Issuu

MIKAEL MOGREN LIVETS HELIGHET

LIVETS HELIGHET

Mikael Mogren

Första upplagan, print on demand

Omslag & samtliga bildmontage: Åke Paulsson, Västerås stift

Grafisk form: Åsa Ulfvebrand

Bilder: Omslaget Del Parson, INTEL, Göteborgs universitetsbibliotek, WallpaperVortex. com, PhotoDisc, s 9 Corbis, s 19 Corbis, NASA, s 37 Newport Lutheran Church, s 57 Corbis, s 77 Corbis, NASA, s 102 Corbis, WallpaperVortex.com

Tryck: Publit Sweden AB, Stockholm 2023

ISBN: 978-91-526-3985-6

Verbum Förlag AB | Box 22543 | 104 22 Stockholm | Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

Livets helighet är skriven till Västerås stifts präst- och diakonmöte 2013. www.svenskakyrkan.se/vasterasstift

Innehåll

FÖRORD 7

Inledning 9

Tolkningen av det gemensamma arvet 12

Livets helighet 16

Grundflödet 19

Treenigheten på besök 24

Teologi för allt levande 27

Anden skapar ett vi 30

Nyväckt intresse 33

Närvaron 37

Mittpunktsmänniskorna avslöjar 40

Kattråttor och gatubarn 42

Mitt i utsattheten 43

Budskap om begränsning 45

Inkarnationen 47

Som när en ros slår ut 49

Vi och dom 50

Ingen plats i härbärget 54

Att gå vilse 57

Kompensation 59

Distansering 62

Jantelagen 63

Övergivenhet 67

Döden 71

Förlora för att vinna 74

Odla äkthet 77

Helgelse 80

Det gemensamma 82

Kroppen 87

Dynamisk människosyn 90

Folkkyrkans motivering 93

Altare och värld 96

Öppning mot levande Gud 99

Leva med livets helighet 103

107

Förord

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. ur ”gläntan”, tomas tranströmer, sanningsbarriären, 1978

Genom att förlora kan man finna. Vi är många som har förlorat, eftersom vi gått vilse. Kyrkans historia verkar favorisera berättelser om vilsegångare. Några av dem kommer jag att skriva om här.

Jag växte upp i en värld av berättelser. Sällan såg jag någon läsa i en bok, men man berättade ständigt. Tidigt insåg jag att berättelser kan vara kraftfulla och spännande. En grundläggande berättelse i den kristna kyrkan utspelar sig bland förlorare i ett stall. Det barn som föddes följde ingen rak väg genom livet.

Så länge vi är upptagna av att vägen ska vara rak verkar heligheten hållas på avstånd. Det är som om den inte får plats. Men om vi går vilse kan en oväntad glänta öppna sig. I den här boken vill jag pröva en ordning för hur man mer och mer kan närma sig den gläntan: Det

första i den ordningen är grundflödet. Det är överskriften på ett kapitel som behandlar erfarenheter och föreställningar om det gudomliga, vilket är själva förutsättningen.

Närvaron är temat i det därpå följande kapitlet. Där är utmaningen att acceptera tillvaron som den är, det vill säga begränsad, och ändå kunna dela. Att acceptera det som är och att närvara i det som är kan vara bland det svåraste som finns. I det följande kapitlet beskriver jag egna erfarenheter av att gå vilse.

Sista kapitlet, Odla äkthet, handlar om helgelse, kropp, gästfrihet och annat kraftfullt positivt som ryms i människors erfarenheter. Boken avslutas med en kort genomgång av fyra metoder för att leva med livets helighet.

När den amerikanske forskaren Robert Jay Lifton

vid Harvarduniversitetet försöker förstå vad det är som gör vår tid så omvälvande pekar han på tre saker. Det första är en rotlöshet. Om vi förut tolkade, värderade och sorterade tillvaron tillsammans med en grupp som vi tillhörde så sker detta nu i allt mindre grad. Det andra han lyfter fram är informationsrevolutionen, det vill säga att vem som helst när som helst kan få tillträde till bilder och erfarenheter från vilken tidpunkt som helst i historien eller samtiden. Det tredje han visar på är att vi vet att teknologins utveckling gjort det möjligt för människan att utplåna allt liv. Sammantaget är det en ledsam samtidsanalys, men

Robert Jay Lifton menar att de tre krafterna även gör att individer kan expandera sitt jag som aldrig förr. Den omvärld som ger rum åt människan har vidgats, och det utmanar identiteten till en vidgning som tidigare inte varit möjlig.

En motreaktion på denna jagets vidgning är, enligt

Robert Jay Lifton, fundamentalismen. Sedan 1920-talet har fundamentalism varit ett samlingsnamn på försöken att bevisa religionernas innehåll och kontrollera deras utövning genom entydiga och absoluta föreställningar om tillvaron. Sedan fundamentalism och nationalism

under 1900-talets gång började samverka har fundamentalismen även blivit en politisk kraft att räkna med. Fundamentalismen uppfattar jag som ett brandväggsbygge. Man skapar brandväggar inom sig för att inte blanda olika världar. Bakom en brandvägg kan man tillägna sig idéer och upprätthålla ritualer som man slipper konfrontera med omvärlden. Det uppfattas som farligt att treva och pröva, just för att fundamentalismen presenterar tillvaron som entydig och absolut. Öppnar fundamentalister portarna i sina inre brandväggar kan det vara med krav på att omvärlden ska dela deras föreställningar. I värsta fall släpper man en bomb.

TOLKNINGEN AV DET GEMENSAMMA ARVET

Begreppet fundamentalism kan låta dramatiskt efter alla nyhetssändningar där ordet används. Fundamentalism, tänker jag mig, är något som ryms i varje mänskligt sammanhang och som gärna letar sig in i vår vardag. En vanlig form av fundamentalism är att individer blir hemmastadda i ett sammanhang där bara en viss uppsättning koder och sanningar ryms. Man positionerar sig, ofta med en attityd mot andra så att man inte ens lyssnar på vad de egentligen säger. Det gäller också mig.

I den här boken kommer jag många gånger att ta mig själv som exempel. Det gör jag för att försöka sätta ord på vem jag är och därmed teckna en kartskiss över den teologiska provins som jag lever i. Det är kanske inte din provins, och bara det kan vara en upptäckt. När vi börjar gästa varandras provinser har startskottet gått för brottningsmatchen med fundamentalismen. Den brottningen är en anledning till att vi måste ägna oss åt religionernas grundskrifter. De ska inte överlämnas åt grupper som menar sig ha den enda sanna tolkningen av vad som står i dem. Religionernas böcker är något som mänskligheten äger tillsammans. Det går att mötas i dem. Vi måste bara börja med att öppna dem.

Bibelns böcker kräver tolkning, det visste redan kyrkans första mödrar och fäder. Kristenhetens olika traditioner är rika källor att ösa ur när det gäller bibelläsning och livstydning. Att det skulle vara möjligt att läsa Bibelns böcker bara på ett sätt och att denna tolkning därför skulle vara den enda riktiga är en sentida idé. Det är en uppfattning som ligger nära den tidigmoderna vetenskapens anspråk på en enda sanning. En utmaning för oss i den tid vi lever är att våga stå för traditioner och tolkningar som inte alla accepterar, samtidigt som vi vårdar vår nyfikenhet på dem som har andra uppfattningar.

Inget av det vi lär känna i våra egna liv är särskilt originellt. Vi är sällan först. Många som har levt före oss har gjort liknande erfarenheter. Kristen tro är en skattkammare fylld med arv från dem som älskat före oss. I den skattkammaren möter vi individer från Bibelns böcker och kyrkans historia. Det är människor som har lämnat efter sig musik, konst, miljöer och texter.

Från skattkammaren hör jag sånger och dikter från två årtusenden. Där spelas på bongotrummor, elbas, panflöjter och barockorglar. Senast jag lyssnade var det med technokomp. Det fyller mig med något som liknar ödmjukhet att varje dag leva i lämningarna från alla som byggt samhälle med inspiration från kristna traditioner. Det räcker att tänka på den svenska skola som jag med självklarhet har fått ta del av. Den skulle ha blivit på annat sätt utan vår kultursfärs historia.

För mig rymmer skattkammaren också den höstdag jag vandrade runt en vitrappad stenkyrka och en av pastoratets förtroendevalda berättade minnen från några av dem som givit röst och liv åt bygden. Vi läste deras namn på stenarna. En längre stund stod vi framför hans farföräldrars grav. Där fick jag höra att det är på deras tomt som han bor idag med sin familj. Senare på eftermiddagen klappade jag hans döttrars häst på mulen.

När jag tänker tillbaka, inser jag att i skattkammaren möter vi också varandra. Vi blir någonting tillsammans, eftersom vi förhåller oss till ett gemensamt arv.

När mina resurser, min tro och min framtid blir våra resurser, vår tro och vår framtid kan vi börja förändra och förändras. Att gästa andra människors provinser är en viktig del av att vara kyrka. Så bekämpar vi att hårdbevakade brandväggar byggs.

Kyrka, på grekiska kyriakon (det som tillhör Herren), är för mig bland annat den fyllda skattkammaren. Det kan ta ett tag innan man blivit mottaglig och kan börja upptäcka det som finns i den. Den som bara gör ett snabbt besök kan tycka att det är ointressant och fyllt med bråte.

Den här boken hoppas jag ska fungera som ett sökljus djupare in i skattkammaren, både för dem som ännu inte är hemmastadda i kyrkans skattkammare och för dem som sedan länge är förtrogna med kyrkans arv.

Min förhoppning är att man oavsett förkunskaper ska se hur det skimrar.

LIVETS HELIGHET

En uppfattning som ofta återkommer i Bibelns böcker är att livet har sitt ursprung i något annat, en utanförvarande, inneboende självständighet. I svenska språket använder vi ett forngermanskt ord för att beteckna denna annanhet, nämligen Gud.

Judarna insåg tidigt att livet var beroende av sådana funktioner som blodomlopp och andning. De judiska fädernas och mödrarnas syn på tillvaron var ofta mycket konkret och jordnära. De uppfattade blod och liv som samma sak; den som förlorade sitt blod förlorade sitt liv.

När jag skriver liv menar jag allt som lever, från minsta cell. Livet finns inte utan kropp, på samma sätt som mitt liv inte kan flytta in i någon annan kropp. Livet, som vi känner det här på jorden, är beroende av materia. De miljöer och betingelser som formas kring djur och människor är både livets förutsättning och resultat.

När jag skriver helighet är jag medveten om att det är ett ord med många betydelser. Ingen religion eller tradition har monopol på helighet. I den judiska värld som skildras i de bibelböcker som kallas Gamla testamentet eller Hebreiska bibeln är helighet i första hand ett kännetecken på Gud. I den världens föreställningar var Gud fri från den mänskliga tillvarons begränsningar och sam-

tidigt otålig mot människors ondska. Gud var oåtkomlig och upphöjd, liksom avskild från världen.

Ofta framställs heligt som motsatsen till profant. Då tänker man sig olika zoner, där det heliga är en skyddad och avskild zon. Det som inte är heligt är profant.

Den hebreiska bibeln går flera gånger emot tanken på att Guds välde skulle gälla en särskild sakral zon. Till exempel börjar en av psalmerna i Psaltaren med att slå fast att jorden är Herrens.

Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den.

Det är han som har lagt

dess grund i havet

och fäst den över de strömmande vattnen.

psaltaren 24:1–2, se även 2 kungaboken 19:15, psaltaren 47:8, 99:1, 103:19

När jag talar om helighet följer jag orden från den tjugofjärde psalmen och menar att helighet inte är någon avgränsad sektor. Helighet är tecken på förankring, djupförankring, i den annanhet vi kallar Gud. Det som är heligt förmedlar det gudomliga. Innebörden av liv-

ets helighet är att allt levande och de betingelser som hör till livet är förbundna med den outgrundliga urkraft som är Gud. Samtidigt tror jag att man kan uppfatta och ta till sig helighet i högre eller lägre grad.

I slutet av boken kommer tips på hur man kan öva sin känslighet för att upptäcka hur den värld vi lever i är förankrad i det gudomliga. Om många fördjupar sin insikt om livets helighet kan den insikten alltmer prägla vår livsstil. I ett globalt perspektiv är det en nödvändig omorientering, eftersom de gemensamma resurserna är begränsade. Även på det individuella området kan det betyda nystart att ta emot livets helighet.

Ska jag kunna tro att människor är dynamiska och kan förändras i mötet med livets helighet fordrar det att Gud är dynamisk. Därför vill jag undersöka om Gud inte kan förstås som en kraftfull och livsbejakande gemenskap, ett slags grundflöde.

När min ena lillebror var två år blev han magsjuk.

Då gick jag i nian och hade blivit smittad på högstadiet i Askersund. Hela familjen insjuknade.

Fredriks kräkningar upphörde inte, och mamma och pappa åkte med honom till vårdcentralen. Det visade sig att hans blindtarm brustit, och hjärnhinneinflammation tillstötte. Innan Fredrik blev sjuk kunde han prata, springa, hoppa i höet, äta med sked och cykla trehjuling. Inget av det har han lärt sig igen. En stor seger var det när han efter lång tid i respirator kunde andas utan maskiner.

I 28 år bodde Fredrik hemma på våra föräldrars bondgård. I slutet av 2010 flyttade han till ett fint, nybyggt boende i Askersund. Genom att umgås med min autistiska lillebror har jag alltmer insett att det vi kallar handikapp mest är ett problem för arroganta medspelare. Det jag kämpar med i mitt vardagsliv, att ge och att ta emot, det har Fredrik en självklar fallenhet för. Det finns ingen tvekan i hans delande av det väsentliga. I gruppbostaden där han bor har han en egen synt. Vid den står han ofta och spelar när jag kommer och hälsar på. Han brukar ropa högt när jag går in i rummet.

Fredrik är lång och stadig. När vi kramas hoppar han så att det gungar i golvet. Känner han sig hungrig skriker

han. Efter en stund vill han stå vid sitt instrument igen.

När det gäller att fokusera på vad det är som är viktigt i livet, är Fredrik den person som har lärt mig mest.

Genom sitt sätt att vara gör han ett centrum med sin kropp. Där han befinner sig är mittpunkten. Det beror egentligen på att han är människa, för varje människa är en mittpunkt. Det är bara det att hos Fredrik är det mänskliga så tydligt: Kroppen, gemenskapen, livet, det sköra livet, det är självklart när vi är tillsammans. När jag är med Fredrik tänker jag att vi skulle behöva ett sätt att tänka och tala om Gud som räknar med kroppen, placerar gemenskap i fokus och hävdar allt liv som mittpunkt.

Med föreställningar om Gud som bejakar Gud som gemenskap får kroppen, gemenskapen och livet en central plats. Eftersom Treenigheten är en både mångfacetterad och dynamisk gudsuppfattning undrar jag om den inte borde lyftas fram på nytt. En diskussion om Treenigheten skulle kanske kunna hjälpa oss att räkna med inbrytande liv och delande som teologiska väsentligheter. Där livet bryter in är mittpunkten, oberoende av var centrum för status och ekonomi anses vara.

Treenigheten är ingen multiplikationstabell som man kan lära sig utantill. Den är ett slags mönster, en väv, en

färgglad matta som fångar in och förstärker ljuset i rummet. Den sammanhållande varpen består av delandet. I brist på bättre ord kallar jag Treenigheten för grundflöde.

Varje del i Treenigheten sitter ihop med andra delar som garnet i en matta. Ingen del kan leva utan de andra, eftersom ingen del är sig själv nog.

Treenigheten – Gud som en i tre, Fadern, Sonen och Anden – är sannolikt de lutherska kyrkornas mest obrukade resurs. Någonting har hänt i Sverige, för av spåren att döma har Treenigheten tidigare haft en framträdande plats i svensk kultur: Treenigheten har en egen dag på försommaren, Heliga Trefaldighets dag. Treenighet och trefaldighet betyder samma sak, och i det gamla Sverige sa man helst trefaldighet. Sommargrönskans och höstskördarnas månader heter i det svenska kyrkoåret trefaldighetstiden. Det finns många trefaldighetskyrkor, och lite varstans i bygderna vårdas fortfarande trefaldighetskällor. Där samlades stora skaror till försommarfest på trefaldighetsdagen. Då var det dans och musik. Sådana festtraditioner lever kvar på sina håll.

Fest och dans anknöt Johannes av Damaskus till när han på 700-talet ville berätta om Treenigheten. Han använde begreppet perikoresis som är en dansterm. Johannes levde i en tid när teologi var politisk hårdvaluta. Han

gick över många gränser, han talade arabiska lika väl som grekiska. Det gav honom mäktiga motståndare och priset han betalade var högt. Straffet blev att han fick handen avhuggen. Johannes styrka var att han kunde blanda intryck från sina olika världar och sätta ihop dem i nya kombinationer. Han rörde sig mellan provinserna.

Perikoresis verkar för Johannes av Damaskus ha betytt att delarna i Treenigheten växelvis går in i varandra och liksom är inneboende i varandra. Den som varit på julgransplundring kan tänka på dansleken Lasse går i ringen. Där ringlar sig deltagarna fram som beståndsdelar i en föränderlig helhet. På liknande sätt verkar Johannes av Damaskus använda termen perikoresis för att beskriva en kombination av oskiljbarhet och delande. Treenigheten hör för honom ihop som en enhet och samtidigt kan man urskilja enskilda delar.

TREENIGHETEN PÅ BESÖK

I början av det artonde kapitlet i Första Moseboken kommer tre personer på besök till Abraham och Sara i Mamres lund. Det är den hetaste tiden på dagen och Abraham sitter och dåsar i tältöppningen. Vem som är vem av de tre och vem som talar blir aldrig klart i tex-

ten. Språket förmedlar både närhet och stram högtidlighet. Det sker ett delande inom ett vi, där man inte kan avgöra vem som är mottagare och vem som är sändare. Det är hebreisk berättarkonst på hög nivå.

Bakom tältet står Sara och tjuvlyssnar. Hon kan inte låta bli att le när en av gästerna säger att hon ska föda ett barn. Hon är alldeles för gammal och kan inte tro det. Ändå blir hon gravid.

Tidigt i kyrkans historia tolkades det som hände i Mamres lund som att Treenigheten kommit på besök. Så självständiga var de första kristna i läsningen av flerhundraåriga texter. Liksom hos de judiska rabbinerna som utbildat många av de första kristna behövde alltid de nedärvda texterna tolkas för att leva vidare.

Treenighetens besök kom senare att bli ett vanligt motiv för ikoner och besjungas i hymner.

Det finns många berättelser om Jesus när han mötte individer. Händelserna är olika men upplösningarna på berättelserna har en avgörande likhet. Personerna har blivit förändrade. Det skedde till exempel när Jesus mötte Marta på vägen. Bakgrunden var att Marta och hennes syster Maria hade vakat hos sin dödssjuke bror Lasaros (Johannesevangeliet, kapitel 11). De hade skickat bud till Jesus men han dröjde två dagar. Medan de

väntade dog deras bror. Nu var Jesus äntligen på väg, och

Marta gick ut för att tala med honom. Systern Maria stannade kvar hemma.

När Marta mötte Jesus i vägdammet började hon med att anklaga honom för att hennes bror hade hunnit dö. Hade Jesus kommit tidigare skulle det inte ha behövt ske. Jesus förklarade att hennes bror hade blivit levande igen. I sin häpnad svarade Marta med en bekräftelse på vem Jesus är: Hon talade om för honom att hon stod framför Messias, Guds son som skulle komma in i världen.

När vi betraktar Jesus och Marta på avstånd, så att säga från vägkanten, märker vi snart att Jesus och Marta både ger och tar i mötet med varandra. Marta är både mottagare och givare, liksom Jesus. De delar, och medan deras delande pågår bryter livet fram: Lasaros blir levande igen. Något liknande inträffade medan de tre personerna i Mamres lund samtalade med varandra. Då fick Sara veta att hon skulle föda ett barn. Tagandet och givandet är sannolikt den djupaste livsprincip en människa kan vara med om. I delandet slipper jag vara ett ensamt jag. Där blir jag vi.

TEOLOGI FÖR ALLT LEVANDE

I slutraderna i Matteusevangeliet (28:19–20) säger Jesus till sina vänner att de ska döpa ”i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”. Det är enda gången som Treenigheten benämns med de orden i någon av bibelböckerna. Gud som tre gestalter omtalas på andra ställen i Nya testamentet men aldrig med formen ”i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”.

Den enda befallning Jesus ger i den treenige Gudens namn är dopbefallningen: I dopet manifesteras framälskandet. Barndopet är som en födelseakt in i gemenskapens kraftfält. Barnets närmaste står samlade runt dopfunten och flera av dem anar säkert att här börjar något som saknar bortre gräns. Det är ett mäktigt ögonblick varje gång jag får stå vitklädd mitt i en familj och ta ett litet barn i famnen. På mattan längst fram kryper andra barn som håller på att växa upp tillsammans. På stolarna sitter vänner och släktingar.

Barndop vibrerar av det oförklarliga att barn föds. Samtidigt stärks känslor av otillräcklighet just i en sådan stund. Det ofattbara och det heligt vanliga sammanfaller. Det är både rysning och fascination som hör ihop med att nytt liv älskas fram. Det är ett framälskande som förhoppningsvis kommer att fortsätta genom

åren och som sker i vardagens möten mellan människor:

frukostbordet, dagiset, badhuset, fritids, kvällsmaten, tv-soffan …

Framälskandet kan ske var som helst, men i kyrkans skattkammare finns miljöer, berättelser, sånger, ritualer som påminner om att varje liv är heligt. Kanske får församlingen där man bor vara med och ge rum för den livets helighet som ryms i en cirkel där vi sitter på kuddar och sjunger babysånger. Kanske har kyrkans tradition något att tillföra i den öppna förskola där pappor och mammor kommer med sina barn varje torsdag. Framälskandet tar plats och får rum.

För många blir konfirmationstiden ett rum där framälskandet kan ta plats. När stiftsgården i Rättvik firade sina första sjuttio år i juni 2012 predikade gårdens föreståndare, Nils Åberg. Han beskrev med målande språk hur stiftsgården är en miljö för människors förvandling. Som ett exempel tog han tonårskillen som kommer till sommarens konfirmandläger med kepsen djupt nerdragen över ansiktet. Skärmen gör att ingen kan möta hans blick de första dagarna. Efter en tid är han förändrad. Han har vänt kepsen så att skärmen pekar bakåt och han har blivit en individ som möter andra människor.

Från och med den stunden är han med i den grupp som håller på att växa fram.

Ibland har jag träffat vuxna som berättar om sin konfirmandtid. De säger olika saker, fast en viss typ av minnen brukar återkomma. Det jag hör är ungefär följande: Det var när vi lekte, fikade och jag var med kompisarna, det är det jag minns från min konfirmation. Fast det är klart, det var väl inte det som var själva konfirmationen …

För många verkar det man gjorde tillsammans vara det som dröjer sig kvar. Lekarna, fikat, kramarna framstår som grundstommar i de berättelser man minns många år senare. Det som sker när hela kroppen får vara med verkar vara insatt i ett gränsbrytande flöde. Kraften i konfirmationstiden ska aldrig underskattas. Inte så sällan har jag mött vuxna människor som berättat att konfirmationstiden var första gången som de upplevde sig respekterade. De fick vara med och blev tagna på allvar. Minnena hos vuxna som en gång var konfirmander rymmer en stor utmaning: Hur formulerar vi en teologi som är lika bra som de sammanhang som kan förändra människor?

I Livets helighet skriver Mikael Mogren om erfarenheter och föreställningar kring det gudomliga. Om att acceptera tillvaron som den är och hitta en större närvaro i det som är. Om olika sätt att gå vilse i livet, och om att odla det som är äkta.

Med stor värme och insikt låter författaren oss ta del av personliga erfarenheter ur hans eget liv. Men vi får också en glimt av den kristna skattkammaren. Johannes av Damaskus slår följe en bit på vägen, liksom teologen

Emilia Fogelklou, och en förtroendevald vid en vitrappad stenkyrka.

Livets helighet är en lättillgänglig bok, skriven för alla som känner samhörighet med Svenska kyrkan och som längtar efter fördjupning och inte nöjer sig med de snabba svaren.

Mikael Mogren är sedan 2011 stiftsadjunkt i Västerås stift. Han har tidigare varit komminister i Uppsala samt lärare vid Faculté Protestante i Paris. Mikael Mogren är dessutom en uppskattad samtalsledare och föreläsare.

Omslag och illustrationer är gjorda av Åke Paulsson, Västerås stift.