NATHALEÉ LINDGREN
Jag vet vem jag är
själens Genom ögon
Jag vet vem jag är
ISBN 978-91-531-1343-0
© Nathaleé Lindgren, 2024
Materialet i denna bok är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Redigering: Rita Borenstein
Grafisk form: Lilla blå tornet
Omslagsfoto: Shutterstock
Tryck: Scandinavian Book, 2024
Till Mamma
”Var en lampa, en livbåt eller en stege. Hjälp någons själ att läkas.
Gå ut ur ditt hus som en herde.”
RUMI
Innehåll
Förord 9
En dag i februari 11
Avdelning Blå 17
Om du kunde se vad jag ser 21
Flyg iväg, din fula påfågel 27
Skuggsidan 31
Ett hem 37
Tänka i kvadrat 41
Ängel i kattskrud 45
Tro och fly fältet 47
Skratt är läkande 51
Budskap om beskydd 53
Tomten i Småland 59
Änglavakt 67
Mörkret skingras 71
Gastar och spöken 75
Gudomligt ingripande 87
Andligt uppvaknande 91
Moder Jord och naturväsen 97
Min Life Between Lives LBL®-hypnos 103
Egen reflektion efter sessionen 123
Ritualer och andliga övningar 125
Reflektioner och poesi 129
Slutord 131
Tack! 132
Förord
Som barn betraktade jag världen genom själens ögon och under livets skeden förstod jag att många såg mig som en gåta. Jag vägrade att tystna och delade med mig av mina upplevelser, fastän de inte blev trodda eller accepterade. Jag ville existera fullt ut, även om det innebar att vandra ensam genom livet. Aldrig skulle jag förneka mig själv för att vinna andras bekräftelse.
I denna bok har jag öppnat mitt hjärta för dig. Genom att dela mina egna prövningar och upplevelser, hoppas jag kunna inspirera och väcka dig till din själs unika röst som förtjänar att höras. Det är många gånger en svår resa, men den är alltid värd det.
Varje kapitel jag skrivit har varit ett steg närmare självinsikt och jag inbjuder dig att ta dessa steg med mig. Låt oss tillsammans utforska djupare lager av vår existens och börja lyssna till själens stilla röst. Den strävar innerligt efter att leda oss hem, till den gudomliga kraft som vilar inom oss alla.
En dag i februari
Det var under vintern 1982 som jag med motstånd föddes in i vår värld. Min mamma tillbringade två veckor på St. Görans sjukhus i väntan på min ankomst och jag tror att redan då, i livmodern, kände jag på något sätt en föraning om de svårigheter som väntade mig. Så jag höll mig kvar där inne
så länge jag kunde. Till slut blev min förlossning igångsatt och ut kom jag. Min barndom är fylld av starka minnen, även från väldigt ung ålder och innan jag ens kunde prata. Jag minns hur jag låg på mammas bröst efter födelsen, hur hon tittade på mig. Jag minns den distinkta lukten av blod. Jag minns också texturen och doften av min allra första filt, den så kallade snuttefilten som många av oss haft som små. Den var vit och hade en ullig yta med en söt kokosliknande doft. Den gav mig trygghet och lugn i en värld som kändes alldeles för stor och kall. Ett annat starkt minne är från min tvåårsdag. Jag minns hur min mamma klädde upp mig, satte på mig en solskensgul klänning och kammade ut mitt axel-
långa hår. Mamma och pappa kom in i vardagsrummet med födelsedagstårtan och sjöng för mig. Där på den bruna soffan med stora orangea blommor satt jag tillsammans med mina två äldre syskon, fylld av förväntan och tacksamhet över att bli firad bara för att jag fanns till.
Ett annat minne från samma dag är när jag öppnade ett kolossalt stort paket och såg att det var ett lokomotiv man kunde sitta på. Jag tänkte att detta lokomotiv skulle ta mig vart jag än önskade. I mitt barnasinne, där fantasin inte kände några gränser, skulle lokomotivet föra mig till platser bortom vår värld. Besvikelsen och frustrationen, när jag insåg att lokomotivet inte kunde sväva med tankens kraft, var överväldigande. Jag kände mig både obegränsad och begränsad på samma gång. Detta var en känsla jag skulle stöta på flera gånger under livets gång, men jag skulle också lära mig få tillgång till min obegränsade potential och befria mig från känslan av fångenskap. Under mitt tredje levnadsår började jag minnas mina drömmar väldigt starkt och nattens drömmar blev mina dagars ständiga följeslagare. Drömmarna gav den annars dystra vardagen färg och spänning och i dem fann jag den frihet jag så innerligt längtade efter. Jag var otålig i väntan på nattens äventyr. Att leva varje dag i en till synes tråkig värld kändes betungande, men nattens äventyr gav livet ljus och glädje. För mig bestod livet av att vara placerad i eller föras till
kvadrater (rum) i olika storlekar och färger, ofta trista tyckte jag. Varför var färgerna så matta? Varför sådan brist på skönhet? Jag förstod ingenting av detta. Eftersom jag var ett mycket kreativt barn bestämde jag mig för att skapa min egen vackra plats. Jag sökte och fann en plats som jag upplevde som dold i mitt barnrum, vilket var väggen bakom dörren. Tapeten hade en gråvit färg med små blommor i en matt blå nyans och var perfekt att rita på. Jag hittade en av pappas bläckpennor och på min vägg ritade jag bilder tagna från det som jag upplevt i mina drömmar tack vare min sprakande fantasi. Jag kände mig levande och tyckte att mina konstverk var fantastiska. På kvällen när jag låg i min säng kunde jag ligga och titta mot min konsthörna och en känsla av lycka och frid infann sig. När bilderna kort därefter upptäcktes av min pappa fick min konstperiod ett abrupt slut, åtminstone den som tagit plats i mitt barndomshem.
Den enda tavla jag minns från mitt första barndomshem var Det gråtande barnet. Tavlan hängde på hallväggen och fascinerade mig. Barnet på tavlan talade till mig genom sina tårdrypande ögon och känslan av att inte vara förstådd. Jag kände mig ensam i en främmande värld. Jag saknade något jag inte kunde sätta ord på eller förstå. Jag kände för det gråtande barnet och jag grät med och för barnet. Tavlan väckte en djup inre dialog inom mig. Jag insåg att barnet represente -
rade mina känslor av sorg och fångenskap, men samtidigt var jag inte bara dessa känslor. De var endast en liten del av mig.
Jag ville veta och förstå mer om vad jag kände och upplevde.
Jag ville veta meningen med mitt liv fullt ut. För att få svar på mina stora frågor var jag tvungen att utforska livet. Jag var orädd och utmanade mig själv tillsammans med många andra.
Vid tre-fyra års ålder insåg jag att jag kunde känna människors känslor. Ibland fångade jag även upp tankar som inte var mina egna. Jag förstod först inte om denna nya insikt var bra eller dålig, utan det var bara så det var. Jag lärde mig tidigt i livet att folk känner och tänker mer än vad de uttrycker i ord och handling. Jag kunde läsa mellan raderna och med tiden såg jag det som en gåva eftersom jag visste vilka människor jag skulle undvika och vilka jag var trygg med.
Jag var ett barn som kände mig understimulerad när jag var hemma, eftersom möjligheterna till att uttrycka mig genom att rita eller måla var mycket begränsade. Mina föräldrar kämpade hårt med ekonomin och hade därför inte råd att kontinuerligt köpa papper och pennor åt oss barn. Vi var nu fyra barn i familjen och jag var tredje i barnaskaran. Under 70-talet flyttade min pappa från sitt hemland Iran till Sverige för att studera på Umeå universitet där han ville bli textilkemiingenjör. I sitt hemland tilldelades pappa en utmärkelse i form av ett stipendium för sin matematiska begåvning. För-
utom fallenheten för matematik var pappa en väldigt intellektuell och lugn person med ett tålamod och en uthållighet jag sällan skådat. Jag beundrade dessa egenskaper hos pappa och önskade bli som han.
Pappa kom till Sverige för att studera och arbeta med det han drömde om. Men när han kort därefter mötte stormvinden som blev min mamma, fick livet en helt ny riktning. Hon var en mycket vacker ung kvinna. Om jag ska tänka på någon att jämföra med är det den italienska skådespelerskan Gina Lollobrigida. Under mammas vackra yta fanns bagaget från en sargad barndom som hon ständigt bar med sig. Mamma är ett av Sveriges tiotusentals barn som vanvårdades på barnhem och utsattes för systematiska övergrepp under flera decennier. Anledningen till att mamma och alla hennes syskon separerades och med tvång placerades på olika barnhem var grundat endast på deras härkomst. Mammas föräldrar var av det resande folket, som också i folkmun kallades för ”tattare”.
Detta mörka kapitel i Sveriges historia belyses i boken Stulen barndom och i dokumentären med samma namn.
Mamma var pappas motpol i sitt sätt att vara. Hon var en sökare med ett eldigt och instabilt temperament. När mamma mådde bra var hon väldigt charmerande. I den känslan vaknade hennes kreativa anda till liv och då sjöng hon och skrev vacker musik och poesi. När mamma skulle kollapsa igen var
svårt att veta, för det kunde ske från den ena stunden till den andra, vilket bidrog till att jag inte litade på henne som liten. Pappa, å andra sidan, upplevde jag som förutsägbar och stabil.
Så när jag på egen hand inte kunde tillgodose mina behov vände jag mig i första hand till honom. När mamma blev gravid med min storebror, kände pappa ett ansvar att försörja sin familj. På grund av det valde han att avstå från sina universitetsstudier för att säkra ett tryggt arbete. Som blivande förälder tog pappa på sig rollen som familjens huvudförsörjare och även om han hade planer på att återuppta sina studier, kom livet emellan. Min familj växte snabbt och ekonomisk osäkerhet blev ett konstant bekymmer för mina föräldrar. Mamma hade perioder av depression, vilket gjorde det svårt för henne att behålla ett fast arbete. Trots sina svårigheter gjorde hon sitt bästa för att bidra ekonomiskt. Oavsett hur livets med- eller motgångar gestaltade sig, kämpade mina föräldrar med all sin kraft för att skapa ett tryggt och harmoniskt liv.
Om du kunde se vad jag ser
På den första platsen där jag bodde fanns inte någon skog i närheten. Det fanns några enstaka träd och buskar vid innergårdarna, men inte mycket mer än så. På helgerna när jag och mina syskon gick ut för att leka, drogs jag mer till träden och buskarna än till de andra barnen. Jag lekte för mig
själv och pratade med fåglar och kryp samt med det jag såg, men som för andra var osynligt. Det som jag bland annat såg var små lysande orber som vibrerade av ljus. De kom ibland nära och pratade och jag hörde dem i tankarna. Jag minns att de hade ett högt tempo och energin var mycket glad och lätt, nästan euforisk. Jag visste att orberna var goda och de älskade när jag sjöng. Då flög de runt och skrattade. Jag minns också att de alltid bad mig att gå hem när det började skymma utomhus. Som barn kallade jag dem mina vänner. Idag som vuxen är jag övertygad om att mina vänner var älvor.
Bortsett från älvor såg jag även ljusskimmer och färger runt människor. Med åren blev jag bättre på att känna människors
känslor och tankar. Jag kunde också se skepnader. När jag var mellan två och tre år brukade jag söka efter skepnaderna som försvunnit från min syn. Men ju äldre jag blev, desto mindre intresserade de mig. Eftersom jag trodde att det var normalt att känna som jag gjorde och se det jag såg, frågade jag inte någon om det. Inte förrän en natt när jag blev riktigt rädd. Den natten var jag tre år gammal och väcktes av en stark närvaro som jag inte kände igen. Jag upplevde att närvaron kommunicerade med mig genom telepati och bad mig gå till fönstret. Rummet var väldigt mörkt, så först tvekade jag, men rösten fortsatte att be mig gå till fönstret. Jag tog mod till mig och gick till fönstret, tittade ut mot gården och upp mot himlen och lyssnade efter rösten. Plötsligt hörde jag: ”Titta ner”, så jag gjorde det. Lägenheten där vi bodde låg på andra våningen.
Det som stod längst ner vid bottenplan av huset kunde jag inte urskilja mer än att det var stort och mörkt. Jag kände hur det tittade på mig och jag blev livrädd. Vad var detta och vad ville det mig? Jag ville inte ha något med det att göra, så jag sprang fort till min säng och drog täcket över huvudet.
Rösten sa: ”Jag kommer ... var inte rädd för mig.” Jag skakade av skräck under täcket och i vad som kändes som en evighet höll jag andan. Återigen hördes rösten, som nu bad mig att se på honom. Jag skriver honom för att jag upplevde varelsen som maskulin, eftersom det var min känsla som litet
barn. När jag med en blandning av nyfikenhet och bävan långsamt drog undan täcket för att se, blev jag chockad av vad jag såg. Mitt i rummet stod en gigantisk varelse vars huvud snuddade vid taket. Kroppen var bred och hade en muskulös struktur, helt täckt i päls. Dess färg kunde jag inte urskilja i mörkret mer än att den var mörk. Det enda jag tidigare sett som påminde om denna varelse var en gorilla som fanns i en av barnböckerna på dagis. Trots att varelsen påminde om en gorilla gav den ett mänskligare intryck. Den satte sig ner på golvet i skräddarställning och log mot mig. Jag glömmer aldrig leendet med de stora fyrkantiga tänderna som jag kunde urskilja i mörkret och ögonen som såg snälla, men sorgsna ut. ”Kom till mig,” hörde jag den säga. Jag gick fram till den och den bad mig sitta i sitt knä.
Jag gjorde som den sa och kände hur nyfikenheten vaknade. Jag granskade varelsen på nära håll. Ansiktet saknade hår och var väldigt likt ett människoansikte, bortsett från att näsan var bredare precis som munnen. Pannan var mer framskjuten än en människas och ögonen var djupt insjunkna i ansiktet. Varelsen hade också en speciell lukt som jag än idag inte kan beskriva fullständigt. Det närmaste jag kan komma är en blandning av het asfalt och metall, men den beskrivningen räcker inte till för att fånga hela lukten.
Jag tyckte inte om lukten och inte heller tyckte jag om natt-
liga besök av främlingar, oavsett vad de var eller var de kom från. Denna varelse hade kommit in i mitt rum genom mitt fönster mitt i natten och det fanns inget jag kunde göra åt det.
Jag kände mig liten och sårbar. Rädslan infann sig återigen och övertog min nyfikenhet. Varelsen tittade på mig med en blick full av omtanke och jag fick en känsla av att den ville att jag skulle känna mig sedd och uppskattad. Den verkade ge mig en känsla av att jag var mycket värdefull. Jag slets mellan rädsla och tillit till varelsen och föll för rädslan, vilket innebar att jag frigjorde mig från den och sprang ut ur mitt rum. När jag kom ut i hallen hörde jag ljud och såg att det lyste i vardagsrummet. Jag insåg snabbt att mamma var vaken, vilket hon ofta var under nätterna när hon förströdde sig med att konsumera chips och ädelostar, samtidigt som hon betade av skräckfilmer. När mamma såg mig stå i dörröppningen till vardagsrummet, gömde hon snabbt chipspåsen bakom ryggen och tittade på mig och frågade varför jag inte låg i min säng och sov. Jag berättade om det som fanns i mitt rum.
Hon svarade att det nog var en mardröm och att jag borde gå och lägga mig igen. När jag frågade mamma om hon kunde följa med mig tillbaka till sovrummet, svarade hon: ”Nej, nu får du gå och lägga dig, det är mitt i natten!” Mamma hade sagt det med bestämdhet och jag drog mig bakåt in mot hallen så att hon inte skulle se att jag stod där och var alldeles
för rädd för att våga mig tillbaka till mitt rum. Jag vet inte hur länge jag stod där, men när tröttheten blev övermäktig, slog tanken mig att jag kanske ändå bara hade drömt alltihop.
Mamma hade kanske rätt. Jag samlade därför mod och gick sakta tillbaka in i mitt rum. Till min stora förskräckelse satt varelsen fortfarande kvar på golvet. När jag möttes av hans leende rusade jag till min säng och drog täcket över huvudet.
Rösten i huvudet var nu tyst och slutligen somnade jag av utmattning under täcket. Nästa morgon när jag vaknade var varelsen borta.
Jag sprang fram till fönstret för att se om han lämnat några spår efter sig, men ingenting syntes till. När jag berättade för
min storasyster om besöket vid fönstret trodde hon inte på mig och ingen annan i min familj heller. De menade att min upplevelse var resultatet av livliga drömmar och fantasier.
Oavsett vad som förklarades för mig, visste jag att det jag upplevt varit på riktigt.
Nathaleé är en av de ovanliga människor som helt besjälar allt det hon gör.
RITA BORENSTEIN
Som klarsynt barn såg Nathaleé bortom vår fysiska värld och upplevde de väsen som rörde sig där. Den inre röst hon samtalade med varje dag var hennes själs röst och samtalens djupa och insiktsfulla dialoger delar hon nu med dig.
I boken får du följa Nathaleés uppväxt genom ljusa och mörka skeden, och också förstå hennes vuxna liv, utifrån själens perspektiv. Hon framför ett budskap som berör oss alla – sanningen om själen.
Inspireras att lyssna till din egen själs röst, som vill leda dig hem till din gudomliga kraft.
ISBN 978-91-531-1343-0