självklart. Jag vet var varje bok nns, sa Skalman, höjde ena ögonlocket och såg på Lille Skutt med sin typiska fråga-inte-så-dumt-blick.
Han hämtade lexikonet i garderoben, bläddrade i det och sa:
– Här har vi det. Hon har inte trollat på hundra år för hon tappade sina trolleri-grejor. Nu har hon väl hittat dem igen.
Han pekade på sidan och läste högt:
– Hia-Hia-häxans kännetecken är att hon har ett förtrollande skratt och ofta uppträder förklädd. Hon är mycket farlig.
– Vi kan bli förtrollade allihop! Jag ska gå till Trollskogen och sätta stopp för hennes dumheter, sa Bamse. Ni följer väl med?
– Självklart, sa Skalman.
– Inte jag, sa Lille Skutt.
TROLLSKOGEN! Usch nej!
– Du måste, sa Bamse och klappade Lille Skutt på axeln. Ingen springer så fort som du när det behövs. Då är du bäst.
– Ja, ja, suckade Lille Skutt. Men jag är nog bäst på att vara rädd.
– Och ni två små …