Issuu

Bo Lundmark På nötta och nyröjda stigar i Sápmi

Ärkebiskopens fastebok kan läsas enskilt eller tillsammans med andra.

I boken finns ett samtalsmaterial som kan underlätta samtalet. Kontakta Sensus för samverkan kring din samtalsgrupp eller studiecirkel.

Sensus erbjuder mötesplatser för lärande, upplevelser och gemenskap och har ett brett utbud av cirklar, utbildningar och kultur över hela landet.

Besök gärna sensus.se.

Första upplagan, fjärde tryckningen

Texter ur Ådå testamennta 2003, Åarjelsaemien bijpelteksth 2018, Biibbal 2019, Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Psalmer och dikter © respektive upphovsman Psalmen s 59 © [Britt G Hallqvist] – licenserat genom ALIS. Psalmen s 55, text av Anders Frostenson © AF-stiftelsen Psalm och sång, Stockholm

Verbum AB har gjort sitt yttersta för att hitta eventuella rättighetshavare. Skulle vi ha missat något fall beklagar vi detta och ber de berörda höra av sig.

Illustrationer Magdalena Brunzell

Kartor Hans Pettersson

Omslag och grafisk form Tomas Einarsson

Tryck Totem, Polen 2022 isbn 978-91-526-3841-5

Verbum AB

Box 22543

104 22 Stockholm

Tel 08-743 65 00 verbum.se

Till minnet av mina föräldrar som lärde mig vandra på bönens stig.

Förord av ärkebiskopen 9

Inledning 13

Här en källa rinner 27

Allt har sin tid 33

Han lever, o fröjd! 42

Tryggare kan ingen vara 50

Jag kan icke räkna dem alla 57

Guds ord är levande och verksamt 65

Herren är min herde 76

Gud är god 83

Maria, sjung för oss din sång! 90

Gör mig på kärlek rik 99

Farväl alla vintermesar och sommarsvalor 109

Ljus är din klädnad, Herre Gud 121

Jag vet en port som öppen står 131

Bereden väg för Herran 142

Led min vandring efter dina bud 156

Den stigen går jag med glädje 167

Kartor 183

Förord av ärkebiskopen

Detta är nionde året som Ärkebiskopens fastebok kommer ut. Den här gången tas vi med på vandringar genom Sápmi, varsamt guidade av Bo Lundmark som tjänstgjorde som samernas kyrkoherde mellan åren 1979 och 1991. Förutom sin prästerliga erfarenhet har Lundmark också vetenskapliga studier i sin ryggsäck. Han har skrivit en doktorsavhandling om världsbilder i samisk kultur. Dessutom har han publicerat både prosa och poesi.

För den som själv vandrat i fjällen blir minnen levande. Även den som aldrig varit i Sápmi kan höra ljud och se vyer i sitt inre. Med Bo Lundmarks text och Magdalena Brunzells talande illustrationer blir vandringen i den yttre miljön lätt till en vandring också i det inre landskapet. Psalmerna blir ett så självklart uttryck för tron. De öppnar ett djup samtidigt som de leder till en enkelhetens punkt. Måtte

de börja sjunga inom oss – särskilt efter ett år då pandemin har satt den gemensamma psalmsången på undantag!

Årets fastebok berör också den sanningsoch försoningsprocess som pågår mellan Svenska kyrkan och samerna. Kyrkans delaktighet i koloniala och rasbiologiska övergrepp mot Sveriges urfolk har belysts genom forskning, vilket har resulterat i vitboken ”De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna” (2016), en vetenskaplig antologi i två band . Berättelser om nomadskolan har samlats i boken ”’När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och har ännu inte kommit tillbaka’ – Minnesbilder från samernas skoltid”. Att ta reda på sanningen och låta sig beröras av den är en förutsättning för att kunna försonas, tala med varandra i ögonhöjd och gå vidare tillsammans. Därför bör alla i Svenska kyrkan tillägna sig den grundläggande kunskap som är samlad i boken ”Samerna och Svenska kyrkan: underlag för kyrkligt försoningsarbete” (Daniel Lindmark och Olle Sundström, red.). Alla dessa böcker är fritt tillgängliga på nätet.

Kanske väcker årets fastebok intresse att lära sig mer om samisk historia och nutid. Då finns till exempel filmen ”Sameblod” med manus

och regi av Amanda Kernell eller skönlitterära

böcker som ”Ædnan” av Linnea Axelsson eller ”Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige” av Elin Anna Labba.

Fastetid är en tid då vi ska låta oss föras allt närmare försoningens hemlighet. Aposteln

Paulus säger: ”Jag är alltså Kristi sändebud, och

Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud” (2 Kor 5:20).

Och vi vet att den som försonas med Gud inte kan annat än att vilja försonas med sina medmänniskor och hela skapelsen.

Må försoningens kraft bli stark i och genom oss under denna fastetid!

+ Antje

Antje Jackelén, ärkebiskop

PS. Tio kronor per såld bok går till fasteinsamlingen Act Svenska kyrkan.

Inledning

Kära medvandrare! Nu börjar fastan i vårt kyrkoår. Gud hjälpe oss så att den blir en tid för eftertanke och bön under vandringen och en tid att finna stigen till vår syster och bror i nöd. Gud hjälpe oss också att stilla vandra den inre stigen till vårt hjärta, så att vi hör Jesu röst och får stämma in i Petrus bekännelse:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord – Åejvie, gien gåajkoe edtjebe vaedtsedh? Dov lea ihkuve jieleden baakoe –Härrá, gen lusi de lulujma vuolgget? Dujna le ihkeven iellema báhko – Hearrá, gean lusa mii manašeimmet? Dus leat agálaš eallima sánit. (Joh 6:68)

I årets upplaga av ärkebiskopens fastebok skall vi vandra längs nötta och nyröjda stigar i det vidsträckta Sápmi. På vandrande och skidande

fot färdas vi i fjäll och skogar genom tid och rum. Vi möter kvinnor och män ur samernas led, även de som lagt ner sin stav. Under vandringen får vi dela deras erfarenheter och tro. Vi får också ta del av tankar om framtiden, oro för skapelsen och upplevelsen av naturen och skaparen. ”Herrens nåd har ändå alltid varit större än vår nöd”, som mor Albertina i Raukasjö sade till mig.

Under mina många år som samernas kyrkoherde har jag med så lätt packning som möjligt tagit mig fram i väglöst land till mina församlingsbor. Jag har inte tagit in på pensionat, utan har övernattat i renvaktarstugan, kåtan eller vinterbosättningen. Jag fick komma när jag ville, hundarna kände igen mig även i den sena timmen.

Boken är inte en kronologisk berättelse, utan består av ett antal lassokast ut i Sápmi och i tiden för att försöka fånga något av samisk verklighet, där varje kapitel tar oss med på nya stigar. Färderna till fots och på skidor tilldrar sig från min realskoletid i slutet av 1950-talet till pensioneringen för ett decennium sedan.

En vandring skall förberedas och utrustningen ses över. Därför vill jag innan vi ger oss av i

korthet dela med mig av sådant som jag tror kommer bli till hjälp inför vandringen i Sápmi. Det finns mycket att lära om samernas historia, jag hoppas att dessa vandringar skall väcka en nyfikenhet och en inre drivkraft att lära känna Sveriges urfolk än mer.

Samerna är den äldsta folkgruppen i Norden och på Kolahalvön. Trots att de numera är utspridda i Sverige, Finland, Norge och Ryssland betraktar de sig som ett folk som sedan urminnes tider bor i ett land – Sápmi (Sameland).

Under våra vandringar begränsar vi oss dock till den del av samernas bosättningsområde som faller inom Sveriges gränser.

Som ung präst deltog jag i den sjunde nordiska samekonferensen, som hölls i Gällivare

1971. Då antogs en deklaration, där inledningen lyder:

Vi är samer och vi vill vara samer, utan att därför vara varken mer eller mindre än andra folk i världen. Vi är ett folk med ett eget bosättningsområde, ett eget språk och en egen kultur och samhällsstruktur. Vi har under historiens lopp funnit vår bärgning och levat i Sápmi och vi äger en kultur som vi vill skall utvecklas och leva vidare.

Sedan dess har sametingen etablerats i de nordiska länderna, först i Finland 1973, därefter i Norge 1989 och i Sverige 1993. Med Sametinget, Sámediggi, har samerna fått sitt första officiella och folkvalda organ med uppgiften att tillvarata de egna intressena och rättigheterna. Det är också ett remissorgan i frågor som rör samerna, och tar egna initiativ i förhållande till regering, riksdag och kommunala organ.

Av stor betydelse för samerna och andra urfolk blev inrättandet av Permanent forum 2002. Det är ett FN-organ för världens urfolk. Dess förste ordförande var Ole Henrik Magga, bördig från Kautokeino, Guovdageaidnu. Bortåt 300 miljoner människor i sjuttiotalet länder tillhör urfolken.

Antalet samer i världen beräknas idag till 80000–100000, varav 20000–40000 i Sverige. Eftersom det inte görs någon folkräkning på etnisk grund i Sverige är siffrorna osäkra.

Vördnaden för och samspelet med naturen kännetecknar samernas vandring genom historien. Till en början var man fiskare och jägare med vildrenen, goddi, och älgen, sarvva, som viktiga bytesdjur. De talrika fångstgroparna är en påminnelse om det samiska jägarsamhället.

I de tidigaste skriftliga beläggen om samerna kallas de ”skridfinnar”. På 700-talet uppger en historieskrivare att de försökte hinna upp villebrådet genom att hoppa fram på ett böjt träredskap. Det är förstås skidan, sabet, han försöker beskriva!

Idag är de traditionella samiska näringarna renskötsel, boazodoallu, jakt, bivdu, fiske, guollebivdu, och slöjd, duodji. Även turismen har blivit en samisk näring. Kombinationen renskötsel, jakt, fiske och slöjd är vanlig i hela bosättningsområdet.

I Sverige bedrivs renskötsel från Idre i norra Dalarna till Karesuando i nordligaste Lappland. Området är uppdelat i 33 fjällsame- och 10 skogssamebyar. Varje sameby utgör också en ekonomisk förening med ansvar för renskötseln. Fjällsamebyarna flyttar sommartid med renarna till fjällen och om vintern till barrskogarna österut, medan skogssamebyarna stannar i skogslandet året om. Därtill kommer 8 byar med renskötsel i Tornedalen och Kalix älvdal. Här kan den som är same få tillstånd (koncession) att bedriva renskötsel året om nedanför lappmarksgränsen. I koncessionsbyarna får även icke-samer ha skötesrenar i vård hos de renskötande samerna. I hela Sápmi har sam-

erna genom historien fått kämpa för sin rätt och möjlighet att bedriva renskötsel, när andra intressen har velat exploatera markerna.

I sitt klassiska arbete ”Samerna” (1969) beskriver den kände samiske språkforskaren och etnologen Israel Ruong vad som gällde för samiskt vidkommande i äldre tid: ”Siten, samebyn, ägde all jorden och de enskilda familjerna fick delområden liksom till låns av siten. Detta är säkert den urgamla samiska ordningen när det gäller rätten till marken och fiskevattnen.”

Ruong betonar vidare att särskilt ägande av jord ”aldrig hört till den gamla samiska rättsuppfattningen”.

Frågan om hur länge samerna har funnits i den sydligaste delen av Sápmi har debatterats flitigt av såväl historiker som arkeologer och språkforskare. De utgrävningar som gjorts på Vivallen nära min hemort Funäsdalen, Bienjedaelie, har vidgat tidsperspektivet. Gravarnas skelettfynd uppvisar näversvepning av de döda enligt samernas förkristna skick. Fynden, liksom en eldstad, aernie, har daterats till perioden 800–1000 efter Kristus. Ett vackert spänne av silver bärs nu åter av fjällets döttrar i vår trakt:

Vi fann dig i gläntan efter tusen års väntan. Din lyster är kvar från sagans nätter och dar.

Spänne för måne och sol, lys och värm som ifjol!

Så tyddes dina böner för fjällets döttrar och söner.

Du gavs åt Vivallens sköna, när björkarna stod gröna. Hon bar dig när kinden var röd av livets och kärlekens glöd.

Om ditt silver förlåter ger jag dig åter att smycka min kära som vandrar mig nära och delar mitt skratt, min gråt – sådan är ännu människans stråt.

Samerna har namn på skapelsen i alla dess dimensioner. Deras språk har emellertid nedvärderats och förbjudits ända in på 1900-talet. Så skedde även i skolundervisningen. I vår tid upplever samiskan glädjande nog en renässans

såväl inom undervisningen som i olika medier.

I kyrkligt hänseende har översättningsarbetet gjort betydande framsteg, med både bibel- och psalmtexter. Som exempel kan dessutom nämnas det sydsamiska kyrkobladet Daerpies Dierie, gemensamt för Norge och Sverige.

Det har därför varit min ambition att även i den här boken ange namn på visten, byar, sjöar och fjäll enligt den samiska som talas i området. Även centrala ord och begrepp redovisar jag på samiska, liksom många bibelord och psalmer. Av samma anledning är det viktigt för mig att anknyta till vad samer själva skrivit. Det dröjde ända till början av 1900-talet innan man fick möjlighet att sätta sin historia på pränt.

Trosskiftet i Sápmi tog mycket lång tid i anspråk. I sitt kända arbete ”Den nordiska religionen och kristendomen” (1938) framhåller Helge Ljungberg att religionsskiftet alltid är en djupgående företeelse i ett folks liv. Det handlar inte bara om övergången från en tro till en annan, utan också om ett samtidigt kulturbyte. För samerna började det med de första missionsförsöken på 1000-talet och pågick ända fram till 1700-talets mitt. En bidragande orsak till den utdragna processen var inte minst den

språkliga problematiken. Endast ett fåtal av prästerna behärskade samiska, varför tolkar behövde anlitas och deras kompetens var ofta bristfällig. Därtill kom samernas rörlighet som jägare och nomader. Man hade inte heller någon hierarkisk samhällsorganisation med egna hövdingar som missionen kunde anknyta till.

Kyrkans sanktionerande av statliga tvångsåtgärder försvårade ytterligare kristendomens trovärdighet bland samerna, liksom den fördömande hållning som många missionärer och präster intog mot samiska kulturyttringar. Reaktionssättet inför kyrkan och dess förkunnelse hade dessutom sin förklaring i fruktan för straff. En fruktan som inte var grundlös.

Lars Nilsson i Pite lappmark dömdes till döden för sin vägran att överge den gamla tron.

Domen verkställdes i Arjeplog 1693 och det heter att han ”med en undersam frimodighet undergick döden”.

Den norske prästen Thomas von Westen (1682–1727) har kallats ”samernas apostel”. Hans gärning fick stor betydelse för kristendomens genombrott i Sápmi, även inom Sveriges gränser. Han sökte först vinna samernas förtroende genom att lyssna och leva sig in i deras tro och föreställningsvärld. Dessutom insåg han att budskapet måste förkunnas på modersmålet, eatnigiella. Genom ett kungligt brev utverkade han också att samernas tro inte längre skulle vara straffbar i borgerlig mening. Omvändelsearbetet avslutades med ett personligt samtal mellan von Westen och varje enskild same.

I många fall ledde det fram till en personlig bekännelse och ett löfte att hålla fast vid sitt dopförbund.

Den berömde samiske konstnären Nils Nilsson Skum (1872–1951) hade renen och markerna som huvudmotiv. I sitt konstnärskap anknöt han ofta till den bibliska skapelseberättelsen och menade att ”renen är skapad för det här

landet och de här människorna”. Med sitt konstnärskap ville Skum visa att ”Gud i skapelsen skapat renen till ren!”.

När urfolk vill beskriva sitt förhållande till de marker där förfäderna levde och verkade är ”Moder jord” den benämning som ofta används. Bierna Leine Bientie, tidigare präst för sydsamerna i Norge, framhåller: ”Både den sociala gemenskapen och gemenskapen med naturen, marken där man lever, är grundläggande. Människan tillhör ett område och inte tvärtom: marken tillhör inte en människa i den meningen att människan äger marken.”

Det synsättet genomsyrar också den förklaring som representanter för urfolken avgav i Karasjok den 22 februari 1998: ”Vi har en djup medvetenhet om vårt förhållande till Moder Jord och om vårt lands och våra markers helighet. Vår identitet och kultur, vårt språk, vår livsfilosofi och vår andlighet är kopplade till den totala balansen i skapelsen.”

I deklarationen uttrycks också farhågor inför globaliseringsprocessens konsekvenser: ”Det betyder att vårt eget sätt att relatera till jorden förstörs. I allt högre grad ser vi mark som en vara. Jordens helighet är förlorad.” Avslutningsvis sägs att jorden är en gåva från Skaparen

och att förvaltaransvaret är fundamentalt, inte minst för kommande släktled och deras livsbetingelser. ”Våra liv upprätthålls av Guds Ande och allt är i Skaparens hand. Denna vision ger oss styrka och riktning i kampen för Moder Jords överlevnad och för en rättvis samexistens bland världens folk.”

I ”Beaivi, áhčážan” (Solen, min far) från 1988 diktar poeten och konstnären Nils-Aslak

Valkeapää:

I dessa kalla trakter flyttar vi, dag efter dag år efter år, än så länge bland dessa karga vidder färdas vi från släkte till släkte och med tiden blir vi en del av denna jord där våra rötter breder ut sig …

I dagens Sápmi har även det moderna samhällets landvinningar anammats. Inom renskötseln är man beroende av såväl kommunikationsradion som snöskotern, fyrhjulingen och helikoptern. Det har naturligtvis underlättat arbetet, men samtidigt riskerat att gammal kunskap går förlorad. Den samiske poeten Paulus Utsi uttryckte för ett halvsekel sedan sin oro för de unga som förlorat samiskan som sitt inre språk:

Ungdomen är tyngd av automakten

lever i den nya tidens anda Jag känner dem inte mer i språket – i anden …

Samtidigt bar han på hoppet att de skulle bära arvet vidare. Det hoppet har inte kommit på skam. Allt fler har insett att förlusten av samiskan också är förlusten av en tankevärld som har sina rötter i Sápmi.

Kära medvandrare! Fastan ger oss tid för eftertanke och bön. Var är din hemmahörighet?

Vilka är dina inre och yttre stigar? Vad har du förlorat under vandringen? Hur kan du återfinna det? Att fasta är att avstå från något för att vinna det omistliga. Hur ger vi röst åt skapelsen? Hur vill vi leva våra liv utan att göra det på bekostnad av naturen och vår medmänniska?

Vår vandring genom Sápmi börjar med den lovsång som aldrig har tystnat:

O store Gud, när jag den värld beskådar som du har skapat med ditt allmaktsord, hur där din visdom väver livets trådar,

och alla väsen mättas vid ditt bord

– då brister själen ut i lovsångs ljud:

O store Gud, o store Gud!

Då brister själen ut i lovsångs ljud:

O store Gud, o store Gud.

Å viekses Jubmel, vuojnáv oavdos dagojt

ja diedáv bágut baktu sjivnnjedi, Duv vijsesvuohta sjnjissjku iellem hárpojt

ja gájka ielle bävddáj tjåhkkidi.

De sielos låptijt lávla: Gijtáv duv,

Dån Jubmel muv, dån Jubmel muv!

De sielos låptijt lávla: Gijtáv duv,

Dån Jubmel muv, dån Jubmel muv.

(Sv. ps. 11:1)

Ett varmt tack till Magdalena Brunzell, som svarat för omslaget och illustrationerna. Ett lika varmt tack till Hans Pettersson som gjort kartorna längst bak i boken, där du kan orientera dig. Ett hjärtligt tack till språkvetaren Henrik Barruk för de umesamiska texterna.

Jag vill också varmt tacka min redaktör Lina Mattebo och min förläggare Kristina Wänblom för värdefulla samtal under arbetet med boken.

Här en källa rinner

Det är på tröskeln till sommaren. Fjällbjörken har bara musöron, när vi samlas till samisk gränshelg i Storsätern nära Grövelsjön. Förutom Idresamerna har många stamfränder från trakterna vid Femunden mött upp, liksom ortsbor och några turister. I det vackra kapellet förkunnas det gränslösa budskapet på sydsamiska, norska och svenska: På vandring i fjällterrängen möter både raviner och branter som tycks oöverstigliga. Ibland öppnar sig också avgrunder och reser sig murar mellan oss människor, när vi inte lyssnar till och vill förstå varandra. Men Kristus kallar oss till gränsöverskridare, till att bygga broar och riva ner murar. Hans kärleks evangelium är gränslöst. Därför ber vi med psalmens ord:

Omslut mig med din kärlek. Världen behöver mig.

Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

(Sv. ps. 96:4)

I Sápmi är riksgränsen ingen språkgräns. Skillnaden mellan huvuddialekterna från norr till söder är annars en påminnelse om arvet från Babel. Samtidigt utgör det en språklig rikedom. Bara ett exempel: på nord- och lulesamiska är allmänordet för snö muohta, på sydsamiska lopme. Ordförrådet för snöns konsistens och bärighet är nästan outtömligt. Här i det sydliga Sápmi betecknar heblie den fjunlätta snön medan sïeble avser genomvåt snö, skidåkarens mardröm. Men nu gläds vi åt sommarens intåg i fjäll och dalar. Ute på kyrkbacken ljuder psalmsången i blandad kör: ”Härlig är jorden – Deilig er jorden – Eatneme tjaebpies, Aehtjien Elmieh aevies. Almetjh aavosne heevehtieh. Pijlgrimi baalkah seadtoes leah gosse paradijsese vaedtsibie.” (Sv. ps. 297:1)

Pilgrimspsalmens slutvers har alltid haft en särskild ingång i hjärtat hos det samiska folket: ”Änglar den sjöngo först för markens herdar, skönt från själ till själ det ljöd: Människa, gläd dig, Frälsarn är kommen, frid över jorden Herren bjöd.” Som renskötare känner många

samer släktskap med ”markens herdar” i den första julnatten. Ryöjnesjäjja är det sydsamiska ordet för ”herde”, medan báimman är den nordsamiska benämningen.

Efter helgen vandrar jag i sällskap med Gunhild och Allan Andersson längs stigen till Hävlingskällorna under Långfjället. Allan var som ung en av samernas snabbaste i skidspåret och deltog i två olympiader. Nu behöver vi inte ta ut våra krafter, utan vilar då och då stödda mot staven, klaahka. Väl framme kan vi släcka törsten med det friska vattnet ur en kallkälla, gaaltije. Det bidrar också till att kaffet, prïhtjege, smakar särskilt gott. Minst lika välsmakande är den glödkaka, sjïjlelaejpie, som Gunhild gräddar på härden i den gamla torvkåtan.

Som ofta på mina vandringar får jag sällskap även av dem som redan lagt ner sin stav, genom berättelser av dem som ännu vandrar här. Medan vi njuter av kaffet och glödkakan berättar Allan om Jo Persgubben (Jonas Persson) och Maria, som han minns från sin tidiga barndom. Det färgstarka paret hade sitt huvudviste i Slugufjäll, men uppehöll sig ibland här vid Långfjället.

”Den skäggprydde Jo uppfattades som en patriark bland Idrefjällen och blev vida känd för sin renmakt. Jo tillhörde inte de mångordiga, men tänkte desto mer. Maria förmedlade helst sina innersta tankar och känslor genom jojken, samernas uregna sångart”, berättar Allan.

Sigrid Rutfjäll, som var Allans lärarinna i nomadskolan, har berättat för mig hur starkt hon berördes av Marias själfulla jojkmelodi, vuelie.

Det legendariska paret härstammade från Hotagsfjällen, Jïjnjevaerie, i norra Jämtland.

Dåligt renbete gjorde att de fann sin hemvist inom Idre vid förra sekelskiftet. Ett par decennier senare fick de besök av Torkel Tomasson, redaktör för den nyss grundade ”Samefolkets

Egen Tidning”. Det var i veckan efter Mickelsmäss, Mihkelsmaessoe. Han blev lyrisk under vandringen i deras renbetesmarker, och skrev: ”Kalvarna, som fått syn på mig, låtsas bli skygga. Med högburet huvud, uppknäppt svans och sträckande på benen, travar de smått sirligt och elegant av och till och nästan glänsande, som hade de blanksmorda pälsar.”

Jo och Maria blev Idre trakter trogna trots att deras renar tvångsförflyttades till Tåssåsens sameby i Jämtland i början av 1930-talet.

Mågen Jonas var däremot tvungen att bege sig till de nya markerna med sin familj och renhjorden. De gamla drabbades av förmynderi och godtycke efter en livslång vandring i renens spår, bovtsen gïejesne. På frågan om de också tänkte bryta upp lär Jo ha pekat i riktning mot Idre kyrkby, Eajra, och förklarat: ”Vi flyttar inte förrän till graven.” Maria lade ner sin stav 1937 och Jo 1940.

Det var inte första gången tvångsförflyttning drabbade samer i Dalarna. På 1730-talet ville myndigheterna fördriva dem norrut. De vädjade då i ett brev till konungen om att få stanna med sina ”rehndiur”. Deras hemställan vann visst gehör och de fick tillåtelse att vistas ”längst up i Dalarna och upom Falun”.

Om Jo och Maria berättas att de gick till den klara källan varje dagsled under vandringen tillsammans. De hade funnit källan som springer fram vid korsets fot, källan som aldrig sinar eller fryser igen. ”Andens törst hon släcker och i hjärtat väcker frid och stilla ro, kärlek, hopp och tro. Goeje gåjhkelassem, vadta voejngenassem, raeffiem, jielemem, dåajvoen ossjelem.” (Sv. ps. 246:2)

Källans hemlighet är djup och hennes rike-

dom är stor. I henne finns glädjen och hoppet trots allt. I henne finns tillhörigheten till vår frälsare Jesus Kristus. Vid dopets källa försäkrar han som är den gode Herden: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut. Dijjem dåeredem gaajhkide biejjide minngemes beajjan.” (Matt 28:20)

Vi avslutar stunden vid Hävlingskällorna med att sjunga den psalm som Jo och Maria gärna sjöng. På håll stannar en rentjur som om den ville lyssna till sången: ”Du Guds kärleks källa, du skall evigt välla, evigt hälsosam skall din flod gå fram. Galke, gieriesvoete, sealoen verriesvoete, datne ihkuve aarmoen gaaltije.”

(Sv. ps. 246:4)

Den psalmen har jag också burit med mig i mitt inre sedan uppväxtåren vid Umeälvens källor. Varje gång jag sjunger den hörs mormors cittra i bakgrunden. Hon spelade den så innerligt att man hörde källvattnet rinna genom strängarna!

ÄRKEBISKOPENS FASTEBOK 2021

Se, solen stiger hög och klar. En vårvind över fjället drar.

Den väcker bäckens sorl på nytt. Guds stora nåd har inte flytt!

Go giđđabeaivi loktana ja láfos biegga bosoda, de boktá joga lávlodit ja Ipmil árpmu návddašit!

Bo Lundmark tar oss med på en vandring längs nötta och nyröjda stigar i det vidsträckta Sápmi.

På skidor eller till fots färdas vi i fjäll och skogar och möter människor ur samernas led. Genom poesi och prosa, med humor och allvar, förmedlar han deras vittnesbörd: människan tillhör marken och inte tvärtom, jorden är helig och allt är en gåva ur Skaparens hand.

Bo Lundmark är präst, poet och religionshistoriker. Han har varit samernas kyrkoherde. Magdalena Brunzell har gjort illustrationerna.

På nötta och nyröjda stigar i Sápmi är den nionde boken i serien Ärkebiskopens fastebok för enskild eller gemensam reflektion. Ärkebiskop Antje Jackelén har skrivit förordet och för varje såld bok går tio kronor till Act Svenska kyrkan.