En livslång KÄRLEK
Éliette Abécassis
Svensk översättning: Maria Snårelid
Till Éthan, som inspirerat mig till den här boken
Paris, maj 2022
– Får jag slå mig ner bredvid er?
Den gamle mannen nickar mot bänken där kvinnan sitter. Hon är rak i ryggen och ser allvarsam ut, den ena handen vilar på en käpp; blicken tycks söka en punkt bortom horisonten.
Hon vänder sig mot mannen för att studera honom lite närmare: han ser bra ut med sitt gråsprängda hår, ovanligt tjockt med tanke på hans ålder, och omsorgsfullt kammat bakåt. Hans kantiga, av ålderdom avmagrade ansikte översållat av små fläckar, spricker upp i ett leende. Ögonen är intensivt blå; det högra allvarligt, begrundande, i det vänstra spelar glädjen.
– Det får ni gärna, varsågod.
Med en lätt rörelse hälsar han på henne. Han noterar hennes höga kindben, de rödmålade läpparna, och huden, så tunn och skrynklig. På de rynkiga händerna
7
avtecknar sig venerna tydligt. Hon ler uppmuntrande mot honom.
Hennes hår är elegant lagt som om hon kom direkt från frisören, hon är klädd i ljusa byxor och ett sandfärgat jumper-set. Hennes uppenbarelse för hans tankar till ett vassrör som riskerar att knäckas av vinden, så bräcklig, ostadig och tunn.
De befinner sig i Jardin du Luxembourg: hon älskar att komma hit, alltid till samma ställe, till höger när man har den stora dammen framför sig, där alla de gröna stolarna står uppradade.
Hon fortsätter titta rakt framför sig. Hennes ansikte, där tiden ristat djupa fåror, får tillbaka sitt allvarsamma uttryck. Det är som om hon väntade på något. Eller någon.
Ensam har hon promenerat hemifrån, uppför Rue Lhomond och nerför Rue d’Ulm ända fram till Panthéon, där hon svängt in på praktfulla Rue Soufflot och följt gatan tills hon var framme vid Jardin du Luxembourg; äntligen sitter hon på bänken där hon tycker så mycket om att vila och drömma sig bort, just där framför den stora dammen där barnens fjärrstyrda båtar guppar. Det är här hon låter tankarna vandra, slumrar till och försjunker i minnen. När hon var ung hade hon brukat promenera genom stora allén för att komma till Sorbonne där hon haft sina föreläsningar,
8
eller till de feministiska sammankomsterna på olika kaféer i Quartier Latin. På kvällarna gick hon till jazzklubbarna i Saint-Germain.
Hon lyfter blicken och betraktar nyfiket mannen som sitter bredvid henne. Han är elegant klädd, vit skjorta under en v-ringad tröja och linnebyxor i beige: ljusa och diskreta färger så här en vacker förmiddag på våren när dagarna blir allt längre.
Paris vaknar till inför firandet av minnesdagen för befrielsen från den tyska ockupationen. Det är helgdag och människor har gett sig av från stan. Hon älskar känslan av tom stad: hon har upplevt en lång rad av somrar här, tysta gator som glöder av hetta. Det var för längesedan, när årstiderna fortfarande var årstider, och inte bara försvann in i varandra, så många de var och så fulla av liv.
De sitter bredvid varandra, ryggarna är stela och rörelserna långsamma, med leenden liksom fastfrusna på läpparna tycks de inneslutna i sina egna världar. De anstränger sig för att vara närvarande, men allt går så långsamt för dem som inte längre ser och inte heller hör så bra – tecken på att verkligheten sakta är på väg bort, liksom livet.
Hon vänder sig mot honom och ler sorgset. När hon tittar på honom ser hon plötsligt förvirrad ut.
Varför har han ett blåmärke under sitt vänstra öga? Hjärtsvikten gör livet besvärligt för honom. Han har halkat på mattan i vardagsrummet. I timmar blev
9
han liggande på golvet utan att någon kunde hjälpa honom upp. Efter fallet fick han liggsår och sedan dess förflyttar han sig med möda. Men också artrosen gör det svårt för honom att gå. Men ibland glömmer han bort sig och galopperar genom hallen som om han hade bråttom. Det var så han snavade. Han föll raklång och slog huvudet i hörnet på det låga bordet. Därav märket runt ögat som får honom att se ut som en pirat, eller en matador. Efter den händelsen får han hjälp av en assistent. Han tycker dock inte om att främmande människor tar i hans kropp som trots hans simmarmuskler och kraftiga benstomme blivit så tung, trög och slapp.
Han hör inte så bra, batterierna till hörapparaten töms så snabbt och ibland glömmer de bort att ladda upp dem åt honom: då blir ljudet för starkt och han överraskas av ett skärande ljud som når fram till honom i ett öronbedövande oväsen. Det här får honom, ärligt talat, att föredra tystnaden. Förutom när han tittar på tv, passionerad som han är av alla nyhetskanaler som finns numera. För honom är de ett fönster mot världen. Den värld han inte längre är en del av – bara genom sina minnen: dem som han älskar att berätta om. Från tiden då han, genom sina olika projekt, bidrog till att bygga upp världen och göra den mer beboelig. En skola, ett rådhus, hus av olika slag, lägenheter och många renoveringar. Och alla de som aldrig blev av: hotellen på Island, i Sydamerika, villorna helt i glas,
10
och de galna, höga tornen som han rest på sitt ritbord med hjälp av några snabba drag med blyertspennan.
Hon spetsar öronen: inte heller hon hör särskilt bra. Fåfänga hindrar henne dock från att använda hörapparat. Arkitekt, ett fint yrke. Hur skapar han sina bostäder? Har han visioner? Var hittar han sin inspiration? Vad tycker han om Bauhaus?
Hon avbryts av ringsignalerna från sin telefon. Med långsamma rörelser plockar hon upp den ur den lilla handväskan i rött skinn, tar fram glasögonen, sätter dem på sig för att sedan trycka på knappen och svara. Var är du? Jag har varit orolig. Har ringt dig flera gånger och du svarar inte. Du vet mycket väl att du inte får gå ut själv.
Hon suckar och ser ut över parken. En lätt bris drar igenom de enorma sekvojaträdens kronor och bildar ett tak av hundraåriga skuggor över dem. En solstråle lyser igenom lövverket. Luften är frisk, nästan som på landet. Hon avslutar samtalet och lägger omsorgsfullt tillbaka telefon och glasögon i sin väska.
– Det var min son, förklarar hon. Han ringer mig tio gånger om dagen. När han var liten brukade han leka här. Han kunde hålla på i timmar med bara några stenar. Ibland hände det att han stoppade dem i munnen. En gång höll han på att kvävas, men min man räddade honom tack vare Heimlichmanövern.
Min man … det var här i parken som hon berättat för honom att hon väntade deras andra barn. Han hade inte precis hoppat jämfota av glädje. Och det var där
11
borta, intill den stora dammen, som de kysst varandra för första gången. Och på den här parkbänken hade de träffats, en eftermiddag i maj. Det var därför hon älskade att komma hit.
Samtidigt som hon för handen genom håret för att lägga det till rätta ser hon allvarligt på honom.
– Vad sorgligt det är, säger hon.
– Hur då sorgligt?
– Jag saknar mitt liv. Mitt gamla liv.
– Vilket liv?
– Det som jag hade tillsammans med min man och mina barn. Jag känner hela tiden en stor tomhet. Det är så orättvist.
– Orättvisan ligger inte i det. Men att leva i fel riktning, det är orättvist. Att inte längre leva med sin tid. Hon svarar inte. Han frågar sig om hon hört honom. Han upprepar sig, högre den här gången. Hon studsar till och vänder sitt ansikte mot honom.
– I mitt huvud är jag tjugo år, mumlar hon.
– Vad säger ni? Är ni inte tjugo år? frågar han med ett leende.
– Snart nittio. Ni då?
– Samma som ni.
– Vi är gamla, eller hur?
– Men mindre än när vi inte var det …
Plötsligt hörs ringsignalen från en annan telefon. Det är låten ”L’Été indien” med Joe Dassin och nu är det han som letar efter mobilen, längst ner i sin ficka. Han hittar den inte tillräckligt snabbt och musiken upphör.
12
– Det är nog min dotter, mumlar han. Jag tror att hon väntar på mig.
Han ser på henne och verkar plötsligt orolig.
– Får jag?
Försiktigt tar han hennes hand. Han håller den några sekunder innan han för den till sina läppar. Under ett ögonblick sluter han sina ögon.
Plötsligt säger han:
– Jag har också älskat. Jag friade till henne första gången vi träffades. Inte visste jag vem hon var, och inte heller var hon bodde. Så jag skrev ett brev till henne …
Han tycks plötsligt få bråttom. Ur sin handledsväska tar han med darrande händer fram ett slitet gammalt kuvert. Det är tummat och nött och visar sig innehålla ett gulnat papper, vikt fyra gånger, med en sirlig, framåtlutande handstil. Han överräcker brevet till henne.
Hon tar förvirrat emot det.
Därefter tar han stöd mot bänken för att resa sig upp. Han är nära att falla, men gör sig redo för avsked och böjer lätt på nacken.
– Farväl Madame, säger han. Det har varit ett sant nöje att få träffa er.
Långsamt och med tvekande steg går han därifrån.
Hon följer honom med blicken, ser hur han försvinner i den stora allén som leder till parkens ingång.
– Vi ses snart, mumlar hon. Hennes ögon fylls av tårar.
13
Skulle ett äktenskap som håller hela livet vara vår tids största äventyr?
Alice och Jules har levt ihop i sextio år.
I ett litterärt kraftprov följer Éliette Abécassis dem genom deras kärlekshistoria, tecknar bilden av de olika faserna, de många nyanserna, drömmarna, önskningarna, sveken och sakerna man ångrar.
Ålderdom, slentrian, återförening, kärleksbrist, hat, svartsjuka, barn, bröllop, passion: filmen spelas upp baklänges, genom en serie nedslag som sträcker sig från de sociala mediernas tid till Berlinmurens fall, maj 1968, Algerietkriget …
Det här är en roman om den eviga kärleken, mot alla odds: botemedlet mot vår tids cynism och ensamhet.
Med ett enkelt språk och en berättelse som lyfter de stora frågorna och tvivlets plats i våra liv, påminner Éliette Abécassis oss om att kärleken alltid är starkare än livet.
Alice Devely, Le Figaro
En livslång kärlek 978-91-527-8932-2
