9789152638897

Page 1

Den här boken handlar om förluster. Om de som en gång sörjt och de som ännu sörjer. Kanske har du nyligen förlorat någon som står dig nära. Eller så har du svårt att komma vidare, även om det har gått en tid sedan döden tog en kär människa ifrån dig.

Boken andas – trots allt – hopp från första till sista sidan, och i mötet med den kristna tron.

Berättelser om förlust av närstående

I en stark och samtidigt skör bok har Sandra Signarsdotter samtalat med tio personer som förlorat en närstående. Hennes önskan är att du som läsare ska kunna känna igen dig i berättelserna och därigenom finna hopp och tröst.

En del av livet

Hur finner man vägen framåt när en älskad person dött? Var finns hoppet och trösten när man står mitt i sorgen?

Sandra Signarsdotter är kaplan i Gustaf Vasa församling i Stockholm. Utifrån personlig erfarenhet av sorg i tidig ålder och sitt arbete som präst, har Sandra författat en stark och vacker bok om det som berör oss alla.

En del av livet Berättelser om förlust av närstående

ISBN 978-91-526-3889-7

9 789152

Sorg_omsl + flaps.indd 1

Sandra Signarsdotter

638897

2022-07-22 13:45:48


En Endel del livet avavlivet Berättelser förlust Berättelser om om förlust av närstående av närstående

Sandra Signarsdotter Sandra Signarsdotter


Verbum AB Box 225 43, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se © 2022 Sandra Signarsdotter och Verbum AB © Ylva Eggehorn - licensierat genom ALIS. © Alf Henrikson - licensierat genom ALIS. © Tomas Tranströmer - licensierat genom ALIS. © P. Harling, psalm 205 © T. Littmarck, psalm 218 A SKY FULL OF STARS Musik och text: Tim Bergling/Christopher Martin/ Guy Berryman/Jonathan Buckland/William Champion © Universal Music Publishing MGB Ltd (90%). För Norden & Baltikum: Universal Music Publishing MGB Scandinavia AB. Tryckt med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB. Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Formgivning omslag: Helena Wikström, HewiDesign Formgivning inlaga: Brytakuten AB Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2022 isbn 978-91-526-3889-7

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Riv av pärmen/omslaget och släng i brännbart. Resten lägger du i pappersinsamlingen, så blir det till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon som vill läsa den.


Till minne av Christina, Viktor, Staffan, Jack, Berndti, Berndt, Tomas, Marie, Signar


Innehåll Förord

11

Berättelser om liv och förlust Cecilia – Önskenatt

17

Lilly – Den varma handen

31

Barn berättar – Att förhålla sig naturligt till döden

43

Annelie och Mattias – Den långa resan

49

Joakim – Kyssen

63

Maria – Engång skall du vara en av dem

75

Lisa – Ekorren i minneslunden

89

Magnus – Den tomma fåtöljen

98

Lena – Polismannen

108

Gunnel – Spegelbilden

118

Reflektioner över sorg och aldrighet Vem är jag utan henne?

131

Sorgehuset

138

Hoppet, trösten och aldrigheten

144

Spåren av en pandemi

151

Min egen berättelse

161

Slutord

174



Förord

Hur finner man vägen framåt när en älskad person dött? Var finns hoppet och trösten när man står mitt i sorgen? Och hur får man livet att kännas meningsfullt igen? Jag har länge velat skriva en bok om sorg. Första gången jag tänkte tanken var i mina yngre tonår. Titeln skulle vara En sargad själ. Varför just sargad kan man fråga sig, men det var så jag upplevde det. När jag var nio år förlorade jag min älskade pappa och i sorgen efter honom kändes min själ just trasig. Sorgen förändrade mig på djupet, och jag var för ung för att förstå att förlust av en förälder sätter spår för alltid. Det tog lång tid för mig att bli hel igen och saknaden gör sig påmind än idag. Hoppet för mig är tron på att jag ska få återse min pappa igen; trösten är alla människor längs vägen som funnits och finns där för mig. Vad jag inte •

11


visste som barn var att döden en dag skulle vara en del av mitt arbete, och att begravningsgudstjänsten skulle vara bland det finaste jag vet och en av de mest meningsfulla delarna av mitt yrke. Den här boken handlar om förluster. Om de som blev lämnade kvar. Om de som en gång sörjt och de som ännu sörjer. Kanske har du nyligen förlorat någon som står dig nära. Eller så har du svårt att komma vidare även om det har gått en tid sedan döden tog en kär människa ifrån dig. Min önskan är att du som läsare ska kunna känna igen dig i andras berättelser och därigenom finna hopp och tröst. Jag har samtalat med tio personer som förlorat en närstående. I nio kapitel lyfter jag fram en människa som inte längre lever, men som en gång har levt och som fortsätter att finnas kvar i sina käras liv och tankar. Du får möta Lilly, som var tio år när hennes storebror dog, och Annelie och Mattias, Lillys föräldrar, som förlorade ett av sina två barn; Lena vars man fick en hjärtinfarkt och körde av vägen; Cecilia som förlorade sin mamma i bukspottkörtelcancer; Lisa som födde sitt döda barn; Magnus som förlorade sin pappa; Maria vars livs kärlek •

12


blev dement och förändrades mer och mer mot slutet; Gunnel som förlorade sin nära vän och Joakim vars man dog av en hjärntumör. För den som blir kvar kan livet kännas mörkt och meningslöst; det kan vara svårt att få vardagen att fungera med arbete och socialt liv. Kanske känns det just nu omöjligt att hitta glädjen igen. Tomrummet är för stort. Min erfarenhet efter att ha träffat många människor i sorg är dock att de allra flesta klarar att gå igenom svåra förluster. Det många lyfter fram är vikten av att få dela sina berättelser med andra för att genom den delade ­erfarenheten känna att de inte står ensamma i sorgen. Genom att ta del av andras erfarenheter av sorg och förlust inser man att det finns andra som kan känna på samma sätt, vilket kan göra sorgen mindre tung att bära. För hur mörk döden än må vara och sorgen tung som bly, så går det att komma vidare och än en gång se det vackra i livet.

Sandra Signarsdotter Sigtunastiftelsen, 25 januari 2022

13



Berättelser om liv och förlust



Cecilia – Önskenatt om att ta avsked

Stockholms sjukhem den 12 maj 2020. Det är stilla i rummet. Solens tidiga morgonstrålar silar in genom persiennerna och utanför fönstret hörs fåglarnas sång. Cecilia och hennes bror ligger i sängen på var sin sida om sin mamma Christina. De håller hennes händer och kysser hennes panna. De viskar att hon är den bästa mamman och att ingen kunde ha önskat sig en bättre. För varje gång Christina gör en paus mellan andetagen känner Cecilia en isande kyla i bröstryggen. Nu räknas varje litet andetag. Livet är på väg att rinna ut. Efter en stund blir andetagen tyngre, som andetagen hos en människa som simmar över en sjö. Cecilia knäpper sina händer om sin mammas ena hand. Runt handleden bär Christina Frälsarkransen, ett armband med olika pärlor som symboliserar aspekter av den kristna tron. Cecilia tittar på guldpärlan och ber en bön om att Gud ska komma med sina änglar och hjälpa Christina: •

17


”Jag bad och bad och bad. Och till slut drog mamma några sista suckande andetag. Och jag sa att nu får du vara hos Gud och hans änglar. Och hon somnade för evigt. Det kändes som om jorden rämnade under mina fötter och jag lade mitt huvud bredvid hennes och grät som bara barn kan gråta efter en förälder.” I dödsögonblicket kommer Cecilia att tänka på Billy Joels låt ”And so it goes”. I slutet av sången sjunger han: ”And so it goes, and so it goes. And you’re the only one who knows.” Varför den kommer till henne just där och då vet hon inte. I rummet där Christina ligger har tiden stannat så som tiden alltid stannar när en människa dör. Det är som om tiden vet med sig att buga. De kämpande andetagen har upphört. Allt är tyst och stilla. Det enda som hörs är sorgens tårar. Cecilia och hennes bror ger varandra en kram och sedan ordnar de fint i rummet. Christinas man kommer in till dem och tillsammans tar familjen ett sista avsked. En päronkvist, tre vinröda tulpaner och en prärieklocka får pryda hennes bröstkorg, och runt omkring andra

18


vackra blommor, pappersgirlander med änglar, och fotografier på barn och barnbarn. ”Jag höll mammas huvud i mina händer en sista gång, kysste hennes hår och viskade i hennes öra att hon alltid kommer att vara hos oss. För något farväl ville jag inte ta. Aldrig i mitt liv, som min femårige son skulle sagt.” * När en människa dör brukar nära och kära samlas för att ta farväl. Ofta, som efter en lång tids sjukdom, har de anhöriga hunnit landa i att den avlidna aldrig mer kommer tillbaka, men ibland, om den närstående gått bort väldigt plötsligt, befinner sig familj och vänner i chock och kan inte ta in verkligheten så som den är. Att samlas runt den avlidna, tända ljus, ordna fint runt omkring, kanske sjunga en sång eller säga några ord, blir en viktig del av det man brukar kalla för en rit. Men det är inte den avlidna som behöver riten, utan de som lämnas kvar, ensamma med sorgen. Riten är till för dem och den är konkret: hörbar och synlig. Doften av svavel sprids när ljuset tänds, och lågan skapar en känsla av tröst när vi håller om varandra. Det faller sig naturligt att visa vördnad och respekt. Det är inte bara

19


ett farväl som i ordets rätta bemärkelse, utan också en handling av tacksamhet över den människan vars liv vi fått vara en del av.

* Christina dör tidigt en morgon i mitten av maj. En tid mellan hägg och syren. När Cecilia, hennes bror och deras pappa lämnar Stockholms sjukhem för sista gången möts de av solens varma strålar och förgätmigejen smyckar vägen utmed deras sorgsna steg. ”Och det var som om moder jord gav mamma allt sitt vackraste i avskedsgåva.” * Allt det vackra vi har omkring oss kan ibland framträda mycket tydligare när vi förlorat någon. Livet är skört, men det vågar vi inte alltid tänka. Inte förrän det inträffar som skakar om och får oss att tappa fotfästet. Aldrig doftar väl häggen så starkt som när vi är i sorg. Blommornas färger framträder skarpare. Vi lyssnar inåt, till ljudet av hjärtslag och andetag, innerliga och närvarande i våra sinnen. Vi stannar upp och tar oss tid att reflektera. Det som tidigare gått oss förbi

20


blir uppenbart på ett helt nytt sätt. Fågeln utanför köksfönstret – är hon på besök? Molnen som formar ett hjärta – är det en hälsning? Förgätmigejen på marken – visst påminner den om att aldrig glömma? Vi saknar och sörjer, men längs med den långa vägen möter vi hoppfulla tecken som ger tröst. För många som har sorg är naturen en viktig plats. Hit går vi för att finna ro, få perspektiv, för att möta våra tankar, våra rädslor, vår sorg och vår glädje. Skogen erbjuder en dämpande tystnad. Här anar vi vinden som går genom aspen. Hör tallkotten som faller till marken. Vi kliver på mossklädda rötter och stenar. Känner doften av gran och svamp. Naturen är som ett konstverk. En sagovärld där känslor och fantasi får röra sig fritt. Här faller bit för bit i sorgearbetet på plats och vi blir lite mer hela människor igen.

* För Cecilia, som växt upp i en akademisk familj och själv är läkare, är naturvetenskapen inte till någon hjälp i sorgen. Inte heller filosofin eller teologin skänker den tröst hon behöver. Medan hoppet varken ryms i fakta ­eller gudsmetaforer, öppnar konsten ett fönster till något mycket större. •

21


”Det var genom konsten som Gud kunde sippra in.” Karin Boyes dikt ”Önskenatt” var en av de sånger som öppnade den rymden. Dagen efter att Christina gått bort råkar Cecilia av en slump höra en tonsatt dikt av Karin Boye. Dikten heter ”Önskenatt” och påminner om sången hon tänkte på när hon låg bredvid sin mamma. Hon frågar några av sina vänner om de kan sjunga den på begravningen. Och så blir det. Sången framförs i direkt anslutning till griftetalet och den blir som en bro mellan livet här och livet bortom döden. Så där som bara musik kan fungera när orden inte räcker till. ”Den blev liksom en fortsättning på tonsättningen av mammas himlafärd och jag fann tröst i att det fanns en brygga av musik ut ur rummet på Stockholms sjukhem, hem till huset där jag bor och mot himlen och stjärnorna.” * Det Cecilia ger uttryck för är hur sorgen fungerar som den hemlösa kärleken. Den behöver en plats att bo på och någonstans att värma sig. Vi vill inte att sorgen efter våra avlidna familjemedlemmar, våra nära och

22


kära, ska vara utan hem. Vi saknar dem här hos oss. De lämnar ett tomrum efter sig och sorgen blir som en vagabond som söker sin nya plats. Och precis som Cecilia säger så kan musiken fungera som den brygga som förbinder saknad med hopp. Konst, musik och poesi har också med riten att göra; den konkretiserar våra känslor och öppnar upp för en andlig dimension. Musik, konst och kultur kan alla vara dörröppnare mot det gudomliga. Långt ifrån alla skulle kalla detta gudstro, många skulle kanske använda andra ord, men vi menar ofta samma sak: förnimmelsen av något större. Det är i den storheten sorgen ryms. Cecilia fann dörröppnaren i konsten, naturen och musiken.

* ”Naturen var den enda plats där jag kunde vila i sorgen. Vi har stora naturområden där vi bor; jag sökte mig dit för att betrakta världen och lite grann orientera mig på nytt. När barnen föddes kändes det som om världen stannade; det som hände när mamma dog var att marken rämnade under mina fötter. Jag hade aldrig gått på den här jorden om hon inte hade funnits och jag hade under hela mitt liv alltid andats samtidigt som hon. Nu var det som om jag behövde förstå vad det här är för plats •

23


utan henne. Konsten och musiken var det enda som jag kände kom i närheten av att uttrycka mina känslor, det enda som skänkte tröst. Sorg och kärlek är de stora gemensamma erfarenheterna och det all konst på sätt och vis handlar om. I och med mammas död trädde jag in i den gemenskapen.” Christina flyttades över till Stockholms sjukhem på egen begäran. Hon kom dit en onsdag och avled tisdagen därpå. Sjukvårdspersonalen var fantastisk. Lyhörd och respektfull. På fredagen samma vecka som hon flyttade in fick Cecilia, hennes bror och deras pappa komma på besök. De drack tonic utan gin och firade livet – allt som de fått uppleva tillsammans. Christina hade under hela sitt liv tyckt om att bjuda på middag och fest och många gånger hade familjen vördnadsfullt höjt sina glas och skålat för vänner och familj som inte längre var i livet. Den här sista fredagen samtalade de om barnen och skrattade åt alla tokigheter de små har för sig. Vid ett tillfälle sprack Christinas ansikte upp i ett leende och hon frågade om man inte skulle kunna tänka sig att få en cosmopolitan i plastmuggen (som hon försäkrade sig om inte var en engångsmugg utan diskades: ”Dödssjuk kan man vara men det är ingen ursäkt för att förstöra klimatet.”) Med sin humor och självdistans kunde hon skoja mitt i allvaret. •

24


Skrattet har förmågan att förlösa något i oss och kan få den svåraste stund att upplevas som fin. Där dödens allvar är som mest påtagligt behövs humorn som allra mest. För det är faktiskt så att skrattet gör något med oss: en kort stund kan vi tänka på något annat och låta glädjen få finnas och ta plats. Glädjen gör underverk och många gånger blir det just de stunderna vi i efterhand minns med en känsla av tacksamhet och värme. Den här fredagen blev ett sådant minne. En sista skål till livet. Christinas sjukdomsförlopp gick snabbt. Lika snabbt som covid-19 spred sig över hela världen. I början av feb­ruari pratade Cecilia med sin mamma, som berättade att hon börjat på en crawlkurs för vuxna. Christina hade under hela sitt liv tagit hand om sin hälsa och varit mån om att få in träningen i vardagen, och hon såg alltid till att lära sig nya saker. Var det inte att crawla så var det att vindsurfa. Inget konstigt med det, men när Sverige fick sitt första dokumenterade fall av covid-19 började allt gå i en rasande fart. Det var kris och katastrof och snart gick man ut och informerade om stabslägen på sjukhusen. Cecilia och hennes man, som också är läkare, behövde stå beredda att kliva fram i första linjen, eventuellt på fältsjukhuset i Älvsjö. De samtalade hemma om hur de skulle lösa det med barnen ifall ­skolorna stängde. •

25


Samtidigt som allt detta hände började Christina känna sig dålig. Hon pratade med Cecilia om smärtorna i magen och fick av sin dotter rådet att boka en tid för undersökning. Proverna visade bukspott­körtelcancer – en nattsvart diagnos. När Cecilia nåddes av beskedet visste hon av erfarenhet vad som väntade. Hon har varit med om det många gånger tidigare, men nu var det hennes mamma det handlade om. Till närmaste familjen valde hon sina ord. Vad som behövde sägas och hur mycket fick situationen och känslan avgöra. I sin yrkesroll är hon van att ge svåra besked, men nu var situationen en annan. Nu var det hennes egen mamma som drabbats, som fått en cancerdiagnos med hög dödlighet. Cecilia blev familjens trygga punkt och den som kunde förklara vad läkarna sa, men för henne själv blev det samtidigt en ny erfarenhet. Att vara både läkare och närmast anhörig innebar dubbla roller. Det var en påfrestande tid med pandemi, besöksförbud och restriktioner, och samtidigt ett galopperande cancerförlopp där varje liten stund av närvaro räknades. En sval vårdag i april åker Cecilia tillsammans med sin mamma och pappa på en utflykt till Rosendals trädgård •

26


ute på Djurgården i Stockholm. Det är varmt i solen. Christina har fått komma hem på permission några dagar i väntan på biopsi. De har stannat bilen för att promenera en stund längst vattnet. De går långsamt. Christina bär knallrosa sneakers på fötterna men har inte samma studs i stegen som hon brukar. Cecilia håller sin mamma under armen. Mor och dotter, sida vid sida. Den ena svag, den andra stark. De har gått bredvid varandra många gånger under årens lopp, men nu är det sista gången de går så här och det vet de om. De tar långsamma steg framåt. Hade de kunnat stanna tiden skulle de ha gjort det. När de kommer uppför en liten backe breder ett hav av vitsippor ut sig framför dem. De böjer sig ner och plockar var sin bukett. Det är en fin stund och de samtalar om livet. När de vänder tillbaka mot bilen säger Christina: ”Så är det ju det här med begravningen.” Hon berättar hur hon tänker sig. Inga långa tal. Poesi och musik, och allra helst psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Den betyder mycket för Christina och har följt henne genom livet. Innan de talat färdigt om begravningen säger hon: ”Efteråt brukar man ju ha kaffe och tårta, men jag är mer för champagne och snittar.”

27


* Människor förhåller sig väldigt olika till vad som ska hända efter döden. En del pratar gärna om sin begrav­ ning, ser det kanske som en del av en förberedelse, medan andra skräms av tanken och i stället förtränger den. Vi får lov att vara olika, men finns det tid så kan man lugnt sätta sig ner och prata om önskemål och innehåll. Allt från vilken känsla man vill ska prägla be­ gravningen till vilken musik som ska spelas eller vilka blommor man önskar. Att samtala om döden innan den inträffar behöver inte alls vara konstigt. Snarare tvärtom – det kan vara ett sätt att förbereda sig och underlätta för sina anhöriga som ska hantera allt det praktiska. Livet och döden vandrar tillsammans.

* Cecilia, som är van att vara strukturerad, gav sig själv en sommar för att sörja sig hel. I efterhand förstod hon att det inte funkar så. ”Jag trodde att jag kunde hantera sorgen effektivt, men jag hade fel. Sorgen överrumplar en; man råder inte själv över sorgeprocessen. När det gick upp för mig släppte jag ner axlarna lite och tänkte att det här får ta den tid det tar.” •

28


De närmaste vännerna, som var ett viktigt stöd för Cecilia, berättar om ett sms de fick av sin vän. I meddelandet stod att läsa om alla tänkbara faser Cecilia trodde sig behöva gå igenom, och de var redo att finnas där för henne vad det än gällde. Men det största stödet fick hon av sin man som gav henne utrymme att sörja och som hjälpte henne att förstå att hon är en bra mamma även när hon gråter. * Är det något omgivningen kan göra så är det just detta: att ge utrymme för den sörjande, att lyfta bort skulden och skammen genom att säga att saker är okej och får vara som de är. Detta kanske låter självklart men är det inte för alla. Just därför behöver vi påminna varandra om att vi får lov att bryta ihop och känna oss svaga. Många gånger är det stödet runt omkring som avgör hur väl vi tar oss igenom sorgen. Ju bättre stöd, desto tryggare sorgeprocess.

* Christinas begravningsgudstjänst äger rum den 10 juni, samma dag som Cecilias söner har skolavslutning. Det •

29


Slutord När den här boken ges ut har det gått trettio år sedan pappa dog. Min längtan efter att ge ut en bok om sorg där människor delar sin erfarenhet av livet, döden och sorgen har vuxit fram under lång tid. I mitt arbete som präst möter jag många sörjande och jag har kommit att förstå att sorgen finns med oss genom hela livet. Under skrivprocessen har jag fått komma nära tio personer som gett mig förtroendet att dela deras berättelser, en tillit jag känner mig ödmjuk inför. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Jag har fått besöka deras hem och ta del av bilder och fotoalbum från semestrar och sista tiden med deras nära anhöriga. När jag och Lilly träffades visade hon mig Viktors rum. Vi pratade om ­livet, skolan och vilka datorspel hennes bror gillade mest. Vid ett annat tillfälle då jag besökte Maria satte vi oss i köket och fikade, samma kök som hon och Jack suttit i.

174


Våra liv går på många sätt att likna vid ett träd där varje gren symboliserar en relation till någon vi älskar. När en människa som stått oss nära dör vissnar dess gren och möjligheten att bygga vidare på den relationen upphör. Men det går att leva vidare. Andra grenar kan blomstra och bära frukt. Jag är djupt övertygad om att kyrkans ­arbete vad gäller begravning, död och sorg, kris och katastrof har stor betydelse för människor. Kyrkan finns där för människor när livet rasar samman och kyrkklockorna ringer för hopp och tröst. En dag ringer de för dig.


Den här boken handlar om förluster. Om de som en gång sörjt och de som ännu sörjer. Kanske har du nyligen förlorat någon som står dig nära. Eller så har du svårt att komma vidare, även om det har gått en tid sedan döden tog en kär människa ifrån dig.

Boken andas – trots allt – hopp från första till sista sidan, och i mötet med den kristna tron.

Berättelser om förlust av närstående

I en stark och samtidigt skör bok har Sandra Signarsdotter samtalat med tio personer som förlorat en närstående. Hennes önskan är att du som läsare ska kunna känna igen dig i berättelserna och därigenom finna hopp och tröst.

En del av livet

Hur finner man vägen framåt när en älskad person dött? Var finns hoppet och trösten när man står mitt i sorgen?

Sandra Signarsdotter är kaplan i Gustaf Vasa församling i Stockholm. Utifrån personlig erfarenhet av sorg i tidig ålder och sitt arbete som präst, har Sandra författat en stark och vacker bok om det som berör oss alla.

En del av livet Berättelser om förlust av närstående

ISBN 978-91-526-3889-7

9 789152

Sorg_omsl + flaps.indd 1

Sandra Signarsdotter

638897

2022-07-22 13:45:48