9789152647219

52647219_Omslag_Layout 1 2016-04-01 11:59 Sida 1

Arton ledande bibelforskare, huvudsakligen från Sverige, redogör för den sociala och religiösa situation i vilken Jesus och de första kristna levde och i vilken de nytestamentliga texterna författades. Nya testamentets innehåll, historia och tolkning presenteras och diskuteras utifrån aktuell forskning. Läsaren får inblick i de religiösa, politiska och sociala sammanhangen i vilka texterna kom till, förmedlades och verkade. Varje text analyseras till bakgrund, innehåll, struktur och teologiska huvudtankar. Denna diskussion kombineras sedan med åskådliga exempel på hur olika tolkningsmetoder används, vilket är unikt bland introduktionsböcker i Sverige och utomlands.

Boken ger en grundlig genomgång av nytestamentlig forskningshistoria och metodik, den historiske Jesus, kristendomens relation till judendomen, dess framväxt, utveckling och mångfald.

isbn 978-91-526-4721-9

[red.] Dieter Mitternacht & Anders Runesson

Jesus och de första kristna

Den här introduktionsboken till Nya testamentets exegetik är väl lämpad för teologistudenter, kulturarbetare, präster och pastorer. Här ges en mångsidig presentation av Nya testamentet, den textsamling som kanske mer än någon annan text har satt sin prägel på det västerländska samhället.

[red.] Dieter Mitternacht & Anders Runesson

Jesus och de första kristna inledning till Nya testamentet

[red.] Dieter Mitternacht & Anders Runesson

Jesus och de fรถrsta kristna inledning till Nya testamentet

52647219_Jesus och de fรถrsta kristna 1-147.indd 3

2016-04-01 10:45

Första upplagans tredje tryckning Utgiven med stöd av samfundet Pro Fide et Christianismo © 2006 Författarna och Verbum AB Grafisk form och omslag: Jens Andersson, www.bokochform.se Tryck: Drukarnia Dimograf Sp.zo.o., Polen 2016 ISBN 978-91-526-4721-9

Verbum AB Box 22543 104 22 Stockholm 08-743 65 00 www.verbum.se

52647219_Jesus och de första kristna 1-147.indd 4

2016-04-01 10:47

innehåll

förord | 15 om författarna | 17 vem skrev vad? | 19 1. inbjudan till studiet av nya testamentet | 23 1.1 Här börjar det | 23 1.1.1 Nya testamentet och dess olika texter – 24 1.1.2 Mångfald, enhet och kontinuitet – 25 1.1.3 Att läsa och tolka – 27 1.1.4 Den här boken – 30

1.2 Nya testamentets forskningshistoria | 33 1.2.1 Bibelforskningens början – 33 1.2.2 Den moderna bibelforskningens genomslag – 34 1.2.3 Forskningen om Jesus i huvuddrag – 35 1.2.4 Forskningen om evangelierna i huvuddrag – 37 1.2.5 Forskningen om Paulus i huvuddrag – 39 1.2.6 En hermeneutisk medvetenhet – 40

1.3 Vägar till det förflutna | 42 1.3.1 Samma källor – olika slutsatser – 42 1.3.2 ”Som man frågar får man svar”: Att välja källmaterial och metod –45 1.3.3 Summering – 54

2. historisk bakgrund och miljö | 57 2.1 Från perser till romare | 59 2.1.1 Översikt av judisk historia från persisk till romersk tid – 59 2.1.2 Litteratur från hellenistisk och romersk tid – 79

2.2 Grekisk-romerska religioner och filosofier | 84 2.2.1 Den hellenistisk-romerska kulturen – 84 2.2.2 Grekisk religion – 85 2.2.3 Romersk religion – 90 2.2.4 Mysteriereligioner – 99 2.2.5 Populärfilosofier – 101 2.2.6 Gnosticism – 106

2.3 Tro och liv inom judendomen | 109 2.3.1 Veckans, årets och livets rytm – 110 2.3.2 Tro, teologi och praktik – 119 2.3.3 Vem bestämde? De judiska ”partierna” och vanligt folk – 124 2.4 Kvinnor, män och makt i det antika samhället och i den tidiga kyrkan | 135 2.4.1 Kvinnan i det antika samhället: hur ställer vi frågan? – 137 2.4.2 Det offentliga livet: Politik, rösträtt och stadsadministration – 138 2.4.3 Den privata sfären: kvinnor i och utanför hemmet – 140 2.4.4 Collegia: kvinnor och män som ledare och medlemmar – 141 2.4.5 Junia: undantag eller regel? – 144 2.4.6 Avslutande reflektioner – 145

3. den historiske jesus | 149 3.1 Källorna till vetande om Jesus | 149 3.1.1 Kristna källor – 149 3.1.2 De kanoniska evangelierna som källor – 150 3.1.3 Evangeliernas tendens – 151

3.2 Vilken Jesus talar vi om? | 153 3.2.1 Vem är en människa ”egentligen”? – 153 3.2.2 Det gudomliga kan inte undersökas – 153 3.2.3 Äkthetskriterier i Jesusforskningen – 154

3.3 Jesu ursprung | 156 3.3.1 När, var och hur föddes Jesus? – 156 3.3.2 Jesu familj och sociala hemhörighet – 158 3.3.3 Johannes som Jesu mentor – 158

3.4 Gudsriket – centrum i Jesu mission | 161 3.4.1 Riket är här nu, men ännu inte – 163 3.4.2 Riket kräver omvändelse – 163 3.4.3 Symbolhandlingar – 164 3.4.4 Jesus – en karismatiker i ord och handling – 165 3.4.5 Jesu anhängare och lärjungar – 166 3.4.6 Jesus läraren – 166 3.4.7 Jesu konkurrenter och motståndare – 167

3.5 Varför slutade Jesu liv på korset? – 169 3.5.1 Passionshistorien i stora drag – 169 3.5.2 Processerna mot Jesus – 171 3.5.3 Dömdes Jesus för hädelse? – 171 3.5.4 Ville Jesus dö som ett offer för andras synder? – 172 3.5.5 Korsfästelsen och begravningen – 172 3.5.6 Uppståndelse? – 174

4. texterna | 177 4.1 Texternas tillkomst och tradering | 180 4.1.1 Vilken text är ursprunglig? – 180 4.1.2 Vilka texter hör till NT? – 183 4.1.3 Fromma förfalskningar eller nödvändiga nytolkningar? – 188

4.1.4 Hur fann Jesustraditionen vägen till evangelierna? – 190 4.1.5 Vem är texterna till för? – 195 4.1.6 Kanonlistor/tidigt skriftbruk – 197

4.2 Evangelierna och Apostlagärningarna | 201 4.2.1 Evangelierna som genre – 201 4.2.2 Det synoptiska problemet – 201 4.2.3 ”Q” som källa och historisk bakgrund –205 4.2.4 Markusevangeliet – 206 4.2.5 Matteusevangeliet – 211 4.2.6 Lukasevangeliet – 217 4.2.7 Apostlagärningarna – 223 4.2.8 Johannesevangeliet – 229

4.3 De paulinska breven | 240 4.3.1 Inledning – 240 4.3.2 Författarfrågan – 241 4.3.3 Brev som litterär form – 243 4.3.4 Paulus liv och verksamhet – 244 4.3.5 Första Thessalonikerbrevet – 247 4.3.6 Galaterbrevet – 249 4.3.7 Första Korinthierbrevet – 252 4.3.8 Andra Korinthierbrevet – 256 4.3.9 Romarbrevet – 259 4.3.10 Filipperbrevet – 262 4.3.11 Brevet till Filemon – 266 4.3.12 Andra Thessalonikerbrevet – 267 4.3.13 Kolosserbrevet – 268 4.3.14 Efesierbrevet – 271 4.3.15 Första Timotheosbrevet – 274 4.3.16 Andra Timotheosbrevet – 276 4.3.17 Titusbrevet – 277

4.4 Katolska brev, Hebréerbrevet och Uppenbarelseboken | 280 4.4.1 Begreppet ”de katolska breven” – 280 4.4.2 Första Petrusbrevet – 280 4.4.3 Andra Petrusbrevet – 283 4.4.4 Judasbrevet – 285 4.4.5 Jakobsbrevet – 286 4.4.6 Första Johannesbrevet – 289 4.4.7 Andra och Tredje Johannesbreven – 291 4.4.8 Hebréerbrevet – 291 4.4.9 Uppenbarelseboken – 297

5. kristendomen växer fram | 307 5.1 Kristustroende judar och avskiljandet av kristendom från judendom | 309 5.1.1 Från Jesus till Apostlagärningarna – 318 5.1.2 Ignatios, Justinus och Chrysostomos: Från ”synagoga” till ”kyrka” – 325 5.1.3 Summering och utblick – 332

5.2 Paulus, hans församlingar och arvtagare | 336 5.2.1 Kallelse och strategi – 337 5.2.2 Centrala övertygelser och föreställningar – 339 5.2.3 Församling och samhälle – 345 5.2.4 Arvtagare – 349

5.3 Messiasbekännare i Johannesskrifterna | 355 5.3.1 Sanningens och kärlekens familj – 357 5.3.2 Ett inomjudiskt perspektiv – 358 5.3.3 Evigt liv? Tro och otro? – 360 5.3.4 Vägledning i hela sanningen – 361 5.3.5 Ett annorlunda evangelium – 362

5.4 Gnosticerande kristendomstolkningar | 363 5.4.1 Definitioner – 363 5.4.2 Källor – 364 5.4.3 Valentinianism – 365 5.4.4 Markionism – 366 5.4.5 Thomasevangeliet – 366 5.4.6 Slutsatser – 369

5.5 Mångfald och enhetssträvanden | 370 5.5.1 Enhetens drivkrafter – 371 5.5.2 Gudstjänst och församlingsordning – 375 5.5.3 Skrift och tradition – 381

6. läsningar | 387 6.1 Vägar till texten | 389 6.1.1 Förstår du hur du läser? – 390 6.1.2 Språkteori – tecknens tre dimensioner – 394 6.1.3 Textteori – kommunikation och social inbäddning – 396 6.1.4 Tolkningsprocessens variabler – 397 6.1.5 Tolkningstyper – 401 6.1.6 Metodsynteser – 404 6.1.7 Närhet och avstånd – 405

6.2 Hur gör man? En historisk textorienterad tolkning | 407 6.2.1 Texten – 407 6.2.2 Den litterära kontexten – 408 6.2.3 Textavsnittets struktur – 408 6.2.4 Genre och funktion – 408 6.2.5 Ord och uttryck – 409 6.2.6 Intertexter – 409 6.2.7 Textens symbolvärld – 410 6.2.8 Textens historiska kontext – 410

6.2.9 Sammanfattning och syntes – 410 6.2.10 Analogier – 411

6.3 Exempeltolkning. En elementär historisk textorienterad läsning av Matt 8:14–17 | 412 6.3.1 Texten – 412 6.3.2 Den litterära kontexten – 413 6.3.3 Struktur – 414 6.3.4 Genre och funktion – 415 6.3.5 Ord och uttryck – 416 6.3.6 Intertexter – 418 6.3.7 Symbolvärld – 420 6.3.8 Textens historiska kontext – 421 6.3.9 Sammanfattning – 422 6.3.10 Hermeneutiska reflektioner – 422

6.4 Exempeltolkning. En historisk analogisk läsning av Matt 5:3–10 | 424 6.4.1 Den litterära kontexten – 424 6.4.2 Textavsnittets struktur – 426 6.4.3 Genre och funktion – 426 6.4.4 Ord och uttryck – 427 6.4.5 En första summering – 428 6.4.6 Textens intertexter – 429 6.4.7 Textens symbolvärld – 429 6.4.8 Textens historiska kontext – 430 6.4.9 Analogier – bibliska röster om fredsarbete – 430 6.4.10 Analogier – en röst från vår egen tid – 432 6.4.11 Några hermeneutiska frågor för vidare reflektion – 433

6.5 Hur motiveras goda gärningar? En argumentationsanalys av 1 Pet 1:17–19 | 434 6.5.1 Toulmins deskriptiva modell – 434 6.5.2 Analys av 1 Petr 1:17–19 – 435

6.6 ”Söker jag vara människor till lags?” En retorisk-epistolografisk läsning av Gal 1:10 | 439 6.6.1 Retoriska och epistolografiska textanalyser – 439 6.6.2 Paulus och vältalighet – 441 6.6.3 En vinnande brevinledning? – 442 6.6.4 Omotiverade frågor? – 444 6.6.5 Avslutande funderingar – 444

6.7 Hur ser du på människor? En narrativ läsning av Apg 10–11 | 447 6.7.1 Textens höjd: universum – 448 6.7.2 Textens bredd: enhet – 448 6.7.3 Textens djup: tolkning – 449 6.7.4 Avslutning – 451

6.8 Den nya människan (Ef 2:15). En paulinsk tradition och dess tidigaste reception | 452 6.8.1 Kristus som den nya Adam: en paulinsk typologi – 453 6.8.2 Den gamla och den nya människan: en paulinsk idé om människan – 454 6.8.3 Församlingen som Kristi kropp: en paulinsk syn på kyrkan – 454 6.8.4 ”Den gamla och nya människan” i Kolosserbrevet – 455 6.8.5 ”Den nya människan” i Efesierbrevet – 455 6.8.6 Den tredje människosläkten: från Efesierbrevet till kyrkofäderna – 456

6.9 Att leva i tiden efter Jesus. Det johanneiska avskedstalet (Joh 13–17) i hermeneutisk belysning | 458 6.9.1 Avskedstalet i Johannesevangeliet: litterära och redaktionskritiska observationer – 458 6.9.2 Avskedstalets litterära genre: testamente eller uppenbarelsedialog? – 460 6.9.3 Den bortgångnes närvaro: avskedstalets vision av kristen gemenskap – 462 6.9.4 Att skapa ett utrymme för tolkning – en uppgift för NT:s hermeneutik – 463

6.10 Vem har del i framtiden? En feministisk textanalys av Upp 17:1–19:10 | 465 6.10.1 Feministisk exegetisk analys av Upp 17:1–19:10 – 465 6.10.2 Avsnittets struktur och plats i Uppenbarelseboken som helhet – 466 6.10.3 Bakgrund i äldre texter – 468 6.10.4 Kvinnor, sexualitet och renhetsspråk – 469 6.10.5 Slutord – 473

6.11 ”Legion heter jag, för vi är många.”

En postkolonial läsning av Mark 5:1–20 | 475 6.11.1 En postkolonial värld – 475 6.11.2 Postkolonialismens uppkomst som akademisk disciplin och dess plats inom bibelvetenskapen – 476 6.11.3 Postkolonial läsning av Mark 5:1–20 (Jesu botande av den demonbesatte mannen i Gerasa) – 478

7. appendix | 483 7.1 Ordförklaringar | 483 7.2 Utombibliska källor | 501 7.3 Judisk historia: En kronologisk översikt | 513 7.4 Kartor | 518 7.5 Bildförteckning | 524 7.6 Figurförteckning | 526 7.7 Bibelboksförkortningar | 527

förord

Den bok du håller i din hand är resultatet av ett samarbete mellan 18 exegeter, med anknytning till Sverige. Författarna är idag verksamma vid hög­ skolor och universitet i Sverige, Finland och Kanada och har sin utbildning från olika universitet i och utanför Norden.

Boken speglar aktuell svensk och internationell exegetisk forskning. Med fokus på texternas historiska situation och utifrån en mångfald perspektiv och tolkningar har författarna samverkat i syfte att ge en sammanhållen beskrivning av Jesus, de första kristna och de nytestamentliga texterna. Läsaren inbjuds till en resa som inleds 2500 år tillbaka i tiden och avslutas med aktuella teorier om hur läsning av text skapar olika slags förståelse beroende på vem som läser och varför.

Det är vår och våra medförfattares förhoppning att Jesus och de första kristna: Inledning till Nya testamentet skall bidra till fördjupad kunskap och ge läsaren inspiration att fortsätta sitt studium av dessa händelser och texter som på ett så avgörande sätt påverkat vår kultur.

Kollegor och vänner har delat med sig generöst av sin tid och expertis under arbetets gång.

Utan dem hade vi inte kunnat ro projektet i hamn.

Vi vill framföra ett varmt tack till alla medförfat-

tare för gott samarbete och ett särskilt tack till Karin Blomquist, Samuel Byrskog, Bengt Holmberg, Kjell Lundkvist, Gun Mitternacht, Anna Runesson, Rune G. Svenson, Rúnar Thorsteinsson, Lauri Thurén och Cecilia Wassén för korrekturläsning, förbättringsförslag och mycket mer.

Birger Olsson inspirerade oss att påbörja detta projekt för några år sedan och har följt bokens tillblivelse med entusiasm och outtröttligt engagemang. Tack Birger!

Intresserade och positiva förlagsredaktörer är en oumbärlig tillgång för varje bokprojekt. Ett varmt tack till Stefan Klint och Leonard Hagberg.

Augusti 2006 Redaktörerna

förord — 15­

författarna

håkan bengtsson, teol. dr, vikarierande universitetslektor i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. Forskningsintressen: Qumrantexterna, judendomen under andra templets tid och antisemitism. samuel byrskog, teol. dr, professor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet och adjungerad professor vid Teologiska högskolan i Stockholm. Forskningsintressen: Muntlighet och skriftlighet i antika grekiska och romerska miljöer samt tidig kristendom, minnet som identitetsskapande faktor i antika och moderna miljöer, den historiske Jesus, epistolografi och retorik. bengt holmberg, teol. dr, professor emeritus i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet.

Forskningsintressen: Jesusforskning, särskilt dess metoder, tidig kristen identitet, tillämpning av sociologisk teori inom nytestamentlig exegetik. jonas holmstrand, teol. dr och docent i Nya testamentets exegetik, universitetslektor vid Uppsala universitet. Forskningsintressen: Språkstruktur- samt översättningsfrågor i Paulusbreven och Första Johannesbrevet, Väktarboken (1 Hen 1–36), den koptiska texten ”Paulus bön” i Nag Hammadi-biblioteket; dessutom trosbegreppet och metaforiken för att tolka Jesu död i den tidiga kyrkan.

thomas kazen, teol. dr, professor i exegetisk teologi (Nya testamentet). Forskningsintressen: Andra templets judendom, den historiske Jesus och tidig kristologi; uppfattningar om kropp, renhet, moral och identitet i tidig judendom och kristendom; förhållanden mellan texters historia, tolkning och tillämpning. dieter mitternacht, teol. dr, docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet. Professor, New Testament and Early Christianity at Lutheran Theological Seminary, Hong Kong, China. Forskningsintressen: Socioreligiösa kontexter och identiteter i den tidiga kristendomen, retoriska, epistolära, narrativa och socialpsykologiska tolkningsmetoder, text­ hermeneutik, de paulinska breven och Johannes­texter. birger olsson, teol. dr, professor emeritus i Nya testamentets exegetik, Lunds universitet. Forskningsintressen: Johannesevangeliet och katolska brev, nya tolkningsmetoder, hermeneutik, översättningsfrågor, och Bibelns receptionshistoria. samuel rubensson, teol. dr, professor i kyrkohistoria, Lunds universitet. Forskningsintressen: Kristendomens framväxt och omdaning av det antika arvet, den östliga kristenhetens teologi och historia, klosterväsendet och dess teologi.

författarna — 17­

52647219_Jesus och de första kristna 1-147.indd 17

2016-04-01 10:49

anders runesson, fil. dr, professor i Nya testamentet vid Universitetet i Oslo. Forskningsintressen: Den antika synagogan, Jesus, Paulus, Matteusevangeliet och formandet av kristna identiteter. Mycket av forskningen kretsar kring relationen mellan judar och kristustroende å ena sidan och det grekisk-romerska samhället å den andra.

skola. Forskningsintressen: De tidiga kristnas socio-historiska kontext, tidig kristen identitet, Paulusforskning, judisk och kristen apokalyptik.

anna runesson, teol. kand., fil. lic., doktorand i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, präst i Svenska kyrkan i Norge. Forskningsintressen: Postkolonial nytestamentlig exegetik med speciellt fokus på metodfrågor, genderfrågor, hermeneutik och kontextuell teologi.

håkan ulfgard, teol. dr, docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universtitet, universitetslektor i religionsvetenskap vid Linköpings universitet. Forskningsintressen: Tidig judisk och kristen identitetsbildning med särskilt intresse för de bibliska pseudepigraferna och apokryferna, liksom Qumrantexterna, den bibliska litteraturens och föreställningsvärldens verknings- och utläggningshistoria in i nytestamentlig och rabbinsk tid, liksom senare under europeisk medeltid.

hanna stenström, teol. dr, högskolelektor vid Teologiska högskolan i Stockholm. Forskningsintressen: Principfrågor kring de etiska och politiska dimensionerna av exegetisk forskning, med särskild tonvikt på feministiska perspektiv. jesper svartvik, teol. dr, Krister Stendahl Professor i religionsteologi vid Lunds universitet och Svenska teologiska institutet i Jerusalem.

Forskningsintressen: Den tidiga kristendomens texter (litteraturvetenskap), kontexter (judaistik) och effekter (verkningshistoria). kari syreeni, teol. dr, professor i Nya testamentets exegetik vid Åbo akademi. Forskningsintressen: Evangelierna, narrativ och psykologisk exeges och nytestamentlig hermeneutik. mikael tellbe, teol. dr, docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, lektor i Nya testamentets exegetik vid Örebro teologiska hög-

lauri thurén, teol. dr, professor i exegetik vid Joensuu universitet Finland. Forskningsintressen: Jesu liknelser i narratologiskt och retoriskt perspektiv, Paulus teologi, argumentationsanalys.

cecilia wassén, Ph.D. och docent i Nya testamentets exegetik, universitetslektor i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet. Forskningsintressen: Dödahavsrullarna, tidig kristendom och judendom, med speciell inriktning på kvinnors historia. mikael winninge, teol. dr, översättningsdirektor, Svenska Bibelsällskapet. Forskningsintressen: Förhållandet mellan tidig judendom och kristendom med varierande metodiska utgångspunkter, Gamla testamentets pseudepigrafer, Qumrantexterna, de paulinska breven och det lukanska historieverket.

18 — jesus och de första kristna

52647219_Jesus och de första kristna 1-147.indd 18

2016-04-01 10:49

kapitel 1 Inbjudan till studiet av Nya Testamentet

1.1 här börjar det Det tillhör historiens egendomligheter att en fattig judisk snickare från en obetydlig by på omkring 400 invånare efter mindre än tre års kringvandrande verksamhet avrättas misstänkt för omstörtande verksamhet – och därefter blir en av historiens i särklass mest inflytelserika personligheter. Jesus är idag, två tusen år efter sin död, centralfigur i ett stort antal trosbekännelser som sammanfattas i beteckningen kristendom, den religion som har flest bekännare i världen och som de senaste trettio åren har haft sin kraftigaste tillväxt i den s.k. två-tredjedelsvärlden. I centrum av denna tvåtusenåriga utveckling ligger påståendet att den avrättade uppväcktes från de döda av Israels Gud. Denna tro kom att sprida sig snabbt i Medel­ havsvärlden också bland icke-judar. De ursprungligen muntligt förmedlade traditionerna om Jesu liv och undervisning skrevs ner och ett antal av de texter som producerades kom så småningom av majoritetskyrkan att betraktas som helig skrift.

Inom trehundra år hade tron på Jesus som den uppståndne Herren (grek. kyrios), vilken skulle återvända för att hålla dom och upprätta Guds herravälde, genomsyrat de översta samhällsskik-

ten och gjorts till påbjuden religion i romarriket, det imperium som korsfäste den som nu dyrkades. En anmärkningsvärd resa från periferi till centrum.

Denna resa inleddes någon gång mellan år 7 och 4 f.v.t., då Jesus föddes. Enligt Matteus- och Lukasevangeliet tilldrog sig denna händelse i Betlehem i Judéen. Jesus växte sedan upp i byn Nasaret i Galiléen, höglandet i norr, som vid denna tid styrdes av den judiske lydkungen Herodes Antipas (4 f.v.t.–39 e.v.t.), son till Herodes I, också kallad ”den Store”. Judéen, landets södra del där också huvudstaden Jerusalem låg, styrdes direkt av Rom genom prefekter, av vilka Pontius Pilatus, den man som fastställde Jesu dödsdom, otvivelaktigt är den mest kände. Det land Jesus växte upp i var ett land under romersk kolonial överhöghet. Imperiets närvaro var påtaglig för alla, inte minst genom skatter och andra bördor som drabbade vanligt folk. Landet, som vid tiden för Jesu födelse hade varit enat, var då Jesus inledde sin verksamhet politiskt splittrat.

Den judiska eliten som var knuten till Jerusalems tempel, liksom lydregenterna i Galiléen och områdena i nordost, gick en svår balansgång mellan de krav som ställdes av romarna å ena sidan,

inbjudan till studiet av nya testamentet — 23­

Faktaruta 1.1. Dateringsbeteckningar Många är vana vid att använda beteckningarna ”före

därför beteckningarna ”före vår tideräkning” (f.v.t.)

Kristus” (f.Kr.) och ”efter Kristus” (e.Kr.) vid daterings-

och ”vår tideräkning” (v.t.). På engelska är motsvarig-

angivelser. För kristna är detta fullt rimligt, men för

heterna ”Before the Common Era” (b.c.e.) och ”Com-

människor av annan eller utan tro, är det ingenting

mon Era” (c.e.) som används istället för ”Before Christ”

självklart. Inom forskningen har man därför börjat an-

(b.c.) och ”Anno Domini” (a.d.), vilket betyder ”Herrens

vända dateringsbeteckningar som är neutrala i den

år”. De mer neutrala beteckningarna har också den

bemärkelsen att de inte implicerar en kristen tro eller

fördelen att de inte förmedlar intrycket att Jesus föd-

världsbild, utan att därför frångå den västerländska

des år 0, vilket han med all sannolikhet inte gjorde (se

dateringstraditionen. I den här boken använder vi

kap. 3).

och folkets behov och vilja å andra sidan. De som inte tillhörde den styrande eliten reagerade i detta politiska läge på olika sätt. Tullindrivare, till exempel, kunde tjäna ekonomiskt på situationen genom att utöka den del av tullavgiften som tillföll dem själva. Berättelsen om tullindrivaren Sackaios, som efter sitt möte med Jesus betalar tillbaka till dem han tagit för mycket betalt av, illustrerar detta (Luk 19). Andra valde väpnat motstånd och uppror. Detta resulterade bl.a. i två omfattande revolter, först mellan åren 66–70 v.t., och sedan igen 132–135 v.t. Det fanns också de som inte lyfte vapen, men som hoppades att Israels Gud skulle ingripa och på ett mirakulöst sätt återupprätta Israel som kungarike (jfr Apg 1:6–7).

Den offentliga synagoginstitutionen, där byars och städers lokala angelägenheter behandlades och de heliga texterna lästes och tolkades sabbat efter sabbat, utgjorde ett naturligt centrum där man kom samman för att resonera och debattera. Religion och politik, kultiskt och vardagligt, ­hörde ihop; sabbatens utläggning av bibeltexter handlade om hela människan och hennes livssituation.

Dessutom hölls folkets historia levande och aktuell genom läsandet av dessa texter ur Israels förgångna. Bibelställen som talade om befrielse från

24 — jesus och de första kristna

förtrycket av det judiska folket i Egypten, eller folkets räddning ur den babyloniska fångenskapen, lästes och tolkades för den samtida situationen. I Luk 4 berättas om hur Jesus använder sig av sabbatens textläsning och utläggning på just detta sätt.

Det kontinuerliga bruket av texter för att tolka samtid och framtid, i städer och på landsbygden, i hemlandet och i diasporan, bidrog till att skapa en särskild judisk kultur och identitet. En hel del texter som finns bevarade från första århundradet vittnar om den stora betydelse man tillskrev vissa skrifter. Samtidigt kunde olika grupper ha olika uppfattningar inte bara om hur texterna skulle tolkas, utan också om vad som skulle anses vara helig skrift. Den grupp som kallades sadducéerna accepterade exempelvis endast de fem Moseböckerna (Torah), medan fariséerna, liksom Jesus och hans efterföljare, också ansåg att ”Profeterna och Skrifterna” var heliga texter.

1.1.1 Nya testamentet och dess olika texter Jesus författade inga texter själv. Nya testamentet som vi känner det fanns inte heller under den första kristna tiden. De som bekände Jesus som Mes-

sias (grek. Kristus) läste och hämtade vägledning ur samma heliga texter som många andra judiska grupper. Dessa texter skulle kristna senare kalla Gamla testamentet. Judar kom att benämna dem Tanak. Ordet är en akronym som härleds ur de första bokstäverna i Torah (= Lagen, d.v.s. de fem Moseböcker­na), Nevi’im (= Profeterna) och Ketuvim (= Skrifterna). I den här boken kallar vi textsamlingen för Den hebreiska bibeln och ibland, när syftningen är till den tidiga grekiska översättningen, för Septuaginta (LXX). De 27 skrifter som författades av Jesu efterföljare och som till slut kom att ingå i Nya testamentet tillhör olika textgenrer.

De äldsta är brev skrivna av Paulus till de församlingar han och andra grundat runt om i Medelhavsvärlden. I dessa brev uppmuntrar och för­ manar han de kristustroende om hur de enligt ­honom bäst bör uttrycka sin tro på Kristus i teologi och praxis.

Enstaka muntliga traditioner om Jesus återfinns i Paulusbreven. Det mest kända exemplet torde vara berättelsen om Jesu sista måltid med sina vänner: ”Den natten då herren Jesus blev förrådd …” (1 Kor 11:23–25). Det är först i Markusevangeliet, nedtecknat mer än ett årtionde senare än Paulusbreven, som vi finner en sammanhängande berättelse om Jesu liv och undervisning. Sedan följer Matteusevangeliet, Lukasevangeliet och Johannesevangeliet, sannolikt tillkomna i den ordningen någon gång mellan år 80 och 100. Liksom Markusevangeliet framställer de Jesu liv i berättande form, men de gör det på olika, ibland kompletterande, ibland motsägelsefulla sätt. Vad likheter och olikheter kan bero på och syfta till ska vi se närmare på i det fjärde kapitlet.

Nya testamentet innehåller även den tidigaste redogörelsen för kristendomens utbredning, Apo­ s­t­la­gärningarna. Här ges en berättelse om hur lär-

jungarna sprider budskapet om Jesus som den av Gud i skrifterna utlovade och uppståndne Messias. Missionens riktning är inledningsvis till andra judar, sedan till samarier, och slutligen till ickejudar runt om i det romerska riket. Först fokuseras Petrus som ledargestalt, sedan sätts strålkastarljuset på Paulus. Båda får sitt uppdrag att förkunna evangeliet till icke-judar genom visioner, Petrus på ett hustak i staden Joppe, Paulus på vägen till Damaskus. Paulus, en nitisk förföljare av kristustroende judar, förvandlas genom sitt möte med den uppståndne Kristus till en av Jesusrörelsens mest ivriga missionärer.

Bland resterande texter finns sådana som är utformade som brev, men mer liknar traktater avsedda för en vidare och allmän läsekrets. Här finns också de s.k. pastoralbreven, tre brev skrivna i Paulus namn, som bär arvet efter Paulus vidare och gör hans budskap mera samhällstillvänt.

Likaså finns tre Johannesbrev, varav det första och längsta knappast kan ha varit tänkt som ett brev. De speglar den johanneiska traditionens betoning av den sanna Kristustron. Jakobsbrevet och Hebréerbrevet, som inte heller är några egentliga brev, verkar vara skrivna med en obestämd judisk mottagare i åtanke. Slutligen har vi Uppenbarelseboken, Nya testamentets enda apokalyptiska text. Här skildras med ett färgrikt och komplicerat symbolspråk vad som skall hända i den yttersta tiden. Samtidigt ges en mycket stark samtidskritik riktad mot det grekisk-romerska samhället.

1.1.2 Mångfald, enhet och kontinuitet De flesta forskare anser att de nytestamentliga texterna författades över en tidsrymd av 80 år,

inbjudan till studiet av nya testamentet — 25­

d.v.s. mellan ca 50 och 130 v.t. Personerna som skrev dem kunde knappast förutse att deras texter en gång skulle komma att ingå i en textsamling, vilken skulle bevaras i årtusenden och betraktas som lika helig som den judiska bibeln. Evangelieförfattarna, som ju bevisligen lade ner stor möda på sina teologiska porträtt av Jesus, kunde heller inte veta att deras berättelser skulle inkluderas i en samling med fyra evangelier – med gemensam och likvärdig auktoritet. Det är mångfalden som gör denna textsamling så oerhört spännande och utmanande. Att mångfalden på vissa håll redan tidigt upplevdes som ett problem visar sig i det faktum att det gjordes försök att föra samman de fyra evangelierna till ett, och släta över skillnaderna.

Samtidigt fanns det starka krafter som avvisade en sådan evangelieharmoni; man valde medvetet att låta fyra olika skildringar representera sanningen om Jesus.

Det skrevs också ytterligare evangelier som inte inkluderades i Nya testamentet, bland dem det idag så omtalade Thomasevangeliet. Denna text innehåller en samling Jesusord som förmedlar en – som man tyckte inom kristenhetens huvudfåra – alltför säregen bild av Jesus för att den skulle få rum bland de andra fyra evangelierna och räknas som helig.

I de tidiga centra för Kristustron – Jerusalem, Alexandria, Antiochia, Efesos och Rom – sökte man bringa viss enhet i mångfalden och enades i slutet på 300-talet kring 27 böcker som man fastslog ägde särskild auktoritet och borde erkännas av alla kristna. Därmed åstadkom man ett synligt tecken på (majoritets-)kyrkans enhet och bevarade samtidigt en viss mångfald. Olika redogörelser för Jesu liv och undervisning samt olika tolkningar av det kristna livet fick stå sida vid sida i samma textsamling. Den grundläggande (teologiska) håll­

26 — jesus och de första kristna

ningen tycks ha varit att Guds uppenbarelse inte kunde likriktas och systematiseras på ett alltför snävt sätt, men att det också fanns gränser för vad som kunde sägas vara autentiskt.

Termen ”evangelium” betyder ”glädjebud” och användes från början för att beskriva Jesu förkunnelse. Med tiden kom ordet att användas som beteckning för de texter som berättar om Jesus (evangelier). På ett jämförbart sätt började beteckningen ”Nya testamentet” på 100-talet att användas för en skriftsamling. Ordet ”testamente” är latinets översättning av grekiskans diatheke (förbund) som i sin tur ska återge det hebreiska ordet berith. Nya testamentet kom alltså att utgöras av texter, vilka man menade på ett särskilt sätt beskrev Guds nya förbund med människorna, det förbund som har sitt centrum i Kristushändelsen.

Begreppet ”nytt förbund” är dock äldre än så.

Det förekommer så tidigt som i Jer 31:31–34, där ett löfte ges om en tid då Gud ska sluta ett nytt förbund med sitt folk Israel. Tecknet på förbundet beskrivs i denna text så här: ”Jag ska lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk”. Den hebreiska bibeln berättar om flera förbund, vilka sluts vid olika tillfällen i Israels historia (t.ex. mellan Gud och Noa, Abraham, David, och med det judiska folket vid berget Sinai). Det nya ansågs vanligen inte ersätta eller utesluta det äldre, utan snarare läggas till det som redan fanns, som ett tecken på Guds fortsatta trofasthet. En ”additiv” syn på förbundsslutandet mellan Gud och Guds folk, skulle man kunna säga. Termen ”nytt” kunde t.o.m. bära på negativa konnotationer, eftersom det som var äldre i regel ansågs vara det bättre. Exempel på ett sådant betraktelsesätt finner vi i Gal 3:17. Ett nyare förbund kan som bäst vara ett fullkomnande av det gamla (se även 2 Kor 3:14).

Textsamlingen som kom att gå under beteckningen Nya testamentet fogades ihop med de texter som de kristustroende hade gemensamma med judiska trosbekännare, och som de hade vördat sedan första tid: Torah, Profeterna och Skrifterna.

Detta i sin tur ledde till att de kristna började använda samlingsbeteckningen ”Gamla testamentet” för dessa texter. Det definitiva innehållet i båda samlingarna avgjordes dock långt efter det att samlingsbeteckningarna hade kommit i bruk.

Man kan på ett sätt säga att den kristna kanon än idag inte har en helt fast form, med skarpa avgränsningar. Detta blir tydligt inte minst i den nya svenska bibelöversättningen, Bibel 2000, i vilken vi finner inte endast Gamla testamentet och Nya testamentet, utan också ett antal skrifter som går under beteckningen ”Tillägg till Gamla testamentet”. Dessa texter har tidigare inte ingått i svenska bibelutgåvor, och finns heller inte med i den Judiska bibeln (Tanak).

Samtidigt som de nytestamentliga texterna kom till och fördes samman i en auktoritativ textsamling, den nytestamentliga kanon, växte kristendomen fram i stor mångfald. Kanonbildningen kan uppfattas som en strävan att hålla ihop de kristna, förhindra splittring och motverka isolerade ”öar” av kristna grupper. Som erkänd textsamling blev Nya testamentet sedan också ett redskap för att nå samförstånd bland de olika kristna grupperna.

Många kristustroende grupper marginaliserades i denna historiska process. En del av dem omnämns t.ex. i kyrkofädernas skrifter, andra kommer vi aldrig att veta något om. I sin strävan efter att sätta gränser för mångfalden identifierade ma­­ jo­ritetskyrkan vad de menade vara heretiska grupper. Under 1900-talet har några sensationella papyrusfynd i Egypten bidragit till att vi nu har till-

gång till några av dessa gruppers egna texter. Det senaste i raden av sådana fynd är Judasevangeliet.

Texten omnämns av kyrkofäderna och har nu efter ett omfattande restaurationsarbete publicerats, bara några månader innan tryckningen av denna lärobok 2006. Sådana och liknande fynd gör att vi idag, mer än någonsin, har möjlighet att nå en bättre förståelse av de tidigkristna rörelserna och deras mångfald.

Den historiske Jesus levde och tolkade de för honom heliga texterna i Den hebreiska bibeln, och texterna som senare skrevs om honom och om det kristna livet var och blev en del av den framväxande kristendomen. Så binds text och historia samman i en fascinerande utveckling som kom att resultera i danandet av en världsreligion – en religion som i sig själv fortfarande rymmer de texter som bär vittnesbörd om de första århundradenas syn på vad som utgör en legitim mångfald inom kristenheten. Dessa texter har lästs och läses idag på olika sätt.

1.1.3 Att läsa och tolka Tolkningsmångfalden i texterna svarar mot tolkningsmångfalden hos läsarna. Då som nu söker människor på olika sätt och av olika anledningar att förstå. Det är en läs- och förståelseprocess som i många avseenden liknar det vi redan berört, då vi nämnde hur texter från Israels historia lästes på nytt under första århundradet, både av Jesus och andra. Hur man läser beror på vem man är och vad man vill med sin läsning. Samma text kan betyda olika saker beroende på hur den läses.

Ett bra exempel på detta är Matteusevangeliets tidiga reception. Texten skrevs med stor sannolikhet av kristustroende judar som var noga med

inbjudan till studiet av nya testamentet — 27­

Faktaruta 1.2. Den hebreiska bibeln Ungefär ett århundrade efter Jesu födelse var Den hebreiska bibeln fastställd. Den judiska beteckningen på textsamlingen, Tanak, är en akronym på orden Torah (Lagen), Nevi’im (Profeterna) och Ketuvim (Skrifterna).

Tanak innehåller 24 böcker, medan det kristna Gamla testamentet, p.g.a. ett annat räknesätt, innehåller 39 böcker. Skillnaden vad gäller textmassan är obefintlig.

TANAK

GAMLA TESTAMENTET

Torah

Pentateuken

Genesis, Exodus, Leviticus,

5 Moseböcker

Numeri, Deuteronomium Historiska böcker De tidigare profeterna

Josua, Domarboken, Rut, Första och andra

Josua, Domarboken, Samuelsboken

Samuelsboken, Första och andra Kungaboken,

(en bok), Konungaboken (en bok)

Första och andra Krönikeboken, Esra, Nehemja, Ester

De senare profeterna Jesaja, Jeremia, Hesekiel, De tolv (en bok:

Poetiska böcker

Hosea, Joel, Amos, Obadia, Jona, Mika, Nahum,

Job, Psaltaren, Ordspråksboken, Predikaren,

Habackuk, Sefania, Haggaj,

Höga Visan

Sakaria, Malaki De större profeterna Skrifterna

Jesaja, Jeremia, Klagovisorna, Hesekiel, Daniel

Job, Psalmerna, Ordspråksboken, Rut, Höga Visan, Predikaren, Klagovisorna,

De mindre profeterna

Esther, Daniel, Esra-Nehemja (en bok),

Hosea, Joel, Amos, Obadia, Jona, Mika, Nahum,

Krönikeboken (en bok)

Habackuk, Sefania, Haggaj, Sakaria, Malaki

Bibel 2000 innehåller ett ”Tillägg till Gamla testamentet” som består av följande böcker: Tobit, Judit, Ester enligt den grekiska texten, Första och Andra Mackabéerboken, Salomos Vishet, Jesus Syraks vishet, Baruk, Jeremias brev, Tillägg till Daniel, Manasses bön. Dessa skrifter ingår i Septuaginta och är integrerade i katolska utgåvor av Gamla testamentet.Texterna uteslöts från Tanak av den palestinska judendomen.

28 — jesus och de första kristna

att tolka sin tro på Jesus inom ramarna för sin judiska religion. Mycket snart kom Matteusevangeliet att användas av icke-judar, vilket resulterade i en annorlunda förståelse av texten. Det som från början varit en inom-judisk kritik av andra judiska grupper i evangeliet tolkades av senare icke­judiska kristna grupper som en generell kritik av ­judar och judendom; en helt ny läsning som byggde och stärkte en kristen identitet som stod utanför och ville vara oberoende av judendomen. De tragiska efterverkningarna av denna betydelseförskjutning har behandlats i många studier, där man analyserat användningen av Matteusevangeliet i kristen antijudisk retorik.

Ett annat exempel på hur kommunikationssituationer påverkar texter och läsningar föreligger redan inom Nya testamentets pärmar genom den johanneiska litteraturen. Så tidigt som bland kyrkofäderna fanns de som menade att Första Johannesbrevet är en följeskrivelse, en slags läsanvisning, till Johannesevangeliet. I evangeliet betonas det starkt att Kristus är Guds eviga och enda son och att hans närvaro på jorden är en uppenbarelse av Guds härlighet. Syftet med denna betoning kan ha varit att söka övervinna en tendens bland vissa kristna judar att se Jesus som ”endast” människa.

Detta ledde i sin tur till att textens polemiska udd riktas mot ”judarna”. Effekten som evan­geliet tycks ha haft i Efesos var emellertid att man där började förneka Kristi mänsklighet (1 Joh 4:2–3).

Man körde så att säga i andra diket, sett ur författarens perspektiv. Detta kan ha lett till att Första Johannesbrevet skrevs som en instruktion om hur evangeliet skall förstås. För att korrigera den felaktiga läsningen betonas det t.ex. att livets ord visserligen var från begynnelsen, men att det också är ”det vi har tagit på med våra händer” (1 Joh 1:1).

Ett tredje exempel kan få utgöras av Jakobs-

brevet, där det betonas mycket tydligt att gärningar och tro hör ihop. Brevet har ibland ansetts vara en reaktion på en felaktig läsning av Paulusbreven. I den lutherska traditionen har man till och med menat att Jakobsbrevet polemiserar mot paulinsk teologi. Luther kallade brevet för en halmepistel, som skulle brinna upp på Herrens dag när allt prövas i Guds eld och bara evangeliets guld, silver och ädelstenar består (jfr 1 Kor 3:12– 14). Mera sannolikt är dock att Jakobsbrevet är en reaktion på en vilseledande Paulustolkning.

Viktigt att känna till vid all läsning och tolkning är den roll som tolkaren och tolkningskontexten har för förståelsen. Från första stund utgjorde olika kristustroende församlingar tolkningsgemen­ skaper, inte bara i fråga om teologi, utan också i fråga om vad ett kristet liv borde innebära i praktiken, i rit, etik och vardag. Genom att förena 27 skrifter i en samling formades den framväxande kristna kyrkan till en större tolkningsgemenskap, som i sig inneslöt en avsevärd mångfald.

Kristna har genom två årtusenden fortsatt att gestalta sin tro och sina liv i samspel med sina tolkningar av Nya testamentet, inte alltid på föredömliga sätt, vilket har lett till både intolerans och våld. Individer och grupper har inte sällan velat, och somliga vill än idag, slå fast egna tolkningar som absoluta sanningar. Men mångfalden förblir det ursprungliga. Den inleds med olika muntliga traditioner om Jesus, vilka tolkas olika, samt olika gruppers tillgång till olika traditioner.

Den fortsätter med att fyra evangelier och ytterligare ett antal texter erkänns och förs samman till en textsamling med olika perspektiv och tolkningar. Resultatet är det ”bibliotek” vi kallar Nya testamentet och som tillsammans med Den hebreiska bibeln alltjämt läses och tolkas världen över, både inom och utanför kyrkorna.

inbjudan till studiet av nya testamentet — 29­

1.1.4 Den här boken … rör sig alltså från historiska perspektiv (kap.

2–5) till mer läs- och tolkningsorienterande ämnen (kap. 6). För att introducera ämnet och ställa in siktet på en historisk förståelse av Jesus, de första kristna och de texter de författade, bidrar resterande delar av föreliggande kapitel med en forskningsöversikt som visar hur ämnet utvecklats (1.2) och en diskussion om hur historisk kunskap kan nås (1.3).

I kap. 2 rekonstrueras de historiska kontexter, i vilka Jesus och hans efterföljare levde, och i vilka texterna skrevs. Läsaren leds genom historien, från persisk tid fram till den period då Jesusrörelsen börjar ta form. Vi lär känna den religiösa och kulturella miljön i det romerska riket, men också hur judisk tro och liv gestaltades kring det första århundradet. I denna miljö riktar vi sedan strålkastarljuset på Jesus i ett försök att rekonstruera vem han var och vad han ville (kap. 3). Kapitel 4 inleds med ett avsnitt om hur muntliga och skriftliga traditioner om Jesus fördes vidare, och om när, hur och varför vissa texter kom att inkluderas i Nya testamentet. Därefter presenteras de nytestamentliga texterna, deras kommunikationssituation, innehåll, struktur och teologiska huvudtankar. I kap. 5 tecknas något av den mångfald och de enhetssträvanden som fanns vid tiden då den första kristendomen växte fram, NT kom till och då grunden lades för en del av de kyrkotraditioner vi ser idag.

Bokens första del framställs alltså kronologiskt. Läsaren leds steg för steg genom historien efter principen: det som kommer först presenteras först. Med andra ord, händelsen kommer före texten som berättar om händelsen, alltså presenteras texterna efter händelsen. Här får man skilja

30 — jesus och de första kristna

på via inventionis och via expositionis. Det förra uttrycket syftar på den väg (via) som man går i ­själva analysprocessen (inventionis), och det senare på det sätt man väljer att presentera (expositionis) sina resultat för läsaren. Men varför välja en kronologisk framställning? Låt oss förklara.

Om någon t.ex. vill veta mera om Alexander den store, som levde 356 till 323 f.v.t., granskar han eller hon texter som skrevs om Alexander. Vi vet att det fanns författare redan under Alexanders livstid som skildrade hans liv och krigståg, men samtliga av dessa skrifter har gått förlorade.

Det enda historikern har att tillgå är texter som skrevs långt senare, och som citerar några av dessa tidiga skildringar. Den mest tillförlitlige av de senare författarna brukar anses vara den grekiske historikern Arrianos av Nicomedia, som var aktiv ca 150 v.t., alltså flera hundra år efter Alexanders död. Historikern är således hänvisad till senare texter, vilka han eller hon måste gallra för att finna tillförlitlig information om den historiske Alexander. Texterna fungerar som ett bland flera hjälpmedel för att rekonstruera Alexander. Informationen från texterna kombineras med annan information från äldre, mer indirekt källmaterial, inskrifter m.m., som ligger närmare Alexanders egen tid för att på så sätt få en uppfattning om vad som kan anses rimligt för 300-talet f.v.t. Rekonstruktionen består till slut av en blandning av information från olika källor.

Men texterna om Alexander som skrevs på 100-talet v.t. innehåller inte bara information om Alexander utan också om den tid och den situation i vilken de författades. Man kan därför utforska texterna i sig själva, till exempel som uttryck för författares hjältedyrkan. Texterna studeras då för sin egen skull och som uttryck för en senare tids uppfattningar. Det är inte Alexander som histo-

kapitel 7 Appendix

7.1 ordförklaringar • = jfr förklaring till detta ord.

Abraham, (Abram), den förste av Israels tre patriarker (1 Mos 12–25). Han utvandrade från Mesopotamien• till Kanaan• och slöt förbund med Gud med omskärelsen som tecken (1 Mos 17:10), lydde Guds befallning att offra sin son Isak, men hindrades i sista ögonblicket av Herrens ängel och fick offra en bagge istället (1 Mos 22). Platsen för offret identifierades senare med Jerusalem•.

Achaia, romersk provins som omfattade södra Grekland med huvudstaden Korinth•.

Adam, enligt Bibeln den första människan. Han jämförs i 1 Kor 15 och Rom 5 med Kristus. A. kom från jorden och fick fysiskt liv, Kristus, den siste A., kom från himlen och är Anden som ger liv. Genom A:s olydnad kom synd och död in i världen, genom Kristi lydnad liv och rättfärdighet till alla.

Alexander den Store (356–323 f.v.t.), makedonsk härskare som genom sina erövringar spridde den grekiska kulturen i hela östra Medelhavsområdet och i områden bort mot Indiens

gräns. Med honom föddes hellenismen•. Hans lärare var filosofen Aristoteles•.

Alexandria, namn på ett stort antal städer som grundades av Alexander den Store•. Mest berömd bland dem är A. vid Nildeltat i Egypten.

Alexandrinsk teologi växte fram från slutet av 100-talet och kännetecknas av en allegorisk ­bibeltolkning (Klemens av Alexandria•, Origenes•).

Antikrist (grek. för ”mot-Kristus”), fiende till Kristus och hans efterföljare (t.ex. 1 Joh 2:18) som framträder i tidens slut (Upp 13).

Antiochia i Galatien, ursprungligen frygisk stad som grundades av Seleucus Nikor. Fr.o.m. 43 v.t. ingår staden i den romerska provinsen Galatien. A. låg på gränsen till Pisidien, därav uttrycket ”Antiochia nära Psidien” (Antiocheian – Pisidian) i Apg 13:14. ten Antiochia vid Orontes, antik och medeltida stad i Syrien, heter nu Antakya och ligger i Turkiet.

Enligt Apg 11:26 fanns här den första kristna församlingen utanför Israel•.

Antiochos Epifanes (ca 204–164 f.v.t.), syrisk monark som försökte hellenisera judarna och ersätta dyrkan av Israels Gud med Zeusdyrkan i templet i Jerusalem. Det ledde till Mackabéerupproret•.

appendix — 483­

Apokalyps (grek. apokalypsis, ”avslöjande”, uppenbarelse). Ordet används om texter där något som är dolt avslöjas, någon hemlighet uppenbaras. Det ligger bakom beteckningen ”Uppenbarelseboken” för Nya testamentets sista bok.

Apokalyptik, en typ av världsbild och litteratur som präglas av föreställningar om att den onda världens slut avslöjas genom visioner och himmelsresor. En invigd siare, ofta under pseudonym, får se gudomliga hemligheter och förutsäger framtiden.

Apokryf (grek. apokryphos, ”gömt”, ”dolt” eller svårbegripligt). Apokryfa skrifter är texter med anspråk på auktoritet, men som ofta saknar allmänt erkännande som en legitim del av Bibeln. Bibel 2000 innehåller ”Tillägg till Gamla testamentet” med undertiteln ”De apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna•”. Det finns också nytestamentliga apokryfer, bland dem Thomasevangeliet•. Många av dessa texter innehåller läror som står i strid med den kristna huvudtraditionen (pseudepigrafer•, Septuaginta•, Nag Hammadi•).

Apostoliska fäder betecknar en samling kristna dokument från omkring år 100–150: Didache, Första Klemensbrevet•, de sju Ignatiosbreven•, Polykarpos• brev och Polykarpos martyrium, Barnabasbrevet•, det s.k. Andra Klemensbrevet, Hermas Herden•, Diognetosbrevet och Papiasfragmenten. Författarna till dessa texter anses i traditionen ha varit lärjungar till apostlarna.

Aposynagōgos (grek. för ”utesluten ur synagogan”). Ordet förekommer i NT endast i Joh 9:22; 12:42; 16:2.

Arameiska, semitiskt språk som härstammar från mellersta Eufrat och spreds till Syrien och Mesopotamien omkring 800–600 f.v.t. Böckerna

484 — jesus och de första kristna

Esra och Daniel i Den hebreiska bibeln• innehåller arameiska avsnitt. En palestinsk arameisk dialekt användes av Jesus när han talade till folkskarorna.

Aristoteles (384–322 f.v.t.), grekisk filosof och naturforskare. Han kom i 17-årsåldern till Platons akademi i Athen, blev år 343 lärare och uppfostrare åt den 13-årige prinsen Alexander av Makedonien, verkade sedan från 335 i Lykeion i Athen. Bland hans många skrifter finns Fysiken, Metafysiken, Om himlen, Den Nikomachiska etiken, Politiken, Retoriken och Poetiken.

Athanasios (ca 295–373), biskop av Alexandria.

Han författade en skrivelse till “hela” kyrkan år 367, där de 27 böcker som ingår i NT räknas upp som av kyrkan erkända skrifter.

Augustinus av Hippo (354–430), betydande teolog från Tagaste i Nordafrika med stor betydelse för romersk och reformatorisk teologi: Hans mest berömda verk är ”Bekännelser” som innehåller de välkända orden: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila hos dig”.

Augustus (63 f.v.t.–14 v.t.), romersk statsman och kejsare (31 f.v.t.–14 v.t.) Han hette egentligen Gajus Octavius men adopterades av Caesar kort före dennes död. Som son och arvinge svor han att hämnas Caesars mord.

Babylon, huvudstad i Babylonien, grundad av Hammurabi (1792–1750 f.v.t.), huvudstad för det nybabyloniska riket 625–539 f.v.t. Alexander den store• ville göra staden till centrum i sitt rike, men istället minskade dess betydelse mer och mer. I 1 Pet 5:13 hälsar författaren från församlingen i ”B.”, vilket i samtida judisk och kristen litteratur är ett kodnamn för Rom (jfr t.ex. Upp 14:8; 18:2).

Bar Kokhba (d. 135 v.t.), ledare för det judiska upproret mot romarna 132–135 v.t. B. betyder ”stjärnans son”. Många höll honom för Messias•. Upproret krossades blodigt, B. stupade och Jerusalem totalförstördes och ersattes av en romersk stad (Aelia Capitolina) dit ingen jude hade tillträde.

Barnabas, medarbetare till Paulus; omnämnd i de paulinska breven• (ex Gal 2:11–15) och i Apg. B. var levit, bördig från Cypern och hette ursprungligen Josef. Enligt traditionen grundade han kyrkan på Cypern och är begravd där.

Barnabasbrevet, en kristen skrift från omkring 130 v.t. som ingår i samlingen Apostoliska fäder•.

Barrabas, judisk man som greps av romarna för mord och terrordåd, omnämnd i samband med rättegången mot Jesus.

Bergspredikan, sammanställning av Jesusord i Matt 5–7. I samlingen ingår saligprisningarna, Herrens bön, och välkända ord som ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er”, 5:43, ”Be så ska ni få, sök så ska ni finna...” , 7:7, eller ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”, 7:12. Se avsnitt 6.4.

Beroia, namn på stad i södra Makedonien• vid berget Bermios fot, dit Paulus kom på sin andra missionsresa och grundlade en församling.

Paulus medarbetare Sopater var från B. Betesda, (”barmhärtighetens hus”), namnet på en dubbeldamm i det antika Jerusalem• med fem pelargångar. Dess vatten ansågs undergörande (jfr Joh. 5).

Bethlehem, (”brödhuset”), stad där Jesus föddes (Matt 2:1; Luk 2:4); ligger i Judéen•, nära Jerusalem•. Eftersom kung David var från B., ansåg man att Messias skulle födas där (Nasaret•).

Bileam, spåman från Petor vid Eufrat som övertalades av moabiterkungen Balak att förbanna Israel, men tvingades av Gud att istället välsigna folket tre gånger (4 Mos 22–24). B. försökte sedan att få folket att avfalla från Gud genom att locka dem till kultprostitution (4 Mos 31:16). I NT får B. symbolisera förföriska villolärare som för att berika sig själv försöker förleda kristustroende till otukt och avgudamåltider (Jud 11; 2 Pet 2; Upp 2:14).

Birkat Ha-minim, den tolfte bönen i andra delen av de dagliga bönerna vid morgon- och kvällsbönen i synagogan. B. är en bön mot villolärare.

Biskop (grek. episkopos, ”tillsynsman”). I församlingen i Filippi fanns flera biskopar (plural i Fil 1.1). Ordet översätts i Bibel 2000 med ”församlingsledare”. Se avsnitt 5.2.4.

Bodmerpapyrerna, mycket gamla papyrushandskrifter som nu finns i Bibliotheca Bodmeriana i Cologny utanför Genève. Tillsammans med Chester Beatty-papyrerna• innehåller de, bortsett från några små fragment (papyrer•), de äldsta handskrifterna till NT, den äldsta från ca 200 v.t.

Caesar, Julius (100–44 f.v.t.), romersk fältherre, statsman och kejsare som härstammade från patriciersläkten Iulia.

Caesarea Filippi, stad vid Jordans källflöden som fick sitt namn av tetrarken Filippos. Caesarea•.

Caesarea Maritima (’vid havet’), nuv. Quisarya, stad på den israeliska kusten mellan Haifa och Tel Aviv som fick sitt namn av Herodes den store. Caesarea•.

Caesarea, antikt stadsnamn som gavs till vissa städer till de romerska kejsarna Augustus• och Tiberius ära; bland dem Caesarea Maritima• och Caesarea Filippi•.

appendix — 485­

Chester Beatty-papyrerna, bibelhandskrifter från 200-talet v.t., tillsammans med Bodmerpapyrerna• mycket viktiga textvittnen till Nya testamentet, finns nu i Chester Beatty-museet i Dublin. Papyrer•.

Chloe, rik kvinna från Korinth• som omnämns i 1 Kor. Möjligen var hon husförsamlingsledare.

Cicero (106–43 f.v.t.), romersk talare, författare och politiker, som efter studier i Grekland blev politiker och nådde det högsta ämbetet, konsulatet, år 63. Han försökte först medla i konflikten mellan Caesar• och Pompejus, tog sedan parti för Pompejus och försonades med Caesar efter Pompejus nederlag vid Farsalos 48. C. skrev flera böcker om talekonsten och många brev som finns bevarade.

Codex (lat eg. ”träkloss”), började användas som beteckning för de vaxöverdragna trätavlorna på vilka man skrev i betydelsen ”handskrift” (jfr ordet ”bok”, som har en liknande förhistoria). Senare uppkom ord som codex membranaceus (pergamenthandskrift) resp. codex chartaceus, (pappershandskrift). I senantiken trängde bokformen undan bokrullen.

Codex Alexandrinus, A (02), tillkom i Egypten på 400-talet. Den innehåller nästan hela LXX• och NT (ej delar av Joh, 2 Kor och större delen av Matt) och Första och Andra Klemensbrevet•) och finns nu på British Museum.

Codex Bezae Cantabrigiensis, D1 (05), en tvåspråkig grekisk-latinsk codex som tillkom på 300–500-talet i väst (oklar var). Den innehåller evangelierna och Apg och finns nu på Cambridge University Library.

Codex Claramontanus, D (06), grekisk-latinskt codex• från 500-talet som innehåller Paulusbreven och finns nu på Bibliothèque Nationale i Paris.

486 — jesus och de första kristna

Codex Ephraemi Rescriptus, C (04), tillkom på 400-talet. Den innehåller NT (men ej Upp) och finns nu på Bibliothèque Nationale i Paris.

Codex Sinaiticus,) (01), tillkom i Egypten eller Palestina• i mitten på 300-talet. Den innehåller andra hälften av LXX•, hela NT, Barnabasbrevet• och Hermas Herden* och finns sedan 1933 på British Museum.

Codex Vaticanus, B (03), tillkom i Egypten i början på 300-talet och innehåller större delen av LXX• och NT (ej Hebr, Past, Filem och Upp).

Den finns sedan slutet av 1400-talet på Vatikanbiblioteket.

Den hebreiska bibeln, se faktaruta 1.2, s. 28.

Deuterokanoniska skrifter är ”skrifter som tillhör ett sent skikt av kanon”. Det är en ”katolsk” beteckning på texter som ingick i Seputaginta• och den kristna Bibeln men som uteslöts av de palestinska judarna från Den hebreiska bibeln• (Tanak•). Inom ”protestantiskt” språkbruk kallas samma texter för ”apokryfa skrifter”. Dessa skrifter skiljs sedan åt från andra texter som också tillkom i judisk miljö, men som aldrig ingick i Seputaginta. Dessa kallas inom katolskt språkbruk för ”apokryfer” och inom protestantisk språkbruk för ”pseudepigrafer•”. Inom judendomen bildar de kategorin sefarim chisonim (”utomstående böcker”).

Diatessaron (grek. dia, ”genom” tessarōn, ”fyra”), beteckning för en evangelieharmoni som sammanställdes av Tatianos ca 170. En evangelieharmoni är en hoparbetning av de fyra kanoniska evangelierna till en enda skildring av Jesu liv. Endast en arabisk översättning och några anspelningar finns bevarad. Det är oklart om originalspråket var grekiska eller syriska.

Diatrib är en litterär genre som uppstod på 300talet f.v.t. bland kringvandrande kyniska fi-

losofer. Genren motsvarar en slags predikan med inslag av anekdoter, satirer, fingerade samtal med ibland polemiska drag.

Didache, även kallad De tolv apostlarnas lära, en kristen skrift på grekiska från ca 100 v.t. Ingår i skriftsamlingen Apostoliska fäder•.

Didymos av Alexandria (ca 313–398), alexandrinsk teolog i traditionen från Origenes. Kallas också D. den blinde, eftersom han var blind från 5-årsåldern.

Doketism, läran att Jesus inte hade någon verklig mänsklig kropp utan enbart verkade (grek. dokeō) ha en sådan. Det medförde att varken hans lidande, död eller uppståndelse ansågs vara verkliga.

Domitianus (51–96 v.t.), son till Vespasianus• och Flavia Domitilla, romersk kejsare efter sin bror Titus• död år 81. Känd för förföljelser och förvisningar av kristna och filosofer.

Han blev med tiden alltmer despotisk, kom i motsättning med senaten och föll offer för en komplott där även hustrun Domitia verkar ha ingått.

Doxologi (grek. för ”lovprisning”). Inom judendomen avslutas böner och sånger med lovprisningar till Gud. Kristenhetens doxologier riktas ofta till den treenige Guden, Fader, Son och Ande.

Dödahavsrullar, benämning på de handskrifter som påträffades i trakten av Qumran vid Döda havets nordvästra strand. Första fyndet gjordes 1947 av en beduinpojke som av en tillfällighet upptäckte några handskriftsrullar förvarade i krukor i en grotta. Ytterligare fynd gjordes i 10 grottor i trakten. Texterna härstammar sannolikt från en grupp esséer• som dragit sig undan till dessa ökentrakter. De innehåller ett fullständigt exemplar av Jesajaboken och större eller

mindre delar av alla bibelböcker utom Esters bok. Qumran•; se avsnitt 2.3, faktaruta 2.7.

Ebioniterevangeliet, Hebréerevangeliet•, se avsnitt 7.2.

Ecklesiologi, ecklesiologisk, läran om den kristna församlingen (kyrkan).

Efesos, antik stad på Mindre Asiens• västkust vid floden Kaystros, centrum för Paulus mission.

Staden var känd för sitt Artemistempel, som räknades som ett av den antika världens sju underverk. Enligt traditionen bodde Jesu mor Maria i E. Elia, en av Israels profeter, verksam på 800-talet f.v.t. Han upptogs enligt 2 Kung 2 till himlen i en vagn av eld. I den senare judendomen och även i NT nämns E. som förelöpare till Messias•, kanske i Johannes döparens• gestalt. På förklaringsberget visar sig E. tillsammans med Mose (Matt 17:1–13).

Epafras, medarbetare till Paulus som grundade församlingen i Kolossai•.

Epafroditos, medlem i församlingen i Filippi som hade en penninggåva från församlingen med sig till Paulus. I Filipperbrevet meddelar Paulus församlingen att E. som varit sjuk hade tillfrisknat.

Epikuréer, efterföljare till den grek. filosofen Epikuros (341–270 f.v.t.) som menade att lycka bestod i att njuta livet i goda vänners lag. Se avsnitt 2.2.2.

Epistel, (grek. epistolē, ”något översänt”). För NT:s del används e. ofta som genrebeteckning för brev och brevliknande skrifter.

Eskatologi (grek. för ”läran om de yttersta tingen”), den del av teologin som behandlar det som händer vid världens slut, såsom världens undergång, Jesu återkomst, den allmänna uppståndelsen och den yttersta domen.

appendix — 487­

Esra, präst, som tillsammans med Nehemja återvände från babylonska fångenskapen för att leda återuppbyggandet av templet och landet.

Det hela tar sin början år 538 f.v.t. Esra stod i första hand för det religiösa reformarbetet, Nehemja för politiska och sociala angelägenheter. Esra och Nehemja har givit namnet åt var sin bok i den Hebreiska bibeln. I Septuaginta• kallas böckerna för Första och Andra Esra och i Tanak• betraktas de som ett verk (Esra-Nehemja). Det finns också en Tredje och Fjärde Esra, varav den senare hör till den apokalyptiska litteraturen.

Esséer (aram. för ”de fromma”, eller kanske ”de helande”), en av de judiska religiösa riktningarna på Jesu tid. De syns ha levt avskilt, med hög moral och en stark tro på ”ödet”. Qumran•; se även avsnitt 2.3.

Eukaristi (grek. eucharistia, ”tacksamhet”, ”tacksägelse”), används som benämning på nattvarden.

Eusebios av Caesarea (ca 263–340), biskop av Caesarea Maritima, skrev den första ”kyrkohistorien” från ca 313.

Evangelium (grek. euaggelion, ”glädjebud”), används först som benämning på Jesu budskap om Gudsriket (Mark 1:14), sedan som beteckning för berättelserna om Jesus, evangelierna.

Fader vår, en bön som härstammar från Jesus och har nedtecknats i olika versioner i Matt 6:9–13 och Luk 11:2–4.

Fariséer, (troligen ”de avskilda”), religiöst och politiskt parti som stod i skarp konflikt med prästpartiet saddukéerna•. Betonade vikten av att hela folket höll Torah i enlighet med den tolkning de själva gjorde. Avskildheten syftar på de noggranna principer om rituell renhet som f. följde, bl.a. i samband med

488 — jesus och de första kristna

måltider. Skrifttolkningen anpassades till nya livssituationer och omständigheter. Två kända f. från första årh. är Hillel och Shammai.

Enligt evangelierna kritiserar Jesus f., inte minst för deras tolkning av de rituella buden.

I flera avseenden stod dock Jesus f. nära, och många av hans första anhängare var f. (t.ex.

Paulus). Viktigt att lägga märke till är att kritiken framförs i en inomjudisk kontext. Se även avsnitt 2.3.

Fenikien, en samling av stadsstater i sydöstra medelhavsområdet. Palestina•.

Filadelfia (grek. philadelphia, ”syskonkärlek”). Ett av Upp:s sju sändebrev är riktat till församlingen i staden Filadelfia i Lydien, nuvarande västra Turkiet (Upp. 3:7–13).

Filemon, kristustroende slavägare, troligen bosatt i Kolossai (Frygien), till vilken Paulus skrev Filemonbrevet.

Filippi, antik stad i norra Grekland som grundlades 356 f.Kr. av Filip II av Makedonien. Även i romersk tid en viktig stad. Här grundade Paulus den första kristna församlingen i Europa (Apg. 16; Filipperbrevet).

Filon från Alexandria (äv. Philo Judaeus, ca 25 f.v.t.–40 v.t.), judisk filosof som sökte förena platonism, stoicism och judisk teologi, Han tolkade ofta bibeltexterna allegoriskt. F. menade att Logos (Ordet) var det gudomliga förnuftet och talade om det som Guds förstfödde son. Att Logos skulle kunna bli kött (Joh 1.14) verkar oförenligt med F:s filosofi. Origenes•.

Fjärde Esra, Esra•.

Foibe (även Febe) diakon i församlingen i Kenchreai som kommer med Paulus brev till Rom (Rom 16:1–2).

Förbundsarken, en för israeliterna helig kista som representerade Guds närvaro. Den var place-

rad i ”det allraheligaste”, det inre rummet, först i förbundstältet• och sedan i Jerusalems tempel (2 Mose 25:19–22; 1 Sam 1–6; 2 Sam 6; 1 Kung 8).

Förbundsnomism (av eng. covenantal nomism), term myntad av forskaren E.P. Sanders; åsyftar en judisk teologisk föreställning om att Guds fria och nådefulla utväljande av det judiska folket till sitt folk åtföljs av både löften och förpliktelser som är fastställda i Torah.

Förbundstältet, den portabla helgedom som israeliterna förde med sig under sin 40-åriga ökenvandring (2 Mose 25–27). F:s stomme bestod av reglar av akacieträd och tältvåder av lingarn. I tältets inre rum, det allraheligaste, som avdelades från rummet framför (det heliga) av ett dyrbart förhänge kallat paroket, förvarades förbundsarken• Galatien, betecknar dels den romerska provinsen Galatia i centrala Mindre Asien•, som skapades år 25 f.v.t., dels ett mindre område i provinsens norra del varifrån provinsen hade fått sitt namn. Området i norr hade på 200-talet f.v.t. invaderats av keltiska stammar (grek. galatai).

Galiléen, landskap i norra Israel. Här finns Gennesarets sjö, städerna Nasaret och Kafarnaum och berget Tabor (588 m ö.h.). I nytestamentlig tid hade G. mindre gott anseende bland vissa grupper i Judéen/Jerusalem (Joh. 7:52) och ansågs vara en politisk oroshärd. Det mesta av Jesu aktiva gärning utspelade sig här. Efter templets fall år 70 v.t. och Jerusalems förstöring år 135 flyttade många judar till G. Med tiden blev landskapet ett judiskt lärdomscentrum med flera rabbinskolor.

Gamaliel, d.ä., betydande fariseisk skriftlärd under första århundradet v.t., eventuellt släkting

till den store Hillel; enligt Apg 5:34–39 en aktad medlem av Sanhedrin•. Enligt Apg 22:3 hade Paulus suttit ”vid G:s fötter”, d.v.s. studerat för honom.

Gelasiusdekretet, ett påvedekret från år 494 som bekräftar den nytestamentliga kanon såsom den fastslagits av kyrkomötet i Hippo 393 (Athanasios•).

Gennesarets sjö, Tiberias sjö•.

Gnosticism, religiös strömning med en dualistisk syn på tillvaron. Andlig insikt eller kunskap (grek. gnōsis) anses vara förutsättningen för befrielse från den materiella, onda världen och för frälsning. Nag Hammadi•, Thomasevangeliet•; se även avsnitten 2.2.6 och 5.4.

Gnostiker, gnosticism•.

Hadrianus (76–138 v.t.), romersk kejsare från år 117. H. ville grunda kolonin Aelia Capitolina på platsen för Jerusalem som hade ödelagts år 70. Det utlöste det stora judiska upproret under Bar Kokhba* 132–135.

Hapax legomenon (grek. för ”en gång sagt”), beteckning för ord eller uttryck som förekommer endast en gång i ett språks skrivna källor från en viss tidsperiod, hos en författare eller i en textkorpus. Inte sällan är innebörden i sådana ord och uttryck osäker.

Harmagedon, enligt Upp 16:16 platsen där den stora slutstriden skall stå. Troligen avses slätten vid ”Megiddos berg” och den antika staden Megiddo, nära berget Karmel. Staden var ett viktigt strategiskt fäste.

Hasmonéer, ättlingar till Hasmon, mackabéersläktens stamfader. Benämningen används särskilt om de furstar som regerade över judarna under århundradet närmast före vår tideräknings början. Flera av dessa furstar var även överstepräster.

appendix — 489­

52647219_Omslag_Layout 1 2016-04-01 11:59 Sida 1

Arton ledande bibelforskare, huvudsakligen från Sverige, redogör för den sociala och religiösa situation i vilken Jesus och de första kristna levde och i vilken de nytestamentliga texterna författades. Nya testamentets innehåll, historia och tolkning presenteras och diskuteras utifrån aktuell forskning. Läsaren får inblick i de religiösa, politiska och sociala sammanhangen i vilka texterna kom till, förmedlades och verkade. Varje text analyseras till bakgrund, innehåll, struktur och teologiska huvudtankar. Denna diskussion kombineras sedan med åskådliga exempel på hur olika tolkningsmetoder används, vilket är unikt bland introduktionsböcker i Sverige och utomlands.

Boken ger en grundlig genomgång av nytestamentlig forskningshistoria och metodik, den historiske Jesus, kristendomens relation till judendomen, dess framväxt, utveckling och mångfald.

isbn 978-91-526-4721-9

[red.] Dieter Mitternacht & Anders Runesson

Jesus och de första kristna

Den här introduktionsboken till Nya testamentets exegetik är väl lämpad för teologistudenter, kulturarbetare, präster och pastorer. Här ges en mångsidig presentation av Nya testamentet, den textsamling som kanske mer än någon annan text har satt sin prägel på det västerländska samhället.

[red.] Dieter Mitternacht & Anders Runesson

Jesus och de första kristna inledning till Nya testamentet