Att gestalta kristen tro i en efterkristen tid
JAN ECKERDAL
Att gestalta kristen tro i en efterkristen tid
Första upplagan, print on demand
© 2017 Jan Eckerdal och Verbum AB
omslag och grafisk form : Maria Mannberg
tryck : Publit Sweden AB, Stockholm 2022 isbn 526-3916-0
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
Verbum AB
Box 22543, 104 22 Stockholm
Tel 08-743 65 00
verbum.se
Innehåll
4. TEOLOGIN I MISSION-SHAPED CHURCH OCH FRESH EXPRESSIONS
5.
Den pastorala blandekonomins konsekvenser
Den traditionella församlingskyrkans roll 83
Mission som inneord – faran med teologiska favoritbegrepp
kultur
Den andliga supernovan – samtiden som en pluralistisk explosion
som sekulariserat?
6. FOLKKYRKA I MISSION 115
Pastorala missionsavvägningar i folkkyrkan: exemplet barndop 116 Gå-struktur och kom-struktur 121 Från maktkyrka till kyrka i mission 123 Position, territorialförsamling och närvaro 127
7. KYRKA UNDERIFRÅN – TEOLOGI FÖR EN KYRKA I MISSION
Om den här boken
KYRKAN ÄR KALLAD ATT i varje tid på nytt gestalta evangeliet om Jesus Kristus i världen. Hur kan vi på ett trovärdigt sätt ta oss an den uppgiften i en efterkristen tid? Den här boken provar tanken att en missionsteologisk förståelse av kyrkan är en konstruktiv resurs för just det. Den tanken är inte unik. Det finns en klart urskiljbar tendens i exempelvis Svenska kyrkan att lyfta fram missionsperspektiv som en möjlig väg framåt. När kyrkan inte längre står mitt i byn är kanske missionsstationen en rimligare bild för en församling.
Som samtalspartner har jag det brittiska missionsnätverket Fresh Expressions, som växt fram i kölvattnet efter den anglikanska rapporten Mission-shaped Church och som en del svenska sammanhang hämtar inspiration från.
Det här är inte en metodbok för kyrkligt missionsarbete. Snarare är det ett försök att ta ett halvt steg tillbaka för att teologiskt och pastoralt reflektera över metoder som håller på att växa fram. Resonemangen rör sig därför mellan en teologisk reflektionsnivå och en mer direkt och pastoralnära tillämpning. Boken är skriven med Svenska kyrkan för ögonen, men till stora delar är innehållet mer generellt än så.
Boken började som en artikel till Strängnäs stifts prästoch diakonmötesbok I rörelse, från 2013. Om någon läst artikeln och tycker sig märka av en del perspektivförskjutningar är det helt riktigt. Artikeln gav upphov till en hel del tankeutbyte med människor som är engagerade i ämnet. Det har inneburit att jag har omprövat somligt och utvecklat en del. Annat har jag behållit. Framför allt har jag behållit den fråga som står som utgångspunkt för reflektionerna i den här boken och – tror jag – som utgångspunkt för varje kyrka som vill ta sin delaktighet i Guds mission i världen på allvar, nämligen frågan: Vad gör vi nu?
Introduktion
När man rullar in i min hemstad Nyköping på e4:an söderifrån ser man silhuetten av ett antal byggnader som utmärker sig genom att sträcka sig lite högre mot himlen än andra. Det är inga märkvärdigheter: ett fjärrvärmeverk, konturerna av ett sjukhuskomplex, ett vattentorn, en nedlagd tvålfabrik – och så klockstaplarna och de två kyrktornen vid var sitt torg. Tillsammans skapar de ett första intryck av staden, ett tecken på det gemensamma liv som människorna på just den här platsen har format.
Värmeverk, vattentorn och sjukhus får stå för en strävan efter att bygga en livsduglig stad där vi kan leva värdiga liv. Fabriken får representera arbetstillfällen. Att den numera är omvandlad till hotell och spa gör den till en än tydligare symbol för vår efterindustriella tid. Tillsammans utgör de olika byggnaderna handfasta delar i ett gemensamt välfärdsbygge, som visserligen inte står ohotat men som inte desto mindre bär det gemensamma livet i Nyköping.
Men så är det de där kyrkliga konturerna. Hur är det med dem? På håll ingår förstås också de som en del av det första intrycket av vår stad och skulle därmed kunna kopplas samman
KYRKA I ETT FÖRÄNDRAT LANDSKAP
med alla oss som befolkar den. Förenklar man saken lite kan man säga att det fanns en tid då det var en mer eller mindre korrekt beskrivning, en tid då Svenska kyrkan hade anspråk på att religiöst kunna företräda alla i vårt land. Så är det inte längre. Ändå står kyrktornen alltjämt där, centralt placerade i vårt gemensamma offentliga rum, som en symbol för … ja, vad då?
Kanske skulle man kunna säga att det arvet – och allt som det står för – är en av Svenska kyrkans största tillgångar och en av dess största utmaningar. Spänningen som finns mellan en historisk kyrklig samhällsposition och en nutida situation som är annorlunda behöver Svenska kyrkan hitta konstruktiva sätt att hantera. På grund av sin speciella historia besitter Svenska kyrkan ett unikt socialt och kulturellt kapital, som alla vi som på olika sätt har ett aktivt engagemang för Svenska kyrkan måste förvalta på ett klokt sätt. Men vi måste göra det utan att agera som om vi egentligen längtar tillbaka till en annan tid än den som är vår.
En trovärdig kyrka behöver ha kontakt med sin historia, utan att därmed låta sig reduceras till ett museum över gångna tider, som om vi innerst inne går med på att den kristna kyrkan egentligen skulle vara mer lämpad för en annan tid än vår, en tid som håller på att gå förlorad. En sådan hållning skulle vara en destruktiv utgångspunkt. Den kan föda en defensiv kyrka som riktar in sig på att rädda vad som räddas kan av det där gamla, i stället för att fråga sig hur evangeliet kan gestaltas på ett trovärdigt och kreativt sätt i vår tid.
Det finns de som menar att just känslan av förlust faktiskt är ett av de mer signifikativa kännetecknen på vår tid över huvud taget.1 Många människor tycks dela en vag känsla av att något har gått förlorat. Vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men känslan finns där – en förlust av det gemensamma projek-
tet, folkhemsbygget, framstegsoptimismen, tron på människans förmåga, på den moderna vetenskapens och ingenjörskonstens kapacitet att kunna bygga en ny skön värld.
Varifrån den känslan kommer kan naturligtvis diskuteras. Ofta bygger den lika mycket på ett romantiserande av gamla tider än på realiteter. De allra flesta skulle nog åtminstone ha svårt att svara på frågan vid vilken historisk tidsålder mer exakt som det i så fall skulle ha varit så mycket bättre. Granskar man den där känslan av att något har gått förlorat handlar den kanske till syvende och sist om en förlust av det moderna projektets utopiska förväntningar på hur saker och ting skulle komma att bli. Tidigare biskopen i Strängnäs stift, Jonas Jonson, har koncist formulerat den senmoderna människans belägenhet: ”Vi lever med minnet av en framtid som gått förlorad.”2
Att det kanske främst handlar om icke infriade förväntningar innebär förstås inte att känslan av förlust kan viftas bort, eller att dess konsekvenser inte skulle vara verkliga. Känslan av förlust kan få stort genomslag om den slår rot. Exempelvis kan den öppna möjligheter för populistiska politiska röster. Sådana röster som målar upp bilder av det gamla Sverige, det som har gått förlorat och som behöver återupprättas så att allt kan bli bra igen, bilder av en tid då vi var en enhetlig kultur som höll ihop och såg efter varandra.
För en före detta nationalkyrka som Svenska kyrkan kan det vara frestande att lockas av sådana tankar. I berättelsen om det gamla idylliska julottesverige, där människor fortfarande brydde sig om varandra, brukar nämligen kyrkan – och då närmare bestämt Svenska kyrkan – ges en central roll. Frågan är som sagt bara om idyllen någonsin har existerat. För de sörmländska statarna på landsbygden runt Nyköping eller för dem som inte ansågs passa in i enhetssamhällets rådande normer
var väl tillvaron lagom idyllisk. Dessutom ska vi som kyrka vara vaksamma inför vad ett sådant tillbakablickande gör med oss. I centrum för den tro som kyrkan bekänner sig till står inte föreställningen om ett svenskt enhetssamhälle, utan berättelsen om Jesus Kristus – en gestalt som minst av allt tycks ha strävat efter att samla en enhetlig gemenskap av människor runt sig. Vi lever i ett land som på flera sätt kännetecknas av en tilltagande pluralism. Det gäller såväl religiöst som åsiktsmässigt och livsstilsmässigt. Den situationen ställer oss som kyrka inför nya möjligheter och nya utmaningar. Utmaningarna är inte nödvändigtvis svårare än de som tidigare generationer tampats med. Men de är annorlunda. Som kyrkan har gjort i alla tider måste vi uppmärksamma de premisser som präglar vår situation och ställa oss frågan ”Vad gör vi nu?”.
VAD GÖR VI NU?
Vad gör vi nu? I all sin enkelhet kan kanske den frågan ses som en av urfrågorna för kristen efterföljelse. Det är en fråga som den kristna kyrkan genom historien ställt sig när premisserna för att vara kyrka förändras. Det är lärjungarnas fråga vid foten av korset. Där stod de inför en minst sagt dramatisk förändring av premisserna för att följa Jesus: Vår Herre är död – vad gör vi nu? Så kommer uppståndelsebudet och allt förändras: Vår Herre lever – vad gör vi nu? Vid himmelsfärden förändras allt igen: Vår Herre lever, men han har lämnat oss. Han är hos oss, men ändå inte – vad gör vi nu? Och så har det fortsatt genom århundradena.
Kyrkan behöver i varje tid på nytt fråga sig hur hon i den situation som hon står i ska kunna vara trogen sitt uppdrag,
sin mission, i världen. På ett särskilt sätt är det därför den första frågan för en kyrka i mission. Vad gör vi nu?3
En underliggande tanke som är viktig för de kommande reflektionerna är att många andra betydelsefulla frågor om kyrkan får sin rätta tyngd först när de ställs i samspel med den frågan. De frågor som jag tänker på är sådana som på olika sätt handlar om kyrkans natur: vad kyrkans identitet är, vilka som egentligen utgör kyrkans vi och så vidare. Kanhända låter det egendomligt. Kyrkans sanna identitet kan väl inte vara beroende av vad kyrkan vid en viss tidpunkt bestämmer sig för att göra? Är vi inte dessutom rätt trötta på göra-kyrkan, kyrkan som framstår som summan av alla sina olika verksamheter och som ständigt söker efter nya uttryck, modellerade efter samtidens senaste trender? Det är invändningar som delvis är mycket befogade. Men jag tror inte att det är möjligt, eller ens eftersträvansvärt, att skilja kyrkans identitet från kyrkans uppdrag. Uppdraget är en del av identiteten. Ett exempel kan kanske illustrera: För några år sedan var jag involverad i förarbetet till en revision av församlingsinstruktionen i en församling. Ett förslag kom upp om att vi borde börja med att göra en rejäl omvärldsanalys, där vi på olika sätt skulle inventera vår närmiljö för att sedan ta vår utgångspunkt i den. Samtidigt var vi inte helt nöjda med ett sådant förfarande. Omvärldsanalys ville vi förstås ha. Men vår (i min mening befogade) farhåga var att ett sådant arbetssätt skulle kunna landa i en alltför reaktiv församlingsinstruktion, där församlingen bara försöker tillgodose den efterfrågan som finns, oavsett vad denna består i. I stället, sa vi, borde vi börja med oss själva, vilka vi är som kyrka, vår identitet. När vi har klarlagt det tänkte vi oss att vi på ett tryggare sätt skulle kunna närma oss frågan om hur vårt lokala sammanhang ser ut och vad det innebär för församlingens arbete. Därför
bestämde vi oss för att först av allt sätta oss ner och förutsättningslöst diskutera vilka vi är som kyrka.
Sagt och gjort. Vi satte oss ner för att prata, och det blev … alldeles tyst. Jag minns frustrationen inför den närmast förlamande tystnaden. Gruppen bestod av människor som jag vet kan ge både starka och välgrundade synpunkter på vad kyrkan är och inte är och vad kyrkan bör och inte bör. Nu hade de plötsligt ingenting att säga. För de synpunkter som jag är van vid att de uttrycker har de när de är i steget. Det är synpunkter som framträder i samspel med uppdraget. Och det samspelet försökte vi bortse från.
I efterhand tänker jag mig att vårt misstag inte så mycket var att vi satte oss ner för att diskutera vilka vi är som kyrka. Det kan nog vara mödan värt. Vårt misstag var att vi försökte göra det förutsättningslöst. För kyrkan är aldrig förutsättningslös.
Kyrkan är alltid på en bestämd plats i en bestämd tid. Allmännelig men inte i allmänhet. På den punkten liknar kyrkan sin Herre. I Jesus Kristus blev Gud människa mitt i ett historiskt sammanhang, inte i allmänhet, och detsamma gäller kyrkans förkroppsligande av Kristi kropp.
Visst är det möjligt att definiera kyrkan mer allmänt genom att exempelvis hänvisa till den ena eller andra bibliska metaforen. Till exempel till kyrkan som jordens salt (Matt 5:13).
Men ärligt talat, vad betyder det att vara jordens salt i allmänhet? Ingenting. Det är först när det framträder något som är i behov av salt – inom oss såväl som utom oss – som bilden blir meningsfull. Då kan, å andra sidan, bilden av kyrkan som jordens salt bli betydelsebärande på ett mycket kraftfullt sätt.
Man kan också mer allmänt definiera kyrkan genom att referera till det ena eller andra bekännelsedokumentets bestämning av kyrkan, exempelvis de lutherska kyrkodefinitionerna
i Augsburgska bekännelsen: ”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.”4 En distinkt och mycket innehållsrik formulering. Men att förkunna evangeliet rent och förvalta sakramenten rätt är inte heller det möjligt att göra i allmänhet, utan det blir bara meningsfullt i en konkret situation. Glömmer man det är risken att man även glömmer att ett sådant dokument som Augsburgska bekännelsen också springer ur en viss historisk situation. Det kom till som ett försök att rusta kyrkan för att fullgöra sin mission i just den situationen.
Om man så vill skulle formuleringarna i Augsburgska bekännelsen kunna beskrivas som en viss tids svar på frågan ”Vad gör vi nu?”. Det betyder inte att de har spelat ut sin roll. Men det betyder att vi inte skulle vara i samklang med Augsburgska bekännelsen om vi, i en ny och delvis annorlunda situation, slog oss till ro med att bara statiskt upprepa dess formuleringar. Ett ansvarsfullt sätt att lyssna till vilka insikter ett sådant historiskt dokument bär tar hänsyn till att det utformats som gensvar på sin tids särskilda problem och möjligheter.
Den här boken närmar sig de missionsteologiska perspektiven som ett möjligt kyrkligt gensvar på frågan om vad vi ska göra nu. Det innebär att jag häktar i ett samtal som håller på att växa fram i Svenska kyrkan. Samtalet förs bland annat inom ramen för nätverket Nya sätt att vara kyrka (se nedan) men märks också i ett antal böcker som på senare år arbetat med liknande motiv.5
Efter introduktionskapitlet ger kapitel 2 en reflektion över begreppet mission. Detta bland annat genom att sätta det i relation till den internationella och ekumeniska missionsteologiska utvecklingen under det senaste halvseklet. Kapitel 3 och
4 presenterar och diskuterar det brittiska missionsarbetet Fresh Expressions of Church, som växt fram i kölvattnet av den anglikanska kyrkomötesrapporten Mission-shaped Church från 2004. Kapitel 5 tar sikte på svensk kontext och diskuterar bland annat vad som är en rimlig förståelse av sekulariseringsprocessen i Sverige. Kapitel 6 relaterar missionsfrågan till Svenska kyrkans mer folkkyrkligt betingade arv. Särskilt handlar det om hur mer traditionella kontaktytor, som exempelvis de som hör samman med kyrkliga handlingar, kan innefattas som en del i församlingens missionsarbete. Kapitel 7 avslutar med ett antal motiv som jag tror har en potential att vara kreativa resurser för en kyrka i mission. Det handlar exempelvis om makt, om gudstjänst, om betydelsen av att se sig som en del av den allmänneliga världsvida kyrkan och om hoppet som motor för kristet liv.
Resonemangen i boken kommer, som sagt, att röra sig mellan en praktiknära pastoral nivå och mer teoretiskt hållna perspektiv. Att texten rör sig mellan olika nivåer är ett högst medvetet val, som grundar sig på övertygelsen att lära och liv aldrig kan skiljas åt i någon enkel mening. När lära och liv ömsesidigt tillåts berika varandra finns förutsättningar för en konstruktiv teologisk reflektion som kan få reell och konkret betydelse.
Att jag i floran av befintliga missionsinitiativ väljer att stå i dialog med just Fresh Expressions och Mission-shaped Church har framför allt två anledningar. Den första är att det finns påtagliga likheter mellan den brittiska och den svenska situationen. Vad gäller samtidskulturen finns väsentliga beröringspunkter, även om det naturligtvis skiljer sig åt i somliga avseenden. Kyrkligt förenas Svenska kyrkan och Church of England i att båda har en historia av att vara nationalkyrkor. (Church of England är fortfarande statskyrka.) Därför kommer jag att särskilt ta sikte på vilken funktion Mission-shaped Church och
Fresh Expressions har i relation till Church of England, trots att det brittiska arbetet är ekumeniskt och bland annat involverar den metodistiska kyrkan.
Den andra anledningen är att Fresh Expressions redan hittat in i Svenska kyrkan. Ett utbyte genom exempelvis utbildningsdagar med gäster från det brittiska arbetet äger redan rum, inte minst inom ramen för efs. Ett antal församlingar arbetar med inspiration från olika Fresh Expressions. Arbetet understöds i Sverige genom nätverket Nya sätt att vara kyrka, som är den officiella svenska partnern till Fresh Expressions. Nätverket skapar mötesplatser och kurstillfällen och producerar inspirationsmaterial om nya sätt att vara kyrka i Sverige.6
Bland annat har Björn Gusmark, som är en av nätverkets projektledare, skrivit boken Nya sätt att vara kyrka, som presenterar grundtankarna i Fresh Expressions.7
Denna redan pågående process tänker jag mig kan gynnas och stärkas av en teologisk diskussion om de bärande teologiska motiven i det brittiska arbetet och hur de förhåller sig till Svenska kyrkans situation. När jag försöker få fatt i dessa bärande motiv ägnar jag rapporten Mission-shaped Church relativt stor uppmärksamhet, trots att Fresh Expressions på vissa punkter utvecklats sedan 2004, då rapporten kom. Men innehållet i den inflytelserika rapporten är en nyckel för att förstå grundriktningen i Fresh Expressions. Rapportens exceptionella genomslag innebär att dess innehåll alltjämt har stor betydelse, och det gäller även på områden där senare lärdomar från arbetet med Fresh Expressions inneburit en viss utveckling av motiven.
För att undvika missförstånd vill jag markera att jag uppfattar många av de nya kyrkliga uttryckssätt som växer fram med inspiration från det brittiska missionsarbetet som mycket hoppfulla. Att den kommande diskussionen innehåller en del kritiska
synpunkter är alltså inte ett försök att avfärda initiativen. Tvärtom är förhoppningen att en kritisk belysning av en del förtjänster och problem konstruktivt kan bidra till det samtal om saken som redan pågår bland dem som är engagerade i arbetet.
Om inte en sådan reflektion äger rum finns det alltid en risk att tankarna lyfts in som färdiga koncept, vilka därmed inte bryts och prövas mot vår specifika missionssituation. Den som varit med ett tag i kyrkligt arbete vet att sådana koncept kommer och går. I längden föder de inte sällan en viss trötthet, eftersom det ofta visar sig att saker och ting av olika anledningar inte fungerar på samma sätt i min lokala hemkyrka som det gör i den ena eller andra succéförsamlingen.
Jag menar dessutom att ett sådant koncepttänkande inte skulle göra vare sig Mission-shaped Church eller Fresh Expressions rättvisa. Den missionssyn som beskrivs i kapitel 2 definierar mission som något som alltid måste hitta sitt uttryck lokalt, i samspel med den miljö man befinner sig i. Goda exempel från andra håll kan bidra med inspiration och bra idéer, men de kan aldrig ersätta det ibland mödosamma arbetet att i den lokala kontexten hålla frågan levande om vad det innebär att gestalta en trovärdig kyrka.
KARTAN OCH VERKLIGHETEN
När de modeller för att vara kyrka som vår egen kyrkotradition genererat och som styr hur vi tar plats i världen inte korresponderar fullt ut med den verklighet som möter blir frågan ”Vad gör vi nu?” akut. Vilken typ av gensvar ligger närmast till hands för oss när det inträffar? Vad gör vi när kartan inte stämmer? Gör vi kanske som ledningen för den stora femdagarsorien-
teringen gjorde den gången det visade sig att deras karta inte stämde. När de upptäckte en stor stenbumling som de missat att märka ut på tävlingskartan löste de det genom att borra några hål i stenen, stoppa i ett par dynamitgubbar och spränga den i småbitar. Och så stämde kartan. Lugnet kunde lägga sig.8 Har vi ibland en liknande ryggmärgsreflex när vi som kyrka upptäcker att vår karta inte stämmer? Utrustar vi oss också med det tunga artilleriet och ger oss ut i vegetationen och försöker spränga bort de delar av verkligheten som inte överensstämmer med tillvaron så som vi menar att den borde se ut? Det är maktkyrkans förhållningssätt.
Delvis har vi som står i svenskkyrklig tradition en historia av att agera på det sättet. Ett tydligt exempel är statskyrkans strategi för att försöka kuva de begynnande väckelserörelserna genom att upprätta det så kallade konventikelplakatet, som förbjöd bönemöten i hemmen (med undantag för husandakter).
Förbudet gällde i Sverige från 1726 fram till mitten av 1800talet, och överträdelser kunde leda till polisiära ingripanden.
Så ville man med kraft spränga bort den oönskade stenbumling som bestod i att människor samlades till bön och bibelläsning utan att statskyrkans representanter hade kontroll över det. I kraft av sin statskyrkoposition och myndighetsutövning kunde man ovanifrån påverka människors liv. Visserligen var den reella tillämpningen av konventikelplakatet relativt sparsam. Men som kyrkohistorikern Anders Jarlert påpekat hade förordningen en desto större betydelse som symbol för hela det system av kontroll och förbud som syftade till att värna den svenska kyrkans position och enhetlighet på lokalplanet.
Därför kom konventikelplakatet under den tidsperiod som det bestod att i allt högre grad uppfattas som ett förtryck av individens frihet.9
I vår egen tid innehar Svenska kyrkan inte den samhällsposition som behövs för att på det sättet diktera människors villkor ovanifrån, oavsett om vi skulle vilja det eller inte. Svenska kyrkan måste i det senmoderna Sverige vänja sig vid att agera som en aktör bland många, och det i en offentlighet som vi inte har definitionsmakten över. Vi befinner oss snarare på ett missionsfält än på ett territorium som är vårt att behärska. Därmed inte sagt att Svenska kyrkan i alla lägen verkligen drar konsekvenserna av sin förändrade position och avhåller sig från att tala maktkyrkans språk. Jag återkommer till den positionsförskjutningen. Här är poängen att de yttre förutsättningarna för en sådan positionering har tagits ifrån kyrkan.
Om den lägesbeskrivningen framstår som dyster ur svenskkyrkligt perspektiv vill jag understryka att jag menar att detta i det mest väsentliga är goda nyheter för kyrkan. Viktiga värden kan visserligen gå förlorade om inte Svenska kyrkan handskas varsamt med sitt historiska arv. Men när kyrkan inte längre förmår upprätthålla illusionen av att den kan kontrollera och styra tillvarons villkor innebär det att man i stället måste söka kreativa vägar att gestalta den kristna kyrkan på ett trovärdigt sätt i relation till den situation som är vår – med stenbumlingar och allt.
Därmed börjar vi komma fram till det missionsteologiskt intressanta. För rörelsen där vi som kyrka tar klivet in i världen så som den är, är en missionsteologiskt laddad rörelse. Detta eftersom Guds sändning (latin: missio) innebär att Gud sänder sin kyrka – som Gud sänt sin Son – in i världen. Och då handlar det om världen precis som den på gott och ont verkligen är, inte så som vi skulle önska att den var.
DEN MISSIONSLÖSA KYRKAN: FÖRANDLIGAD, FÖRVÄRLDSLIGAD, FÖRKYRKLIGAD
Att lyfta fram missionsteologiska aspekter av att vara kyrka innebär alltså att ta fasta på kyrkan som sänd in i världen. I kristen tradition uttrycks ofta konsekvenserna av den sändningen med formuleringen att kyrkans uppgift är att leva i men inte av världen. Uttryckssättet brukar motiveras som en biblisk princip för kristen efterföljelse. Själva formuleringen ”i men inte av världen” går visserligen inte att finna i Bibeln. Men som tanke går den exempelvis att föra tillbaka på Jesu förbön för sina lärjungar i avskedstalet i Johannesevangeliet.
Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig … Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. (Joh 17:8, 15–19)
I den sändningen in i världen men utan att ”tillhöra” världen finns en konstant spänning som kyrkan kontinuerligt måste bearbeta. Om vi inte ger oss i kast med uppgiften att pröva och reflektera över hur vi i vår egen situation kan leva i den spänningen på ett trovärdigt sätt är risken överhängande att vi (kanske omedvetet) hanterar spänningen genom att försöka omintetgöra den. Det låter sig dock inte göras med mindre än att vi köpslår
med någon del av vår kallelse. Antingen genom att kyrkan låter sig absorberas av samtidskulturen och blir en spegelbild av den för att framstå som relevant. Det skulle innebära att vi tonar ner allt sådant i den kristna traditionen som i vår egen samtid skulle kunna göra kyrkan obekväm. Men därmed skulle vi sätta vår integritet som kristen kyrka på spel. Eller också kan man tänka sig att kyrkan väljer att gå i motsatt riktning och avgränsar sig mer radikalt och som kyrklig gemenskap definierar sig i strikt motsats till den omgivande kulturen. Det skulle å andra sidan vara att svika kallelsen att vara just kyrka i världen.
Dessa två renodlingar är inte unika för vår tid. De har figurerat genom hela kyrkans historia. I olika tider har de yttrat sig på olika sätt. Kyrkohistorien är full av pendelsvängningar, där kyrkliga rörelser reagerat mot en etablerad kyrklighet som man menar hamnat i det ena diket, men som själva inte sällan kommit farligt nära det andra. Också i Svenska kyrkans moderna historia är detta en närvarande dynamik. Teologen Gustaf Wingren skriver i en analys i början av 1960-talet att de två dikena var reella faror för den samtida Svenska kyrkan. Intressant nog hävdade Wingren att Svenska kyrkan var på väg att köra ner i bägge dikena samtidigt, vilket riskerade att klyva kyrkan i två delar: ”en som bara dröjer vid källorna, inåtvänd och rädd, utan att hämta upp och ge ifrån sig, sysselsatt med att liksom skydda källan i stället för att ge ifrån sig, och en annan som bara ’går ut’ i tanke att renheten och kraften ligger där ute, en folkkyrka som inte klart kan säga vad den vill folket.”10 En sådan klyvning av kyrkan är förödande, både för dem som vänder sig inåt och för dem som vänder sig utåt. En kyrka som blir inåtvänd och sluter sig kommer förstås, precis som alla andra inåtvända gemenskaper, snart att få en unken livsluft. Men en kyrka som bara går ut blir å andra sidan meningslös,
eftersom den snart kommer att förlora kontakten med det som skulle vara dess ärende.
De två diken som Wingren pekar ut skulle kunna kallas för en förandligad respektive en förvärldsligad kyrka. Vid sidan av dem tror jag dock att det finns en tredje frestelse som en kyrkotradition kan falla för om den duckar för det kontinuerliga arbetet med hur man kan gestalta den kristna kyrkan på ett trofast sätt i sin egen tid. Det är frestelsen att förkyrkligas. Med förkyrkligad menar jag i det här sammanhanget en kyrka som förlorat kontakten med samtidskulturen och med den kristna traditionens andliga och teologiska källsprång och som därmed inte har något annat kvar att ägna sig åt än sig själv. Med lutherskt språkbruk skulle man kunna kalla det för ”kyrka inkrökt i sig själv”. Det är en kyrka som har blivit stillastående.
Jämfört med de polariserade diken som Wingren målar upp ser jag det förkyrkligade tillståndet som än mer destruktivt. Wingrens diken har det positiva i sig att de båda utgör renodlingar av något som i grunden kan bejakas som väsentliga och viktiga delar av kyrkans liv – kontinuitet och kontakt med kyrkans tradition å ena sidan och delaktighet i samtiden å den andra. Det är när de odlas på bekostnad av varandra och spelas ut som varandras motsatser som Wingren ser dem som destruktiva.
Den förkyrkligade kyrkokulturen däremot – kyrkan som endast subkultur – kan inte ses som en renodling av någonting som över huvud taget skulle vara värt att värna. Resultatet blir en kyrka som står alienerad från människor – inte för att den är gudsupptagen, utan för att den är självupptagen. Att vara ärligt gudsupptagen, sysselsatt med att söka Gud, kan däremot inte leda en kyrka bort från det som angår samtidens människor, eftersom den Gud som möter i kristen tradition är genuint intresserad av människorna.11
Inte heller det förkyrkligade tillståndet tänker jag mig som något som skulle vara särskilt signifikativt för vår tid, utan snarare som något som kommit och gått genom kyrkans historia. Olof Lagercrantz illustrerar på ett märgfullt sätt i sin bok Ett år på sextiotalet den förkyrkligade kulturen i hans samtid. Lagercrantz uppehåller sig i en passage vid en reflektion över vad han kallar för ”tomma pretentioner” i kulturlivet. Så gör han ett plötsligt kast och exemplifierar vad han menar genom att berätta om en samling med ett antal statskyrkopräster som han deltog i:
Jag höll ett föredrag en gång på 50-talet för en församling av präster. Det gällde Stig Dagerman. Efteråt blev det debatt och jag reagerade negativt inför inläggen. Alla ansikten var överdragna av det professionella leendets vänliga rynkor. Jag fick en känsla av oanständighet. Det tycktes mig att dessa präster var endast röstorgan, att de var förälskat samlade kring den egna rösten som ekat under kyrkovalv och sakristior … Ingen förbindelse fanns längre mellan själen och rösten eller mellan andra delar av kroppen och rösten … För länge sedan hade det upphört att spela någon roll för dem om galandet hade någon mening … Och deras fruar, som satt med dem, verkade olyckliga, levande liksom i smuts och elände, till höger och vänster berömmande allt. De sjönk, så fort någon började tala, i en vördsam tystnad som dock måste rymma vetskapen att bakom rösten finns ingenting.12
Lagercrantz tar karaktäristiskt i från tårna i beskrivningen av de självupptagna prästerna. Men han beskriver, med den klarsyn som bara en utifrånblick kan uppbåda, en förkyrkligad kultur som har förlorat förankringen i såväl sitt ursprung som sin
omvärld. I stället svävar den omkring i ett vakuum. Mängder med ord yttras men ”bakom rösten finns ingenting”. Ett mardrömsscenario för en kristen kyrka som har att vittna om Ordet med stort O. Det som återstår är en kyrklighet som sätter på sig ”det professionella leendets vänliga rynkor” men som tappat kontakten med sin källa. Man får bilden av en kyrkokultur där man tar sig själv på mycket stort allvar, samtidigt som det under ytan gror en krypande osäkerhet inför vad man egentligen finns till för.
I vår tid tar sig väl eventuella tendenser till inkrökt förkyrkligande inte så ofta uttryck i att grupper av präster samlas och låtsas som att de har något väsentligt att säga om Stig Dagerman. Det kan snarare yttra sig i exempelvis en kyrklig kultur som låter det interna kommunicerandet och konfererandet uppta en allt större del av kyrkans tid och resurser. Emellanåt kan inkröktheten även komma till uttryck i Svenska kyrkans intresse för omorganisation. Hur kyrkan väljer att organisera sig är viktigt, och förändringar kan ibland vara högst motiverade. Kyrkans yttre organisation utgör en distinkt del av hur kyrkan förkroppsligas i världen och är därmed en teologiskt laddad fråga som måste tas på allvar. Men i de sammanhang där man ägnar mycket kraft, pengar och tid åt att rusta den kyrkliga strukturen och organisationen starkare måste man försäkra sig om att man lägger lika mycket möda på frågan om vad det egentligen är man vill rusta sig stark för att utföra och vad man med sin förfinade organisationsstruktur vill gestalta. Risken för ett inkrökt förkyrkligande finns dock inte bara i fråga om sådant som kyrkans yttre organisation. Det kan också ta sig uttryck mitt i en kyrkas kärnverksamheter. Biskopen och teologen Einar Billing, som brukar pekas ut som den svenska folkkyrkans teologiska huvudarkitekt, reflekterade redan 1920
över riskmomenten i den sorts kyrklighet som vi i vår tid kanske skulle kalla för verksamhetskyrka:
Det finnes få så löftesrika tecken i vår tid som denna nya verksamhetsiver i vår gamla kyrka. Må den växa sig än starkare! Men det kan ej förbises, att det ej så sällan också över dess verksamhet vill komma detta tidens jäktade, enerverade och enerverande drag. Ja, ibland kan man rent av frestas att fråga sig, om det ej också i detta ligger något av ett surrogat.13
För att göra Billings perspektiv rättvisa är det viktigt att lägga märke till att det inte är kyrkans verksamheter som sådana som Billing förhåller sig tveksam till. Tvärtom ser han den nya kyrkliga initiativrikedomen som ”löftesrik”. I den meningen kan Billing sägas vara i linje med en missionsteologiskt motiverad kyrka. En kyrka i mission kännetecknas av att vara satt i rörelse in mot världen, och den rörelsen gynnas knappast av att kyrkan slutar vara verksam. Idealet blir i stället en mångfald av sätt att vara verksam kyrka på, men det väsentliga är att all verksamhet hålls samman av att den är medvetet insatt i en större gemensam mission.
Det som bekymrar Billing är när verksamheterna blir vad han kallar för surrogat, när de inte längre är grundade i kyrkans övergripande uppdrag och därför inte får sin styrfart och sitt existensberättigande genom att vara en del av det som Gud sänt sin kyrka till. Då kan de kyrkliga verksamheterna bli till ersättningar som håller en kyrka sysselsatt, vilket åtminstone för en tid kan dölja det faktum att man inte riktigt vet vad man finns till för.
Här kan vi kanske låna Billings blick från 1920 och därmed få några konstruktivt kritiska frågor att rikta in mot oss
själva. Det kan till exempel handla om frågor av slaget: Har vi i våra församlingar blicken klar för på vilket sätt de enskilda verksamheter som vi ägnar oss åt är en del av kyrkans större uppgift? Kan de kyrkliga medarbetare som leder olika verksamheter göra reda för på vilket sätt verksamheten relaterar till församlingens större vision? Om inte finns det alltid en risk för att den enskilda verksamheten blir inkrökt i betydelsen att den inte har något annat mål än sig själv.
För att förändra det tänker jag mig att det ganska ofta inte behöver starta i att förändra innehåll, utan i att man reflekterar över och konkret artikulerar varför vi ägnar oss åt en viss verksamhet. När en sådan reflektion sker kommer förmodligen också det konkreta innehållet på sikt att påverkas på ett eller annat sätt. Förändringen kan också handla om att bemyndiga kyrkliga medarbetare till att mer aktivt utgöra representanter för kyrkan, vilket innebär ett tydligare mandat vad gäller att reflektera över hur den verksamhet man är satt att ansvara för är en del av församlingens mission i världen.
KYRKA I RÖRELSE
Risken för att en kyrka på ett eller annat sätt ska ockuperas av ett alltför inkrökt sysslande med sig själv förstärks i de perioder då kyrkan upplever sin identitet som oklar. I den nutida kyrkodebatten talas det ibland om att kyrkan i vår tid står i en identitetskris. Det ligger någonting i det. Men om kyrkan ägnar sin kraft åt sin så kallade identitetskris, utan att samtidigt hålla reflektionen över kyrkans mission levande, är det inte en alltför långsökt gissning att det kommer att förstärka en eventuell självupptagenhet. Den kyrka som är upptagen med
ett terapeutiskt sökande efter sig själv kommer att ha svårt att lyfta blicken från sitt eget. Dessutom kommer den ironiskt nog att få svårt att hitta sig själv om den inte lyfter blicken och också börjar intressera sig för sitt uppdrag.
Som jag försökte illustrera med beskrivningen av vårt arbete med församlingsinstruktionen är kyrkans identitet och kyrkans uppdrag tätt sammanbundna. Det var i den konkreta rörelsen, händelsen, som det klarnade för oss vad kyrkan är, eller borde vara.
Tanken är i linje med hur Shane Claiborne, en av förgrundsgestalterna för den så kallade New Monasticism-rörelsen, svarade på frågan om hur de i hans kommunitet The Simple Way kommer fram till vilken teologi som ska känneteckna deras gemenskap. Hans svar: ”We make it up while we go.” Det kan låta lättvindigt. Men den som tagit del av Claibornes berättelse vet att det inte innebär att The Simple Way framträder som en teologisk vindflöjel, som odlar än det ena och än det andra. Inte heller handlar det om en nedvärdering av vikten av teologisk reflektion. Snarare innebär det en konsekvent teologisk övertygelse om att i varje enskild situation försöka göra bruk av evangeliet på ett sätt som kan befria människor och gestalta hoppet i Kristus just här och just nu. Evangeliet är bara meningsfullt när det är i bruk.
Om de tre frestelserna förandligande, förvärldsligande och förkyrkligande kan ses som tre destruktiva tendenser som kan infektera en kyrkotradition tänker jag mig att en starkare missionsteologisk infallsvinkel på kyrkan skulle kunna utgöra en viss hälsokur. Med det menar jag inte att missionsteologin sitter på lösningen på alla kyrkans problem. Tvärtom kommer jag i de följande kapitlen att problematisera en hel del missionsteologiska yttranden. Men jag tror att det kan bidra med ett uppfriskande perspektivskifte genom att det hjälper kyrkan att
sätta fokus på något annat än sig själv, nämligen på det uppdrag som kyrkan här och nu är kallad till.
Jag tror alltså att det finns skäl att hävda att en vändning mot en missionsteologisk förståelse av kyrkan skulle kunna ge fruktbara perspektiv i vår egen efterkristna tid. Om inte exempelvis vi i Svenska kyrkan börjar se på vår uppgift i termer av mission är risken att vi klänger oss fast vid ett sätt att vara kyrka som inte längre korresponderar med den situation som vi befinner oss i. Problemet med det är att vi då mycket lätt blir just inkrökt förkyrkligade och retirerar in i försök att rädda vad som räddas kan av kvardröjande statskyrkoprivilegier, exempelvis genom att ägna oss åt att till vilket pris som helst försöka behålla så många medlemmar som möjligt.
Att Svenska kyrkan tappar medlemmar är visserligen inget att rycka på axlarna åt. Särskilt viktigt att uppmärksamma är förstås när utträden står för något annat än att en människa inte vill tillhöra en kristen kyrka – exempelvis att man inte upplever att ens tro och kristna liv har en plats i Svenska kyrkan. Sådana utträden kan definitivt vara symptom på kyrkliga brister som behöver adresseras.
Men det är viktigt att komma ihåg att en numerär (och därmed bland annat ekonomisk) minskning som sådan inte är det värsta som en kristen kyrka kan råka ut för. Ur ett missionsteologiskt perspektiv är det långt värre om en kyrka, i sin iver att behålla en eventuellt fördelaktig samhällsposition, förlorar sin förankring i att vara en del av Guds mission i världen.
Med det sagt behöver även en kyrka i mission i viss mening tänka i termer av rekrytering. Därför är de handlingsprogram som framgångsrikt utvecklats i somliga församlingar för att exempelvis höja och sedan upprätthålla en hög dopfrekvens välkomna initiativ. Men nyckelordet kan då inte vara med-
lemsvärvning utan evangelisation. ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”, säger den uppståndne Jesus i Matteusevangeliets slutord (Matt 28:19). Det uttalade målet är att forma lärjungar.
I nästa kapitel kommer jag att peka på att det motivet inte bör ses som en uttömmande definition av kyrkans mission. Däremot menar jag att det är en omistlig och oersättlig aspekt.
Kyrkan är kallad att inbjuda människor till att bli Jesu lärjungar (och till att växa i sitt lärjungaskap). Det råder naturligtvis inget givet motsatsförhållande mellan lärjungaskap och medlemskap.
Men när de utgör grundläggande motiv för kyrkliga vägval kan skillnaden dem emellan bli stor.
Som jag redan berört tror jag att en missionsteologiskt förankrad kyrkosyn har fördelen att den har kapacitet att hålla samman frågorna om kyrkans identitet med frågorna om vad som är kyrkans uppdrag i världen. Det är till gagn för såväl kyrkan som uppdraget. Jag tror med andra ord att en medveten teologi om att vara kyrka i mission kan tydliggöra hur en genuin lyhördhet för samtiden inte är något som äventyrar integriteten som kristen kyrka. Med medveten menar jag då en kyrka som ser sig som en del av Guds mission och därmed sänd in i världen.
Vad tanken om att som kyrka ingå i Guds mission innebär kommer jag att diskutera närmare i nästa kapitel. En kyrka som i den meningen är Mission-shaped kan tillåta att omvärldens behov på djupet får påverka och faktiskt förändra kyrkan, utan att identiteten som kyrka hotas. En kyrka i mission gör nämligen anspråk på sin kristna identitet genom sändningen in i världen, eftersom det är genom den sändningen som kyrkan förenas med Kristus: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21).
Innan vi vänder blicken mot missionsteologin i den brittiska Mission-shaped Church och de omfattande konkreta missionsinitiativ som den genererat (Fresh Expressions) vidgar nästa kapitel perspektivet och beskriver vad som kan känneteckna en fruktbar missionsteologi.
KYRKAN ÄR SÄND att i varje tid på nytt gestalta evangeliet om Jesus Kristus i världen. Hur kan vi på ett trovärdigt sätt ta oss an den uppgiften i en efterkristen tid? Vad krävs av oss som vill vara kyrka idag?
Som samtalspartner i boken har prästen och teologen Jan Eckerdal det brittiska missionsnätverket ”Fresh Expressions”, som växt fram i kölvattnet efter den anglikanska rapporten ”Missionshaped Church” och som en del svenska sammanhang hämtar inspiration från.
Författaren tar ett steg tillbaka för att teologiskt och pastoralt reflektera över nya arbetssätt och utifrån frågan: Vad gör vi nu? En fråga som varje kyrka som vill ta sin mission på allvar måste ställa sig.
Jan Eckerdal är stiftsadjunkt i Strängnäs stift och doktor i systematisk teologi med livsåskådningsvetenskap.
”I den mångfaldens tid som vi lever i måste Svenska kyrkan – och alla andra kyrkor i Sverige – våga tänka nytt om vad det innebär att vara kyrka i samtiden. Det räcker inte med att upprepa folkkyrka som ett mantra. Jan Eckerdal tar i Kyrka i mission ett stort teologiskt ansvar för att Svenska kyrkan inte ska förfalla till en marknadsanpassad eller blott byråkratisk kyrka.” OLA SIGURDSON, PROFESSOR I TROS- OCH LIVSÅSKÅDNINGSVETENSKAP