9789152639269

PÄRL-

ÄLVEN LÖNNEBO MARTIN

pärlälven

Pärlälven är första delen i en trilogi. De två andra är

Drömmen om innersta sjön och Livets farkost – SOS .

Varje del är självständig. Pärlälven var den sjunde boken i Ärkebiskopens fasteboksserie och utkom 2019.

PÄRLÄLVEN

ANDLIGT PÄRLFISKE

LÖNNEBO MARTIN

min otro och tro

Jag tror inte på business as usual. Jag tror att det är allas plikt att rädda jorden och själen.

Jag tror att biologi och etik hör samman som ler och långhalm.

Jag tror inte att Själens pärlälv är utfiskad.

Jag tror att där finns underbara skatter som kan stödja livets kamp för livet.

Jag tror att den som investerar i pärlor kommer att bli rik på riktigt.

Jag tror inte att tjuvar har någon chans.

Martin Lönnebo

Innehåll

Förord 9

Samling före resan till Pärlälven 15

andligt pärlfiske

Första dagen

Första Tystnadspärlan 29

Andra dagen

Jagpärlan och Doppärlan 37

Tredje dagen

Andra Tystnadspärlan och Ökenpärlan 45

Fjärde dagen

Tredje Tystnadspärlan och Bekymmerslöshetspärlan 53

Femte dagen

Fjärde Tystnadspärlan och Kärlekspärlorna 61

Sjätte dagen

Hemlighetspärlorna och Nattens pärla 69

Sjunde dagen

Femte Tystnadspärlan, Uppståndelsepärlan

och sjätte Tystnadspärlan 79

Åttonde dagen

Gudspärlan 91

Innersta sjön 105

Återsamling 107

Denna bok är en helig lek. Det synliga får berätta om det osynliga. Läsaren erbjuds att delta i en märklig färd.

Barnens lek är beredelse för livet. Det gäller även denna vuxna lek.

Med glädje och livsmod tar vi, i tanke och känsla, språng i tid och rymd. Det lyfter oss över klyftorna mellan missmod och livslust, tvivel och tro, död och liv. Resan är en liknelse för livet.

Den som älskar sakramenten, och läst sin bibel, vet vilken skattkista den är av liknelser och metaforer. Religionens talade och gestaltande språk är symbolernas. I den världen förblir vi barnen lika, ty vi talar om Mysteriet, »det inget öga har sett, inget öra har hört […]«.

Jag har utgått ifrån att jag även behöver samla mig innan jag dör, och frågar: Är det något jag absolut behöver säga?

Boken får gärna vara allvarlig på riktigt, det tycker jag om, men jag hoppas innerligt att den inte är tråkig.

Därför skriver jag boken som en allvarlig, glad lek. En skattjakt i form av pärlfiske. Fastan kan vi använda för att bli andligt rika och lyckliga på riktigt.

Du kanske har läst dessa ord av Jesus: Med himmelriket är det såsom när en köpman söker efter dyrbara pärlor …

Himmelriket är vår själs hemland. Där finns de dyrbara pärlorna. Men himmelriket har vida gränser. Vi är välkomna att fiska pärlor.

Kom med i den heliga leken. Följ med och fiska andliga pärlor utefter Pärlälven. Denna bok är skriven som en vägledning i denna lek. Den kan läsas under fastans tid eller under stilla veckan. Men det är inte förbjudet att använda den året runt.

Du behöver alltså inte oroa dig för tågbiljetter, utrustning, kondition, väder eller fiskekort. Du får pilgrimsvandra andligt, och du kan göra det vare sig du är gammal och trött eller ung och oerfaren.

Leden vi ska följa kallas Kärlekens väg. Det är den vackraste vandringsleden i hela universum. Den följer melodiskt den sorlande Pärlälven ända upp till Innersta sjön, där den finaste pärlan av alla finns.

På turen längs Pärlälven får vi möta »allt« från änglar till älgar. Är allt sant? Ja, men inte i den yttre världen, det är ju en lek. Pärlfisket äger rum i den inre världen, med den yttre som bild. Och där, vid Själens pärlälv, har jag varit så sann som jag kunnat, om möjligt lite till.

Den fysiska älven med det vackra namnet Pärlälven, som vi i fantasin ska resa till, ligger väster om Jokkmokk, söder om Sarek, öster om Padjelanta, norr om Udtja tja-

velk. Om rådet som helhet är av många sedd som Europas största välbevarade vildmark.

Själens pärlälv är nära dig, den rinner i ditt innersta väsen.

Du kan höra älvens brus i ditt hjärta: i tyst naden, i aningar, i känsla av helighet och vördnad; i födelse och död, i stor kärlek; i livets plikter; i natur, konst och musik; i kyrka, sakrament och psalmer; i livets möda, i livets glädje och i den heliga tystnaden.

Himlens pärlälv rinner upp vid Guds tron. Den är vackert beskriven i Uppenbarelseboken. Det är älven som vattnar universum och allt levande. Stjärnevärldarna är virvlar i dess strömmar.

Att jag kommit på en sådan här konstig idé att skriva denna bok kan du delvis skylla på Fjällen, Frälsarkransen, Dag Hammarskjöld och ärkebiskopen i Uppsala.

Fjällen. Jag tycker mycket om fjällvärlden. Där anar jag det gränslösa. Men jag orkar inte fjällvandra längre, men jag kan pilgrimsvandra i anden tillsammans med er, läsare av denna bok.

Frälsarkransen. Den består av pärlor. Den är en kristen gestaltning, bland många andra, av Kärlekens väg. Frälsarkransen är en karta över vilka pärlor vi behöver i livet.

Du hittar den på verbum.se.

Det tredje skälet till att jag skriver är Dag Hammarskjöld. Han är de svenska fjällens vän. Den sista anteckningen i hans dagbok slutar:

[…] två gånger var jag på kammarna, jag bodde vid den innersta sjön

och följde älven mot källorna.

Årstiderna växlat

och ljuset och vädret

och timmen. Men det är samma land.

Och jag börjar känna kartan och väderstrecken.

Det fjärde skälet är ärkebiskopen. Hon bad mig skriva 2019 års fastebok för Svenska kyrkan. Säkert drömmer hon om att Svenska kyrkan ska bli en ännu bättre pärlälv och att vi alla ska vandra på Kärlekens väg efter Själens pärlälv. Och kanske sjunga: »Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarna pilgrimsgång.«

Denna älv med dyrbara pärlor som speglar himmelriket, och som vi ska utforska, rinner och sorlar redan i vår själ. Jesus säger: Himmelriket är inom er.

Nutiden brusar och dånar dock så starkt utanför att det är svårt att höra Själens pärlälv. Många av oss vet inte ens att den finns.

För många av oss kanske det blir en underbar överraskning att finna, att man själv har fått en Pärlälv, en vacker liten biflod till Himlens pärlälv. Den är himlens gåva till människan. * * *

Mitt råd till er i kyrkan som vill följa Pärlälven tillsammans: Bjud in! Enkelt! Ärligt! Personligt! Varmt! Krångla inte till det!

Börja gärna med psalm och bön. Berätta sedan om tanken med att vandra längs Pärlälven.

Läs ett avsnitt ur boken. Om det blir för kort, fortsätt med nästa, om det är för långt, välj ut det viktigaste.

Be sedan deltagarna, helst var och en, att de berättar om vad de särskilt fäste sig vid.

Fördjupa samtalet, gärna med hjälp av texten.

Tro är relation. Var inte rädd för det personliga, men var försiktig med det privata.

Dela förtroendefullt er längtan och era frågor. Lyssna. Diskutera och recensera helst inte.

Avsluta med meditativ musik, bön och psalm.

Välsignat vare ditt hjärta + så att det skyddas från missmod.

Välsignad vare din hjärna + så att den skyddas från övermod.

Välsignade vare dina ögon + så att du kan se Kristi ödmjuka fotspår.

Välsignad vare du, nu och alltid.

Amen.

Hälsningar från

Martin Lönnebo

(Kanske din blivande fiskekamrat)

Samling före resan till

Pärlälven

Som förberedelse ska ni få träffa tre pärl fiskare. Deras liv kommer att berätta om konsten, och svårigheten, att finna pärlor. Och förhoppningsvis ge antydningar om hur du själv kan bli en bra pärlfiskare.

aniara. vad gläder hjärtat när allt är hopplöst?

Det fanns en gång i Sverige en betydande författare som hette Harry Martinson. Ni kommer att tycka om honom.

Men han kommer att ställa frågor till oss, som är både smärtsamma och nödvändiga.

Harry var ett övergivet barn, en luffare utan hem, en sjöman utan hamn. Därför hade han ett särskilt luktsinne för det övergivna. Han kunde känna doften av övergivenhet långt innan den inträffade.

I sitt litterära storverk, Aniara , kände han doften av

en övergiven planet, vår jord, vår gröna pärla, fastän han använde andra namn på sin älskade.

Under hela sitt liv sökte han ett hem. Han lyckades, men bara nästan. Han började som utackorderat fattigbarn. Fortsatte som luffare och sjöman.

Försiktigt började han närma sig den oberäkneliga varelse som hette människa, en svårbegriplig blandning av gott, neutralt och kantigt; hon vill söka det goda; hon kan gå vilse och misslyckas.

Eftersom han själv var människa längtade han efter människors gemenskap. Han hoppades att de var goda. Han blev besviken.

Tidvis lyckades han nästan komma in och vila i gemenskapen.

Han lyckades helt som författare. Han var hemma i och mellan orden, han lekte med dem, han älskade deras egenheter, deras förmåga att dölja och uppenbara. Han smekte dem, han luktade på dem.

Harry Martinson kom aldrig hem.

Men i hans litteratur finns det vackra antyd ningar om hur jorden och livet och själen skulle kunna finna sitt hem.

Boken Aniara är skriven på 1950 -talet.

Det stora kriget är slut, men små krig rasar. Nazismens kyrkogårdar har gjort den ideologin omöjlig för flertalet människor, men järnridån växer.

I Aniara måste människorna fly från en strålskadad jord till Mars och Venus.

I Martinsons storverk förmådde inte människan göra bot och bättring. Hon förstörde sin enda stjärna. Författaren skildrar den obeskrivbara fasan.

Förlorad i klyftan mellan Makt, Ansvar och Vishet förvandlas det vilse rymdskeppet långsamt till en sarkofag med nosen riktad mot Lyrans stjärnbild.

Vad var det som gav livsmod under de sista fasansfulla åren när hoppet var ute och Aniara alltmer förvandlades till en sarkofag? Det som värmde hans hjärta beständigt var tre lysande andliga pärlor: Skönheten, Sanningen och Godheten.

O, vad även vi behöver dem!

Störst, och viktigast, är pärlan Godheten, den Kärlek som inte bara söker sitt, utan främst ditt. Den vars namn är Agape. Den som är Kärlekens väg genom universum, på lilla jorden, och upp efter vår Pärlälv.

Jag tror att Martinson vill lära oss nutida pärlfiskare två grundläggande förhållningssätt till livet:

Fly inte från verkligheten. Martinson beskriver livets tragedi, och han sörjer. Här, i det destruktiva, vill han säga, ska du inte leta. Du behöver inte skapa ytterligare en pseudoreligion.

Och ge inte upp. Det finns en värdig och beundransvärd hållning även i tragedin. Finn ditt eget sätt att vandra på Kärlekens väg. Fortsätt att söka göra det rätta. Tron, hoppet och kärleken, skönheten, sanningen och godheten, är våra bestående skatter, och detta in i döden.

Martinson har mycket att säga vår samtid, vi övermodiga, på väg att bli undermodiga. Vi speglar oss i våra bildskärmar. Vi vågar inte tänka på framtiden. Vi ökar farten, men det för oss bara fortare in i fördärvet.

Martinson antyder att det finns andra sätt att leva: mer i vördnad för livet, vördnad för det gudomliga som är

över oss, det mänskliga som är med oss, det kämpande liv som är omkring oss och under våra fötter.

Nu har vi fått en hel del att tänka på. karmel. minst kan vara störst

Harry Martinson glömmer man inte så fort. Har man väl blivit bekant med honom blir han kvar som vän livet ut.

Det är samma sak med nästa pärlfiskare, och så olika. Det är bra. Eftersom vi alla är olika behöver vi en stor spännvidd av förebilder.

Den 2 januari 1873 föds en flicka i Frankrike. Hon får namnet Thérèse. Hon är yngsta barnet i ett katolskt borgerligt hem med fyra äldre systrar. När hon är fyra år dör hennes mamma.

År 1888 går Thérèse i kloster, det välbekanta Karmel i Lisieux. Strax efter hennes inträde insjuknar fadern i senilitet. År 1889 i januari ikläds hon klosterdräkten och får klosternamnet Thérèse av Jesusbarnet. Hon kallas ofta för lilla Thérèse. I februari samma år blir fadern intagen på ett mentalsjukhem i Caen. År 1894 dör han.

Trefaldighetssöndagen år 1895 frambär Thérèse sig själv som ett offer till Guds barmhärtighet.

Långfredagen år 1896 visar sig de första symptomen på tuberkulos. Den 30 september 1897 dör Thérèse omgiven av sina klostersystrar. De sista orden hon uttalar är: »Min Gud, jag älskar dig.«

Hon dog okänd för världen.

Hennes jordiska liv varade endast 24 år. Men hennes

andliga närvaro i världen blir alltmer påtaglig år efter år. Kanske har hon blivit mer älskad än något annat helgon i västkyrkan. Och hennes inflytande på katolska kyrkan blev genomgripande.

Hon saligförklarades och helgonförklarades. Till slut blev hon utnämnd till kyrkolärare, en titel som hon delar med intellek tuella storheter som Augustinus, Bonaventura, Thomas av Aquino med flera.

Thérèse skriver att svaghet inte är något som ska övervinnas. Den mänskliga svagheten är inte ett hinder på vägen till Gud. Thérèse skriver: »Det räcker att ödmjuka sig och med tålmodig mildhet stå ut med sina ofullkomligheter. Det är den sanna fullkomligheten.«

Det Martin Luther inte lyckades med i den katolska världen, att ifrågasätta gärningsfromheten med budskapet om nåden allena, det klarade Thérèse av Jesusbarnet, och det utan att höja rösten.

Vi kan påminna oss fabeln om stormvinden och solen som tävlade om vem som kunde få en man att ta av sig rocken. Ju mer vinden tog i desto tätare svepte mannen rocken omkring sig. Solen i sin tur värmde honom. Då tog han av sig rocken.

Thérèse valde solens väg, som hon kallade »lilla vägen«. Stegen på den är en enkel överlåtelse åt Guds godhet, ett kärleksfullt ja till Guds vilja.

Kärlek är det enda som gör livet meningsfullt. »Min väg är förtröstan och kärlek« var hennes måtto. Det kan vara varje andlig pärlfiskares måtto.

Thérèse är, som vi, ett barn av sin tid. Hennes blomsterspråk och glada utrop får inte dölja djupet i hennes

livshållning. Upptäck hennes finurliga humor och ungdomliga frimodighet.

Förtröstan och kärlek är bästa pärltuben, pärlkikaren, av alla. Den bör varje andlig pärlfiskare sträva efter att finna.

Mot slutet av livet föll ett djupt mörker in i Thérèses själ. I sin vilja att identifiera sig med alla kunde hon inte utesluta ateisterna. Själv levde hon sin tro, på samma sätt som tidigare, men känslan av gudomlig närvaro var mestadels borta.

Också »trons mörka natt« tog hon som en gåva. Hon ville veta hur hennes medmänniskor kände. Och hon var övertygad om att det var hennes uppgift att genomlida den. Vi ska bära varandras bördor. Den upplevelsen gör Thérèse på ett särskilt sätt till ett helgon för vår tid.

ndola. hur främja godheten i världen?

Nu ska vi träffa en storartad människa.

Hans liv och tankar ger ett lysande exempel på konsten att fiska pärlor. Och frågan: Hur främja godheten, är för honom människans största.

Han var en betydande och handlingskraftig tänkare. Han hette Dag Hammarskjöld. Han fiskade livet igenom olika pärlor, särskilt den andra Kärlekspärlan, den utgivande kärleken.

Själens pärlälv kännetecknas av harmonisk mångfald.

Ett ord för detta är Vishet.

Vishet är världens största bristvara; om den inte finns går vi under, och vi tar oräkneligt många oskyldiga med oss till graven.

Hammarskjöld var inte ett övergivet barn som Martinson. Han gick inte in i en skyddad klostermiljö som Thérèse, han förde sin kamp på den samhälleliga och politiska arenan.

Han är en utmärkt lärare för andliga pärlfiskare. De flesta av oss lever ju och verkar ute i samhället. Där tog han vara på sin styrka och brukade den som en gåva till alla som öppnade sina hjärtan. Det är vist.

De riktigt stora orden för det dyrbaraste är samtidigt de mest missbrukade: Gud, konst, politik; frihet, jämlikhet, broderskap; ödmjuk het, tro, hopp; och inte minst kärlek. Vi behöver dem alla, de är dyrbara. Men de är lätta att förfalska, här finns stora vinster att göra för ordförskingrare.

Naturligtvis visste Hammarskjöld detta. Han var troende, men han valde att dölja sin skatt. Han nöjde sig med att i sitt hjärta förhandla med Gud. Först efter sin död kunde han tala tydligt om sin rika inre värld. I beskuret skick publicerades då hans »vitbok« om sina förhandlingar med Gud, som fick namnet Vägmärken.

Men ett av religionens fem språk blev hans även i det offentliga livet, nämligen Handlingens språk. I sin dagbok skrev han: »Helgelse i vår tid går med nödvändighet

genom handling.«

Religionen har fem uttrycksformer, vi kan kalla dem språk: Erfarenhetens språk. Handlingens språk. Kultens språk. Lärans språk. Enhetens språk.

Det var klokt av Hammarskjöld att välja Handlingens språk så som världen ser ut. Det är ett urspråk utan vokaler och konsonanter, som vi ännu i sekulariseringen förstår. Och handlingen är ju alltid central, även i den kristna tro han bekände sig till.

Om vi bara tänker på den vikt, som vi i Sverige lägger vid Handlingens språk med den barmhärtiga kärleken i centrum, är Sverige ett av världens mest religiösa länder. Det är Handlingens språk som passar den seku lära demokratiska objektiva staten. Den ska aktivt förvalta alla medborgares rättig heter rättvist: skydd, sjukvård, omsorg, skola, och i allt, barmhärtighet och opar tiskhet.

Dag Hammarskjöld var ett överbegåvat barn med faderns juridiska skärpa och moderns innerliga fromhet. Han hade en bra barndom och ungdom, och han var själv en god son. Han var beskyddad av människor som ville honom väl. Han var försedd med bra gener. Kort sagt, han var privilegierad. Och han brukade sitt genetiska och sociala arv till gagn för världen.

Han var påverkad av båda föräldrarna, men stod modern närmast. Men i sin gärning som hög jurist och tjänsteman gick han i sin fars kärva fotspår.

Den som är försedd med ett så bra huvud och varmt hjärta kan inte räkna med ett alldeles lyckligt liv, men väl ett nyttigt och välsignelsebringande. Det är en bra grund för visdom, en ovanlig krydda, som det råder stor brist på. Inte minst därför att framtidens behov, mer än något annat, är handlingskraftig vishet.

Hammarskjöld gjorde en storartad, icke partipolitisk, karriär inom förvaltningen. Han är en av dem som for-

made det svenska folkhemmet. Men han fick vänta länge innan han kunde visa sin fulla kapacitet. Men så kom äntligen hans dag. Det syntes som en slump, men Hammarskjöld tog det som en kallelse.

Han utnämndes till generalsekreterare i FN år 1953. Från denna tid finns anteck ningar som betonar hans beslutsamhet att tjäna, och nu hade han hela världen som verksamhetsfält.

Kanske mest oväntade är beskrivningarna där han använder religionens första språk, nämligen Erfarenhetens. Han beskriver sina inre rika upplevelser av gudomlig närvaro och helighet som ger honom styrka.

»[…] en kontakt med verkligheten, lätt och stark som beröringen av en älskad hand; enhet i en självuppgivelse utan självutplåning, med känslans klarhet och förståndets värme. Hur nära i vind, hur fjärran […] Hur annorlunda än vad de visa kallar mystik.«

För Hammarskjöld blir under livets gång religionen allt mindre försanthållande och alltmer relation. Konst, etik, religion är inte objekt som kan mätas och vägas. De är sätt att förhålla sig till verkligheten, det gränslösa Existensmysteriet.

Religion är själens förening med Gud, för att citera Johannes av Korset, som han också gör. Vi ser av Vägmärken hur han upplever denna andliga relation, och där brukar han, förutom Erfarenhetens språk, det vi ibland kallar Mystikens, alltmer även Kultens och Lärans språk, som tillsammans med Handlingens, är Enhetens språk. De olika språken skyddar och berikar varandra.

Hammarskjöld visste att allt bör prövas. Även den

egna livsåskådningen. Därför valde han att i Uppsala läsa filosofi för professor Axel Hägerström. Han var känd för sin kyrkokritiska hållning och sin värdenihilism.

Men han var även känd för sin sanningskärlek och humanism. Och han högaktade Jesusgestalten i evangelierna.

Hammarskjöld hade respekt för Hägerströms kritiska hållning.

Dag Hammarskjöld vann människornas hjärtan och fick deras förtroende.

Hans döda kropp, som återfanns i djungeln utanför Ndola i nuvarande Zambia, togs emot av hundra tusen människor på Gärdet i Stockholm.

Hans kropp fördes till Uppsala för begravning.

Själv stod jag med min unga hustru i en ändlös kö av unga och gamla som ringlade runt Uppsala domkyrka för att ge honom vår hyllning.

Uppsala studenter stod vakt.

Världen kom till begravningsgudstjänsten. Det finns fortfarande i en skeptisk värld en öppenhet för äkthet och verklig storhet.

Dag Hammarskjölds själ fick komma till mognad innan den skördades. Det ser man tydligt om man läser första anteckningen i Vägmärken och jämför den med den sista.

Den första: Vidare drives jag, in i ett okänt land.

Marken blir hårdare, luften mer eggande kall.

[…]

Den sista:

Är det nytt land, i en annan verklighet än dagens?

[…]

Men det är samma land.

Och jag börjar känna kartan och väderstrecken.

Hammarskjölds exempel lär oss, att den som vill bli en god andlig pärlfiskare bör söka mötesplatserna i världen mellan heligt och profant. Han söker efter alla dyrbara pärlor, med Gudspärlan, mysteriernas Mysterium, som alla dyrbara pärlors fader och moder.

Börja med dig själv, i din Själens pärlälv.

Var varsam med orden när du berättar om lyckad fångst, undvik skryt och överord.

På Kärlekens väg lär man sig, att den största makten inte finns i spjutstångs ände, den kommer ej ur gevärspipan, den bor inte på banken.

De som vandrar Kärlekens väg har inte knutna nävar. De går med öppna händer, de är ofta förbluffande sorglösa, de har nämligen lagt sina liv i Guds hand. »Det oerhörda – att vara i Guds hand«, skriver Hammarskjöld.

För att kunna ta ut rätt kurs behöver man en stadig

grund med öppen utsikt. Dag Hammarskjölds liv gick ut på att finna den. Och dela med sig av det han funnit.

Hans första dikt i Vägmärken är Jag, Jag. Hans sista är Du, Du. Detta säger allt.

»Detta är ett försök att skriva en bok som passar det underbara och allvarsamma livet. Boken får gärna vara allvarlig på riktigt, det tycker jag om, men jag hoppas innerligt att den inte är tråkig.«

Martin Lönnebo tar med oss på en lekfull fjällvandring längs en stor brusande älv, Pärlälven. Det är både en yttre resa, längs älven, och en inre resa eftersom Frälsarkransen utgör ramen för vandringen. Pärlorna är fyllda av texter och personer som har betytt mycket för Martin Lönnebo genom livet.

Pärlälven är första delen i en trilogi. De två andra är Drömmen om innersta sjön och Livets farkost – SOS .

Varje del är självständig. Pärlälven var den sjunde boken i Ärkebiskopens fasteboksserie och utkom 2019.

ISBN 978-91-526-3926-9

ISBN 978-91-526-3926-9

9 789152 639269

9 789152 639269

Martin Lönnebo är biskop emeritus i Linköpings stift.